Att tvingas välja (1:a generationen)

Jag håller med. Denna hat-kärleken gör mig förvirrad...
Skit bra ff iaf ♥

Kapitel 18
Det är tyst i rummet. Jag ligger på mage med ena kinden på den mjuka kudden. Känslan av att vara iakttagen fyller mig och jag vrider på huvudet. Avery är vaken. Han ligger vänd åt mitt håll och tittar på mig.
- Du är kvar, säger han.
- Alltid lika förvånad, muttrar jag och sätter mig upp.
Jag sträcker på mig och känner hur jag är alldeles öm i kroppen.
- Man kan aldrig veta med dig, säger Avery.
Jag himlar med ögonen.
- Vi har tillbringat nästan varenda kväll i den här veckan här inne och jag har inte smugit ut en enda gång, påpekar jag.
Han ler och räcker ut sin arm. Avery lägger sin hand runt min nacke och drar mig ner till hans nivå. Vi kysser varandra. Jag märke med en gång vad hans avsikt med kyssen är men just nu har jag lite bråttom. Han tittar surt på mig när jag drar mig ur kyssen och hans grepp.
- Tyvärr, jag måste gå, säger jag.
- Det är lördag. Vi har inga lektioner, påpekar Avery.
- Det är den första quidditchmatchen idag. Gryffindor mot Hufflepuff. Jag har lovat James att vara där, säger jag och lämnar sängen.
Mina kläder ligger i en hög vid ena sängbenet och jag plockar upp dem. Avery fnyser.
- Lovat James, muttrar han.
Jag ger honom min argaste blick.
- Hey, vi kom överens om att detta endast skulle fungera ifall vi inte diskuterade våra vänner. Så jag vill inte höra dina spydiga kommentarer, fräser jag.
Avery himlar med ögonen och kryper ner under täcket igen. Jag tittar på honom samtidigt som jag tar på mig. Jag undrar om vi två någonsin kommer kunna prata med varandra utan att börja bråka eller vilja slita strupen av den andra.
- Tänker du vara här hela dagen? frågar jag.
- Hurså? frågar han.
Den här gången himlar jag med ögonen.
- Jag försökte bara starta en konversation, säger jag och drar upp gylfen på mina jeans.
- Jag föredrar när du inte pratar, säger Avery.
- Vilken tur att jag känner detsamma om dig, säger jag och lämnar sen rummet.
Samma sak varje gång. Det slutar alltid med att någon av oss lämnar rummet genom att slänga igen dörren. Oftast så är det jag som lämnar först eftersom det alltid är Avery som startar alla bråk. Lukten av mat ligger runt korridorerna och jag inser att jag precis hinner till frukosten. Mina rumskamrater håller på att äta när jag slår mig ner.
- Hej, säger jag.
- Hej. Du var uppe tidigt idag igen, säger Joan.
Jag nickar och häller upp ett glas juice.
- När tänker du berätta vart du håller hus? frågar Lily.
I precis samma ögonblick kommer killarna och slår sig ner. Jag utnyttjar detta ögonblick som ett bra tillfälle att byta samtalsämne.
- Här har vi vår jagare. Är du spänd inför matchen? frågar jag.
- Du känner väl mig, jag kommer vara matchens gud, svarar James självsäkert.
- Åh ursäkta mig, jag glömde vem jag pratade med ers höghet, skrattar jag.
Han ler och sträcker sig efter brödet. Remus sätter sig ner intill mig. Han ler mot mig.
- Sovit gott? frågar Remus.
Jag nickar. De timmarna som jag sov var väldigt sköna.
- Har du sovit bra? frågar jag.
- Som en prins, svarar han.
- Det är du ensam om, muttrar Sirius.
Han tittar på mig.
- Du förstår, Remus snarkar, förklarar Sirius.
Jag skrattar.
- James har sagt att det är du som snarkar, säger jag.
Sirius tittar på sin bästa vän. James rycker skrattande på axlarna.
- Tyvärr Sirius men det stämmer, säger han.
Sirius tittar på Remus och Peter, som båda två nickar instämmande.
- Är det därför du brukar sova hos Claire hela sommaren? frågar Sirius.
James skrattar igen.
- Inte bara på grund av det. Claire är en väldigt bra sovpartner, berättar han.
Jag känner hur jag rodnar.
- Okej, nu byter vi samtalsämne, säger jag.
- Visst, vart håller du hus hela tiden? undrar Lily.
Hon kommer inte släppa det ämnet.
- Ja, jag har också märkt att du försvinner ibland, säger Sirius.
Jag rycker på axlarna.
- Det är inget speciellt jag gör, säger jag.
- Så varför berättar du då inte? frågar Joan.
James suckar.
- Äsch, låt henne vara. Om Claire inte vill berätta så behöver hon inte. Vi har alla hemligheter, eller hur?
De andra nickar sakta och jag ger James ett tacksamt leende. Efter ett par smörgåsar och flera glas mjölk ställer sig James upp.
- Önska mig lycka till. Ni kommer väl och tittar? frågar han.
- Självklart, säger jag.
James ler och vinkar till oss när han går iväg.
- Gryffindor behöver all hejarklack som vi kan hitta, säger Sirius.
- Ja, Hufflepuff hejar självklart på Hufflepuff och Slytherin kommer aldrig att heja på oss. Ravenclaw däremot är jag lite osäkra på, säger Allie.
Allie är ett riktigt quidditchfan. Vilket man inte kan tro med tanke på att hon som sagt ser ut som en villie och aldrig själv har spelat quidditch. Vi äter upp det sista av vår frukost innan vi i samlad trupp går upp till sällskapsrummet för att byta om till matchen. Det är första helgen i november och kylan har verkligen kommit. Vi tar på oss jackor, halsdukar och mössor. Halsdukarna är självklart röd och gul-randiga. På långt håll kan man se raden av elever som är på väg till quidditchplanen. Alla är ivriga och spända inför årets första match. Hejaramsor sjungs och alla är på otroligt bra humör.
- Tänk om varje dag på Hogwarts vore såhär, suckar Joan.
- Hur menar du? frågar Kirsten och drar ner mössan ytterligare ett par centimeter.
- Det är sådan stämning. Man får bara sådan stämning på högtider och matcher, svarar hon.
- Du låter som en väldigt vettigt flicka, säger Sirius och ger henne ett brett leende.
Joan rodnar. Bakom oss hör vi ljudet av en ramsa. De som sjunger den har inga sångröster och de sjunger fruktansvärda ord. Utifrån orden och att den handlar om Gryffindor inser vi snabbt att det är elever ifrån Slytherin som sjunger den. Gruppen elever passerar oss och ger oss alla varsitt elakt flin över axeln. Varför är jag inte förvånad över att Avery är en utav dem? Han är stiligt klädd i en svart kappa med silvrig och grön-randig halsduk. Han och hans vänner ökar på sina steg och snart hör vi inte deras ramsa längre.
- Var det inte de killarna som ni bråkade med? frågar Lily.
Killarna nickar.
- Vilka svin, säger Kirsten.
- Verkligen, säger Remus. Håll er borta ifrån dem är ni snälla. De är bara till besvär.
- Det behöver du inte säga två gånger. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att umgås med någon utav dem. De är galna, och den som frivilligt umgås med dem är mentalt sjuk, säger Joan.
- Du är verkligen en vettig flicka, skrattar Sirius.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Mina vänners ord sätter sig fast i mig och jag känner hur jag får en klump i magen. Om de bara visste vem jag är med och vad vi gör, då skulle de inte säga sådär. Då skulle de inte prata med mig överhuvudtaget.

bäst! drar till fjällen nu om du undrar varför jag inte kommenterar längre!

GAAAH SÅ HIMLA BRA JAG DÖR x_x
Allting är så perfekt och fint, kunde verkligen se Clavery i sängen där, åh får fjärilar i magen bara av att tänka på dem 8}
Längtar efter mer 83 ♥

Suuuper bra!!!

Bäst!

GWAAAAAA!!!!
Kommer inte sluta bra...

Du skriver som en gud, herregud!!

Äckliga Avery, håll dig borta
Söta Claire, kom tillbaka
Härliga Marauders, lär er gåtan
Coola Evans, se the truth
Bästa vänner, håll henne när

Åh så bra!
Men jag börjar få en riktigt dålig känsla om Avery...