Skriva av sig-tråden

Kunde ingen svara mig

Det är nog ingen fara så länge som den är betald.

Idag är det två år sedan mormor gick bort... tiden går verkligen så fort. Det här är och har varit den värsta sorgen jag gått igenom. Sådan sorg att det vissa stunder har på riktigt nästan gjort ont inombords! Dagen efter hon gick bort är nog den värsta dagen i mitt liv. Jag har på riktigt aldrig gråtit mer i hela mitt liv. Det ända jag gjorde den dagen var att ligga i sängen och gråta. Jag åt inte ens på hela dagen förutom på kvällen då jag lyckades då jag kände mig lite stabilare när jag somnat av gråt i några minuter. Antar att jag vet exakt vad ordet hjärtesorg innebär nu... Jag stör mig lite på citatet "tiden läker alla sår"... håller inte riktigt med om det. Visst, det kanske inte gör lika ONT vissa saker men det finns ändå tillfällen då man bara vill bryta ihop och bara för att tiden går så minskar inte smärtan. Kanske beror på vad det är och vad det är man ska försöak läka för sår som citat syftar på men nej, jag håller inte med om den faktiskt.

Så jobbig den känslan kommer när jag känner att det ända jag hade velat eller önskat mig just nu är att få träffa mormor...... liksom hon har funnits med hela våra liv men inte nu längre plötsligt? Hon ska väl finnas även nu när vi är vuxna eller? Men livet funkar inte så - vi blir äldre och det blir även dom andra.

vi sågs för fem dagar sen och vi ses igen om en vecka men jag saknar min kille så mycket att jag känner mig helt gråtfärdig kan vi inte ba bo tillsammans NU. vi har haft långdistans till TRE olika städer haha

Ibland suger det verkligen att bli vuxen, speciellt när det är sommar. Jag vill vila och bara kunna hitta på roliga saker som förr... Nu sliter man med långa jobb-dagar, högskole-plugg man har kvar från våren och allmän penga-ångesten man har som student ligger dessutom efter som fan med övningen på mitt instrument, och är så sjukt orolig för min form när terminen sätter igång. När verkligen ALLT ALLT ALLT ska pusslas ihop slutar det nästan upp med att inget funkar

OKEJ OKEJ OKEJ det är inte synd om mig jag är ledig ibland, men jag saknar ibland att bara kunna vara, och njuta ordenligt av att det är sommar. Jag vill bara för en gångs skull inte behöva bry mig, och bara kunna ladda upp mitt batteri

Jag vet att jag hade kunnat ha det värre och borde vara glad för den tid jag får över och kan spendera med mina vänner
MEN det fucking suger ändå tyvärr
suckkkkk

Jag är bara så trött, inte för jag behöver sova utan själsligt. Jag orkar snart inte. Att mitt liv är så här känns då meningslöst.
Jag förtjänar inte kärlek. Jag orkar inte det men ibland vill jag ha någon.
Sen är jag så trött på att folk som har funktionsnedsättning ska få Special behandling.Då menar jag inte små utan STORA special behandling. Typ: slår du någon ska du polisanmälas och inte daltas. Bryter du mot skriva regler ska du uteslutas.

Har äntligen rengjort mina örhängen i öronen efter att ha struntat i det i flera år.
Gud vad de var smutsiga

Jag tänkte för ett tag sen just på detta att när jag var liten så, tja, jag visste kanske egentligen att det inte var så- men det kändes som att det alltid varit som det var då. Att mormor och morfar bodde i huset i dalarna från tidernas begynnelse, och att det alltid skulle fortsätta så. Att det var världens ordning, livets trygghet. Någonstans fanns det alltid en mormor som steg upp med solen och dukade frukostbordet innan någon annan vaknat.
Någonstans där det serverades villkorslös kärlek till alla barn och barnbarn.
Någonstans där man automatiskt hörde till.

Sen upphörde det plötsligt. Allt.
Först huset, sen morfar, sen mormor. Farmor. Min mammas död var det absolut svåraste. Morbror och moster är sjuka och det finns inte mycket kvar av någon släktsammanhållning. Inga middagar, inga högtider, inga träffar (nästan).
Känslan av rotlöshet och sorg lindrades för mig när jag började känna tacksamheten över att ha fått växa upp med det. Med dem. Att det finns ett litet hemligt rum i mig där allt som var fortfarande lever i mig.

Jag tror att de alla har funnits i mitt liv av en anledning och de lämnade var och en något i mig, som att så små frön... som fått växa, blomstra, som format mig och rustat mig att klara av de motgångar jag möter.. även om tiden var kort. Okej, det har verkligen inte alltid blomstrat i mig men jag tror att min resa och utmaning i livet bland annat handlar om att återvända till det där fröet och vårda det, när allt verkat tomt och mörkt.


Sår kan läka med tiden, men det är nog inte just tid som läker sår..
Att sörja är viktigt.
Fast vissa sår känns det nog som mest som att man lär sig leva med..

på tal om sorg så är det mer än ett år sen som min farfar dog och jag minns att dagen han hade dött var första gången jag ens kunde registrera att den möjligheten fanns? jag hade typ alltid räknat med att han skulle vara där, i sin lilla lägenhet en promenad bort hemma i borås. till och med när han var cancersjuk. tog det så mycket för givet att farfar, han kommer alltid vara där. och min storebror, tolv år äldre, sa 'ja jag räknade med att han skulle vara kvar när du och jag blev pensionärer'. och det är ganska konstigt för mig än idag att han skulle vara död och inte kvar tbh