Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Lilys kinder blev hettande röda när hon blickade ner i knät. Blickarna hon fick gjorde henne lite nervös och hon skruvade på sig.
"Ja, Jag ska gå med Alistair." Hon såg på sin hand innan hon började sakta att äta igen och hon såg mot Caleb.

"Hitta? Pff han gör den." Caleb såg på Celia med ett leende.
"Du vet väl hur han är?" Han såg sedan mot Lily.
"Det är inget att oroa sig för. Det kommer att gå bra. Vi har så mycket pengar att det här inte är något för oss egentligen."

Alistair såg mot Lily och märkte hur generad hon blev av alla blickar. Skulle hon klara av uppmärksamheten på balen? Eller skulle det blir för mycket för henne? Han tänkte tillbaka det hon sagt i badrummet - om att hon ville beskydda honom från Michael. Och där och då visste han att han skulle hjälpa henne - finnas där för henne hela kvällen och dra henne åt sidan om hon blev för obekväm i rampljuset.

”Hur som helst så kommer du att älska klänningen. Det finns ingen bättre designer än Calebs far”, svarade Celia och gav Lily ett välmenande leende.
”Och jag hoppa att han ordnat något åt din pojkväns lillasyster?”. Hon lyfte ett menande ögonbryn åt Calebs håll.

"Du kommer få en med. Du vet att han älskar dig som sin egna dotter." Caleb log mot Celia och nickade. Deras familjer hade hållit ihop i många generationer nu. Så de var alla som en stor familj. Caleb log sakta och reste sig.
"Låt oss hälsa Lily välkommen hem." Han höjde sitt glas och log stort.
Vincent log och tog sitt glas i sin hand.
"Välkommen Lily. "

Hon såg upp och fattade tag om glaset. Log igen och såg mot Alistair.
"tack..." viskade hon tyst och log mjukt.

Alla höjde sina glas och skålade med varandra. De åt färdigt middagen och när det njutit av en god efterrätt la Julian ifrån sig sin servett, gäspade Julian stort och sträckte armarna över huvudet. Han kände hur tröttheten började komma, men visste samtidigt att det förmodligen inte skulle bli mycket sömn inatt. Han hade alltid svårt att somna efter att de talat med demonen – förstod inte hur Alistair stod ut med att träffa den så ofta.
”Så.. är du redo för att se ditt rum?”, frågade han Lily när han såg att hon började bli klar.

Maten hade varit utsökt och hon nickade.
"Jag skulle kunna somna så fort jag kommit till rummet." Hon skrattade men visade handen.
"Men jag måste se efter handen och ta mediciner." Sa hon och Vincent nickade.
"Ja jag kommer ta hand om det. Jag är rätt duktig på sådant." Han kastade en blick mot Alistair och log.
"Om inte du vill göra det. " Han tog fram nycklarna och log mot Lily.
"Julian kan väl rulla dig?"

”Jag kan göra det”, svarade Alistair. Han hade lovat Lily att återgälda tjänsten efter att hon rengjort hans sår, och tänkte hålla sitt ord. Han drack upp det sista ut sitt glas och reste sig ffrån matborddet.
”Vi går till det gemensamma badrummet. Där finns allt vi behöver”, förklarade han, som om de inte precis varit där inne tillsammans.

"Okej jag ska bara ringa till pappa och se hur medicineringen ska doseras." Han såg på sina vänner. Han visste ju hur den skulle men han skulle bara förvarna att han skulle ge Lily.
han fiskade upp mobilen och slog sin fars nummer.
"Vill du prata sen Celia?" Han log och viftade med mobilen.
"Hej pappa." Han lät lugn när fadern svarade.

"Åh tack Alistair." Hon såg på honom och försökte röra fötterna.
"Skulle vi kunna försöka gå? Jag vet att jag blev förgiftad och det är det som gör mig svag. Men jag måste träna upp mig."

Celia tog glatt över telefonen när Vincent talat färdigt med deras far. Hon gick bort till andra sidan av rummet för att kunna tala ostört, och ett stort leende letade sig fram på hennes läppar när hon satt luren mot örat.
Julian kunde inte höra allt hon sa, men tyckte sig höra henne berätta för fadern att hon skulle stanna hos dem över natten, och hur hon gjorde en dramatisk suck innan hon lovade honom att hon inte skulle gå ut ensam när det är mörk.

”Givetvis”. Alistair gick fram till Lily och räckte fram en hjälpande hand. Han mindes hur hon hade rusat upp från rullstolen när hon sett Michael slå honom i hallen, men tänkte att hon ändå kunde behöva lite stöd.
”Du kan luta dig mot mig”.

Han plockade fram medicinen och tog fram ett rent glas som han fyllde med vatten. Det var både medicin för sömnen och smärtstillande, vilket han var glad för. Han log åt sin syster och såg över axeln.
"Julian kan du hämta Lilys necessär? Den är på hennes rum. Det är nog bäst att vi alla tänker på att sova nu iallafall. Det blir en lång natt imorgon."
Det sista var en lögn. De själva skulle vara uppe och ha möte. Vincent suckade tungt och tittade upp mot Alistair. Hade han fallit för Lily? Det var något med henne som hade rört dem alla.

Gonn tvekade i någon sekund innan hon tog hans hand med sin friska. Tog sig upp och log svagt. Hans doft fyllde henne med lugn och hon lutade sig mot honom.
"Tack för hjälpen." Viskade hon. Såg mot Julian och log tacksamt.
"Det skulle vara snällt Julian."

Julian försvann in i Lilys rum för att hitta necessären medan Alistair tog med henne till det gemensamma badrummet. Han gick långsamt framåt, lät henne ta sig fram i en takt som gjorde att hon inte behövde överanstränga sig, och väl där inne satte han ner Lily på en stol intill handfatet.
”Har du ont nu?”, frågade han lågt medan han varsamt drog upp Lilys ärm och började ta bort bandaget med vana händer.