What the shadows tell us [PRS]

Det var mitt under en dejt som Samuel hittade honom. Audrey hade lett dem genom stadens vindlande gränder, in på ett undangömt kafé där kaffedoften låg som ett tungt täcke i luften och jazz smög sig ur en raspig gammal grammofon. De hade skrattat, rört vid varandras händer över bordet. Men innan de ens hunnit beställa hade något fångat Samuels uppmärksamhet. En vägg – täckt av svartvita fotografier och gulnade tidningsurklipp. En slags hyllning till stadens förflutna. Han hade låtit blicken glida över bilderna utan egentlig tanke, tills ögonen fastnade på någonting. Eller snarare – någon. Där. Mitt bland bleknade porträtt av gamla borgmästare, fabrikarbetare och fotbollshjältar – stirrade ett bekant ansikte tillbaka – självsäkert och arrogant. Med händerna i fickorna, som om han ägde hela världen. Samuel kände hur blodet drog sig undan från ansiktet. Det var han. Samma kille som hade skadat och hotat Audrey. Artikeln handlade om någon löptävling, men det var inte prestationen som etsade sig fast i Samuels minne. Det var namnet. Andrew Draven.

Det hade varit förvånansvärt enkelt att leta reda på honom efter det. Och tre dagar senare stod Samuel i utkanten av en ödslig skog. Han hade förföljt Andrew, lärt sig hans mönster. Vart han gick. När han gick. Och viktigast av allt – när han var ensam. Han skulle inte använda våld, hade intalat sig själv att det här inte fick sluta som i den mörka gränden. Inga slag. Inget blod. Han skulle bara prata med killen. Men när han hörde stegen i fjärran, när han såg den välbekanta figuren komma joggandes mellan träden – klädd i en tunn löparjacka, mössa neddragen och hörlurar i öronen – då väcktes någonting inom Samuel. Och han följde efter.
Andrew stannade till vid en klippavsats, tog ur hörlurarna ur öronen och lutade sig framåt. Han andades tungt, lät ångan från munnen virvla upp i kylan och hörde inte stegen bakom sig förrän Samuel bara stod några meter ifrån honom.
”Helvete!” flämtade Andrew och ryggade tillbaka. Han skrattade till, men leendet dog snabbt ut när han såg det mörka i Samuels blick.
”Vad vill du?” väste Andrew, mer irriterad än rädd.
Samuel blinkade inte. Rösten var låg, kontrollerad när han svarade:
”Jag vill att du betalar. För vad du gjorde mot Audrey.”
Först såg han förvirrad ut, men snart förändrades någonting i Andrews ansikte. Som om det plötsligt gick upp för honom vad det här handlade om. Han slängde ur sig en kaskad av svordomar, spottade fram Audreys namn, och när han började kallad henne det ena fula ordet efter det andra, tog det inte lång tid innan Samuel var över honom. Fylld av ett raseri han aldrig känt tidigare. Han slog, hårt. Andrew försökte dra undan honom, men Samuel grep tag i hans jacka. Den andre vred sig, försökte slå sig fri, men Samuel höll honom som i ett järngrepp. De rörde sig i en dödsdans, två silhuetter i snöns virvlar, tills Andrews föll baklänges, in i ingenting. Armarna flaxande – men marken var borta under honom. Samuel såg paniken i hans ögon precis innan han försvann ner för stupet. Sedan - ett kras, ett knak och… tystnad. Samuel stod kvar. Hjärtat bultade mot revbenen. Han stirrade ner.
 Sedan backade han. Ett steg. Ett till. Och sedan började han springa. Det hade varit en olycka. Andrew Draven föll. Han tappade balansen och… föll. Nej. Vem försökte han lura? Andrew hade inte fallit. Han hade blivit knuffad. Samuel ökade farten. Plötsligt tacksam över alla tidiga mornar som han hade dragit sig upp ur sängen och sprungit en runda innan de andra på skolan ens hade vaknat. Han svängde av stigen och tog en genväg genom björksnåren. Insåg då att snön hade börjat falla igen. Och snart skulle alla spår vara borta…

När Samuel klev genom korridoren några dagar senare kändes det fortfarande som att det stod "Mördare" i röd tusch över hans panna. Men allt på skolan fortsatte som vanligt. Ingen verkade ana något. Ingen viskade bakom hans rygg. Nej, allt var lugnt. Eller… nästan. För när han kom in i matsalen såg han något som fick honom att snubbla till. Dagens tidning. Och på framsidan – ett foto på Andrew, med samma självsäkra och dryga ansikte. Men det handlade inte om någon löpartävling den här gången. En tjugoåring hade hittats... mördad. Samuels hjärta rusade. Skulle polisen storma in och gripa honom vilken sekund som helst? Fanns det något – minsta lilla – som kunde binda honom till platsen? Han drog ett djupt andetag. Han måste hålla sig lugn. Hålla masken. Vara sitt vanliga, glada jag.
Med en ansträngd normalitet hämtade han lite gröt och gick bort till bordet där Audrey redan satt. Han lutade sig fram, gav henne en snabb kyss på hjässan och slog sig ner bredvid. Alla visste att de dejtade nu. Han behövde inte längre dölja sina känslor för den här fantastiska tjejen.
"Godmorgon," sa han mjukt. Såg sedan tidningen i hennes händer. Och chocken i hennes ansikte.
"Vad har hänt?" frågade han lågt, trots att han redan visste.

Audrey stirrar förbluffat ner i tidningen framför henne. Hon kan inte greppa det hon läser, hur kan han ha dött? En mängd med olika känslor fyller henne. Rädsla, som hon känt när hon sett hans bild i svartvitt. Lättnad, för att hon aldrig kommer behöva stöta på honom igen.. han kommer aldrig kunna göra henne illa mer. Han kommer aldrig göra någon annan illa. Skadeglädje.. av att han fått det han förtjänat, det hon velat ge honom många gånger, men aldrig vågat. Hon kan inte undgå att undra vem det varit som begått det här brottet, vem hon har att tacka. Men också vad den personen kanske behövt genomgå i händerna av Andrew. Hon tar ett djupt andetag medan blicken stryker sig över sin föredetta pojkvän, som nu inte lever längre. Artonåringen har många gånger försökt ignorera sättet som hennes pappas kompis och Andrew skadat henne på, inte tänka på det.. inte låta det påverka hennes vardag. Men ja, det är riktigt svårt. Det går inte att bara tvinga bort. Det är omöjligt. Varje dag tänker hon på det, och det har gett henne en rädsla för män som hon aldrig kunnat få bort.
Hennes blick stryker sig lätt över matsalen. Andrew har gått på den här skolan, det var så de först träffades. När hon fyllde sexton och han var arton. Det är nog några av eleverna på skolan som kommer känna igen hans bild.. som kommer se på henne och undra vad hon tänker. Kanske de till och med skulle tro att hon gjort det.. nej, varför skulle de göra det? Hon fortsätter att stirra ner i texten. Hon läser den om och om igen, som att någon spelar ett spratt på henne. Hon tar ett djupt andetag och sluter ögonlocken ett slag. Det är så många olika känslor som drar i henne.. men en känsla som hon saknar är sorg.. hon är inte ledsen över det hela. Chockad, men hon känner ingen som helst sorg för Andrew. Är det underligt?
Snart känner hon hur någon lämnar en liten kyss på hennes hjässa. Hennes mörka ögon glider upp mot personen, och ser snart Samuel framför sig. Hur ska hon förklara detta för honom? Audrey ser hur han sätter sig ner bredvid henne, och synen av honom gör henne lättad..
”Godmorgon,” säger hon och ser ner på tidningen i hennes händer. ”Åh.. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det,” fortsätter hon och ser in i hans mörka, varma ögon.
”Den här mannen är mitt ex.. han har blivit.. mördad,” säger hon tyst och ser ner i tidningen. Det känns väldigt overkligt.
”Det känns så overkligt,” fortsätter hon.

"Oj..." Samuels röst var låg. ”Är du okej?” Han såg på henne. Audrey verkade inte direkt ledsen. Hennes ögon var vidgade, ansiktet lite blekt, men det fanns inget riktigt spår av sorg där. Bara chock. Förvirring. Och kanske… en smula lättnad? Samuel kände hur något stramade i bröstet. Inte skuld. Inte ånger. Nej, det han kände var en sorts triumf. Det var över. Andrew var borta. Killen som gjort henne så illa. Som försökt kontrollera henne, som manipulerat och brutit ner henne, som trodde att hon var något han ägde – han fanns inte mer. Och det var Samuel som hade dödat honom... Han hade gjort det för hennes skull. För att hon skulle få andas igen. Leva. Och han skulle göra det igen. Det visste han nu. Om det krävdes, skulle Samuel göra det tusen gånger om. Utan att tveka... Andra skulle kanske aldrig förstå – säga att det han gjort var fel. Oacceptabelt. Men de hade inte sett vad Audrey varit med om. Vad Andrew gjort mot henne. Vad han hade hotat att göra igen, där vid klippkanten – med det där självgoda flinet på läpparna. Så, nej. Han ångrade ingenting.
Samuel sträckte ut handen, och lät fingrarna svepa lätt över Audreys handrygg. Lutade sig sedan närmare, så pass nära att han kunde känna doften av hennes hud, och hans blick sjönk mot tidningen i hennes händer. De stora rubrikerna skrek om mord, om en kropp vid klipporna. Men hade de en misstänkt? Hade någon sett dem vid stupet? Eller hade någon sett honom följa efter Andrew de där dagarna innan? Någon som noterat hur han dykt upp på olika platser, hur han hållit sig i bakgrunden — inte nära nog att väcka misstanke, men tillräckligt för att se vart Andrew gick, vem han träffade. Samuel hade varit försiktig. Skorna hade han kastat. Kläderna hade tvättats två gånger innan han stoppade in den långt in i garderoben. Ändå fanns risken. Det gjorde det alltid.
"Vet de…”. Han svalde. "Vet de vem som gjorde det?"
Texten var fylld av klichéer. “En tragedi.” “Chockerande dödsfall.” “Polisen är förtegen.” Men det som inte stod där var viktigare. Inga namn. Inga vittnesuppgifter. Bara spekulationer.

Vad skulle Samuel tro om han fick reda på lättnaden som Audrey känner? Skulle han se henne som känslokall, som någon galen? Eller skulle han vara förstående, om hon berättade allt det Andrew gjort mot henne? Hon vet inte.. hon har alltid trott att den jämnåriga killen är en pacifist, att han aldrig skulle gå till fysiskt våld, kanske han skulle bli äcklad över faktumet att flickan han dejtar är glad över att ett ex är död? Mördad? Hon vet inte riktigt hur mycket hon ska berätta för honom.. för hon vill att han ska tycka om henne, samtidigt som hon alltid försöker vara ärlig med sig själv och andra.
”Ja, jag är okej.. bara chockad. Han var aldrig särskilt snäll.. oftast väldigt elak, han har varit vidrig.. och en del av mig känner sig lättad, tycker du att jag är galen?” Svarar hon och ser in i hans mörka, varma ögon. De har umgåtts väldigt mycket de senaste dagarna, och hon trivs otroligt bra med honom. Det finns sån kemi mellan dem, och hon vill inte riskera att förlora det. Hon ser ner på deras händer, hur han stryker fingrarna över hennes handrygg, och hon blir alldeles varm inombords. Hon känner sån värme från honom, sån passion, långt ifrån den kyliga och otrevliga känslan hon fått av sitt ex. Hon lämnar en kyss på hans läppar. Om lärarna skulle se kanske de skulle skälla ut dem, men hon vill ändå ge honom en. Sedan lägger hon huvudet lätt på hans ena axel.
”Nej, de verkar inte ha någon aning..” Berättar hon och ser ner mot tidningen. ”Jag hoppas att de aldrig kommer få veta det. Nu.. nu kan han inte göra någon mer illa.” Säger hon tyst och ser upp på Samuel med ett svagt leende på läpparna.

Han hade aldrig trott att han hade det i sig. Att skada någon – än mindre att ta någons liv. Samuel var den som alltid såg det goda i människor, den som envisades med att tro att världen var en ljus och vacker plats. Men det var innan synerna hade börjat. För nu det var inte bara Audreys hemligheter han såg. Samuel hade bevittnat hur en klasskamrat spred falska rykten om sina vänner för att själv kunna klättra i hierarkin, hur en annan i åratal stulit från sin dementa farfar. Han hade sett en av skolans vaktmästare vara otrogen mot sin fru, som låg hemma ensam med deras nyfödda son. En servitris på caféet där han och Audrey en gång suttit hade under lång tid stulit från kassan och lagt skulden på andra för att inte riskera sitt jobb. Han kunde inte förklara det. Kunde inte förstå varför just han var tvungen att se allt detta. Men en sak hade blivit smärtsamt klar för honom: världen var inte alls så god som han en gång trott.
”Nej. Jag tycker inte att du är galen”, svarade han utan att tveka, och menade varje ord. Han ville inte att Audrey någonsin skulle känna sig ensam i detta. Inte så länge han kunde stå vid hennes sida.
Hon såg på honom, och i en sekund verkade världen hålla andan. Sedan lutade hon sig fram och kysste honom – och allt annat föll bort när han besvarade kyssen.
”Eller ja…” sa han mjukt lågt när de skiljdes åt, fortfarande så nära att han kände hennes andetag mot sin hud, ”... du var rätt galen när du provkörde min bil i förrgår” Han log, ett leende som bara hon kunde locka fram. ”Men jag gillade det...”
När hon lade sitt huvud mot hans axel, drog han henne närmare, som om han fruktade att världen skulle slita dem isär om han släppte taget. Motvilligt sänkte han blicken till artikeln igen, ögnade bilden på Andrew en sista gång. Nej, nu kunde han inte göra någon illa mer…


"Ni två är väl för bedårande..."
Ellis gled fram till bordet och slog sig obesvärat ner på en stol mitt emot. Den röda scarfen kring hans hals gled på sned när han kastade upp ena benet över det andra och lutade sig bakåt med ett flin. Han märkte hur Samuel, lätt generad, började lossa greppet om Audrey, och viftade slött med handen.
”Nej nej, låt inte mig störa. Fortsätt för all del”. Han sträckte sig efter sin kopp, tog en snabb klunk te och tittade ner mot tidningen som låg mellan dem.
”Romantiskt...” sa han. ”Ni vet verkligen hur man sätter stämningen.”.

Audreys mörka ögon stryker sig över Samuels ansikte, som att hon ska kunna läsa av precis vad det är han tänker.. om han tycker hon är galen som inte sörjer sitt ex, som blivit mördad. Även om hon inte varit så ingående så har hon däremot berättat för honom att hon blivit dåligt behandlad av vissa män i hennes liv, och hon väldigt sällan känner sig helt trygg. Hennes pappa som kunde vara våldsam, hennes pappas vän som gjorde hemska saker som hon envist försöker att förtränga, och hennes ex, Andrew, som såg till att livet förblev ett helvete trots att hon kommit undan hennes pappa. Det finns helt enkelt en anledning till att hon inte sörjer Andrew, och lyckligtvis verkar det som att Samuel förstår det.
”Det är en lättnad,” säger hon med ett svagt leende. Hon är aningen orolig över vad resterande av hennes vänner skulle tänka, de har ju träffat Andrew.. och även om hon fått känslan att de inte tyckt om honom så vet hon ju inte. Han hade varit rätt uppenbar med sin manipulation, men inte lika uppenbar med våldet han begick.
Hon har fortfarande inte vant sig vid att kyssa honom, det känns lika fantastiskt varje gång, trots att deras läppar mötts varandra många gånger vid det här laget. När han sedan nämner hur hon varit lite galen när hon provkörde hans bil kan hon inte undgå att skratta till.
”Gud ja, jag trodde jag skulle köra in i allting och paja din fina bil. Det var ändå modigt av dig att låta mig provköra,” säger hon med ett litet flin. Hon tar en klunk av sitt te, medan hon vilar huvudet mot hans axel.

När Audrey sedan hör Ellis röst så höjer hon på blicken, och ser på vännen medan hon känner hur Samuels grepp om henne lossnar lite. Hon kan förstå honom, det kan bli lite generande när andra påpekar det hela.
”Och du vet lite mer om hur man förstör den,” säger hon skämtsamt och ler mot Ellis. Nu har hon fortfarande sitt huvud mot Samuels axel, men hon funderar lite på att flytta lite på sig.. men nej, hon vill vara nära honom. Hennes blick glider mot tidningen, och hon viker ihop den, i hoppet om att Ellis inte ska ha hunnit se vem det varit på bilden. Nu kommer det säkert inte gå att hålla informationen borta från sina vänner i all evighet, men en liten stund kanske. Snart glider hennes blick upp mot ingången, och hon får syn på Edmund som kommer gåendes. Han ser friskare ut nu, men han har ändå varit borta den senaste tiden, som att det är någonting som bekymrar honom. Men när hon frågar så nekar han det, och försöker snabbt byta samtalsämne.
Edmund gör i ordning en kopp te och en rostad macka, innan han går till deras bord.
”Godmorgon,” säger han och låter blicken glida mellan sin syster och Samuel.. de är verkligen gulliga, men hon har fått en annan typ av känsla från Samuel på sistone, som han inte kan specificera. Han sätter sig ner bredvid Ellis och ser mot tidningen på bordet. ”Står det något intressant?”

En svag rodnad spred sig över Samuels kinder när Audreys huvud vilade kvar mot hans axel. Han lät handen glida tillbaka till hennes midja, där tummen rörde sig i små, knappt märkbara cirklar mot tyget och värmen från hennes kropp spred sig långsamt inom honom.
Ellis sa något, och Audrey svarade med ett skämt. Allt lät avslappnat, men under handen kände Samuel hur hennes kropp spände sig. Han följde hennes rörelse när hon lutade sig fram, tog tidningen och vek ihop den – som om hon ville hindra Ellis från att se vad, eller snarare vem, artikeln handlade om. Och kanske hade han inte hunnit läsa. Kanske visste han inte vem Andrew var. Samuel visste inte vilken relation Ellis eller de andra haft till Audreys ex. Men Ellis reagerade inte. Han fortsatte bara sippa på sitt te med sitt vanliga, avslappnade leende, som om ingenting hade hänt. Och det fick Samuel att andas ut. Åtminstone för stunden.
Tankarna drev iväg, och han zonade ut ett ögonblick. Det var först när en stol skrapade mot golvet och någon slog sig ner vid bordet som han märkte att Audreys bror hade anslutit sig till dem. Samuel granskade Edmund. Han såg friskare ut än förra veckan, men långt ifrån återställd. Kinderna var fortfarande bleka, blicken tung, hållningen lite skev. Det var tydligt att något bekymrade honom. Något han inte ville dela med de andra. Och det var just tystnaden som störde Samuel. Inte för att han kände med Edmund, utan för att hans tystnad verkade plåga Audrey. Hon bar hans oro som om den vore hennes egen, och det irriterade Samuel mer än han ville erkänna.
Edmunds blick gled över bordet, stannade vid den hopvikta tidningen.
”Står det något intressant?” frågade han.
”Inte mycket,” svarade Samuel kort, medan tummen fortsatte rita cirklar mot Audreys tröja under bordet.

”Jisses... De är verkligen usla på att ljuga.”, sade en röst i Edmunds huvud, och bakom honom stod mannen – eller det som återstod av honom. Han hade först visat sig under provet för en vecka sedan, men sedan dess blivit en ständig skugga i Edmunds närhet. I klassrum, i korridorer och nu även här, mitt i sorlet, bland klirrande bestick och slamrande brickor.
Minnet av livet han en gång levt var fortfarande suddigt. Men ett namn hade långsamt trängt igenom dimman: William. Det hade kommit som en viskning, ett svagt eko från något förlorat. Men han visste. Det hade en gång varit hans namn.
Williams ögon, en gång blå, nu urvattnade och kalla, vilade på paret mittemot Edmund. Han lutade huvudet en aning åt sidan, höjde ett ögonbryn och sa, med ett nästan roat tonfall – som om han inte kunde låta bli att njuta av dramat;
”Det finns någonting i den där tidningen som de inte vill att ni andra ska se …”

Det verkar lyckligtvis som att Ellis inte verkar ha uppfattat vems ansikte det varit i tidningen. Egentligen hade Andrew aldrig varit nära hennes vänner, under perioden hon var med honom hade han lyckats manipulera, fått henne att glida ifrån både sina vänner och sin tvillingbror. Även om hon trott att hon inte går att manipulera, så blev Andrew bara ännu en man som lyckades få henne att distansera sig från sina vänner. Men han hade aldrig varit en stor del av de andras liv, så kanske Ellis inte minns mannen, Andrew hade trotts allt slutat på skolan för ungefär två år sedan, och under en tid var det bara hon som träffade honom. Det är en lättnad, hon skulle inte orka med några följdfrågor på det hela, och hon vill inte heller få frågan om hur hon mår efter det hela, för vad skulle hon ens svara på det? Hon är säker på att alla inte skulle vara lika förstående som Samuel om hon berättade att hon bland annat känt en enorm lättnad över det hela. Däremot är hon glad över att hon hunnit vika ihop tidningen innan hennes bror kommit, för han hade definitivt känt igen mannen på bilden.. och även om Edmund uppenbarligen förändrats på den senaste tiden, så är hon säker på att han skulle bli orolig över hennes mående. Hennes blick stryker sig över sin brors ansikte, han ser ut att må bättre… men långt ifrån bra. Han är blek, han har svårt att finna orden och han verkar inte kunna fokusera på sina studier lika mycket längre. Det är ett oroväckande tecken. Han verkar distraherad, och det är definitivt inte bara för att han har ett nytt, hemligt förhållande. Vanligtvis brukar hon kunna få ut det mesta ur hennes bror, alla hans hemligheter och om hans mående, men han har börjat distansera sig från henne nu också.. och det är något som plågar henne något otroligt. Det är tur att hon har Samuel vid sin sida, det är en lättnad.. en säkerhet. Och att känna hur han ritar cirklar mot hennes tröja får en värme och trygghet att stiga inom henne.

Edmunds blick glider mellan Audrey Samuel, och han lyssnar på det mannen bakom honom står. Även om rösten och bilden av mannen varit hos honom i ungefär en vecka så kommer han aldrig kunna vänja sig vid det. Det är läskigt.. så fruktansvärt läskigt.. han vet inte vad som händer med han själv, och han känner inte heller att han kan berätta för någon om det. Han vet inte hur folk skulle reagera, samtidigt som han inte vill oroa någon. Hans mörka ögon glider upp mot mannen bakom honom, mannen som bara han kan se, som bara han kan höra. Resten av vännerna vid bordet har aldrig märkt hans närvaro. Och aldrig kommer de få veta av den heller. Han har pratat lite med William, men han har aldrig vågat göra det framför folk.. än så länge vet han inte om de andra skulle höra honom, eller om orden bara skulle sägas inuti hans huvud. Han ser på den lite äldre mannen och nickar instämmande, men han bestämmer sig för att inte dra åt sig tidningen nu.. men han måste läsa den där tidningen. Det är något de inte vill att de andra ska se. Nyfikenheten gnor inom honom. Mannen… som Edmund nu kallar William, har en likhet till någon han känner.. han påminner Edmund något extremt om någon i hans närhet, men han kan inte sätta ordet på det. Artonåringen ser ner på sin toast som han tagit, men han kan inte ta en tugga. Hans aptit har nästintill försvunnit, särskilt under frukosten. Oron, ängslan, och allting omkring honom gör honom oförmögen att göra något så nödvändigt som att äta.
”Nej.. ingen av dem verkar vara duktiga på att ljuga,” tänker han för sig själv, osäker på om William kommer höra det eller inte.

”Är du klar?” Frågar Audrey Samuel och dricker upp det sista av sitt te.

När Audrey frågade om han var klar, förde Samuel muggen till läpparna och drack det sista av sitt te. Det var ljummet nu, smaken nästan borta, men han tömde koppen ändå – som för att markera att han var redo att gå.
"Jag är klar”. sa han och rest sig samtidigt som Audrey. Han kände ingen ånger över det han gjort. Men han hade ändå varit orolig för hur Audrey skulle reagera när hon fick höra om Andrews död. När han sedan såg hennes reaktion, visste han. Det han hade gjort var inte bara rätt – det hade varit nödvändigt. Andrew hade varit precis så hemsk som han anat.
Samuel kastade en sista blick mot Edmund och Ellis, som satt kvar vid bordet, fortfarande ovetande.
"Vi ses senare...", sa han kort, men med ett litet leende på läpparna. Sedan vände han sig bort, med Audrey vid sin sida och när de försvann genom matsalens stora dubbeldörrar sökte han hennes hand med sin.

Samtidigt klev en ung man in genom skolans portar. Ögonen var rödsprängda, och trots den bitande kylan bar han varken jacka eller vinterskor. Han frös inte. Allt han kände var ilska, och ett brännande begär efter hämnd. Mannen hade bara ett mål: att hitta den som tagit hans lillebror ifrån honom.
När Andrew inte hade dykt upp som de bestämt, visste han genast att något var fel. Bara dagar tidigare hade Andrew berättat att han känt sig förföljd. Några dygn senare hade han hittats död. Sönderslagen. Dumpad som skräp vid ett stup. Polisen sa att de gjorde sitt bästa för att hitta den skyldige. Men han litade inte på dem. Så mannen hade börjat gräva själv, och sakta men säkert hade bilden klarnat för honom: den nya pojkvännen till Andrews ex matchade beskrivningen av den person som flera sett i närheten av de platser där Andrew befunnit sig dagarna innan sin död.
Mannen fnös. Audrey. Självklart var hon inblandad. Han hade aldrig gillat henne. Andrew hade gett henne allt – och hon hade kastat bort honom. Lämnat honom med några hårda ord och ett hjärta krossat i spillror.
Nu gick mannen genom skolans korridor med blicken fixerad. Stegen var hårda, målmedvetna. Några elever vände sig om, viskade efter honom. Han ignorerade dem. Killen var här någonstans. Och han tänkte hitta honom.