What the shadows tell us [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > What the shadows tell us [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
countess
Elev ![]() |
När hade alla blivit så förbannat kära? Ellis muttrade något för sig själv medan han såg efter Samuel och Audrey där de försvann genom porten och ut från matsalen. Han brukade inte vara bitter, men utegångsförbudet tärde på honom. Elis avskydde känslan av att vara instängd. Att sitta på sitt rum, kväll efter kväll, med bara sina egna tankar som sällskap. Det gjorde honom rastlös, som ett djur i bur. Och det blev knappast bättre av att alla verkade ha hittat någon att dela nätterna med — alla utom han. Audrey hade Samuel. Edmund hade Henry. Och Cecilia – ja, till och med hon verkade ha hittat någon. För hur mycket hon än försökte dölja det, hade Ellis sett det lilla kyssmärket som hon försökte gömma under sina polokragar. Ett bevis på någon annans begär. Frågan var bara — vems?
Han suckade, släppte blicken från porten och vred sig istället mot Edmund, som nu satt med tidningen i händerna. Papperet prasslade när han vecklade ut det, och Ellis lutade sig nyfiket närmare för att kunna få en bättre titt. Men det var inte rubrikerna som fångade hans uppmärksamhet — det var bilden. Varför såg killen så bekant ut? Han tittade upp på Edmund igen och när han såg vännens spända ansiktsuttryck började saker falla på plats. ”Åh fan …” sa Ellis lågt. ”Är det där …?” Han avslutade inte meningen. Det behövdes inte. Edmunds reaktion var bevis nog. Det var Audreys ex som stirrade tillbaka på dem från tidningsfotot. Ellis hade bara träffat honom ett par gånger. De hade knappt pratat med varandra. Men han mindes blicken – kall och nedlåtande. Och ännu tydligare mindes han Audrey under den tiden. Hur hon hade gått från att vara eld till att bli aska. Ett blekt eko av den hon brukade vara. Och nu var killen död. Mördad, tydligen. Ellis svalde, en bitter smak steg i halsen. Han lät blicken vandra till Edmund igen, som nu satt och masserade tinningarna som om han försökte trycka bort en migrän. Så Audrey hade inte sagt något till sin bror? Varför? De berättade väl allt för varandra? ”Hon har inte sagt något om det här till dig? Eller hur?”, frågade Ellis lågt och la huvudet lätt på sne. Mannen fick syn på Audrey i samma ögonblick som hon såg honom, och han började genast gå mot dem – mot henne – med en målmedvetenhet som fick Samuels nackhår att resa sig. Han sneglade mot Audrey och såg hur hon stelnade till, hur färgen försvann från hennes kinder. Det här var ingen främling. Hon kände honom... Mannen, Michael, stannade framför dem. Hans blick föll på deras sammanflätade händer, och Samuel såg något nästan djuriskt blixtra till i hans ögon. ”Jaha... ” började Michael kyligt. ”Är det så här det funkar, Audrey? Hittar du nya pojkvänner för att städa undan de gamla?” Samuel kände hur något kallt vred sig i magen. Det här var inte bra. Inte alls bra. Några elever hade stannat upp i korridoren, dragna till dramat som flugor. Han ville säga åt dem att gå, försvinna därifrån, men stirrade bara på mannen framför dem. Vem var det här? En vän till Andrew? En släkting? Oavsett vilket, så verkade han tro att Samuel hade något att göra med Andrews död. Och han hade inte fel… ”Obehöriga får inte vistas på skolan, så vi måste be dig att gå...” sa Samuel lugnt, samtidigt som han kramade Audreys hand hårdare. ”Om jag går...” Michaels tog ett steg närmare. ”...så följer hon med.” Plötsligt grep han tag i Audreys arm. Fingrarna grävde sig in i hennes hud, och synen fick Samuel att se rött. Han släppte Audrey och grep tag i Michaels tröja vid axeln, drog honom bakåt med ett ryck som fick folk att dra efter andan. ”Rör henne inte...” nästan morrade han fram. Rösten lät inte som hans egen. Den var låg, sträv, hotfull. Michael ryckte sig loss. Sedan kom det första slaget, rakt över kindbenet. Någon i korridoren skrek till och Samuel stapplade bakåt. Smärtan blommade upp bakom ögat – varm, blixtrande. ”Vad ska du göra då, va? Döda mig också?” Michael spottade fram orden. ”Är det sånt hon går igång på?”. Ett nytt slag — rakt i magen den här gången. Luften slets ur Samuel med ett rosslande ljud. Och sedan föll han ner på knä mot det hårda stengolvet. Men Michael var inte färdig. Inte på långa vägar. En spark i revbenen. Sen en till. Slagen regnade över Samuel, som om Michael ville slita honom i stycken med bara händerna. Samuel försökte skydda sig, men det var meningslöst. Det här var inte ett slagsmål. Det här var hämnd. Ren hämnd. 14 jun, 2025 22:45 |
bubbles
Elev ![]() |
Egentligen hade väl Edmund tänkt stänga igen tidningen så att Ellis inte skulle läsa det som står, med tanke på att han syster uppenbarligen inte vill att någon ska veta, så kanske det hade varit rätt val.. men herregud, med tanke på att vem som helst på skolan kan ta en tidning och läsa den under frukosten så skulle hans vän få reda på det förr eller senare. Han är förvånad över att Audrey inte nämnt det till honom, det måste ju finnas någon anledning till det.. kanske hon bara inte vill prata med honom om det eftersom att han själv dragit sig undan på sistone… kanske är det något annat.
”Mm jo, det är det,” svarar han och känner hur huvudvärken puttrar igång. Varför hade hon inte pratat med honom om det? Hon kan väl ändå inte ha något med det att göra? Nej.. även om Audrey kan säga att hon vill skada någon, så skulle hon aldrig lägga ett finger på personen. Eller ja, kanske en käftsmäll eller två, men inte mer än så.. absolut inte mörda någon. Edmunds blick glider mot Ellis och han skakar lite på huvudet. ”Nej, det har hon inte. Men.. det finns nog någon rimlig förklaring till det,” säger han och ser ner i tidningen igen. Hans blick är som fixerad, han läser om artikeln gång på gång. ”Han.. han var nog dålig för flera personer.” En rädsla börjar genast att byggas upp inom Audrey. Hon vet att Michael var väldigt nära Andrew, att de älskade varandra. Hela hennes ansikte har bleknat, för hon vet att de två bröderna varit rätt lika varandra… Michael skulle inte ha några problem med att göra någon illa, inte när han är säker på att personen gjort hans bror illa- Hon rynkar på sina välplockade ögonbryn och ser på den äldre mannen med sina stora, mörka ögon. ”Jag förstår inte vad du menar.. kan vi prata någon annanstans?” Svarar hon. Hon låter blicken glida runt dem, det är inte svårt att märka hur folk kollar på dem, andra elever.. klart de gör. Det gör det bara svårare, att de har så många blickar på sig. Hjärtat dunkar hårt inom henne, och hon sväljer hårt. Det är uppenbart att Michael tror att Samuel skulle ha något med Andrews död att göra.. men det har han väl inte? Det känns inte som något han skulle göra.. Snart känner hon hur den äldre av de tre griper tag i hennes arm, ett hård tag som hon vet kommer lämna blåmärken efter sig. En rädsla som hon inte känt på länge slår henne, och hon känner sig nästan förlamad av minnena om hårda tag och hotfulla slag. Sen så händer något som får hennes redan stora ögon att bli ännu större. Hon ser hur Michael slår Samuel rakt över kindbenet.. men det är inte över där. ”Vad fan håller du på med?! Sluta,” ropar hon och försöker gripa tag i den äldres arm för att slita bort honom. Men hon är inte tillräckligt stark för det. Att se Samuel bli slagen gör betydligt ondare att känna slagen mot henne själv. Även om hon oftast skulle kalla sig själv för pacifist så kan hon inte undgå att vilja göra Michael illa.. få honom ångra att han la händerna på Samuel. Snart känner hon hur en överväldigande känsla av hat byggs inom henne, hon bestämmer sig för att tvinga sig emellan dem, och puttar bort Michael från hennes pojkvän, som ligger försvarslös på marken.. ”Jag sa att du skulle sluta,” säger hon och ser kallt in i Michaels ögon, som är precis lika känslolösa som Andrews en gång varit. Hon vill se han ligga på golvet istället för Samuel, se honom lida.. hon vet att Michael inte är en bra person han heller. Hon känner en ovan känsla inom sig, som att universum hör hennes önskan, och snart ser hon hur Michaels egna ansikte bleknar.. och hennes egna näsa börjar blöda. ![]() ![]() 15 jun, 2025 19:30 |
countess
Elev ![]() |
När Audrey klev mellan dem hann Samuel bara tänka en sak: Nej. Inte hon. Rädsla flammade upp i hans ansikte. Men det var inte för hans egen skull — den rädslan hade dött tillsammans med Andrew, där vid stupet. Men Audrey … hon kunde bli skadad. Och det var något han inte kunde stå ut med. Smärtan exploderade genom kroppen när han tvingade sig upp på armbågarna. Synfältet fläckades av mörka skuggor, men han kunde se hur ilskan vred Michaels ansikte till något nästan oigenkännligt. Nävarna vitnade, knutna så hårt att knogarna lyste, och när han började röra sig mot dem igen grep paniken tag i Samuel.
Men så hände det något. Michael frös mitt i rörelsen. Ansiktet, som nyligen varit blossande av vrede, blev kritvitt. Han stapplade bakåt och tog sig för bröstet med båda händerna, som om han försökte gripa tag i sitt eget hjärta. Ett högt, gutturalt ljud bröt fram ur hans strupe innan benen svek honom. Han föll ner på knä. Sedan raklång ner i golvet med en duns som ekade genom korridoren. Allt blev stilla, och Samuel bara stirrade, oförmögen att ta in det han just sett. Vad hade precis hänt? Han blinkade. En gång. Två. Framför dem låg Michael. Orörlig. Död. Audrey! Han behövde veta om hon var oskadd. ”Audrey…” Samuels röst var knappt mer än en viskning. Han började långsamt dra sig upp på knä och sträckte samtidigt en hand mot henne. Hela kroppen värkte, och han kände hur något varmt rann ner längs sidan av huvudet. Blod. Hans blod. Ellis nickade instämmande och studerade sedan sin vän, som med stora ögon stirrade ner på artikeln om Andrew. Försökte förstå vad som pågick i hans huvud. Även Ellis hade anat förändringen mellan syskonen, som om de långsamt hade börja glida ifrån varandra. Kanske berodde det på att de båda börjat dejta andra. Det var naturligt, nästan väntat. Och kanske skulle de hitta tillbaka till varandra igen när kärleksruset lagt sig lite. Men något sa honom att det inte bara handlade om Samuel och Henry. Att det fanns något mer. Något som kanske också förklarade varför Edmund alltid bar den där bekymrade minen nuförtiden. Ellis bestämde sig för att fråga — nu när de var ensamma vid bordet — men hann inte mer än öppna munnen innan röster avbröt honom. Höga, hetsiga... Något hade hänt ute i korridoren. 17 jun, 2025 23:05 |
bubbles
Elev ![]() |
Audrey har ingen aning om vad som hänt.. ena sekunden står Michael på fötter, och både sparkar och slår hennes pojkvän, andra sekunden griper han tag om sitt hjärta, blir likblek, och faller ner mot golvet. Hennes redan stora ögon blir nästintill dubbelt så stora av chocken.. men också en lättnad. En panik, hat och extrem rädsla hade byggts upp inom henne när hon sett den äldre mannen misshandla Samuel. Hon hade velat göra honom illa, få honom att lida.. och det hade skett.. en märklig känsla, som hon inte vet hur hon ska beskriva den, sköljer över henne. Hade det varit hon som åstadkommit det där? Hade det varit hon som fått den större mannen att falla bakåt, med uppspärrade ögon? Hon märker hur rent kalabalik fyller korridoren av mannen som verkar fått en hjärtattack, några samlas runt honom och försöker få honom att ge någon respons, få honom att röra sig igen, men ingen lyckas. Allt hon själv kan tänka på däremot är Samuel, och hur han mår. Hon vänder sig genast om mot honom, och fångar upp honom när han försöker dra sig upp på knä.
”Herregud.. vi måste ta dig till skolsyster,” säger hon och försöker hjälpa honom upp på fötter, hon kan känna hur han blöder om huvudet, och paniken fyller henne. Fan, nej… Hennes egna näsa blöder, men det är ingenting i jämförelse med blodet som glider över hans huvud, och gör hans mörka lockar alldeles matt. Hon försöker hålla Samuel uppe på fötter, men med tanke på alla skador han måste ha fått så är det svårt. Höga, stressade och rädda röster hörs från korridoren. Det får Edmunds blick att för engångsskull glida upp från bilden i tidningen, och han ser storögt mot dörren till korridoren. Han känner hur pulsen går upp, och av någon anledning glider hans tankar genast till sin syster, som att han har på känn att hon är i mitten av händelsen. ”Vi kanske borde gå och kolla vad det är som händer..” Påpekar han och slänger benen över bänken för att ställa sig upp. Han brukar alltid ställa undan sin disk så att personalen slipper göra det, men just nu är hans huvud fyllt med något annat. Han ser snabbt på Ellis, innan han börjar röra sig ut ur matsalen, och till korridorerna. Artonåringen följer ljudet av höjda röster, och han kan känna den distinkta rösten av rektorn som rör sig förbi eleverna. Det tar inte lång tid för Edmund att komma fram till rätt korridor, och hans blick glider mot två bekanta ansikten, Audreys och Samuel.. och sedan en man som ligger orörlig på marken. Samuel ser ut att ha blivit misshandlad, läskigt mycket. Även om han inte riktigt pratat med Audrey som de brukar göra, så är hon ändå den personen han bryr sig mest om i hela världen… tillsammans med Ellis, även om det kanske borde vara Henry vid det här laget. Edmund skyndar sig fram till de två, och hjälper Samuel upp på fötter så att de kan börja röra sig mot skolsyster. ”Vad är det som hänt? Är ni okej?” Undrar han, medan de sakta men säkert börjar röra sig genom korridoren, mot skolsysterns kontor. ![]() ![]() 18 jun, 2025 16:36 |
countess
Elev ![]() |
Samuel föll nästan ihop i Audreys armar, så lättnad var han över att se henne stå där, oskadd... förutom blodet som rann från hennes näsa.
”Du blöder…” sa han hest och med en kraftansträngning lyfte han handen för att röra vid hennes kind. Smärtan brände i revbenen när hon hjälpte honom upp på fötter, och så kände han en annan närvaro. Någon grep tag i hans andra arm och stöttade honom. Han vred långsamt på huvudet och såg Edmund vid sin sida. När hade han kommit dit? Hur mycket hade han sett? Samuel ville dra sig undan. Ville vara stark nog att klara sig själv. Men benen bar honom inte längre, och hur mycket han än ogillade det fick han luta sig mot Edmund för att kunna ta sig framåt. ”Vi är … okej …” fick han fram, hackigt, som om varje ord vägde ton. De började röra sig bort från platsen, och när de passerade Michael föll Samuels blick ner på den livlöse mannen. Den kraftiga kroppen som nyss varit full av raseri låg nu orörlig. Ansiktet var kritvitt, ögonen tomma, ena handen fortfarande kramande över bröstet. Och Samuel kände… ingenting. Bara det där märkliga lugnet. Precis som med Andrew. Han borde vara rädd. Chockad. Orolig. Men allt han kunde tänka på var att den här mannen aldrig skulle skada Audrey igen… Det var ren hysteri i korridoren. Rop, rusande steg, ansikten förvridna av panik. Ellis hade aldrig sett något liknande på skolan, och trots obehaget i bröstet, följde han efter Edmund ut från matsalen. De trängde sig fram genom folkhopen och kom snart till platsen där kaoset kulminerade. Och där — mitt i tumultet — fick även Ellis syn på Audrey och Samuel. Bredvid dem kämpade rektorn för att lugna ner de oroliga eleverna. På golvet satt en av de yngre lärarna hukad över en kropp. Två fingrar letade efter pulsen vid halsen, men Ellis visste redan. Han visste innan läraren långsamt skakade på huvudet mot rektorn. Död. Det kändes som déjà vu. Han hade sett det här förut. Men då var det en annan kropp. Ett annat livlöst ansikte. Andra röster som ropade i panik. Andra händer som försökte dra bort honom, som bad honom att titta bort. Men precis som då kunde han inte slita blicken. Edmund kastade sig fram, fick upp både sin syster och Samuel, kämpade för att hålla dem på benen. Ellis visste att han också borde hjälpa till. Göra något. Men kroppen lydde inte. Istället tog han ett steg bakåt. Sedan ett till. Han ville bara bort därifrån. Bort från mannen, bort från skriken, bort från det han redan sett en gång för mycket… När han till slut lyckades vända blicken från den döde, upptäckte han Cecilia. Hon stod intill en vägg i korridoren och stirrade storögt på läraren och den livlöse mannen på golvet. Men hon kände hans blick, för snart vände hon sig mot honom, och deras ögon möttes i kaoset. Något i hans ansikte fick hennes ögonbryn att dra sig samman. Hennes läppar formade hans namn. Men Ellis hade redan vänt sig om. Han orkade inte. Ville inte vara kvar. Så han gick. Lämnade allt bakom sig, och försvann. 23 jun, 2025 20:34 |
bubbles
Elev ![]() |
Blöder Audrey? Jo, hon kan känna hur det rinner från näsan, från båda näsborrarna.. en väldigt obehaglig känsla, men det är ingenting hon bryr sig om. Inte alls faktiskt. Allt som fyller hennes hjärna är Samuels mående, och hans uppenbara skador.. hon beskyller sig själv som inte ställt sig emellan dem tidigare, att Michael hann slå och sparka honom så mycket innan hon kom emellan dem. Hon har en gnagande känsla inom sig. Det hade varit så märkligt, så väldigt märkligt. Hat hade fyllt upp hela henne, hon har aldrig känt något liknande. Hon hade tänkt på många sätt som hon skulle kunna skada den äldre mannen på, och nu, nu är han död. Han hade tagit sig om bröstkorgen, fallit ner på marken framför henne, och dött i skolkorridoren. Av någon anledning så känns det som att det varit hon som åstadkommit det, att det varit hon som fått honom att dö på det sättet… och hon ångrar det inte överhuvudtaget.
”Det är bara lite näsblod,” försäkrar hon medan hon försöker hålla Samuel uppe på fötter bäst hon kan. Snart känner hon hur en del av tyngden lyfts bort från henne, och hon ser hur hennes tvillingbror tagit tag i Samuel för att hjälpa honom vara stadig, hjälpa dem gå till skolsyster. ”Försök inte ens, ni är inte okej,” påpekar Edmund och skakar lätt på huvudet. De börjar röra sig genom folkhavet, bort mot skolsysters kontor. Men hans blick glider upp från golvet, och han ser bakåt…. Han kan skymta Ellis längre bak, han ser likblek ut, som att han sett ett spöke. Hon kan sen se hur han vänder på klacken, och rör sig mot motsatt håll från dem. ”Ellis,” säger han, men han tvivlar på att hans vän kan höra honom, ljud kommer från överallt, han kan knappt höra sina egna tankar. Elever som har panik, rektorn som sitter vid den livlösa kroppen.. Han har lust att gå efter Ellis, men han kan inte lämna sin syster och Samuel mitt i korridoren, den sistnämnda behöver få vård så snart som möjligt.. och Audrey kommer inte kunna hjälpa honom hela vägen själv. Snart kommer de fram till det bekanta rummet, och Edmund höjer handen för att knacka på. Det tar inte lång tid för dörren att öppnas, det verkar som att hon varit påväg att gå ut själv, och kvinnans ansikte bleknar när hon ser hur Samuel ser ut. ”Men kära barn, vad har hänt?” Undrar hon och öppnar helt så att de tre ungdomarna kan komma in. Försiktigt sätter Audrey och Edmund ner Samuel på en sits, så att han kan lägga sig ner. ![]() ![]() 24 jun, 2025 14:03 |
countess
Elev ![]() |
Ellis tyckte sig höra någon ropade hans namn, men han vände sig inte om. Fortsatte bara framåt genom korridoren medan hjärtat dunkade hårt i bröstet. Han behövde luft. Behövde komma ut. Men han visste redan att portarna var stängda, att skolgården snart skulle krylla av poliser, ambulanser och oroliga föräldrar som följt sirenernas tjut genom staden.
Men Ellis visste ett annat ställe... Han vek av mot trappan som ledde uppåt, mot den översta våningen där takbjälkarna luktade damm och gammalt trä. Han visste precis vart han skulle. Wesley hade visat honom luckan för länge sedan. Ett gömställe. En fristad. De brukade sitta där ibland, han och Wesley, ibland med Edmund. Och prata om allt och inget. Stegen var fortfarande lika ranglig som han mindes. Han klättrade upp utan att tveka. Fingrarna hittade låset, kände det lilla mothållet i metallen. Ett kort gnissel, sedan var luckan öppen. Kylan slog genast emot honom. Rå, bitande. Men han välkomnade den. Drog sig upp på taket och reste sig långsamt. Under honom bredde bakgården ut sig, snötäckt och tom. Ljuden från skolan var bara ett avlägset brus häruppe. Skrik, springande fötter, rop – allt dämpades. Ellis stod stilla. Lät kylan bita i kinderna, lät hjärtat långsamt falla in i sin rätta rytm. Sedan satte han sig. Ryggen mot den kalla tegelväggen och benen utsträckta framför sig. Här kunde ingen se honom. Och äntligen — äntligen — kunde han andas ut. Väl framme i skolsysterns rum hjälpte vännerna honom försiktigt ner på den smala britsen som stod utmed ena väggen. I rummet hängde en märklig blandning av dofter – den stickiga lukten av desinfektionsmedel blandades med en svag ton av svart te från en kopp som stod kvarglömd på ett bord. På väggen tickade en liten klocka med en stadig rytm. Skolsystern, en medelålders kvinna med vänliga men vaksamma ögon, steg snabbt fram till britsen och lutade sig över Samuel. Hennes händer var vana och rörelserna bestämda men mjuka när hon började undersöka såret vid hans tinning. ”Vi borde ta dig till sjukhuset. Det här ser inte bra ut” sa hon, men Samuel skakade på huvudet, trots att rörelsen gjorde ont. ”Nej... det behövs inte.” Rösten var fortfarande hes och han knep ihop ögonen när hon försiktigt tryckte en bomullstuss mot såret och började rengöra det med små rörelser. Om han hamnade på sjukhuset skulle de börja gräva. Fråga saker som han inte var redo att svara på. Inte än... Skolsystern tog bort bomullen, nu rödbrun och våt, och såg på honom en stund, som om hon vägde hans ord, och nickade sedan långsamt. Ett svagt leende bröt fram i mungipan, ett sådant som vuxna ibland använde för att dölja sin oro. ”Okej,” sa hon till slut. ”Då börjar vi så här...” Med varsamma händer hjälpte hon honom att knäppa upp skjortan. Tyget vek sig åt sidorna, och under det bleka linnet blommade redan stora blåmärken ut över bröstkorgen och magen. Hon drog efter andan, så tyst att bara Samuel kunde höra det, men hon sa inget. Istället strök hon en lugnande hand över hans axel och hjälpte honom att lägga sig till rätta. Samuels kropp protesterade i smärta vid varje rörelse. Musklerna värkte, revbenen kändes som om de skulle brista om han andades för djupt. Någon började prata och gav skolsystern en kort förklaring om vad som hänt, men orden nådde honom knappt. Istället drogs hans tankar tillbaka till korridoren. Vad var det egentligen som hade hänt? Ena sekunden var mannen över honom. Nästa sekund var han död. En hjärtattack? Det var det mest logiska svaret. Men ändå... Det var något som inte stämde. Hans blick sökte efter Audrey, och när han fann henne lyfte han långsamt en hand. Och när hon tog den, när hennes hand slöt sig om hans, släppte något inom honom taget. Smärtan försvann inte, men den kändes plötsligt lite mer avlägsen. Han andades ut, sakta, och tillät sig att blunda. Bara en liten stund. 24 jun, 2025 21:03 |
bubbles
Elev ![]() |
Paniken inom Audrey börjar sakta men säkert att lugna ner sig, nu är de hos skolsystern, hon är duktig, hon vet vad hon ska göra, hon kan ta hand om Samuel betydligt bättre än vad hon själv skulle kunna. Han är säker. Däremot försvinner inte rädslan av alla hans skador, eller han kan ha brutit massvis med ben i sin kropp.. Hennes mörka ögon stryker sig över hans plågade ansikte, och hon ser bekymrat på honom. Ja, de borde nog ta honom till sjukhuset. Däremot är det endast lärarna som har tillgång till telefon i lärarrummet och sina kontor. Under den här tiden så är det mer sällsynt med telefoner, en relativt ny uppfinning. Hon ser hur kvinnan börjar rengöra såret på hans huvud, och hur bomullstussen blir alldeles röd av blod. Hennes hjärta sjunker, och hon får en enorm klump i magen. Det ser inte bra ut, inte bra alls. Det är förskräckligt svårt för henne att se på när folk hon bryr sig om mår så dåligt, hon tänker tillbaka på sin mamma och hur hon tynat bort framför hennes ögon. Samuels skador är oerhört allvarliga, och oron gnager i henne. Hennes näsa har vid det här laget slutat blöda, hon har två små bomullstussar i näsan, vilket är en lite komisk syn. Allt hon kan tänka på är killen framför henne, och allt han behövt genomgå. När skolsystern börjar knäppa upp hans skjorta så blir hennes ögon ännu större, och hon drar efter andan. Hon ser hur han håller upp sin hand, och hon går genast närmre honom och tar den i hennes egna. Försiktigt lämnar hon en kyss på hans knoge, och hon ser ner i hans mörka ögon.
”Han kom från ingenstans.. och började slå och sparka Samuel helt oprovocerat,” säger hon tyst till den äldre kvinnan, medan hennes tumme försiktigt stryker sig över handryggen på.. pojkvännen. Audrey skulle väldigt gärna berätta för Samuel om allt, om hur hon tror att det varit hon som fått mannen att glida ner livlös på marken.. men hon bestämmer sig för att låta det vara, tills han blivit bättre, Edmund låter sin blick glida mellan sin syster och hans vän. Det är uppenbart hur mycket de bryr sig om varandra, det är oerhört fint att se.. även om omständigheterna är hemska. Han skulle gärna ha något liknande med någon, men han tvivlar på att det någonsin kommer bli så mellan honom och Henry, inte på det viset. Försiktigt lägger han en arm om sin syster, och kramar om henne, innan han drar sig undan. Tankarna glider konstant till Ellis, om hans mående.. om vad som fått honom att vända om. Han känner ett behov av att gå och leta efter honom, samtidigt som han inte riktigt vill lämna sin syster eller Samuel. ”Du kan gå Eddie.. det blir nog lite trångt här iallafall,” säger Audrey sanningsenligt och med ett svagt leende, medan hon möter sin brors blick. Han låter blicken flacka mellan henne och Samuel, innan han nickar lite. ”Ni är ju i goda händer.. ta hand om er, hoppas du blir bättre så snart som möjligt Samuel, ” säger han med ett mjukt leende, och ser mot hans sönderslagna vän. Han lämnar en lätt kyss på sin systers hjässa, innan han går ut ur skolsysterns rum, för att börja leta efter en särskild vän. Första tanken är såklart att gå till Ellis rum och se om han är där. Det är påfrestande att gå igenom korridorerna, höga ljud, rop, både polis och vårdpersonal har anlänt till skolan. Poliserna försöker få läget under kontroll, men oron är enorm runt omkring skolan. Killarnas elevhem är däremot i princip tomt, de flesta är väl nyfikna över vad som hänt. När han kommit fram till Ellis rum och knackat på den bekanta dörren, så får han inget svar. Edmund försöker envist att komma på vart han kan ha tagit vägen.. han vill bara se till så att han är okej. Han går igenom i princip hela skolan utan att hitta honom, vilket får oron att växa. Efter en stund däremot så blixtrar det till i huvudet på honom, och han vet genast vart det är hans vän gömmer sig. Hans steg börjar röra sig upp mot den allra översta våningen. Utmattningen och tankarna på mannen som spökar inuti hans huvud, har försvunnit i och med oron för Ellis.. killen som han är så hopplöst förälskad i. Snart finner han en stege, ostadig och vinglig. Han blir yr av att klättra uppåt, kanske pågrund av att han inte fått i sig så mycket mat den senaste tiden, men det spelar ingen roll, han fortsätter uppåt. Det tar några försök, men snart får Edmund upp luckan, och han känner kylan slå mot hans ansikte. Även om den är bitande och får hårstråna att ställa sig i nacken på honom, så är den uppfriskande. Det var så varmt där nere när alla elever, lärare, poliser och vårdpersonal rörde sig runt i korridorerna. Hans blick stryker sig över taket, han söker efter honom med blicken.. tillslut landar ögonen på en bekant figur, och han ler svagt. ”Hej.. får jag hålla dig sällskap?” ![]() ![]() 25 jun, 2025 14:08 |
countess
Elev ![]() |
Skolsystern rengjorde såren med varsamma, vana händer. Spriten sved mot huden, men det var ingenting mot smärtan som sköt genom kroppen när hon försiktigt tryckte med fingrarna längs revbenen och ner mot höften – där Michael hade träffat honom med sina sparkar. Samuel bet ihop käkarna hårt, ändå kunde han inte hålla tillbaka ett kvävt stön när hon kom åt ett särskilt ömt blåmärke.
”Förlåt,” mumlade hon, utan att avbryta sitt arbete. När Samuel till slut tvingade sig själv att slå upp ögonlocken igen mötte han Audreys blick. Oron i hennes vackra ögon skar djupare än något av såren på hans kropp. Hon såg på honom med en sån ömhet, och han kunde inte låta bli att undra om hon fortfarande skulle se på honom så om hon visste sanningen? Han ville berätta. Verkligen. Övervägde att göra det när han såg lättnaden i hennes ansikte vid frukosten, när nyheten om Andrews död nådde dem. Men han hade fegat ur. ”Du har tur… jag tror inte något är brutet,” sa skolsystern till slut. ”Men du kommer ha ont i flera dagar. Riktigt ont. Du måste vila, Samuel. Inget springande, inga tunga lyft… och absolut inga fler slagsmål.” Hon höjde ögonbrynen en aning och gav honom en menande blick, men inte dömande. ”Jag vill att du stannar här över natten”, fortsatte hon och reste sig långsamt. Sedan vände hon sig mot Audrey. ”Och jag vill gärna ta en titt på dig också, miss Abbott.” Ellis hade inte hört när luckan öppnades. Inte heller stegen som närmade sig. Hans tankar var någon helt annanstans, och det var först när en röst bröt tystnaden som han vred på huvudet. "Hej... får jag hålla dig sällskap?" Där stod Edmund med ett svagt leende på läpparna. Ellis svarade inte direkt. Han lät bara blicken vila på sin vän. Hade Edmund klättrat hela vägen upp hit bara för att hitta honom? Eller var det något annat som förde honom till taket — ett behov av att fly undan en stund, precis som han själv? Ellis mindes vad Edmund en gång sagt om sin mor, och kanske hade det som hänt i korridoren väckt något hos honom också? "Visst", sa Ellis till slut, rösten låg. ”Men jag tror inte jag är så roligt sällskap just nu." Trots orden flyttade han sig en aning och gjorde plats för Edmund. "Din syster och Samuel... är de okej?”. 3 jul, 2025 20:36 |
bubbles
Elev ![]() |
Blicken flackar mellan skolsystern och Samuel, med fortfarande uppenbar oro. Audrey drar till sig en liten stol och sätter sig ner bredvid sin pojkvän. Försiktigt stryker hon bort några mörka lockar från hans ansikte, och hon ler svagt mot honom när han slår upp ögonlocken och möter hennes blick. Det går inte att förneka att hon har skuldkänslor. Hon har ingen aning om varför Michael skulle tro att det varit Samuel som tagit död på Andrew. Vad som gett honom den idén. Men faktumet är att om hon inte blivit så nära Samuel så skulle den äldre mannen aldrig ha attackerat honom. Om de bara var vänner.. misshandeln hade varit så grov, så våldsam, och hon vågar knappt se mot hans bröstkorg. Den är helt blåslagen, och hans hår är kletigt av blodet från såret i hans huvud. Hon kan inte riktigt sluta undra varför Michael gått på honom.. vad hade varit anledningen till att han trodde att Samuel var skyldig till Andrews död? Hennes blick stryker sig över hans ansikte, som att det på något sätt ska förtydliga det hela.
”Kan jag stanna med honom?” Undrar hon medan hennes fingrar försiktigt pillar med en av hans mörka lockar, och den andra handen håller om hans respektive. Egentligen hade hon inte menat att fråga det, hon har redan bestämt sig att hon ska stanna, även om nu skolsystern skulle säga nej.. då skulle hon smyga in till rummet och sitta hos honom under natten. Hon vill inte lämna honom. När den äldre kvinnan sedan säger att hon vill ta en titt på Audrey också så höjer hon på ögonbrynen, och låter sin blick glida till henne. ”Åh.. det är bara näsblod, det har börjat gå över nu.” Förklarar hon och pekar lite på sin näsa. Hon har två bomullstussar i näsan, en på vardera sida. Sedan glider hennes blick tillbaka till Samuel, och hon kramar om hans hand lite extra. Det verkar som att Ellis inte riktigt vet vad han ska svara först, han ser bara på Edmund.. kanske han inte borde ha kommit upp för att titta till honom. Men det spelar ingen roll hur mycket han försöker att sluta tänka på sin vän, oron blir alldeles för stark, och hans känslor för honom tar över ibland. Kanske Ellis bara vill vara ensam, men tillslut verkar han tillåta hans sällskap. Det är svalt i luften, snön dalar ner ovanför dem, och han kan se ut över skolgården. Det är väldigt vackert. Träden har ett snötäcke över sig som glittrar. Edmund går fram till honom och slår sig ner bredvid honom. ”Det spelar ingen roll,” svarar han med ett litet leende. Spelar ingen roll om han är ledsen, eller om han inte är så kallat roligt sällskap. Han vill bara hålla honom sällskap, kanske det blir mindre ensamt då. Han ser ut över den vackra utsikten, han kan inte riktigt få nog av den. ”De kommer att bli okej.. men jag tror Samuel kommer behöva stanna hos skolsyster ett tag nu.” berättar han och låter blicken stryka sig över sin väns ansikte.. det är uppenbart att något bekymrar honom, och Edmund tvivlar på att han kommer berätta vad det är. Ellis har alltid låtsas vara så bekymmersfri, så lugn och som att han inte har någonting ont bakom sig. Men med tanke på vad han berättar för ett par nätter sedan, så vet Edmund att det finns ett mörker hos honom, som han alltid verkar knuffa undan.. och inte vill bekymra sina vänner med. "Hur mår du?" ![]() ![]() 4 jul, 2025 15:21 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > What the shadows tell us [PRS]
Du får inte svara på den här tråden.