Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon kände sig utmattad när hon sjönk ner på stolen. Hennes blick såg på handen innan hon suckade.
"Jag har lite ont men det är inte så farligt. Det är att jag är så utmattad hela tiden som gör mig trött. Det är trots allt en förgiftning som jag råkade ut för." Hon såg upp på honom och såg sedan på sin hand. Det såg inte alls vackert ut och hon studerade handryggen.
"Jusses det blev inte så bra första kvällen."

En bekymrad rynka dök upp mellan Alistairs ögonbryn. Han tänkte tillbaka på dagen hon blivit förgiftad, på hur alla deras planer plötsligt höll på att gå förlorade, på hur ilsken hans far hade blivit.
”Vi var oroliga för dig. Vi var rädda att vi hade förlorat dig”, sa han. Lyfte sedan blicken från den skadade handen och såg upp i hennes ansikte. ”Men här är du… vid liv”.
När såret väl var rengjort och han lindat ett nytt bandage runt handen, la Alistair försiktig sin egen hand ovanpå hennes. Lät den vila där en stund.

Hon förstod inte varför han sa så men det värmde henne och hon såg på hur han rengjorde såret.
"Ja jag är här." Hon kände sig helt slut eftersom hon sovit så dåligt på sjukhuset och hon såg på honom.
"Tror du på spöken Alistair?" sa hon och såg sig om.
"Jag vet inte hur jag ska säga det här.."

Vincent såg på alla tallrikar och såg mot sin syster.
"Vi ber någon komma imorgon. Oroa dig inte." Han log och lade huvudet på sned.
"Så vem ska du gå med?"

Alistair kände plötsligt hur pulsen ökade. Visste hon? Kände hon till demonen? Nej, det var omöjligt.
”Jag tror att det finns saker här i världen som vi inte kan förklara”, sa han med tämligen lugn röst. Han la ifrån sig saxen han använt och vände sig mot henne igen. Kunde se att hon hade någonting på hjärtat som hon ville berätta.
”Varför frågar du?”.

Celia hade precis avslutat samtalet med deras far när Vincent talade med henne. Hon ryckte lätt på axlarna.
”Man kan säga att jag dumpade min date i sista minuten”, svarade hon och drog lätt på munnen.

Hon reste sig upp och öppnade sin necessär och plockade fram tandborsten.
"Jag sov så dåligt på sjukhuset. Jag tyckte att jag hörde röster i mitt rum när ingen var där." Hon såg på honom.
"Jag kände att någon var där så jag tror att någon stod i rummet."


Vincent tog mobilen och log mjukt.
"Jag är lite nervös över vad pappa ska säga om mig och Caleb.. Jag måste väl komma ut någon gång? Men är det verkligen en bra idé imorgon? Det var din idé" Han såg mot badrumsdörren och såg sedan på sin syster.
"Är du trött?"

Alistair stod tyst ett tag. Såg ut att bearbeta det hon just berättat. Hade den besökt henne på sjukhuset? Det var inte likt demonen att bete sig så klumpigt. Var den så desperat efter hennes själ att den inte kunde hålla sig borta?
”Det var kanske bara en sköterska som kom för att titta till dig. De kan röra sig rätt obemärkt mellan rummen”, sa han tankspritt medan han la tillbaka alla redskap han använt.

Celia gick fram till sin bror och tog hans händer i sina. Kramade dem mjukt.
”Vincent. Om du inte känner dig redo så behöver du inte göra det. Men jag vet hur mycket det tynger dig att hålla det hemligt för far”, sa hon med en mjuk röst.

Hon skakade på huvudet och hon såg sig om.
"Det verkade som den stod över mig. Viskade saker jag inte kunde uppfatta." Hon suckade igen och spottade ut tandkrämen.
"Det känns kanske dumt att säga men spökar det? Det verkade som den alltid kom på nätterna eller efter läkaren tittat till mig."

Han log svagt och böjde sig fram, gav sin syster en lätt puss på pannan.
"Menar du det? Om det är så väntar jag en stund till. Imorgon är det inte den bästa dagen heller. Så skulle du göra mig en tjänst och gå med Caleb då? " Han såg bedjande på sin syster.
"Bara för att jag inte ska komma ut just imorgon.."

”Ibland händer det oförklarliga saker häromkring. Men jag tror inte det spökar”. Alistair var tyst i några sekunder innan han tillade;
”Hur det än ligger till så kan du känner dig trygg här med oss, och du kan sova lugnt.” Lögnen kändes som en matta av salt på tungan, men han hindrade sig själv från att vika undan blicken.

Celia blinkade med stora ögon. Såg vädjan i henens brors ansikte.
”Självklart. Jag kan gå med honom om det är vad du vill”, svarade hon och fick sedan ett mer roat uttryck.
”Så… Lily och Alistair alltså? Det såg jag inte komma”. Hon sneglade bort mot badrummet och blåste sedan bort en hårlock som fallit ner över hennes ena öga. ”Min magkänsla säger mig att jag håller på att förlora vårt vad”.

snabbt sköljde hon ur tandborsten och lade ner den. Sneglade på honom med ett leende.
"Jag uppskattar det. Vincents pappa skrev ut lite sömntabletter till mig.. Jag hade berättat om hur jag sovit. Han såg även påsarna så han vill att jag inte blir som Barcroft." Hon skrattade till och sneglade mot toaletten.
"Kan du hjälpa mig fram till toaletten? Benen vill vika sig igen."


Han log mjukt och skakade på huvudet.
"Helst inte men jag vet att du inte kommer sno honom. Du är den enda jag kan lita på som inte ska kladda onödigt på honom." Han skrattade sedan.
"Jag sa ju det. Du måste se det själv." Han såg på medicinen och log.
"Hon skrämde oss så fruktansvärt. Hela hon var blodig när vi hittade henne."

Alistair log åt hennes ord. Gick sedan fram till Lily och räckte fram en arm som hon kunde stödja sig på.
”Tror du att du orkar dansa imorgon? Man sitter mest under kvällen, men det är tradition att min familj inviger valsen.”, förklarade han medan han hjälpte henne bort till toaletten.
”Du behöver inte dansa om dina ben inte klarar det. Men själv slipper jag tyvärr inte undan.”

Celia skrattade.
”Jag lovar inget. Nu när Alistair blivit upptagen behöver jag hitta någon ny”, sa hon ironiskt, samtidigt som en gäspning undslapp henne. Efter kvällens festligheten längtade hon nu intensivt efter duschen och sin säng.