Iliya PRV Vidomina & Medi

Hon såg på honom, gav honom ett leende och återgick till maten.
"Jo jag är väl nervös för att resa." Hon såg på honom.
"Jag hade aldrig varit utanför portarna själv förut och aldrig så långt borta." Hon såg ner.
"Så jag är nervös." Hon såg på honom och log.
"Du ser så stilig ut i dina kläder."

"Du var ju i skogen. Du var hos oss.", försökte Eruiel rätta henne, men ryckte på axlarna sedan. "Det är okej att vara nervös. Det skulle jag nog också vara ifall jag var du." Han funderade sedan. "..Kommer du få träffa sjöfolket också, tror du?"

"Ja för det var första gången helt själv." Hon såg på honom med ett leende och nickade.
"Det tror jag. Varför skulle jag inte göra det?" Hon såg sedan bort mot Lunar och log svagt.

Eruiel nickade och satte ner besticken på tallriken. Han hade ätit klart.
"Eruiel." Han kände en hand på sin axel och tittade upp. Det var hans far, kung Haart.
"Det är dags att vi beger oss. Det är sent. Säg hejdå till din vän."
Eruiel nickade åt sin far och vände sig till Alice. "Jag önskar dig all lycka till på din väg, Alice. Och vi ses ju snart igen. Må stjärnorna välsigna dig." Han ställde sig upp.
"Alice.", det var Erebrir som talade. "Yare emme minya met? Ni ósanwe ni had wandered minna a ól-."
Sedan bugade både Eruiel och Erebrir sig för Alice, vinkade adjö och gick med resten av sitt sällskap från matsalen ut till sitt ekipage som skulle ta de tillbaka till skogsriket.

Hon hejdade sig och såg på Eruiel. Så han skulle lämna henne med. Ett litet leende var på hennes läppar. Hon gav dem en nick och såg sedan på maten, inte lika hungrig längre och hon sköt bort tallriken. Sedan reste hon sig och såg mot Lunar och sedan gick hon mot dörren. Hoon behövde luft. Hjärtat slog alldeles för hårt.

Vampyrdrottningen, Helena, gick efter Alice ut till balkongen.
Hon ställde sig bredvid henne och höll i sina händer samtidigt som hon blickade ut mot natthimlen.
"Alice? Vad bekymrar dig?", frågade hon, utan att titta åt Alices håll.

Hon hade inte märkt att Helena hade kommit eftet och ryckte till. Kastade en blick över huvudet.
"Oj.." Hon blev tyst innan hon suckade.
"Det är bara att jag hade inte hade tanken på att blo något så här stort. Jag är så rädd att misslyckas." Hon drog handen henom det bombstyriga håret.
"Jag är bara Alice.."

"Vi väljer inte våra egna öden. Vi kan bara bestämma vad vi ska göra med det vi fått."
Helena vred en aning på huvudet åt Alices håll och kikade på henne. Hon drog roat på ena mungipan.
"Bara Alice?" Helena vände hela blicken åt Alice håll i förvåning. Helena tittade på Alice som att hon väntade en förklaring. Men när hon inte fick någon tog hon till orda igen. "Du blev vald av Estagan för han såg vad du hade för krafter. Alvkungen själv utsåg dig till Aftonstjärnan." Helena tystnade. "Jag ser att du är stark, Alice. Vad du har gått igenom.. det behöver jag inte veta. Men du är här nu. Se så långt du har kommit." Ett litet leende formades på hennes läppar. "Du ska se.." Helena tog ett kliv närmare Alice så att de bara stod några centimeter ifrån varandra. "..det ordnar sig." Hon gav ifrån sig ett litet fnitter då och gick sedan lugnt därifrån.

Hon hade kommit långt och hon trivdes att vara hos Estagan. Mer att han var som hennes morfar men även hennes mästare.
"Jag ska inte göra er bedviken." Sa hon och sänkte huvudet.
Såg sedan upp och såg sig sedan om. Skulle de stanna över natten?
Lunar kom fram och lade en arm om henne såg sedan över axeln.
"Vi ska snart ge oss av. Du åt vampyrernas och jag mot vargarnas. men du är välkommen dit nästa gång. Om Du inte vill hem emellan."

De började göra sig klara för avfärd. Tjänare plockade undan från bordet och de andra i sällskapet tog farväl och av varandra. Varelserna samlades i sina grupper.
Rion märkte väl av att Alice saknades och gick för att se efter var hon tagit vägen. Han behövde inte gå långt. Hon stod därute med Lunar.
Rion tvekade inte, utan steg ut i den svala nattluften och gjorde de båda sällskap.
"Jasså, här är du.", sa Rion och ställde sig på ena sidan om Alice. Han tittade på Lunar och sedan till Alice.
"Det är dags att vi ger oss av. De flesta har redan lämnat palatset.", förklarade han. Han pausade och iakttog Alice. Hon var oerhört vacker. Och särskilt klädd sådär, i ett skimmer så som alverna ständigt verkade ha kring sig. "Jag tror du kommer att gilla vårat hem. Du kan få din egen vinge om du så vill."