Fångad Av En Stormvind [SV] - Drarry

Jättebra!!

Dan and Phil yass

MEN WOW NAJ VAD HÄNDER


AHHHHAAA

NAAA

MEN SÅ FINT OCH JÄTTEBRA SKRIVET ♥

Sorry för att jag inte uppdaterade igår, hade kör xD

---

28. Harry

Det är tungt att stå där, med vagnen och Hedwig och kofferten utanför perrong nio och tre kvart. Hittills hade Harry inte orkat springa igenom, han hade varit för matt i benen. Det var bara ett par dagar sedan Draco lämnade honom, och ändå känns det som att det bara var nyss. Han hade inte ens gråtit. Så jobbigt var det att se honom gå, att veta att allt det här är hans fel ...

Han tittar sig omkring. Han börjar dra uppmärksamhet till sig, med ugglan och det, enligt mugglarna, konstiga sättet att stirra in i en vägg på. Han bestämmer sig för att springa in efter att den där mugglarna passerat. Så, nu är kusten klar. Han tar sats och skjuter vagnen allt vad han kan in på perrongen.

Perrongen är full med prat. Ändå känns den tom. Harry känns tom. Loket är inte längre skinande rött, det är mörkt vinrött. Ravenclaw-halsdukarna är inte längre blå-vita, de är bara grå. Allt är grått, trist och mörkt. Varför då?

Ron springer fram till honom. Hans hår är inte längre rött, det är brunt. "Hej, Harry", säger han. Hans röst är inte längre glad, den är dyster. "Hallå, Harry? Ser du mig?" Han försöker vifta med handen framför Harrys ansikte, men Harry drar undan den.

"Jag ser dig, idiot", säger han i ett försök till att le.

Ron lägger armarna i kors. "Du reagerade inte."

Snart kommer Hermione också, och hon börjar babbla något om hur orolig hon är för GET-proven och hur mycket hon har pluggat. Ärligt talat slutar Harry lyssna efter det, hon kan ha sagt något riktigt intressant, men det hörde inte Harry.

De tre vännerna går på tåget och letar efter en plats. Skrattet från alla elever är inte längre fyllt av glädje, det är stelt. När de hittar en kupé är det första Harry gör att sätta sig ner och somna.

Han hade inte fått så mycket sömn på sistone.

---

sorry för kort kapitel everyone xD

Braaa!! ♥

wow! ny läsare! är ingen Drarry shippare alls, men den är bra som tusan!!! *bevakar*

RIP OTP :-: men så bra!

BRA!

jag håller med du är jättebra *bevakar*

okej det där med att uppdatera dagligen gick inget vidare

meeeen jag bara avskyr den här så himla mycket

jag försöker ok

---

29. Draco

På ett sätt känns det bra att komma tillbaka till fängelsehålan som kallas för "sällskapsrum". På ett sätt känns det som att vad som än händer, så finns alltid det där rummet och väntar på Draco. På ett sätt känns det härligt att se Crabbe och Goyle, trots att de är riktiga dumhuvuden. På ett sätt känns det tryggt.

På ett annat sätt är Dracos värld upp och ner. Han känner sig utpekad och obekväm nästan vart han än går. Han vet att det inte är det som är verkligheten - men det ändrar inte på den där stickande känslan varje gång han är tvungen att öppna munnen.

Vart han än går ser han Harry. I bilder, röster och till och med andra ansikten. Varje gång han tvingas möta en människa kan han inte låta bli att tänka på honom, på hur han ler, skrattar och pratar. Allra värst är det med Gryffindorare. Ser han en enda röd-guldfärgad halsduk, eller något som över huvud taget är röd-guldfärgat, tänker han på Harry. Och vad han har förlorat.

Men han har gjort sitt val. Hans pappas respekt är viktigare än något annat, till och med lycka. Det är konstigt egentligen, hur det kan ta år att vinna någons tillit men bara sekunder att förlora den. Ibland önskar Draco att det inte var så, att han kunde få leva ett fritt liv och att hans pappa skulle älska honom ändå. Men för det mesta är han resonlig. Han vet att det aldrig kommer att bli så.

"Draco? Du verkar nere, är det något som är fel?" Någon vars röst är äckligt bekant närmar sig bakom honom där han sitter i sin fåtölj.

"Parkinson", fräser Draco ilsket. Det sista han vill är att hon ska lägga sig i.

Han känner hennes hand på sin axel och ryggar skräckslaget tillbaka. "Du vet, en gång i tiden var jag den som muntrade upp dig. Minns du det, Draco?" Hennes röst är len och viskande. Draco känner trycket över bröstet och han kan knappt andas när hennes armar kramar hans hals. "Minns du att du sökte dig till mig? Kanske ..." Hon gör en dramatisk paus medan hon lutar sig framåt för att viska i hans öra. "... funkar det fortfarande."

"Jag behöver inte dig, Pansy", muttrar Draco svagt, så svagt att han knappt hör det själv. Hon hör klart och tydligt, men bryr sig inte om det. Istället kommer hon närmare, och börjar viska i hans öra.

"Det är bara vi här. Vad är du rädd för, Draco? Vad hindrar dig?"

"Det finns någon ..."

"Hon är inte här, eller hur?" Pansy fnittrar lågmält och ställer sig framför Draco. Hon ställer sig på huk och börjar rätta till kragen på hans uniform. "Ingen behöver få veta. Någonsin."

Draco tänker på sin pappa. Hur han i det här ögonblicket kan göra honom stolt. Det här är hans chans att till fullo vinna sin pappas tillit. Pansy börjar rita små cirklar med pekfingret på hans nyckelben, och han är precis på väg att säga ja när han ändrar sig.

"Jag är ledsen Pansy, men nej."

Han ställer sig upp och vandrar långsamt bort mot pojkarnas sovsal. Han lyckas faktiskt till och med att le. För första gången på ett långt tag prioriterar han faktiskt sin egen lycka istället för makt. Han ler över att han lyckades stå emot även om priset var lovande. Han slutar inte ens le när han hör Pansys ilskna rop tona ut i bakgrunden. "Du kommer ångra det här, Malfoy! Du kommer ångra det här!"