Att tvingas välja (1:a generationen)

*Ny läsare* Guud hur kan man skriva så bra som du??

Så sjukt bra!

Hallå, vänta, va owo Var det det senaste kapitlet?! O.O
Jag satt och läste i kapp då jag har... heh, missat *host* lite *host* bara *host host* pyttelite.
Så, jag satt där, helt ovetande om mitt öde och läste just klart det senaste kapitlet och tänkte: "Nu får vi se hur det här utvecklar sig..." och "Jag vill ha mer av Avery och Claire, hihi", och tryckte på sida 22 och ja... det som möter mig är inte ett nytt kapitel hur desperat jag än försöker scrolla... Så du kan kanske förställa dig min lilla panik och förtvivlan?? Nej, förmodligen inte då du är författaren och vet exakt hur detta kommer utveckla sig och vad som kommer hända med alla andra! D: Inget illa ment, min värld kring denna ff skulle rasa ifall du inte existerade och det är inget vi vill då du är fantastisk och denna ff är bara... awesome. I love it ♥ Thank you for one of the best ffs in the world ^_^

Kapitel 19
Hela publiken jublar. Alla flaggor vajar i den kyliga brisen. Jag står mellan Sirius och Kirsten. Precis som alla andra hoppar och hejar de när James har klonken.
- Potter har klonken. Han flyger mot mål. Stevens prövar på en tackling men Potter sitter kvar. Potter närmar sig ringen. Potter kastar. Blake kastar sig åt sidan, han missar. Potter gör mål! Detta är Potters sjätte mål i matchen. 80-50 till Gryffindor.
- Ja! Kom igen James! skriker Sirius.
En väldigt onödig gest eftersom James omöjligt kan höra sin kompis röst genom suset av glädjerop som alla mässar hans namn. Kirsten vänder sig mot mig.
- Varför hejar du inte? Vi kommer vinna det här, säger hon ivrigt.
- Hufflepuff kan fortfarande ta kvicken, påpekar jag.
- Varför säger du så? säger Joan som hört vår konversation.
En slöja av skuld lägger sig över mig. Det är inte med mening som jag är tvär. Jag kan bara inte sluta tänka på vad de sa förut. Klumpen finns fortfarande kvar i min mage. Och den har växt. Jag har en känsla av att jag inte kommer kunna få i mig särskilt mycket vid middagen.
- Förlåt. Låt oss titta på matchen igen, säger jag och vänder mig mot planen igen.
Vi står ganska högt upp. Nästan högst upp. Ett högt fniss ett par rader ner tar sig igenom den hejaramsa mina vänner börjar sjunga och når mig. Jag tittar ner och hittar snabbt skrattets ägare. Det är en lång brunett som har en grön-silvrig halsduk runt halsen. Intill henne står en kille. De står väldigt nära varandra. Han har en arm runt hennes midja och sina läppar väldigt nära hennes öra. Hon fnissar igen. Han måste ha viskat något väldigt roligt. Killen vrider lite på huvudet och jag tar ett chockat steg bakåt. Det är Avery. Den blonda jäveln har fortfarande sina läppar vid hennes öra men leendet och blicken är riktad mot mig. Lily klappar mig på axeln bakom ryggen på Kirsten.
- Är du okej? frågar hon.
Jag nickar. Tittar ner på Avery igen. Han har fortfarande armen runt den okända tjejens midja. Jag känner hur klumpen inuti mig växer. Vad gör han med henne? Är jag inte den enda som han tar med till rummet? Vem vet, hon kanske till och med sover i hans säng. Jag backar och ställer mig vid Lily.
- Jag går tillbaka till skolan. Jag fryser verkligen, säger jag.
- Okej. Vi kommer så fort matchen är över, säger hon.
Jag tittar ner mot Avery igen. Till min förvåning så tittar han rakt på mig. Precis som att han såg hur jag förflyttade mig. Jag ger honom en arg blick och går sedan iväg. Vinden drar i mina kläder och mitt hår. Vintern är inte långt borta. Det kan mycket väl börja snöa redan imorgon. Det är först när jag står i entrén som jag märker att jag inte är ensam. Jag behöver inte ens vända mig om för att veta att Avery har följt efter mig.
- Vart har du din vän någonstans? frågar jag giftigt.
Han skrattar.
- Du låter svartsjuk Claire, säger han.
- Svartsjuk? Jag börjar bara inse vilket svin du är som är med henne trots att vi…spenderade natten ihop. Jag börjar undra varför jag är med dig över huvudtaget, säger jag.
Avery går fram och ger mig en snabb kyss. Sen knäpper han upp de översta knapparna på min kappa och lägger en hand över mitt vänstra bröst. Jag vet att han känner mina hårda hjärtslag.
- Där har du svaret till varför du är med mig. Du kanske inte gillar mig. Men din kropp gör det, säger han.
Jag knuffar bort hans hand och rättar till min kappa. Avery tar av sig sin halsduk.
- Och angående Lucille så har du inget att oroa dig över, säger han.
- Lucille? Så hon har alltså ett namn, muttrar jag.
Avery himlar med ögonen.
- Ja och som sagt du har inget att oroa dig över. Jag använde bara Lucille för att göra dig svartsjuk, säger han.
Jag lyfter frågande på ett ögonbryn.
- Spela inte dum Claire. Vi skapar bättre…magi om vi är arga eller förbannade på varandra, du vet det och jag vet det. Det är vår grej, säger Avery och rycker på axlarna.
- Kanske det, säger jag.
- Kanske det? Kom igen Claire, du behöver inte spela tuff. Jag har redan lindat dig runt mitt lillfinger, säger han.
Jag fnyser och börjar gå iväg. Han springer efter mig och ställer sig framför mig. Jag lägger armarna i kors över bröstkorgen. Avery stoppar händerna i byxfickorna och ler mot mig. Hans leende är alltid lika retsamt. Jag ger ifrån mig en suck.
- Vi får skynda oss. Matchen kan vara slut när som helst, säger jag och börjar gå upp för trappan.
Avery ler fortfarande och går efter mig i trappan. Jag inser att det inte spelar någon roll vad mina vänner tycker och tänker. Avery har rätt. Han har mig lindat runt sitt lillfinger och jag vet att det kommer mycket om jag ska kunna slita mig ifrån honom. Och just nu är jag helt säker på att jag inte vill slita mig ifrån honom.
____________________________________
Kort kapitel men jag har varit så upptagen den senaste veckan med annat så jag ville ge er någonting i alla fall!

Såååå bra!!!! Älskar verkligen den här fanficen!
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Så bra!
Meer? Typ nuuu..?

Fattar inte hur man kan avsluta ett kapitel så där. Cliffhanger.

Gaah vad bra ÄLSKAR DET ♥

Ällllsssskkkkaaaaarrrr deeeen ssååååå myccckkkkettt

Oh my god, så perfekt att hon blev svartsjuk, älskar verkligen bilden av Avery som du ger mig. Han är den perfekta killen för mig, blonda håret, blåa ögonen och namnet haha... För att vara ärlig så kan jag relatera hennes situation till narkotikamissbruk, bara det att hon missbrukar något annat. Men det som är så sjukt är att missbruket är precis som vilket annat som helst, döljer det för sina närmsta vänner, ljuger om saker, säger att man måste, går utan att man måste, vill fast egentligen inte... c:

Sen för att vara lite normal med kritiken, älskar deras hat-kemi, hon verkligen hatar honom så mycket att hon inte kan låta bli att älska honom. Han, ibland känns det som om han bara gör det för att jävlas men det gör han inte heller, han hatar att älska henne så han måste göra det. De är verkligen en strikt kemi som utgår på att de litar fullständigt på varandra.

Sjukt bra skrivet, 100% Johanna. ♥

Love /Trezzan™ ♥