Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Hej fina läsare!!!

Jo, ni har ju fått vänta galet länge på detta kapitel, ber 100000 gånger om ursäkt för detta, ni ska få en kort förklaring!

Jo, var i Halmstad en dag, var på Skara Sommarland en dag, blev sedan sjuk och låg i 40+ graders feber och massor annat hemskt i 4 dagar men nu är jag nästan frisk.

Så nu ska ni få nästa kapitel! Hoppas ni tycker om det! Ni ska veta att jag lägger ner VÄLDIGT mycket planering på denna FF xD



Kapitel 33
~Oroliga Vänner~


Korridoren snirklar sig fram, tavlor och speglar ökar i antal, från inga alls till att de täcker väggarna nästan helt och hållet. Det får bara plats en människa på bredden i korridoren men det är inte klaustrofobiskt på något sätt. Min blick vandrar långsamt från tavla till tavla, de är alla av naturen, inga porträtt eller levande varelser syns till. Mina skosulor hasar sig mot det skrovliga plattgolvet, det är det enda ljud som hörs ekande genom korridoren. 

Till slut syns ljuset från ett fönster, det skiner in några enstaka strålar utav sol innan molnen hinner fram och täcker vårsolen ännu en gång. Efter ytterligare ett par meter tvingas jag att välja om jag ska gå höger, vänster eller rakt fram. Jag går åt höger, det känns bra på något vis. Mina fötter för mig åt höger, långsamt framåt, utan brådska att komma någonstans. Undrar hur långt det är kvar... jag tvingas att välja mellan höger och vänster ännu en gång, jag går åt höger och efter endast ett par meter kommer jag fram till en liten dörr. Jag tar ett par sekunder till att memorera vägen till det lilla rummet, till C´s hemliga rum.

Jag ser på dörren som är vackert karvad med lena drag, min hand omsluter den runda järnringen som utgör dess handtag och jag drar lite lätt. Dörren glider enkelt upp och jag stiger ut i en stor korridor. Den ligger öde. Men nu vet jag vart jag är, bara några höger svängar och någon enstaka vänstersväng kvar tills jag är utanför Gryffindor. Mina steg ökar inte i sin takt, jag har inte bråttom att komma tillbaka... tänker jag medan min kropp då och då får möta solens varma ljus när den kryper fram från baksidan utav täcket av moln som breder ut sig över den annars blå himlen.  

Mina fötter bär mig närmre och närmre Gryffindor elevhem, mitt hjärta känns tungt, mina tankar är fyllda av frågor om vem C är och hur han hittade mig, varför han förde mig till det där lilla rummet och varför han inte vill säga vem han är... Men, de tankarna trumfas snabbt av sorgen jag igår kände inom mig, men de tankarna trumfas långsamt av tankarna på Maximas. Gripen som jag igår mötte och som jag nu kan känna ett speciellt band till, utan att jag riktigt kan förklara det. Men jag måste fokusera på mina vänner nu, vad jag ska säga till dem och hur jag ska kunna få dem att förlåta det jag gjorde. 

Med ett djupt andetag vandrar jag med långsamma steg in i allrummet. Det ligger i nästan total tystnad, det enda som hörs är tunga andetag i olika takter och sprakandet från glöden som lyser rött i den snart sovandes eldstaden. Jag kan se Ronald i en utav fåtöljerna, Harry i den andra, Hermione och George ligger halvt sittandes i soffan, då landar en hand på mig och jag vänder mig hastigt om så att mina svarta lockar fladdrar runt mitt smala ansikte. 

Min blick möts av Freds oroliga ögon,
- "Alli..." Han drar in mig i en tight kram och jag kan höra prasslande från ett papper i hans hand. 
- "Fred... Förlåt mig." mumlar jag tyst in i hans bröstkorg, jag känner hur han drar ett djupt andetag och suckar. 
- "Vi har varit så oroliga för dig Alli, snälla, gör aldrig om det där igen..." Jag försöker nicka lite försiktigt och han kramar mig ännu hårdare. Jag försöker mumla ännu ett förlåt men inget hörs, min mun är tryckt mot Freds bröstkorg och alla ljud jag avger tystas ner av hans tjocka stickade tröja. 

Allt eftersom vaknar all mina vänner och kramar om mig, men ingen frågar vart jag varit, ingen frågar varför jag försvann, ingen frågar vad som hänt. De bara kramar om mig, säger till mig att aldrig göra så igen och berättar hur oroliga de varit. Alla utom Harry. 
- "Harry..?" Min blick är lite bedjande när jag ser på honom men hans rödgråtna ögon avslöjar allt som han inte säger till mig. Min hand som varit utsträckt faller ner mot min sida där den stannar. Jag ser på honom, alla andra lämnar långsamt rummet, när det bara är jag och Harry kvar går jag fram till honom. 

- "Harry... Kan du inte prata med mig?"
- "Varför gjorde du så?" Harrys röst är kall, men fylld av oro och lättnad samtidigt. Jag drar ett djupt andetag och suckar innan jag sätter mig ner med ryggen mot väggen och Harrys stående ben bredvid mig, 
- "Harry, du må ha förlorat dina föräldrar, men, inte för att vara elak på något sätt så har du knappt något minne av dem. Men jag, jag har massor utav minnen från min mamma... (Mitt huvud landar hårt mot väggen bakom mig och Harry sjunker ner bredvid mig) Jag har så mycket som jag ville säga till henne, berätta för henne, göra med henne, saker vi planerat i flera år. Men nu... (Jag suckar djupt) Du måste förstå att jag försöker alltid vara stark, jag försöker alltid dölja allt jag bär inom mig för alla. Men, ibland, som igår, måste det komma ut och jag har aldrig gråtit så mycket eller mått så dåligt som jag gjorde igår Harry... Jag mådde fruktansvärt när min mor dog men, då var jag i, vad man ska säga, en typ av chock så jag kände inte allt det jag hade inom mig... Det är svårt att förklara." Jag ser upp på Harry med försiktiga ögon.

- "Jag förstår vad du menar, men du fick i alla fall chansen att lära känna en utav dina föräldrar och spendera flera år med henne. Du har i alla fall minnen att värdesätta. Det har inte jag." 
- "Harry, jag-" Harry reser sig upp och avbryter effektivt min mening, han ser ner på mig, en tår strilar ner för hans kind. Han vänder sig hastigt om och lämnar  allrummet innan jag hinner resa mig upp och följa efter honom har han försvunnit från mitt synfält. Harry, du måste förstå att det är minst lika jobbigt för mig som det är för dig... 

Jag sätter mig i min säng, drar fram alla lappar jag fått av C och läser dem om och om igen. Min mage kurrar oroväckande mycket när klockan närmar sig halv elva, jag kanske borde gå ner och äta något... Äsch, jag känner inte för det, det får vänta till kvällsmaten. Det knackar på min dörr, Fred sticker in sitt huvud och jag gömmer snabbt alla pappren under täcket.
- "Alli, kan vi prata?" Jag nickar mot honom och han kommer in i rummet, ingen annan finns i sovsalen vilket inte är så konstigt när det är lördag.
- "Vad vill du prata om Fred?" Min röst är lite nervös och mina ögon söker frenetiskt hans efter svar.
- "Jag vill veta vart du var igår, vad som hände... Allt." Jag ser på honom och börjar berätta allt, men jag utelämnar Maximas, C, rummet och att jag hörde dem ropa på mig. 

Klockan slår halv sju, jag gör följe med alla mina vänner ner till Stora Salen för att äta middag. När vi sätter oss ner får jag den där känslan igen, känslan jag brukar få ibland när jag sitter nere vid sjön eller promenerar längs med stranden, känslan av att vara iakttagen. Att någon tittar på mig, följer varje rörelse jag gör. Jag ser mig nervöst omkring men kan inte se någon som ser på mig, bara mina vänner och ibland Dumbledore. Jag försöker fokusera på maten framför mig och samtalen runt mig, men, den där känslan vill inte ge sig och den hindrar mig från att få i mig någon större mängd mat och trots att jag försöker var med i samtalen med mina vänner så kan jag inte.

Taaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaack för kapitlet!

Haha, fick en absurd idé om att C var Colin Creevey...

Men vad är det hon har gjort? Minns inte.

Superjättekanon braaa!!

Varsåååååågoooooood!
Haha, jag gillar inte Colin så nopp, det kan du slopa

De talade ju om hennes moder av misstag och Alli sprang ju iväg då och gömde sig nere vid sjön där hon träffade Maximas



AWWWW, tack!

Vem är C? MÅSTE VETA!!
*piip piip*
Runtomkring hörs en stadig stämma. Den kommer direkt ur luften, eller det låter så.
"Utrym lokalen! Gå lugnt och sansat ut ur byggnaden, det håller på att hända en olycka. En viss PPP exploderar inom 10...
9..
8...
7...
6...
5...
4...
3...
2...
1...
BOOM KRASCH BANK BONK!! PIIIP PIIIP!"
Den lugna rösten låter lättad.
"Nu är explosionen över. Fortsätt med det ni sysselsatt er i innan PPP's sammanbrott."

Jättebra kapitel!!

Asså PPP!!! Dina kommentarer är de mest fantasifulla jag någonsin hört! Du är så himla underbar och rolig!
TACK SÅ HIMLA MYCKET! Så himla glad att du gillar det jag skriver!!!

Nordanhym: Det gäller att vara flummig...

DU SKA FORTSÄTTA SKRIVA DU VET HUR MYCKET JAG ÄLSKAR DEN HÄR SÅ OM DU SLUTAR SÅ FÅR DU MED MIG ATT GÖRA OCH JAG KOMMER ATT TAGGA HELA MIN VÄNLISTA OM DU INTE FORTSÄTTER ÄVEN OM DE BLIR JÄTTESURA PÅ MIG SÅ DÅ ÄR DET DITT FEL OM JAG INTE HAR NÅGRA VÄNNER KVAR NÄR JAG HAR TAGGT ALLA!

Blir bara lite arg här.

Tack fina du, tror helt klart att du är den som gillar denna FF'n mest av alla gummz ♥
Usch sitter här hemma och är jätte ledsen över att jag en överväger att sluta skriva på den men sitter verkligen och överväger det för jag lägger ner typ 5-6 timmar på ETT kapitel