Skriva av sig-tråden

Höll utbildning idag på jobbet inom ramarna för en högst impopulär förändring. Jag och min utbildarkollega blev syndabockar för missnöjet. Det är ju inte VI som bestämt? Vi har lika lite att säga till om som vem som helst av dom. Vi är däremot de enda som gjort i alla fall någon sorts ansträngning att göra det bästa av förutsättningarna! Känner mig som antagonisten nu. Känns lite surt, men min mer lokeanska sida kan ändå inte låta bli att njuta lite av situationen.

Jag har väldigt svårt att se alkoholister eller missbrukare när jag är utomhus. Särskilt när jag far genom stan.
En del av mig önskar att man kunde sätta in dem på behandlingshem, varför inte tvångsvårdas, så de blev kvitt sina problem.
Men verkligheten fungerar inte så. Tyvärr…

Bokade in min årliga kryssning bara för att upptäcka nu att jag bokat det om ett år. Jisses...får försöka lösa det på bästa sätt xD
Och få till det om en månad som planerat. xD

Jippie.....såg på Cdon att alla säsonger på lilla huset på prärien i en enda box fanns och det enda som hindrade mig från att köpa den var priset.
Och nu har jag fått den av mamma i födelsedags present.
Visserligen från en av hennes arbetskamrater men inte en enda repa på skivorna.

Varför måste jag absolut flytta över havet? Varför känns livet på fastlandet så vämjeligt, och är jag naiv som tror att det hjälper att bo på en ö- att jag ska bli lycklig där?

Men jag är lycklig när jag är där. Jag är lycklig när jag är här också, men ändå skaver det i mig. Jag kan inte vara här mer. Jag tror att något i mig har blivit för sårad, för skadad, så att det finns en bit som inte går att läka när jag är här.
Jag behöver gå min väg. Och varför skulle jag inte? Varför skulle jag inte gå..
Min älskade syster. Hon verkade trots allt få lite hopp och kämparglöd när jag nämnde vad jag tror att jag vet om autonom dysfunktion i samband med både postcovid och ME, och hur man kan ställa det till rätta (hur jag gör det, om och om igen..). Ibland tror jag på mirakel.
Men också att jag behöver gå.
Kanske är det jag som behöver släppa taget...
"Följ ljuset, Louise" läser jag om och om igen, i boken jag håller på att läsa, det är ett sammanträffande (eller?) att jag också heter så. Samtidigt som jag inser att jag har aldrig följt ljuset förut, förrän nu.

drömde igår natt att mitt ex kom tillbaka och min kille slog ner honom. ibland finns det inte så mycket att drömtyda

Gör min sista jobbvecka på mitt nuvarande jobb. Sista dagen är på fredag. Avslutar, beställt mina sista böcker, knyter ihop lösa trådar, städar undan, lämnar över till tjejen som ska ta över efter mig. Blandade känslor. Tråkigt att sluta för har så trevliga kollegor och roliga arbetsuppgifter, men chefen vill inte satsa på mig ändå så då kanske jag lika gärna kan vara någon annanstans. Plus lång restid till det här jobbet och kanske kan jag hitta något som ligger närmare? Ska bli skönt att slippa pendla hela vägen, är så less på alla förseningar som varit sista tiden.

Har redan börjat på mina nya jobb litegrann (timmis), och visst det är bättre än inget, men jag är trött på timanställningar. Vill ha ett Vuxet Jobb. Med betald semester. Där jag får vara kvar. Där chefen kan se min kompetens och vad jag faktiskt bidrar med.

Gick på affären idag och drabbades av ett sånt "slipping through my fingers-moment" när jag såg blöjorna. Påminnelsen om att mitt barn börjar bli stort. För vi behöver inte köpa blöjor längre, inte behövt på ett bra tag nu.

Hon pratar långa meningar, sjunger och har favoritlåtar (Bara bada bastu är favoriten just nu), har kompisar på gatan som hon brukar vara med själv (jag håller ett vakande öga på avstånd..) och är världens gosigaste unge.
Försöker ta till vara på nuet så gott som jag annars hinner det bara säga swooosh och så flyttar hon ifrån mig...!

Alltså pappa är sur för att han påstod att jag ringde först halv 19.30 och sa att jag ville att van dkulle köra mig till bion...men jag sa det redan i morse