Marodörerna på Hogwarts [SV]

Allt är super bra! Men tyvär börjar jag tröttna lite, händer lite samma saker, lite för långa kapitel...
Det har varit super kul att läsa denna sååå ett stttort tack till MillaJ!
Kommer fortfarande kika in lite då och då för måste ju ändå läsa slutet

(Förlåt om jag var hård, och snälla se det inte negativt)

Det är absolut ingen fara alls Alla format passar inte alla personer och jag antar att jag är sån att när jag skriver har det en tendens att bli lite långt, haha. Hoppas du gillar slutet sedan när det kommer i alla fall..


Hej alla glada och trevlig helg på er!
Tack så otroligt för era kommentarer ♥
Vill ni veta vad som hände??

Då kör vi!


Kap. 29 - Konsekvenser

Framför brasan i Gryffindors uppehållsrum satt en pojke och stirrade in i elden. Hans hår låg ner över ögonen på honom, men om man tittade noga kunde man se att elden återspeglades i dem. Pojken hade en reva över sin kind som lös ilsket rött, förstärkt av eldens sken. Han såg ut att vara förlorad i tankar, omedveten om världen runt omkring. Sedan släppte han ut en förtvivlad suck och hans ögon fylldes med tårar. Hur hade det kunnat bli så här?

Bredvid honom satt hans vänner. De flesta av dem. Någon saknades. James satt bredvid pojken, men Lily i sin famn, hon grät mot hans axel och han strök henne över ryggen. I fåtöljen till höger satt Peter och Sarah lutade sig mot hans ben, också hon i tårar. På en kväll, en enda kväll, hade allt vänts upp och ner. Pojken visste inte vem som var mest förtvivlad. Kanske han själv. Men antagligen Remus. Remus satt lite bortanför dem. Han hade inte sagt ett ljud på hela dagen och han vägrade möta pojkens blick. Trots att det inte var Remus fel. Allt var pojkens eget fel. Det var han, Sirius, som gjort att det blivit såhär. Det var tack vare honom, Sirius, som Vendela inte satt där hon brukade i hans knä och log mot honom så som bara hon kunde. Tårarna började rinna och han brydde sig inte om att försöka hindra dem. Varför skulle han?

*

Att somna hade verkat omöjligt, ändå måste han ha lyckats tillslut för när han öppnade ögonen igen lös solen in i rummet. Sirius hade ingen aning om vad klockan var, och det spelade ändå ingen roll. Ingenting spelade någon roll mer. Ingen hade väckt honom, han antog att de inte vågade och han förstod dem. Med en djup suck satte han sig upp i sängen. Hans kropp kändes svag och han kom inte ihåg när han åt ordentligt senast. Tre dagar hade gått sedan fullmånen men det kändes så oändligt mycket längre. Och han saknade henne. Men hon skulle aldrig tala med honom igen med den där mjuka rösten som han älskade.

*

Efter att ytterlligare en sömnlös och förtvivlat natt hade Remus tillslut lämnat sängen för att gå ner till uppehållsrummet igen. Allt var hans fel. Sirius hade inte sagt ett ord till honom sedan det hände och han var nästan glad över det. Han ville inte prata med någon alls. Han ville bara försvinna. Hamna på ett ställe där han inte längre kunde skada människorna han hade omkring sig. Slippa vara den monstruösa personen han var.

När han kom ner till uppehållsrummet gick han fram till sin favoritfåtölj vid fönstret och slog sig ner. Han såg ut på månen som lös sitt bedrägliga sken och grimaserade åt den.
"Remus?"
Han ryckte till och vände sig om. Åh nej.
"Hej, Remus"
Han svarade inte, stirrade bara dumt på henne.
"Jag kunde inte heller sova. Jag har knappt sovit alls sedan...", hon fick syn på hans plågade ansiktsuttryck och lät meningen dö ut i ingenting.
"Du förstår väl att det inte var ditt fel? Remus? Ingen tycket att det var ditt fel"
Han begravde ansiktet i händerna och ansträngde sig för att hålla inne snyftningarna som hotade med att tränga fram ur hans strupe. Han kände plötsligt hur en försiktig hand lades på hans axel och han ryckte till igen.

"Remus, det var vårt fel. Det var vi som gick dit. Vi var säkra på vad vi skulle hitta och vi gick dit ändå.", hennes röst skakade, "Det var så fruktansvärt dumt. Och det var min idé. Det är mitt fel att", hennes röst bröts. Remus kunde inte hålla inne snyftningarna längre.
"Varför, Lily? Varför är jag sån här?"
Hon slog armarna om honom och han klamrade fast i henne som att livet självt hängde på det.
"Det är inte ditt fel Remus. Du är en fantastisk människa. Du kan inte hjälpa att det här hände dig."
Han grät så att hela kroppen sakade, hulkade förtvivlat mot hennes axel, insvept i doften från hennes hår.
"Sirius hatar mig"
"Det gör han inte alls"
"Vendela hatar mig"
"Nej, Remus. Ingen hatar dig. Och Vendela kommer bli bra"
"Bra!?", han lät helt hysterisk och slet sig loss från henne, "Hur kan du säga så? Jag har smittat henne Lily! Hon har fått min vidriga förbannelse och hon kommer aldrig någonsin att vilja ha någonting med mig att göra igen!"
"Hon vet att du inte menade det", sade Lily med låg och bestämt röst, "Jag vet inte vad vi hade väntat oss... Men Remus, det är inte ditt fel!"
Hon tvingade in honom i en kram igen och pratade lugnande med honom. Strök honom över håret och fortsatte fram tills han slutat skaka. Slutat gråta. Till han var en orkeslös klump i fåtöljen.
"Jag måste prata med henne", viskade han till sist.
"Jag förstår. Det ljusnar ute nu, jag kan gå med dig till professor McGonagall"
Han nickade och de reste sig för att gå.

*

Han knackade försiktigt på dörren. Det dröjde någon minut innan den öppnades av en irriterad McGonagall i skotskrutig morgonrock.
"Ja?", när hon fick syn på Remus med sina rödgråtna ögon så mjuknade hennes ansiktsuttryck något.
"Proffesorn... proffessorn, jag skulle vilja tala med Vendela."
"Jag anade att detta skulle komma. Miss Hayden kommer tillbaka till Hogwarts om två dagar, mr Lupin. Kan det inte vänta?"
"Kommer hon tillbaka?", frågade han häpet
"Men självklart!", irritationen var tillbaka, "Allt är redan ordnat med Dumbledore. Så då antar jag att det kan vänta?"
Remus funderade ett ögonblick men skakade sedan på huvudet.
"Jag är ledsen professorn, men det kan inte det"
Hon nickade kort
"Kom då med in på mitt kontor. Miss Evans, du kan gå tillbaka till din sovsal.", McGonagall granskade Lily, som inte vågade möta hennes blick. Deras berättelse om hur allt hade gått till hade enligt många inte varit trovärdig, så utan att protestera vände hon sig om för att gå tillbaka men hejdade sig snabbt.
"Remus? Hälsa henne från mig, okej? Och det är inte ditt fel"
Han nickade mot henne innan professor McGonagall stängde dörren till sitt kontor.

Lily gick tillbaka mot gryffindortornet, förlorad i tankar. Det hade varit så hemskt, allting. Sirius och James hade gjort allt de kunnat för att förhindra olyckan, men Remus hade fått tag i Vendela. Det hade blivit så förvirrat. James och Sirius hade lyckats mota bort vargen tillräckligt länge för att Lily och Sarah skulle få in Vendela i den hemliga gången och sedan kommit för att hjälpa dem få med henne där i från. När hon slöt ögonen såg hon fortfarande bilden av sin blodiga kompis och hörde vargens isande ylande. Hon hade trott att Vendela var död. Vad hade hon egentligen tänkt när hon kom med den där idiotiska idén? Hon ångrade sig nu. Ångrade sig enormt.

*

Remus hade genom eldstaden i McGonagalls rum hamnat på Sankt Mungos. Det var först när han kom fram han insåg att han fortfarande hade sin pjamas på sig och med tanke på hur folk tittade på han trodde de antagligen att han hörde hemma på en avdelning här han också. Han måste se helt förstörd ut efter allt gråtande, men han hade inte tid att tänka på det. Han hade fått en timme av professor McGonagall så det gällde att han hittade Vendela fort. Inte för att han egentligen visste vad han skulle säga till henne, men han fick väl improvisera. Han var bara tvungen att få se henne. Se att hon faktiskt fortfarande var vid liv, sedan fick hon hata honom allt hon ville. Det var han säker på att hon skulle göra.

Han pausade till utanför hennes rum. McGonagall hade gett honom rumsnumret. Han borde inte vara förvånad över att McGonagall hade haft det, Vendela tillhörde trots allt hennes elevhem och efter var Sirius berättat var hennes familj död. Han fick hindra sig från att skratta hysteriskt. Nu när han hade smittat henne och ingen av dem hade sina föräldrar kvar så var de i samma sits. Men det var inte en tanke som borde leda till skratt. Han ruskade på huvudet för att klara upp tankarna och knackade sedan på dörren med hjärtat i halsgropen.

*

Hon vände sig mot dörren. Det hade precis knackat och hon övervägde om hon skulle låtsas sova. Det var ändå ingen på det här sjukhuset hon ville tala med. Men hon beslöt sig för att se efter vem det var trots allt.
"Kom in", sade hon och flämtade till när hon såg vem det var. Remus stod där med luggen hängandes ner i ögonen som var fulla i tårar och i sin slitna pjamas. Han såg sorglig ut.
"Remus", viskade hon. Hans tårar rymde från ögonen och ner över de redan strimmiga kinderna. Han hade antagligen inte gjort så mycket mer än att gråta de senaste dagarna. Det hade inte hon heller.
"Jag är så ledsen, Vendela. Jag kan inte ens säga hur ledsen jag är. Jag önskar att jag kunde ändra det som hänt. Ändra mig. Jag skäms så mycket"
Hon såg på honom utan att säga något och han mötte stadigt hennes blick. Till sist suckade hon och klappade på sängkanten.
"Kom och sätt dig Remus"

Han gick tveksamt fram till henne, som om han trodde att hon skulle börja skrika på honom. Men det var det sista hon kände för.
"Remus", sade hon mjukt när han satt sig och lade sin hand mot hans kind, "Det var inte ditt fel. Det var inte du som fick oss att gå dit. Det är inte ditt fel att du är en varulv"
"Men det är mitt fel att du är en", viskade han.
Hennes hjärta sjönk. Hon, en varulv. Det var sant. Men det hade kunnat vara värre.
"Jag hade kunnat vara död. Då är jag hellre en varulv", sade hon och han såg tvivlande på henne, "Det är sant. Jag kan göra mycket mer som varulv än jag hade kunnat göra som död"
Han log svagt.
"Du får lära mig. Vi kommer ju hänga i alla fall en gång i månaden nu", viskade hon, "Tanken gör mig rädd och jag skulle verkligen vilja prata med dig om det"
"Självklart", sade han, "Fråga vad du vill"
"Gör det ont?"
Han suckade
"Ja, det gör ont. Väldigt ont"
Hon såg rädd ut.
"Men jag kommer vara där. Du kommer inte behöva vara ensam"
Hon nickade och log svagt.
"Jag vill nog vänta med de andra frågorna om det. Jag tror inte jag klarar att höra svaren än...Hur mår Sirius?"
"Inte bra. Han är övertygad om att du hatar honom"
"Han kan vara så korkad ibland. Jag kommer behöva honom nu. Jag hoppas bara att han inte är rädd för mig", hon såg orolig ut och Remus tog hennes ena hand i sin.
"Inte en chans"

*

När Remus lämnade rummet en halvtimme senare var det som att tusen stenar hade försvunnit från hans axlar. Vendela hatade honom inte. Hon var inte arg på någon, vilket var förundransvärt. Hon är verkligen stark. Sirius skulle bli överlycklig när hon kom tillbaka. Allt skulle bli som vanligt igen. Inte helt omedvetet valde Remus att förtränga tanken på nästa fullmåne helt. Det kanske skulle ändra hennes uppfattning om saker och ting och han ville inte tänka på det. Alls.

SUPERBRA!!!!!!!!!!

ÅH SÅ OTROLIGT BRA! Först var jag helt övertygad om att Vendela var död och åh stackars min sirreponke. Men sen när det kom fram att hon "bara" blivit en varulv så blev jag asglad och när man ändå fått lära känna henne så kanske det inte är så jättekonstigt att hon tog allting så bra? Hon skämtade ju till och med lite om det med Remus och åh stackars Remusponke först oxå, helt förtvivlad stackarn och Lily din dumma tös. :I Men allt verkade bli helt finemang och du skriver awesome! Hela detta kapitlet var så sjukt bra!

+ Om du skriver en varulvsscen med båda vid nästa fullmåne så blir jag sjukt glad. ♥

Åååh superbra!! Vad underbart!! (Inte att hon blev varulv men att ingen blev dödad ) ÄLSKAR dina långa kapitel!!♥♥

Håller med, vem som nu sa det Skulle vara kul med en varulvsscen vid nästa fullmåne! Och du måste skriva mera på din UNDERBARA och FANTASTISKA fanfiction snart!!♥

Taack!!!




Yaay vad kul att du gillar det tack så otroligt jättemycket!!! ♥ tanken var lite att man skulle tro det först, hehe, helt ärligt funderade jag på om hon skulle ha dött men det kändes så hemskt mot framförallt remus och jag har gjort det så jobbigt för honom redan att jag riktigt kunde med..




Tacktacktack ska tänka på det där med en varulvsscen hehe

Trodde hon var död först... och det skulle ha varit fruktansvärt, speciellt för Remus.

Superbra kapitel! Och håller med de andra om en varulvsscen!

Var helt säker på att hon var död!! Gud vad du är duktig på att skriva, så himla spännande! Toppenbra som alltid och håller inte med den ovanstående kommentaren om att denna ff började bli långtråkig och hade för långa kapitel, TVÄRTOM!

Först trodde jag VERKLIGEN att Vendela var död, så mitt huvud bara snurrade av tankar...

Jag tycker såååå synd om Remus och kände på mig att något sådant skulle hända!! Jag skulle inte vilja vara i hans ställe!!!

Vendela är så cool som tar det på detta sätt! Hon är fantastisk, lycko Sirius

så sjukt bra, alltså bästa på länge! herregud så bra, vill nästan gråta lite..