PRS Vidomina & Lupple

Han såg på Melanie med en orolig blick. Trots hans kunnande om naturlivet, de vägar han vandrat och jagat i, kände han han gått för långt med att säga till henne, vad som var rätt eller vad som var tvunget att göras. Men Melanie verkade inte, till hans lättnad, irriterad för hans yttrande. Hon gick till handling.
Han såg åt det håll hon pekade och upptäckte bara mer träd, buskar, snår. Men han kände en tillit till hennes ord. Hon hade helt rätt, de kunde inte bli upptäckta, de kunde inte närma sig staden eller slottet. Återigen förbannade han sin dåraktighet och Ingham. Astral var inte längre säker på vem den kung han tjänat så länge blivit. Eller hade han alltid varit så? Så tänkte han på Melanie igen, hon verkade inte känna till Ingham, det var ett annat mysterium som lockade honom att fråga mer om. Men han teg för stunden. Nu skulle de röra på sig.
Han skyndade sig fram när hon kom upp på fötter. Han var inte säker på att hon kunde stå på sina ben. "Melanie!" Men han stannade, det gick bra. Pinnen stötte henne. "Jag vill inte att du anstränger dig för mycket.", sa han då och rätade på sig. "Den här vägen då.", sa han och började att gå åt det håll hon pekat åt tidigare. Han kikade åt det håll som träden blockerat vägen. De skulle inte bli hittade, han kände sig mer säker på det.

Hon kände sig bättre, hon kände sig starkare men hon visste att hon inte skulle kunna springa och hon skulle inte kunna använda någon kraft- magi enligt Astral medan hon själv ansåg att det var ett band mellan henne och naturen- som en livskraft. Hon följde hans ryggtavla när han gick och log mjukt. "Jag ska inte anstränga mig, jag ska bara gå. "Log hon muntert. Det var inte bara pinnen som stöttade henne utan också skogen. Hon kunde känna grenar mot hennes rygg som hjälpte henne att hålla sig upprätt och hjälpte henne framåt. "Astral, kan du berätta en sak för mig?" Frågade hon leendes. "På dina vandringar, har du sett något speciellt i skogen?" Förtydligade hon och såg upp på honom. Hon trodde inte att han skulle kunna peka ut den exakta vägen men hon trodde att han kanske skulle kunna ge en riktning. Fanns det någonstans han hade färdats där naturen var extra vacker? Där djurlivet var extra vänligt, där allt var extra frodigt. "Du skulle nog inte ha sett dem, jag menar vi kan gömma oss rätt bra- men finns det någon skog eller en del av skogen som verkar extra skyddat kanske? Där man inte kan gå eller så?" "Men som ser vacker ut, som man skulle vilja gå i?" Log hon och såg hoppfullt på honom. "Du har sett vad jag kan göra, en del av det. Det kan finnas liknande mirakel på ett annat ställe, säg mig om du mött ett sådant ställe." Bad hon och fortsatte framåt men höll sig intill honom. Det kändes tryggast, han kunde antagligen skydda henne med sitt svärd eftersom hon själv inte skulle kunna skydda sig själv eller någon annan. Den känslan var en känsla hon avskydde, men hon litade på honom så det skulle gå bra- det hoppades hon innerligt.

De började att vandra mellan träden och buskarna. Spänt såg han sig om, rädd för att missa något. Han hade varit så säker på att han hade hört rösterna, men det ända ljud nu han hörde var deras steg, vinden mot trädkronorna och fåglarnas kvitter. Ingen fara. Ändå fattade han tag om svärdets handtag, redo ifall han skulle behöva gå till attack.
Men så hörde hans Melanies lugna stämma. Hon verkade inte orolig. Det lugnade honom en aning. "Mina vandringar? Extra skyddat? Men som ser.." Han såg på henne över axeln samtidigt som han rörde sig framåt. "..Vacker ut?" Han drog på läpparna i ett litet leende. Han skulle just till att förklara att allt det hon såg tyckte hon var extra vackert. Men så kom han på. Astral såg ut att tänka efter och vände sig framåt igen för att se. "Jag tror att jag har ett ställe. Vi följer bara den här vägen, jag är säker att vi ser den." Han tänkte tillbaka på sina vandringar. Hur mycket visste hon om hans vandringar? Trots så många år som gått som under den tiden han vandrat, talade inte Astral med så många om de. Oftast var det målen ändå som verkade vara de mest intressanta. Han mindes många, vissa mer händelserika än de andra. Och i den här skogen, om han mindes rätt, så närmade sig ett inhägnat område av de gamla träden som växte sig runt en mossig och gräsig mark, med blommor och rinnande vatten. Vattenfall. Det var en vacker syn enligt honom iallafall. Han var säker på att Melanie skulle tycka det med. Eftersom hon älskade skogen så.
"Här, jag hör vattnet.", mumlade han, inte säker på att Melanie hörde på och svängde av för att gå åt det håll han hörde det porlande vattnet rinna.

Hans ord fick henne att le stort, han trodde att han visste ett ställe. " Astral, om det är rätt ställe. Du kommer se, det kommer vara bland det vackraste du sätt. "Viskade hon och började röra sig snabbare. Hon hade fått upp ett hopp och hon tänkte hålla kvar vid det som om det var det sista hon kunde hålla kvar i. " Och sångerna, åh Astral. "Viskade Melanie och greppade tag om hans arm. " Var hoppfull." Bad hon och släppte taget och tog täten, även hon hörde vattnet och hon gick allt snabbare. Hon var så ivrig i sin gång att hon knappt märkte att det var inhägnat och hon gick rakt in i det som höll något inne och utestängde det andra. Hon såg på det med förvirrad blick. "Astral, detta borde inte stå här. "Mumlade hon förtvivlat och drog i stängslet. Vem ställde upp sådant i skogen? Det förstörde ju allting. Men innanför, långt innanför så tyckte hon sig se de blommande fälten och hon såg vattenfallet. Det var ett vackert ställe. Hon hörde något rassla i träden och hon lyfte blicken och såg något glimma förbi. Hon hukade sig ned och fångade upp ett fallet löv och satte det mot munnen. "Visa vad som finns innanför. "Viskade hon och blåste lätt på det och släppte sedan taget och såg det susa iväg innanför det inhägnande, med kraft ifrån vinden. Hon satte sig ned på marken och tittade rakt fram, väntade på besked. Väntade på att lövet skulle återvända till henne men skogen var tyst. Den var knäpptyst och hon skakade på huvudet. Det borde inte vara så tyst. "Jag förstår inte. "Klagade hon sorgset med blicken vänd mot Astral.

När Melanie skyndade sina steg följde Astral efter. Han rörde sig inte lika graciöst fram. När marken blev ojämn under de tog han stora kliv och fick borsta bort de blad och grenar som fastnat från hans språng igenom terrängen. Han saktade in då han upptäckte det inhägnade området. Han flåsade efter andan och nickade. "Ja. Stängslet.", sa han, men lät inte alls lika upprörd som Melanie. Han kastade henne en lurig blick och fiskade upp en nyckel från sin mantel. Den var liten och blänkte i solljuset. "Jag har nyckeln. Kom, det är bäst att vi går in." Han förde nyckeln mot låset för att vrida om och öppnade stängslet utåt så att de båda kunde passera förbi. Han låste de om dem och gick efter Melanie. "Här, den har platsen..", började han och såg sig om. Det hade varit ett tag sedan han satt sina fötter i detta område. Det hade hållit honom säker tidigare, det hade stängt ute det onda och gömt det goda. "..Den här platsen hjälper oss. Vi är trygga här.", sa han och såg sedan på Melanie. Han var inte säker på att han ville berätta allt. Nog för att det var sanning hans ord, men det goda, det behövde inte innebära bara de två. Kanske var de inte själva. Med tiden skulle de få veta. Han bestämde sig för att inte berätta. Melanie skulle kanske vara nog upptagen med att se sig om. "Här kan du vila, Melanie. du får hjälp av träden, visst?" Han blickade upp mot trädkronorna och sedan på Melanie igen.

Melanie såg det han plockade upp och reste sig snabbt. "En nyckel, du har en nyckel. "Viskade hon och studerade honom noga. "Hur?" Frågade hon. Någon måste ha byggt detta förfärliga stängsel, och denna någon måste ha gett honom nyckeln. Hon greppade tag i hans arm. "Du känner den som byggt detta, vem är det?" Frågade hon och lät väldigt allvarlig, men det var nog mest för att hon var spänd, på ett hoppfullt sätt. Hon följde honom in och hörde att det låstes om dem. Hon såg på honom, hörde hans ord- trygga. Men hon släppte taget och började gå. Hon närmade sig det första trädet och lutade örat mot det för att höra men det var tyst. Hon gick till nästa och det var lika tyst det. Efter att ha lyssnat på ungefär tio stycken träd så såg hon på Astral och skakade på huvudet. " De är tysta, träd är aldrig tysta. "Viskade hon sorgset och gick tillbaka till honom. "Här finns ingen hjälp för mig. "Fortsatte hon med en sorgsen blick och ton. Men så sken hon upp. "De är tysta, för att någon har bett dem. "Viskade hon och vände om och började gå. Hon rörde vid buskarna, vid löven, vid gräset- blommorna. "Jag är säker Astral, någon- någonting- några. "Viskade hon upphetsat och stannade till och blickade upp mot träden. Det blänkte och glimmade till sådär igen och hon fnissade till. Hennes löv- någon hade fångat det, det var den enda förklaringen annars hade den kommit tillbaka. Hon kände sig utmanad och det irriterade henne att hon inte hade full kraft, att hon ännu inte hade återhämtat sig. Hon fortsatte några steg framåt så hon var synlig, utan skydd från trädkronorna. Hon satte sig ned på knä, där mossan verkade som mest vaken och rörde vid den. Hon letade efter några lösa stenar och började att lägga mönster- som en stor teckning- ifall men såg den från ovan.

"Jag känner personen som inhägnat området.", sa han när han såg Melanies intresse för nyckeln. Han klev över gräset för att sätta sig tillrätta vid det rinnande vattnet och ta av sig huvan. Han kupade handen och tog vatten i sin hand för att skölja ansiktet. Det var svalt. Han torkade bort vattnet från sitt ansikte med skjortärmen och såg sedan Melanie. "Om vi har tur, kanske vi får träffa henne.", tillade han sedan eftersom han kommit på att han inte förklarat sig. Men Melanie verkade inte fundersam för det. Hon var upptagen med träden. Att lyssna på de. Han såg på då hon vilade örat mot dess stam för att höra. När hon sedan placerade stenar i ordning nedanför trädens stam försökte han se genom att sträcka på sig, men det var lönlöst. Han var för långt ifrån. "Vad gör du?" Han var inte säker att hon hörde på. Hon verkade vara så koncentrerad. Han studerade henne en sekund för att se mot trädet och dess trädkrona. Ett stort träd med bred stam och långa grenar som breddade sig snirkligt i olika riktningar, prydda med mörkgröna löv. Men så såg han det. Där glimmade det. Han flämtade till och kom upp på fötter för att dra sitt svärd. "Melanie! Akta!", ropade han efter henne.
I samma stund som han ropat hoppade, nej, svävade en kvinna ner från trädets krona. Hon landade vid trädets fot och såg mot Astral och sedan Melanie. "Goddag." Hon bugade för de båda. Inte alls oroad över deras intrång på området.
Kvinnan hade långt grönt hår i liknande färg som bladen, klädd i vitt med en gul blick. När Astral närmade sig såg han att hon saknade pupiller. Men trots det verkade hon att se. Hon kunde inte vara människa. Vad var hon för något? "Astral.", sa hon då han kommit tillräckligt nära. Astral stannade upp. Hur kände hon honom? Han sa inget, bara stirrade mot henne, fortfarande osäker om han skulle behöva gå till attack. "Astral, minns du inte? Sist vi sågs, sist.." Hon vände blicken mot Melanie och log ett varmt leende. "..hade du inte med dig en vän. Goddag, min vän."

Melanie hörde att Astral sa något men hon uppfattade inte orden eftersom hennes koncentration var på stenarna. Hon försökte ge ett meddelande till det som glimmande i träden- hon var helt säker på att det var någon sorts väktare för detta område, och skyddade man skogen då var man inte en fiende- det var den enklaste matematiken hon någonsin förstått och trodde helhjärtat på. Vid Astrals rop så tittade hon bak. "Schyy, koncen..." Men så tystnade hon och såg upp på kvinnan som landade och såg på dem. Melanie var snabbt uppe på fötterna och studerade henne med stort intresse. Det förvånade henne, på ett positivt sätt att denna kvinna verkade vara vän med Astral- då var hon garanterat en vän till Melanie. Hon steg närmare henne och rörde försiktigt vid det gröna håret, det såg ut som blad. "Jag ber om ursäkt att vi är på din mark, men enligt mig så är skogen allas mark- så länge man respekterar naturen. "Viskade hon och cirklade kvinnan intresserat. Det var något bekant, med ögonen men hon kunde inte sätta fingret på det. " Melanie. "Log hon glatt och pekade på sig själv. Hon pekade sedan på kvinnan och inväntade ett svar med ett stort leende. "Svärdet kommer inte behövas. "Viskade Melanie mot Astral och nickade. Hon visste inte varför hon var säker på detta, men hon var helt enkelt säker.

"Den här platsen är inte min. Jag ser efter den." Hon studerade Melanie uppifrån och ner, nyfiken på vem personen i fråga var. När hon presenterade sig som Melanie bugade hon djupt inför henne så att det mörkgröna håret nuddade vid gräset. Hon rätade på sig igen. "Så trevligt att få träffa dig, Melanie. Vän till Astral." Astral verkade fortfarande skeptisk, men när Melanie sa åt honom att ta bort svärdet gjorde han det utan protest. Hon verkade absolut inte vara något hot. "Mitt namn är Serena." Astral ville förstå, ville att hennes namn skulle förklara var de hade setts, när de hade setts. Vem hon var. Men han kopplade ännu inte. "Jag tror att det var du som skickade lövet hit, men jag har tystat allt eftersom vi inte längre är helt ensamma." Hon förde en hand i en ficka på den långa klänningen och öppnade sedan handen för Melanie. Däri låg bladet. "Vi kan inte riskera att det liv som finns här blir utdött på grund av den oförstående. På grund av okunskap." Hon lät lövet falla ner i gräset framför Melanie. "Men jag är glad att ni är här. Att ni har kommit hit. Ni är trygga här."
Hon log som om hon höll tillbaka en hemlighet och vände sig om för att gå mot vattnet. Astral flyttade på sig så att Serena kunde passera. Ännu hade hade han inte placerat henne.
Men så hörde han. Ett ljud. Det lät som att någon klippte. Han vände sig om för att se efter. Han såg det inte. Men Serena, som stod stilla vid det rinnande vattnet verkade under sina steg fram dit plockat fram en sax, ur sin ficka. Hon klippte i luften, som om det hjälpte för att tänka, för att få utlopp för tankar. Hon verkade vara i trans. Astral svalde. Han var säker på var han hade sett henne nu. Han var säker på vem hon var. Han smög fram till Melanie för att inte väcka henne ur henens trans. "Serena, hon har varit en av de som jobbat i hovet i kung Inghams rike. Hon var hans spådam. Men hennes syner var inte välkomnade där, hon blev straffad, de.. de skar ut hennes ögon."

"Såklart, naturen är sin egen. "Viskade hon leendes och såg på henne bugning. Den var väldigt djup. "Serena. "Log hon, hon upprepade namnet några gånger som för att smaka på det och neg sedan mot henne. " Äran är helt på min sida. "Sa hon ärligt och sträckte sig efter håret igen, det var helt förtrollande men tog inte tag i det även om hon verkligen ville. Hon studerade sedan hennes rörelse och såg bladet i hennes hand och fnissade till. "Jag visste att någon hade tagit det. " Log hon självsäkert men slutade sedan le. Inte längre ensamma? "Vad menar du? Vi har aldrig varit ensamma. "Sa hon försiktigt, ingen hade någonsin varit ensam. Det hade alltid funnits något att interagera med- naturen. "I valet mellan okunskap och dumhet, välj okunskap. Den kan botas." Tillade hon och nickade. Många hade länge, alltid varit okunniga om naturen och hon antog att inte det hade ändrats speciellt mycket. Melanie följde Serena med blicken när hon gick mot vattnet och ljudlöst följde Melanie efter för att se vad hon gjorde. Det såg ytterst intressant ut och när Astral närmade sig Melanie så tittade hon upp på honom och lyssnade. "Åh en siare. "Viskade hon upprymt. "Siare bör finnas i varje hov och de bör behandlas värdigt. "Förklarade hon allvarligt men sen så såg hon på Astral med en ilsken blick- skar ut ögonen på henne? " Astral, det är fel. Så borde ingen göra. " Fräste hon lågt men ilsket. Den här Kung Ingham var inte direkt någon som Melanie uppskattade, hans jakt på föremålet - hans förmåga att luras och ljuga och hans fallenhet för tortyr. Hon undrade genast vad mer han var kapabel till, kanske dödat den förra kungen? Vad visste hon? Sedan slog det henne, att denne man- denne kung antagligen var kapabel till precis allting. " Astral, människan som sitter på tronen i ditt land är inte värdig att sitta där. "Viskade hon ärligt men också oerhört allvarligt men sedan fokuserade hon på Serena och hennes märkliga beteende. Klippa i luften? Hon hade aldrig tidigare skådat något sådant och hon var oerhört intresserad och imponerad.