Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Usch, här kommer det alltså. Efter drygt 40.000 ord.
Det sista kapitlet. Le chapitre final.
Jag har skrivit det mesta jag känner om det här - och er - redan innan, och nu när det väl är dags att säga hejdå till berättelsen så känns det bara så... tomt.

Jag hoppas att ni blir nöjda med avslutet, och att ni inte känner att det är alltför många lösa trådar kvar. Jag har planer för att fortsätta, men hur och när... Not yet decided.

Hur som helst. Detta är den första fanfiction jag har skrivit sedan jag var tolv, och jag måste erkänna att jag var extremt orolig för att inte bli klar (jag har aldrig någonsin avslutat en FF). Att faktiskt posta detta känns alltså både väldigt jobbigt och väldigt skönt.

Nå, jag ska inte tjata något mer. Nu ska jag ta lite ledigt från skrivandet och försöka ta ikapp på skolarbetet som jag ligger extremt långt efter med på grund av hundra olika saker, och sedan kommer jag tillbaka till skrivandet på ett eller annat sätt. Ni kommer alla bli taggade när jag väl gör det (oavsett om ni vill det eller inte, moahaha), så you'll notice.

Tack för denna tid! ♥ Kärlek åt er alla.

Kap. 26
Alla berättelser har ett slut

Vincent, vars Polyjuiceelixir äntligen hade slutat verka, satt på marken och jämrade sig. Sara grät mot Astrids axel, Brian satt skamsen och försökte se oberörd ut och Ellina och Alyssa trängdes för att försöka se vad de två professorerna sysslade med.
Flitwick och McGonagall stod och svängde sina trollstavar i komplicerade mönster ovanför kitteln.
”Filius – vänta,” snäste McGonagall till, på det sättet människor under hög press tenderar att göra när de vill säga något viktigt.
Flitwick såg inte ut att bli det minsta illa berörd, men stannade till mitt i den rörelse han utförde, och stod som om han förstenats medan McGonagall cirklade runt kitteln med korta steg.
”Såja, jag kan nå tråden nu…” En min av extrem koncentration hade etsat sig fast i McGonagalls ansikte där hon försiktigt rörde staven i en håvande rörelse. ”Håll stilla…”
Flitwick såg ut som en staty. Astrid blev imponerad över hur extremt disciplinerat han stod.
”Jag har den!” ropade McGonagall ut med en nästan barnslig förtjusning, som snabbt ersattes av hennes välbekanta, stränga uppsyn. Astrid tyckte nästan att hon såg lite generad ut - eller så kände hon det bara. Det här med legilimering var något hon verkligen behövde lära sig mer om.

Ellina och Alyssa, som nu var övertygade om att uppvisningen var slut, rörde sig bort mot Astrid och Sara.

”Vad gjorde de?” frågade Astrid nyfiket.
”Jag vet inte,” svarade Ellina med en axelryckning. "Jag försökte förstå, men..."
”De separerade blodstrådarna,” svarade Alyssa med en mycket god imitation av en tålmodig lärare som förklarar något för tionde gången, trots att ingen hade hört det förut.
”Blodsmagi formar blodet till trådar, som sedan används i en väv. En komplicerad väv som denna, med fem olika blodstrådar som förstärkts flera gånger, är extremt svår att nysta upp. Eftersom att professor Dumbledore var inblandad kunde de inte bara rycka upp den.” Hon rös till. ”Det finns massor av hemska historier som handlar om konsekvenserna av när godsinnade magiker försökt rätta till blodsmagi. Ni kommer få lära er mer om det i femte och sjätte året. Tro mig, det är inte rätt tillvägagångssätt.”

Hon pausade och skakade på huvudet med eftertryck.
”Nu var det ungefär… Tänk er att ni har en stickad tröja, och ska ta ut en tråd utan att förstöra någon annan tråd på vägen. Om någon tråd förstörs, förstörs allting. Så man måste lirka ut den enda tråden, utan att orsaka någon skada på tröjan som helhet. Det,” sade Alyssa med eftertryck, ”är vad professor Flitwick och professor McGonagall precis gjorde.”

Ellina såg imponerad ut, men Astrid kände inte särskilt mycket alls. På väg upp mot skolan berättade Kevin om hur Jennara hade kommit ikapp honom precis vid arkivet, men att Flitwick hade dykt upp precis när hon kom runt hörnet.

”Jag lovar,” sade Kevin med ett brett leende, ”ni har aldrig sett något liknande – han bara dök upp, från ingenstans, och bara ka-pow-pow-pow, och helt plötsligt segnade hon ned från andra änden av korridoren, det var galet,” sade han med ett hjärtligt skratt, ”och sedan band han henne och kallade på McGonagall. De trodde mig inte först, fast de fattade ju också att Alyssa aldrig skulle anfalla en elev – framförallt inte en Hufflepuff,” tillade han med ett skratt, ”så de gick med på att följa med till gläntan. Flitwick som duellmästare alltså, jag hade inte trott det om jag inte såg det själv, men han skulle kunnat ta vem som helst, hur som helst, jag trodde ni var illa ute, så jag tvingade alla att nästan springa, och, vet ni, ni kommer aldrig tro det, men McGonagall förvandlade sig till en katt och bara skuttade hela vägen, och såg att allt var lugnt, och kom tillbaks och sa det till oss, men vid Merlin alltså, hur lyckades ni besegra dem? Haha, akta så att ni inte får utmärkelser-”
”Andas du någonsin?” frågade Ellina storögt.
”Vad menar du?” frågade Kevin oförstående.
Ellina och Alyssa skrattade högt, och till och med Astrid, som gick med Sara, drog på mungiporna.
Kevins oavbrutna raljerande hade varit underhållande, men han hade en tendens att bara prata på och inte låta någon annan få en syl i vädret – ens när han ställde frågor.

Sara hade slutat gråta och såg istället helt tom ut i blicken. Astrid kände sig mer orolig än innan. Att hon grät kunde hon förstå, men den tysta tomheten var outhärdlig. Hon förstod hur ont det måste göra i henne. Hon hade viss erfarenhet av att bli utnyttjad av en förälder, även om det aldrig hade varit på den nivån som det Sara precis varit med om.

När de äntligen nådde slottet möttes de av professor Dumbledore, med sitt långa, yviga skägg och de halvmåneformade glasögonen han ytterst sällan syntes utan prydligt placerade på sin nästipp. Han log öppenhjärtigt.

”Jag undrade just när ni skulle komma,” sade han nyktert. ”Det ryktas om att jag har missat en mycket händelserik natt.”

Nästan två timmar senare satt Astrid fortfarande inne på professor McGonagalls kontor.
”Legilimering, säger du. Nå, och du menar alltså att Vincent var den som låg bakom allt?”
Minerva McGonagalls stränga röst riktades mot Astrid, där hon satt och skruvade sig i stolen.
”Jag har ju sagt det flera gånger!” utbrast Astrid.
”Jag vill bara säkerställa att vi har all information,” fortsatte professor McGonagall. ”Är det något mer du vill tillägga?”
”Jag har berättat allt jag vet,” sade Astrid tyst.

Ett ögonblick var hon nästan avundsjuk på Jeri, som burits direkt upp på sjukavdelningen, men ångrade sig snabbt. Hon var orolig för honom. Trots att det såg ut som att han hade återfått allt blod så hade hon aldrig sett något liknande. Dumbledore hade sänt bud efter Madam Pomfrey, och tog själv hand om Sara och Jeri under tiden, så hon behövde kanske inte vara orolig, men trots det…
Hon var alldeles för trött för denna utfrågning. Hon antog att Ellina, som satt i rummet bredvid med professor Flitwick, kände samma sak.

”Nå, det var allt då. Du kan gå,” sade professor McGonagall och vinkade ut henne med en handrörelse.
Astrid reste sig stelt och gick ut ur rummet. Därute satt Brian och Alyssa och väntade.
”Herr Durif, du kan komma in,” hörde hon McGonagalls röst från bakom sig.
Astrid grimaserade och gick ut i korridoren.

Ellina stod där och väntade på henne.
”Jag trodde aldrig att du skulle bli klar! Jag har väntat i en kvart.”
”Hon hade många frågor, och verkade inte tro på hälften av svaren. Hon tror nog fortfarande inte på att Vincent är en animagus… Nå, hon får väl fråga Sara sen.”
”Apropå Sara, ska vi gå?” frågade Ellina.
Ellina hade aldrig riktigt gillat Sara. Det var inte särskilt svårt att förstå - de var trots allt varandras motsatser – den ena var alltid seriös och snar till ilska, den andra sällan seriös och sprudlande av glädje – men efter allt som hade hänt så verkade Ellina ha ändrat inställning. En blick av både oro och medlidande flög över hennes ansikte medan hon ställde frågan, och det verkade inte bara bero på Jeri som, hade professor McGonagall försäkrat, inte skulle ha några andra betydande men än ärr.

När de kom till sjukhusavdelningen fann de att Sara redan sov djupt. Jeri, å andra sidan, verkade ha piggnat till och satt och åt choklad på en av de vita bäddarna.
”Astrid! Ellina! Vad sa de?”
”Hej,” sade Astrid med ett leende, och en tyst suck av lättnad. Jeri såg frisk ut.
”Att Vincent och Jennara kommer att skickas till Azkaban. Och Sasana, om de någonsin får tag på henne. Och om hon överlevde Alyssas attack,” sade Ellina med en allvarlig ton, samtidigt som hon stal en chokladgroda från Jeri.

”Jag är så glad att det är över,” muttrade Jeri. ”Och Astrid. Tack. Jag misstänkte att du var legilimens ända sedan du berättade om hur du ’kände av’ andras humör, men jag visste ju inte säkert. Men när jag låg där tänkte jag på det du sade på tåget - att du hörde fanfaren när jag provade min trollstav. Jag skrev till min mamma om det, direkt efter att vi kom fram, och hon svarade ’dumheter’. Men du måste ha hört det från mig. Det var det din profetia refererade till va? Med ’makt att se en annans vision’?”
”Jag tror det,” sade Astrid och nickade. ”Det var så jag kom på vilken bok du menade.”
”Men jag kan fortfarande inte förstå en rad,” sade Jeri och suckade. ”Vad menas egentligen med att ’fattig och rik ger tillbaks vad som stals’?”

Ellina harklade sig tyst.
”Jag tror att det refererar till er. Jag berättade ju, förra gången vi var här, om hur jag inte riktigt hade någon barndom. För Astrid,” sade hon med eftertryck och sneglade mot Jeri som skrattade tyst innan han svarade.
”Jag var kanske mer vid medvetande än jag tänkte visa. Men jag är glad att jag hörde det – det var så jag förstod vem du var.”
”Hur som helst. Jeri… Du är antagligen den rikaste eleven på skolan.”
Jeri såg generad ut.
”Det är sanningen," fortsatte Ellina obrydd. "Och Astrid… Du berättade att du inte ens hade råd med skolsakerna. Och ni båda har gett mig något som stals ifrån mig. Jag hade ingen barndom, och jag hade därför heller inga vänner.”
Ellina stakade sig, och rodnade faktiskt.

”Men nu har jag er.”



EDIT:
Om ni har tid skulle jag bli JÄTTETACKSAM om ni kunde svara på ett fåtal frågor. Det är bara korta frågor, så borde inte ta mer än någon minut:

1. Vilka kapitel föredrog ni, kapitel 1-7 eller kapitel 8-26?
2. Vilken var er favoritkaraktär?
3. Tyckte ni att stridsscenen var för våldsam?
4. Om det kom en uppföljare till detta, skulle ni vilja att det var under eller efter skoltiden?

Tack jättemycket om ni svarar på detta!

Åh så himla fint slut! ♥ Kommer sakna den här nu ju!

Första och andra frågan kan jag inte svara på.
3. Jag tycker inte det.
4. Jag tycker efter skoltiden.

Detta har varit en av dom bästa historier/berättelse jag har läst!!!
/

Tack så mycket! Och tack för att du svarade på frågorna Ravenclawörn!

SJUKT BRA SLUT!!!!!!!!!!

1. 8-26 för det var där som det var mera spänning i men jag tyckte att 1-7 var också sjukt bra!
2. Kan inte svara på för jag har jätte många
3. Nej, tyckte att de var så bra att jag inte märkte att det var våldsamt
4. Efter skoltid

JAG VET ATT DU ÄR J.K ROWLING!!!

Tack så mycket! ♥

Tacka mig inte det är bara sanning, och det är vi som borde säga tack för att ha läst en sån underbar fanfiction du har skrivit!♥

1. 8-26
2.sara tror jag
3.nej jag tyckte inte att den var för våldsam
4. Under skoltiden

Jag älskade verkligen denna FF! Det är min favorit och det är synd att den är slut! Tack så mycket för att du har skrivit detta!

Jättebra avslut!! Asså jag kan inte fatta att den är slut. När jag började läsa den här var jag lite skeptisk, för jag brukar inte gilla fanfictions som inte har en av J.K.Rowlings huvudkaraktärer, men jag tänkte att jag skulle testa att läsa ändå, och den var ju jättebra!! Jag skulle verkligen vilja läsa fler fanfictions av dig, om du skriver några!! Anyway, här kommer svaren;

1. 8-26, för de var mest spännande.
2. Astrid, tror jag, eller Ellina. Men jag gillade alla karaktärer, för du beskrev de så bra!
3. Den var inte våldsammare än i HP-böckerna, så det tycker jag inte.
4. Under skoltiden, men när de är lite äldre kanske.

Återigen, jättebra story!!

Okej, mina svar på frågorna

1. Jag gillade 8-26 för att det kändes som att den kom igång mer. Men jag älskade början också!
2. Jag skulle nog säga Astrid faktiskt. Tyckte hon var väldigt intressant redan från början (kul att man själv har samma namn också x))
3. Nej jag älskade den!
4. Under skoltiden