När kommer mitt brev?

Nästa kapittel så tog jag faktist lite från mitt eget liv. Men det är i början, hoppas ni inter tycker det är egoistiskt det jag skrivit sedan

Nej då! Och: ARTHUR, DÖ INTE!!!!

Inga problem, det är du som är författaren

Superbra!
Jag hoppas verkligen att Arthur klara sig, men det är ju 95% chans att han inte gör det...

Kapittel 23

Louis

Jag kände hur benen vek sig under mig och sedan blev allting svart, innan vi åkt så hade jag tänkt ”måste du alltid vara så jobbig” om honom, tänk om det var sista gångeen vi sågs. Det svartnade framför ögonen.

James

Jag såg att Louis föll. Hugo böjde sig ner över honom ”Han har bara svimmat” sa han lättat. Jag och Hugo hjälptes åt att sätt honom på sätet, med huvudet på Mollys ben men hon verkade inte märka det för hon grät så mycket. Luois vaknade 5 minuter senare, han försökte stiga upp och gå men hans ben bar inte riktigt så han fick ligga kvar på säterna med huvudet i Mollys knä. Vi satt resten av resan tillsammans i vagnen och pratade stillsamt.
När vi kom fram till perrongen så hjälptes jag och Al åt med Luois som fortfarande var lite skakis. Han hade inte sagt nästan nånting sedan han vaknade, han hade bara stirrat rakt upp i taket. Eftersom att Luois var så skakig så satte jag, Luois, Al, Molly och Dominique i en vagn fast vi hade egna vänner att vara med. Lily, Hugo, Fred, Rose, Lucy och Roxanne i en vagn, de trängde i hop sig väldigt mycket. Alla våra vänner kom förbi vagnen och kastade oroliga blickar på oss. Alla hade tagit väskan åt oss. Jag bet mig i läppen, hur skulle det gå för morfar. Och hur skulle mormor klara sig om han dog. Samma tankar gick runt i huvudet under middagen. Jag reagerade inte ens på när Charlotte sa någonting om något vi måste göra. Eller nä Darcy kysste mig på munnen rakt framför Charlotte. Det reagerade däremot Charlotte väldigt starkt på hon fräste åt Darcy som först inte brydde sig men efter en stund var grälet igång. När jag, Simon, Simone och Darcy gick ut geom stora salen kom Dominique emot oss ”James, kan du hämta Molly och Roxa? Kom upp till sjuksalen med dem, vi andra är där.” Jag nickade stelt åt det Dominique sagt och sa snabbt åt mina vänner att jag skulle vara vid uppehålls rummet så snart jag kunde innan jag gick för att söka upp Molly och Roxanne. Jag visste exakt var vid Gryffindor bordet Roxanne satt, hon satt som vanligt på 6 års elevernas platser med sina vänner som stack ut rätt så mycket. Men Molly hade jag ingen aning om var hon satt. Någon stans vid Ravenclaw bordet och vid årselevernas platser. Raxanne visste förståss exakt var hon satt och vi gav oss iväg till sjukhus salen. Ingen av oss sa ett ord medans vi gick, vi var allt för spännda.

Lily

Vi hade fått vår middag upp till sjuksalen eftersom att vi ville itt med Louis där. James, Molly och Roxa hade inte märkt att vi hade gått upp dit med Louis så de hade suttit i stora salen. Dominique hade gått iväg för att söka upp dem så att de också skulle komma upp hit. 10 minuter efter att hon gått kom hon in igen – utan James, Molly och Roxa ”James gick för att söka upp dem. De kommer starx.” sa hon spännt hon satte sig brevid sin bror igen som såg spännd ut ”Varför vile madam Pomefrey att allihopa skulle komma upp hit?” frågade han nervöst Dominique log lite ”Hon vill väl tala med oss om något” sa hon åt honom. Efter 10 spännda minuter kom James och de andra in rusande de var alla tre anfådda ”Har det hänt något?” Frågade Molly oroligt. ”Inget annat än att Madam Pomfrey vill tala med oss alla 11.” sa Al och alla 3 verkade slappna av. De gled ner på de 3 toma stolarna Maldm Pomfrey ställt fram åt dem. När hon såg att alla var där så kom hon ut till oss ”Arthur lever ännu.” sa hon men ingen verkade slappna av för hon sa just det där ännuet som alla fruktade. Jag bet mig i läppen för att inte skrika högt och såg mig lite omkring. Ingen kollade upp mot henne, de kollade ner på sina fötter och bet sig i läppen de med. Hon fortsatte prata men jag var så spännd att jag inte kunde lyssna. Efter en stund så öppnades dörren till salen. Jag och alla andra lyfte på huvudet för att se vem det var som kom in. Professor McGonagall kom in genom dörren. ”Ursäkta mig Poppy men det är nödvändigt. Weasleys, Potters. Vill ni vara vänliga och följa med mig?” nästan alla reste sig upp men jag kände att mina ben inte skulle hålla om jag steg upp så jag satt kvar ”Miss Potter?” frågade McGonagall jag tog ett djupt andetag och reste mig föriktigt. Mina ben höll fast de skakade så mycket att jag inte trodde jag skulle klara det. Vi följde efter McGonagall, mina ben skakade så mycket att jag lämnade långt efter. Tillslut märkte Rose att jag saknades och sa till McGonagall att vänta lite. Rose vände sig om och gick emot mig. Hon satte armen om min axel och gick med mig till gruppen hon nickade mot Rose och log.Rose stöttade mig hea vägen till en statay där professor McGonagall hade stannat. Hon satta handen på den. De flyttade på sig och en sten trappa kom fram. Jag och Rose bytte blickar och vi båda visste- det måste vara McGonagalls kontor som denhär trappan ledde oss till. Hon gjorde en gest som visade att vi skulle följa med henne uppför trappan. När vi kom upp såg vi oss storögt omkring. Wow mummlade de flesta men jag kunde inte säga någonting. Roses grepp hårdnade plötsligt till, som att hon blivit skraj. Jag kollade mig omkring oförståelgt innan jag såg det oc också hajade till. Det var ett svärd som det var gammalt blod på. Jag hajade till. Professor McGonagall märkte att jag gjorde det och log ”Miss Potter ni behöver inte var orolig. Jag tänker inte använda det. Och det har inte använts på 21 år” sa hon med ett leende mot mig och jag nickde förstött. ”Vicktorey Weasley, er kusin och syster kommer villken minut som helst hit för att hämta er. Ni ska få träffa er morfar farfar, han är svag men är vid medetande och personalen på Sankt Mungos säger att han inte kan bli lugna utan bara prataor om att få träffa hela sin familj. Just nu är hans söner och dotter med honom” sa McGonagall samtidigt som hon svängde lite med sin trollstav och 11 stolar dök upp ”Professor McGonagall?” frågade Molly ängligt ”Hur ska vi komma till Sankt Mungos?” fortsatte hon när profesor McGonagall nickede emot henne. ”Med flammpulver Miss Weasley” svarade hon sammtidigt som hennes spis lystes upp och Vicktorey hoppade ut. Direkt hon fick syn på Louis rusade hon fram till honom och kramade honom samtidigt som hon kysste honom och viskade ”Loui gör aldrig om detdär igen, vi har varit så oroliga” Louis kunde inte svara för Vicktorey kramade så hårt att han knappt kunde andas. Professor McGonagall såg det sa med gimten i ögat ”Miss Vicktorey Weasley, din bror mår mycket bättre nu. Men om du inte släpper honom kan risken finnas att han blir sämre igen, du håller nämligen på att strypa honom!” och drog på munnen. Vicktorey släppte honom och sedan gick hon fram till Dominique, kramade henne också innan hon vände sig till professor McGonagall ”Harry bad mig ge er det här.” sa hon och räkte fra ett brev. McGonagall öppnade brevet och läste igenom det innan hon nickade.” Hälsa honom att det går utmärkt.” sa hon åt Vicktorey som nickade till svar. Vi skulle just åka när McGonagall plötsligt sa ”Miss Vicktorey Weasley, be Harry eller någon annan skicka en uggla innan de kommer tillbaka så att vi kan ta emot dem.” hon var tyst en stund innan hon tillade ”Förresten innan ni åker får an gratulera” och syftade på tvillingarna Vicktorey väntade. Vicktorey log till svar och tackade. ”Domi, går du först? Du säger Sankt Muongos 8.” sa Vicktorey Dominique nickade ”Audrey och Angelina väntar på er där. Jag kommer aldra sist” tillade Vicktorey innan Dominique försvann. Professor McGonagall tyckte att först skulle Bills barn åka (Vicktorey skulle ju stanna till sist men) Sedan Percy Georges sedan Rons och sedan vi. Vicktorey vakade över oss samtidigt som de diskuterade massa olika saker. Till sist blev det min tur ”Sankt Muongs 8” sa jag och släppte flam pulvret, jag omgavs av gröna lågor.

åhhhhhhhh vill veta mer!

Så nyfiken!

BRAAA!

JÄTTE BRA!!!

SUUUPER