Prinsen (sjätte året)

Du har så rätt så Mintygirl89!!


___


Kommentar kommer, med handen på hjärtat. ♥

Trezzan, roligt att du tycker så!

Leoney



Ginerva2003


Mintygirl89


Trezzan




Kapitel 38 - Mönster

Harry och Ron lämnade samtidigt sjukhusflygeln, tidigt på måndagsmorgonen innan frukost. Jag sammanstrålade med dem, Hermione och Elli vid entrén till stora salen.
“Var är Ginny?” undrade jag, för hon brukade också ha sällskap med dem ner.
“Hon och Dean blir kanske lite försenade”, sa Hermione aningen bekymrat. “De har grälat från och till hela helgen, ända sedan matchen.”
“Varför det?” undrade Harry blixtsnabbt, och Hermione utbytte en blick med Elli innan hon svarade: “Dean gjorde sig tydligen lustig över att McLaggen slog den där dunkaren mot dig.”
“Men de är väl fortfarande ihop?” ville Harry veta.
“Varför är du så intresserad?” frågade Hermione skarpt och han rodnade kraftigt med en sidoblick på Ron, som dock var upptagen med att ängsligt spana efter Lavender. Jag, i min tur, tittade efter Draco utan att kunna se varken honom, Crabbe eller Goyle någonstans. Inte de eventuella småsystrarna heller.
“Har du tittat på kartan idag, Harry?” frågade jag lågt, och han såg tacksam ut över bytet av ämne.



Men inte heller Harry hade sett till Draco den morgonen och jag drog något av en lättnadens suck när den unge slytherineleven, flämtande med andan i halsen, dök upp några minuter försent till lektionen i latin.
“Ursäkta, miss Silver!” mumlade han och landade bredvid Luna, med de långa armarna spretande över bänkskivan.
“Det är ingen fara, Draco”, sa jag och svalde. Halsen kändes tjock och underlig. Mina ögon fastnade på Elli, som från sin plats bredvid Justin gav Draco en hastig blick och suckade sorgset. Som om hoppet var ute. Jag samlade alla krafter jag hade och började förhöra läxan, varvid jag återigen kunde konstatera det fenomen som var så oväntat att jag de första veckorna inte riktigt registrerat det.

Draco var en av de mest aktiva på förhöret.

Han satt längst fram med Luna och påminde om någon sorts flaggstång i storm med sin arm som ständigt svajade i luften. Luggen föll ner i pannan och de mörka ringarna under ögonen var mer markanta än någonsin, men han hängav sig åt mitt ämne med en frenesi som inte ens Elvira kunde tävla med. När eleverna efter en stund arbetade självständigt snodde han på med tungspetsen i mungipan och ett närmast maniskt uttryck i ögonen.

Jag hade först varit så paff över utvecklingen att det verkat omöjligt att se någon förklaring till den. Draco var ju från början närmast intvingad i gruppen. Men så småningom hade jag trott mig förstå att studierna fungerade som en flykt för honom. Han var tvungen att delta i lektionerna och fick en stunds respit från det där som han måste hålla på med bakom kulisserna. Det som höll på att plåga livet ur honom. Om han ständigt var sysselsatt på lektionstiden slapp han väl tänka på det för en stund.

Och jag kom på mig själv med en vanvettig önskan att ge min elev läxor som sysselsatte honom dygnet runt.

Jag behövde verkligen ta mig samman.

“Ursäkta mig … miss Silver? Kan ni hjälpa mig med den här verbböjningen?”
Anthony viftade diskret med handen och jag gick mot honom och Hannah. Hon var tillbaka sedan terminsstarten och återvändandet hade varit helt utan drama. Jag började inse att sorg bearbetas på helt olika sätt beroende på individ, och Hannah visade inte mycket som tydde på den tragiska förlusten av modern. Till skillnad från Draco, vars instabila mående dallrade i luften omkring honom.

Jag gav min klass en översiktlig blick: Draco och Luna på första raden liksom Susan, Padma och Ernest, Elvira med Michael och Elli med Justin på den andra, och till sist Anthony och Hannah strax bakom. En salig blandning av flickor, pojkar, åldrar och elevhem - och i den här lilla gruppen fungerade det. Var det möjligt att Draco hade börjat trivas här, där han slapp pressen?



Det var otroligt, kunde jag konstatera när jag på kvällen satt i tornrummet och korrigerade samt kommenterade de texter eleverna lämnat in från lektionen. Draco var, utan tvivel, en av de som arbetat hårdast. Vad var det som höll på att hända? Och var befann han sig nu? Kanske var han i full färd med det där som vi inte visste något om, mer än att det tog mycket av hans fria tid … nästan utan att medvetet tänka på det, hade jag rest mig och börjat gå mot dörren.

Planlöst drev jag omkring i korridorerna, som var tomma på elever efter utegångsförbudet, då jag oväntat stötte på Harry. Just som jag tänkt fråga om något hade hänt, kom jag ihåg att det varit privatlektion med Dumbledore under kvällen.
“Vill du berätta?” frågade jag lågt och spejade omkring mig, eftersom orden tycktes eka kring stenväggarna. Harry drog lugnt fram trollstaven och sa: “Muffliato! Sådär, om någon är i närheten kan de inte höra oss nu.”
“Det finns visst trollformler för allt”, konstaterade jag imponerat.
“Det är en av Prinsens egna”, sa Harry nöjt och mitt hjärta brände till innan jag kom på: “Halvblodsprinsen i din trolldrycksbok?” Han nickade och började berätta om kvällens lektion, där han hade fått reda på mer om Voldemort, bland annat att han vid två tillfällen sökt tjänst som lärare på Hogwarts. Det kändes overkligt att föreställa sig.
“Han var annorlunda då”, sa Harry. “Vi såg honom i Dumbledores minne, från den andra ansökningen, ungefär tio år efter den första som han gjorde direkt efter sin examen här. Han såg ut som en vanlig människa på den tiden och många tyckte ju att han var charmig och snygg. Men Dumbledore gav honom såklart inte tjänsten.”
“Och vad var vitsen med att visa dig minnet?”
“Att föra fram att Voldemort var ute efter något på Hogwarts”, svarade Harry, “även om Dumbledore inte verkar veta exakt vad det är. Han visade mig ett annat minne också, från en husalf som bevittnade hur Tom Dolder fick se två riktiga dyrgripar som en rik gammal häxa hade. Det var Helga Hufflepuffs bägare och Slytherins medaljong, alltså två föremål som tillhört Hogwarts grundare. Häxan mördades två dagar senare och husalfen tog på sig skulden … men Dumbledore är övertygad om att det var Tom Dolder som gjorde det.”
Vi gick tysta en stund, med mycket långsamma steg och omgivna av den märkliga formeln som Harry hade kastat. Till sist sa jag: “Alla minnen, som Dumbledore visar dig, kommer säkert att bilda ett mönster till slut.”
“Han säger att det inte är lönt att fortsätta förrän vi har Snigelhorns minne om horrokruxer”, sa Harry. “Jag måste verkligen få tag i det … men det har varit så mycket med Rons och mina skador, och Malfoy … fast nu ska ju Dobby följa efter honom hela dagarna.”
“Du tror inte att han … smyger ut på natten?” viskade jag och kände den febriga oron komma fladdrande tillbaka. Harry drog genast fram kartan och började studera den, men sa samtidigt: “Skulle inte tro att han riskerar det, efter vad som hände med Filch och Snape på Snigelhorns fest … nej, Malfoy ligger i sin säng.” Han pekade på den lilla pricken med ett trubbigt finger. “Och Pansy Parkinson är på väg till deras sovsal … nej, usch!” Han slog abrupt ihop kartan: “Dobby kommer att ge mig rapport om ett tag.”
Så såg han plötsligt på mig lite från sidan och frågade, med en viss udd i rösten: “Fast du tycker kanske också att jag är besatt av killen?”
Man ska aldrig kasta sten i glashus. Jag skakade tyst på huvudet och svarade: “Jag tror att du gör rätt, Harry - på tal om att se mönster i det som pågår. Det känns som om det är av yttersta vikt att vi får veta vad Draco håller på med.”

Alltså ååh, eftersom vi vet vad Draco håller på med vill man ju typ bara skrika det rakt ut i Miriams öra, haha.
Det är DU som aldrig ska sluta skriva❤️

Så makalöst bra kapitel! Ja, nu har killarna fått lämna sjukhusflygeln, och Hermione har rapporterat att det är stormigt mellan Dean och Ginny. Som du skrev till mig i spoilern, hoppas vi alla att det blir slut med Lavenders klängande.

Angående tipsen i föregående kapitel: Egentligen tror jag inte att det gör något, men jag får klura på det och skicka en uggla, eller skriva här när jag har klurat färdigt! Ja, min mamma har läst böckerna. Hon började göra det efter att vi hade sett de två första filmerna.

Åter till detta kapitel! Nu har de börjat se ett mönster och nu börjar de fokusera på vad det är för minne Snigelhorn döljer för dem. Det ska bli spännande att se.

Tips:

“En av Prinsens egna”, sa Harry nöjt och mitt hjärta brände till innan jag kom på:

Lägg till några ord, så det låter bättre.

“Det är en av Prinsens egna”, sa Harry nöjt och mitt hjärta brände till innan jag kom på:

Ja, vi får se hur det går... med allt. Malfoys uppdrag, Snapes morbror som saknas, Franks reaktion när han får veta vad som har hänt med Quirinus, etc.
Ser fram emot nästa avsnitt! Ska bli kul att läsa vidare.
Angående McLaggen: Ja, lite, men ytterst lite plus fick han för att han berättade för Hermione vad som hade hänt med Ron. Men nu har han fått bli av med det pluset. Minns att jag uppfattade honom som väldigt dryg när jag läste sjätte boken för första gången.

Hej! Minns du mig? – Har verkligen haft för avsikt att läsa och njuta av denna underbara story – tror jag har loggat in några gånger i veckan i nästan två månader men varje gång har något annat kommit och dragit mig bort. Den här pandemin som spridit sig över världen har inte heller hjälpt och jag har inte haft tid i alla omflyttningar etc. att varva ner för att kunna läsa något sammanhängande trots att det är den bästa flykt ifrån verkligheten jag vet.
Jag är iallafall glad att jag äntligen lyckats få tid till att läsa ikapp och få flyta bort från kaoset som har ersatt vardagen med oro och osäkerhet. Hoppas verkligen att du mår bra där du är, och ber att vi alla ska klara oss ur det här tillsammans. ♥
Nu när jag har fått ursäkta mig kan inget stoppa mig från att dyka ner i detta underbara universum…

Han sitter långt ut på stolsitsen och blicken irrar runt mellan de svarta trädtopparna, myggornas dans, stugan och sjön som ligger alldeles stilla i skymningen.

Detta är inte bara en otroligt vacker beskrivning som verkligen målar bilden inför mitt öga, men också så tragisk för jag känner Snapes energi – han sitter långt ut på stolen, för att han ska hinna springa om han måste? För att snabbt komma på benen om faran lurar bakom träden?

morbror nickar bara gillande och säger med sin djupa röst: “Nå då så, imorgon ska du få visa om takterna sitter i.”

Jag gillar att hans morbror säger så lite om det han flydde från som han gör. Han informerar bara om att han måste säga till hans mor, men sedan försöker han få Severus att tänka på annat – påminner honom om solskensdagar och inger trygghet.

Men den vänliga tystnaden, och frånvaron av de vanliga orosmomenten, börjar sakta läka hans barnasinne.

Detta. Så fint. ’Den vänliga tystnaden’ som en motpol mot det kaos som Snape har levt i där tystnaden är det som måste följt raseriutbrott och slag – där tystnad endast är för att hämta kraft för nästa fajt. En tystnad som man kan vila i och lita på.

En kväll är dock skuggorna i morbrors ansikte ovanligt djupa. Severus vet, redan innan orden kommer: “Det är nog bäst att jag följer med dig tillbaka, pojk.”

Vilken ångest och kamp det måste vara för hans morbror att ta Snape tillbaka till det helvete som han vet väntar honom där hemma. Det får mig att tänka på alla fantastiska fosterföräldrar som tvingats lämna tillbaka barn till kaos och elände, maktlösa att stoppa det. Man tvingas leva med den skulden (trots att man inget kunnat göra) som måste plåga sinnet eftersom man vet. Man vet vad som pågår bakom stängda dörrar.

Vinden ser ut att blåsa rakt igenom hennes insjunkna kinder och rösten låter rosslig när hon viskar:

Mitt hjärta värker vid denna beskrivningen. Hur hon måste lida under den järnhand hon lever under. Som att någon tagit henne och kramat ur själen och endast lämnat ett kallt, ihåligt skal som skakar och fasar vartenda andetag. En viskning – är hon rädd att han ska höra? Trots att han inte är i närheten – kanske har han folk som spionerar. Fruktansvärt.

Under sommaren har han blivit starkare på många sätt. Både i kroppen och inuti. Tårarna i hans ögon kommer inte bara för att han är ledsen. Han är arg också.

Knappt har han varit hemma i en timme innan han redan är mitt i kaos igen. Men att han blir arg gör mig lättad – det betyder att han förstår att han inte förtjänar det, i de allra flesta fall åtminstone. Han har blivit närd av sin morbrors kärlek och trygghet under sommaren.

“Vem vet vilka trollkonster bror din har lärt honom? Det är vansinnigt att en pojkspoling ska kunna göra sådant sattyg. Jag ska se till att han aldrig kommer iväg igen - varken dit eller till det där slottet!”

Har hans pappa börjat ta droger också? – Han verkar ju blivit ännu mer paranoid än förut… stackars Snape.

I detsamma står hela köksbordet i lågor.

Att Snape står upp för sig själv och för sin mamma är både modigt och visar god karaktär, men jag kan inte låta bli med att ändå tänka – nej. För detta måste oundvikligt göra saker så mycket värre och mitt hjärta värker vid tanken på att den stackars pojken och hans mamma ska få det ännu mer helvetiskt med honom.

Kapitel 30 - Prins

“Det var den kvällen min mors magiska förmågor försvann för gott. Hon kunde aldrig läka såren."

Fanns det en tid då de älskade varandra? – Innan han visste att hon var en häxa kanske. Oavsett, jag bara blir så… tänk att älska någon och välja att spendera sitt liv med denne någon och så väljer den personen att fullständigt bryta ner och dehumanisera den som den en gång älskade. Hur kan man göra en annan människa så illa? Att fastän döden inte kommit – finns där inget liv kvar.

“Min mor, så gott hon kunde. Jag läkte ihop … i alla fall på utsidan.”

Usch, jag sitter med gråten i halsen för allt han var tvungen att genomlida. Men just det, som Snape säger ’jag läkte ihop… i alla fall på utsidan’, är nog viktigt för oss alla att förstå i mötet med andra människor. Vi kan inte se deras insida, vi kan inte veta hur upprivet det är därinne, hur nära gränsen de är eller hur många slag som träffade deras kroppar kvällen innan. Vi kan inte veta, och det är kanske därför det är så viktigt att vi ler mot de vi möter, älskar våra nästa som oss själva trots att de kanske inte är våra favorit personer, vad vet vi om vad som försiggår i deras inre, bakom stängda dörrar eller hur många ärr ett enda ord eller en enda handling kan riva upp.

Jag skulle lära mig försvar mot det och förstå hur det fungerade, i alla sina former.

Är detta kanske anledningen till varför Snape var så fascinerad av försvar mot svartkonster, varför han ville ha den tjänsten så mycket?

“När jag återsåg min far under julledigheten var han, liksom mor, helt förändrad - spak och eftergiven. Mycket tyst.
Jag har så mycket tankar om det här… var hans far förändrad på grund av att drogerna och alkoholen till sist sinat honom på kraften att vara arg, att bråka, eller för att han av någon anledning fasade sin son nu när han börjat lära sig trollkonster på Hogwarts… eller fanns där en annan anledning…

“Lockelsen till mörkrets sida började spira i de där studierna”, var det nu han själv som konstaterade. “Som du vet tog den ett riktigt grepp om mig, när Lily och jag skildes åt.

Detta är inte alls så förvånande när man vet hans bakgrundshistoria. Hans barndom med hans far kan knappast ha gett honom någon vidare positiv erfarenhet av mugglare och eftersom han inte haft några vänner utöver Lily måste hennes förfall gjort att han sökte efter ett sammanhang där han var någon och kunde förhålla sig till någon.

“Det är som om jag måste besegra platsen, om och om igen. När jag inte har varit där på en tid, dyker den upp i mina drömmar…”

Något som förtjänar att bli highlightat, så tragiskt och bedrövande. Tid läker verkligen inte alla sår och en del ärr spricker upp igen i smärtfyllda påminnelser.

innan jag såg en liten retsam gnista i hans ögon och kom på att ett av mina skönaste minnen också var från samma plats.

Det måste ändå vara något så kraftfullt, att återvända men skapa minnen som är härliga, och sköna att tänka på. På något vis får han en chans att omvandla det där horribla stället till sitt eget. Kanske kan han med Miriam vid sin sida till sist besegra den platsen och till sist lämna den för gott.

“Du ser mig med kärlekens ögon, Miriam. Men om man ser krasst på det - vad har det blivit av mig egentligen?”

Det är så tragiskt ändå hur vi ofta ser ner på oss själva och ratar och ogillar det vi ser. Vi borde alla se med kärlekens ögon oftare, det behöver inte innebära att man är naiv, men att man älskar trots och kanske uppskattar det som finns. För övrigt tror jag att hans morbror skulle vara mycket stolt över honom om han fick veta vad han åstadkommit.

“Jag har alltid tyckt mer om det än mitt nuvarande efternamn”, erkände han.

Undrar om det är en smärtande påminnelse av hans far varje gång han hör namnet ’Snape’. Att oavsett hur han springer från sitt förflutna är han ändå bunden vid minnet av Tobias Snape.

Kapitel 31 - Gift

Den planerade Hogsmeadeutflykten på Rons sjuttonårsdag lördagen den första mars ställdes in och naturligtvis blev han besviken.

Jag tror att vi alla i dessa tider, lider med Ron och känner hans besvikelse över allt som blivit inställt och framflyttat… =(


Frank och Alice var så pass återställda att långtidsminnet fungerade och de höll på att lära känna sin son på ett nytt sätt än de tidigare kunnat.

Detta gör mig så lycklig. Har alltid tyckt att deras öde var så sorgligt – värre än döden. Ändå fint att Snape hjälper till att reparera en trasig familj – på ett sätt som hans egen aldrig kunde bli hel igen.

“Ja, det finns mycket som går åt rätt håll, trots de tuffa tiderna. Vi måste hålla fast vid det”, sa jag.

Citerar Miriam och inte bara för att jag tycker att hon har ett fantastiskt sätt att se på situationer och se ljuset i allt mörker, men också för att jag tror att de tär precis det som vi alla behöver höra just nu även i våra verkliga liv.

bjudit dem båda på fint mjöd med anledning av födelsedagen.

Snigelhorn är ju ett original att räkna med… bjuder sina elever på mjöd… en lördagsmorgon. Haha, försök göra det här och du hade inte jobbat en dag till i skola…

“Voldemort kan vara ute efter honom”, bekräftade Harry. “Han kan ha information som är värdefull för Dumbledore,

Just det… han vet ju om Voldemorts hemliga vapen… hans odödlighet. Det var ju trots allt han som informerade den unge Tom om det.

“Varken giftet eller halsbandet tycks ha hamnat hos den som det var avsett för”, sa hon, “vilket på ett sätt gör den eller de som ligger bakom ännu farligare.”

Ah just… jag hade glömt bort att Draco Malfoy har i uppdrag att döda Dumbledore för en sekund… kan han ha gett Snigelhorn flaskan för att Snigelhorn sedermera skulle ge den till Dumbledore i julklapp? – Jag minns inte hur det var i boken…

“All säkerhet å ändå blir ungar skadade”, brummade han. “Dumbledore e sjuk av oro, å ja undrar hur länge till skolan kan va igång, om ja ska va ärli. Folk kommer gripas av panik å ta sina ungar härifrån.”

Hagrid och hans stora hjärta är omöjliga att inte älska… ♥
Jag kan inte låta bli dock, och känna parallellen mellan deras situation och vår egen. Skolor stängs från höger och vänster, folk grips av panik utan att lyssna till reson och vett.
Jag förstår nu först hur svårt det måste vara för de att hantera den situationen – när folk hellre lyssnar på en imbecill än Dumbledore som faktiskt vet och förstår situationen i sin helhet.

“Att Snape redan hade gått med på å göra de. Han va ganska hård mot han.”

Jag hoppas att inte denna konversationen kommer plantera doubt hos Miriam när dagen kommer och Snape genomför sitt uppdrag. Det vore så förfärligt.

-

Ständigt vakande. Ljuset är tänt när hon kommer närmre och Grimmaldiplan 12 är synlig för henne. Han väntar.

Oooooh, är detta… är det…? Korpen? I’m so excited!!

drar filten hårdare om sin kalla, märglade, kropp.

Det är något så dramatiskt och nästan hemskt med just ordet märglade. Jag ser framför mig ett skal, som en gång tillhört någon som fyllde ut det – men som nu nästan är borta, någon som lever på en tråd som när som helst kan kapas av. Som den där tråden i Herkules… de där spå damerna som klipper och när de gör det dör personen och försvinner ner i underjorden. Ett skört liv, där glöden är på väg att slockna.

”Det finns inget bättre ställe. Lita på Snape.”

Ord jag trodde aldrig skulle komma ur Sirius mun. Inget mindre än ett mirakel minst sagt.

Det är naivt att tro att det finns en säker plats.”

Var hon en gång den där naiva personen? Som trodde att hon var säker, att det fanns trygghet som sedan blev ryckt från henne och försatt henne i flykt och paranoia ända sedan dess?

”Du har inte sett honom i närheten av henne. Eller henne för den delen. Det är genuint, aldrig så som han var med Lily. Det här är något helt annat. Äkta.”

Det är något så fint med att Sirius säger detta. Att han ser det, det känns så genuint. Därför att han inte är ute efter att se det goda hos Snape, han trodde nog inte ens att någon var kapabel till att älska Snape på det viset Miriam gör. Det ligger mycket vikt vid hans ord just därför också.

”Åh Sirius. Jag hoppas inte att hon misstänker något. Det kan bli farligt.”

Pratar hon om Miriam? Om faran att hon misstänker/vet om Snapes uppdrag…?

”Inget vet något, allra minst hon själv.”

Eller är det en roll Miriam spelar helt själv? Något som de måste beskydda – hennes kraft? Fast den är hon ju själv medveten om… eller är hon släkt med någon? Finns det något dolt i hennes förflutna… jag blir galen av att inte veta!!!

”Jessica”, suckar han och någonstans på vägen märks det att Sirius Black växte upp. [/i

Jag skulle vilja säga att det exakta tillfället var när Sirius erkände något gott hos Snape…

[i] Både jag och Minerva är överens om att det är alldeles för farligt.”

Minerva as in McGonagall antar jag? – Är hon också med på detta. Jag blir nästan lite förbannad över att jag inte kan lista ut exakt vad det är som händer. Har något avslöjats tidigare som jag glömt? Spänningen stiger… och är numera olidlig!


Märket lyser i kontrast mot hennes bleka, vita, hy.

Jag antar att det är mörkrets märke som hon har etsat på sin kropp och det får mig att bli ännu mer intresserad av att veta mer om hennes bakgrund och hennes roll i det hela… framförallt vem är hon egentligen?

Kapitel 33 - Feber

Det var bara när Lavender besökte honom som han sov,

Man får ändå ge Ron att han är smart…

“Jag vill hitta McLaggen och döda honom”, sa han, och Ron kunde på intet vis dölja sin förtjusning över detta.

Har Rons förtjusning kanske litet att göra med att en viss McLaggen visat intresse för Hermione…

Nu hade deras separation varat lika länge som min och Severus under våren. Icke desto mindre var jag övertygad om att den skulle upphöra på samma sätt; frågan var bara vad som skulle utlösa det.

Min fråga är mer om de hinner få det upphöra innan Draco måste ’utföra’ sitt uppdrag. För även om det slutligen är någon annan som genomför det, är risken ändå stor att ordet når Elli via Harry… Men han kanske vågar tala ut med henne, förklara…

“Dobby ska följa efter den unge mr Malfoy!” pep alfen hängivet. “På alla dygnets tider ska Dobby se vad pojken tar sig för, så att Harry Potter får veta!”

Dobbys välvilja och tjänstvillighet är out of this world. Vi förtjänade inte Dobby och han förtjänade inte det slut han fick… Han ville bara hjälpa sina vänner och sticka strumpor… ♥

Att förstå vad Draco gjorde skulle inte bara hjälpa Harry, som Severus ville att jag skulle vara ett stöd för.

Det skulle också vara till nytta för Severus, eftersom han ville skydda och hjälpa sin mentorelev.

Miriams goda hjärta och vilja att hjälpa till och finnas där är beundransvärd. Men jag oroar mig för vad som händer om hon får reda på vad som verkligen försiggår. Det skulle ju också kunna vända hela operationen upp och ner. Snape vet ju…

Kapitel 34 - Mönster

jag drog något av en lättnadens suck när den unge slytherineleven, flämtande med andan i halsen, dök upp några minuter försent till lektionen i latin.

Lättnaden måste vara kortvarig… varför var Draco sen? Varför hade han inte synts till vid frukosten? Vad utförde han innan lektionen?

Det som höll på att plåga livet ur honom. Om han ständigt var sysselsatt på lektionstiden slapp han väl tänka på det för en stund.

Det slår mig ibland när jag läser att shit, detta är bara barn…
Det gör ont i hjärtat, att läsa hur han maniskt kastar sig in i studierna bara för att få fly undan för en sekund från det hemska öde som väntar honom. Hur instängd han måste känna sig, hur omöjlig situationen måste se ut från hans synvinkel – han har inget val, inte egentligen.

“Han var annorlunda då”, sa Harry.

Tiden före han delade sin själ? Eller tiden innan hans själ var så sönderstyckad… Det måste ju funnits ett uns människa i honom även om han var inkapabel att känna kärlek… skrämmande också, att någon kan utge sig för att vara något för att sen avslöja sin onda agenda.

Det var Helga Hufflepuffs bägare och Slytherins medaljong, alltså två föremål som tillhört Hogwarts grundare.

Dumbledore visade Harry detta… två horrokruxer… undrar om Dumbledore visste och ville plantera tanken hos Harry så att när väl uppdraget uppdagades skulle han förstå och leta reda på föremålen…

Det känns som om det är av yttersta vikt att vi får veta vad Draco håller på med.”

Undrar vad Snape kommer säga om han får reda på vad de försöker lista ut… det är trots allt av goda anledningar som Snape inte kan avslöja sitt uppdrag, eller Dracos… Det återstår att se vad som händer antar jag… och jag kan inte vänta.

Tack för att du fortsatt skriva trots allt som sker i världen nu. Vi behöver lite ljus i mörkret. Helt fantastiskt som vanligt. Det var helt magiskt att få fly undan ett tag, och besöka karaktärerna som numera känns som gamla vänner.
Du skriver helt kopiöst bra! ♥

så bra!!!

Avis Fortunae, jag har klurat på dilemmat du hade till kapitel 33.

Här är ett tips.

Då skulle jag äntligen få göra någon verklig nytta och inte bara finnas där för att stötta och trösta. Jag skulle för en gångs skull uträtta något praktiskt.

Hoppas det är till hjälp!

Glad påsk, ni fina läsare. Hoppas ni mår bra! Ni betyder mer än någonsin för mig.

Leoney


Mintygirl89

SweeneyTodd


Ginerva2003


96hpevanescence




Kapitel 39 - Besked

Edit januari 2024: Titeln ändrad, extra scen tillagd och den ursprungliga andra halvan av kapitlet flyttad

Efter att ha tagit adjö av Harry, fortsatte min vandring till synes utan mål i slottet. Som alltid tycktes dock en osynlig kraft dra mig längre och längre ner, i trappor och gångar vars mörker skiftade i mossgrönt dunkel och kallade på min inre skymningsvarelse. Oron inuti ändrade långsamt karaktär och började jaga, allt hetare, genom blodet. Skärpte alla sinnen till höjden av känslighet och ett dovt begär efter skuggorna.

Och knappt hade jag nått dörren till våningen förrän jag fann mig pressad mot dess insida, med hans ena varma hand om huvudet och den andra långt inne under klädnadens tyg, redan vid sidenbandet och ärret, smekande dess känsliga yta med en sinnlig precision som fick mig att kvida rakt ut i natten.



“Någonting oroar dig.”
Mina ögon var fortfarande slutna och hans dova röst vibrerade genom mig. Jag rörde lite på händerna som låg sammanflätade med hans, intill sänggaveln ovanför mitt huvud.
“Jag kan känna det, min skatt.” Läppar mjuka som siden mot ögonlocken, händerna som slöt sig lite tätare om mina. De mörka, mjuka sängkläderna runt oss och hans kvardröjande värme inuti mig. “Du behöver inte bära det ensam. Vill du låta mig se?” viskade han mot min kind och det var omöjligt att motstå. Långsamt öppnade jag ögonen och lät honom fullborda sin varsamt sökande läsning, med hoppet att han skulle förstå och kanske kunna ge mig nya perspektiv.

Hans ögon ändrade intensitet under det han såg och fylldes med en allt starkare medkänsla. Försiktigt drog han mig upp mot sig, så att vi satt mot varandra i sängen, och tog ömt mitt huvud mellan sina händer.
“Det praktiska har inget egenvärde på grund av sin konkreta natur”, sa han. “Du behöver inte följa Draco; han kommer ändå att befrias från det han fruktar mest.”
“Jag vill göra något på riktigt, Severus. Någon enda gång i livet.”
“Tror du inte att du har gjort det?” Han höll fortfarande mjukt om mitt ansikte och betraktade mig intensivt. “Inser du inte vad du har gjort för mig? Eller för dina vänner och elever här?”
“Allt det där är nog bra, men …”
“Men?” Hans ögon lämnade inte mina. “Hur ska jag få dig att förstå?”
“Jag har ofta tänkt detsamma om dig”, sa jag allvarligt och vi log båda lite hjälplöst, medan hans händer smekte sin väg ner mot mina axlar. Där och då kom vi inte längre, i alla fall inte med ord. Kylan började kännas mot vår nakna hud, och våra läppar möttes på nytt, när vi sökte värmen hos varandra.



Under tiden som följde, försökte jag verkligen ta till mig Severus ord och tona ner mitt fokus på Draco. Däremot var det omöjligt att hindra Harry från detsamma, och jag lät saken ha sin gång. Efter någon vecka lyckades han få reda på en hel del information, allt tack vare Dobbys spaning. Hermione var inte nådig, för Harry hade glömt ge alfen konkreta restriktioner angående tiden, vilket haft till följd att stackars Dobby inte sovit på en vecka. Under den veckan hade han emellertid fått reda på att Draco ofta uppehöll sig på sjunde våningen, med olika yngre flickor som utkikar, och resten lade Harry ihop själv.
“Det är såklart Vid behov-rummet han försvinner in i”, sa han tvärsäkert, “vilket förklarar att han ibland inte syns på kartan. Och småtjejerna måste vara Crabbe och Goyle som druckit polyjuice; det finns en stor sats i trolldrycksklassrummet. Inte undra på att de sett så sura ut på sista tiden.”
Harry var nu fast besluten om att vid tillfälle ta sig in i Vid behov-rummet och konfrontera Draco där. Hermione bara skakade på huvudet åt honom och sa att det inte skulle bli så enkelt som han trodde, Ron hade fullt upp med ångest inför det kommande provet i transferens och själv undrade jag vad Harry egentligen skulle göra, om han lyckades ta Draco på bar gärning med något.





En sen kväll i slutet av mars skakades slottet återigen av omvälvande händelser. Det skedde rent bokstavligt genom att marken helt plötsligt genomfors av en vibration, dov och genomträngande på ett sätt som ingenting annat än en mycket stark naturkraft kan åstadkomma. Gorgelmorfen, var min första tanke. Dödsätarna är ute i skogen igen och den magiska naturen upphäver sin protest mot dem.

På min väg ut från tornrummet, kryssande mellan panikslagna elever i pyjamas och nervösa lärare som försökte lugna dem, jagade osorterade tankar varandra i mitt huvud. Severus, trion, Elvira, Elli och till och med Draco flimrade runt i mitt medvetande när jag följde den allmänna strömmen mot stora salen där Dumbledore stod, som den enda fasta punkten, och manade alla att inte gripas av panik.

Jorden låg åter stilla under våra fötter när Dumbledore talade om att under prefekternas ledning gå tillbaka till respektive elevhem och invänta ytterligare instruktioner, medan lärarna patrullerade runt slottet för att kasta ytterligare skyddsförtrollningar och lokalisera exakt vad som inträffat. Jag sökte efter mina yngre vänner i folkmassan men såg ingen annan än Elvira, som lydigt följde Ravenclaws elever i det led som var minst oroligt av alla. Och var fanns Severus? Han hade glidit in i salen som en svart skugga och viskat något till Dumbledore för att sedan lika snabbt försvinna igen.

Febern brann i mitt blod och jag tänkte precis ge mig ut för att planlöst söka mina närmaste i slottet, då jag på väg genom entréhallen höll på att springa rakt in i McGonagall som kom skyndande med ansiktet rödbrusigt av stress.
“Seså, in med dig på ditt rum, reglerna gäller dig också!” for hon ut och innan jag visste ordet av hade hon knuffat in mig i tornrummet och förseglat dörren med en besvärjelse.

Aldrig någonsin har jag känt mig mer förödmjukad.

Med brännande kinder och feberns oro sjudande i blodet sjönk jag ner på knä med ena handen knuten om det stumma dörrhandtaget.





Besvärjelsens kraft gav inte vika förrän dagen därpå. Och vad den ensamma natten utan vetskap om vad som skedde utanför, och utan att kunna meddela någon var jag fanns, gjorde med mitt sinne vill jag helst inte fördjupa mig i.

Det första jag gjorde när handtaget äntligen gav vika under mina vitnande knogar var att uppsöka sjukhusflygeln för att se om någon av mina närmaste hade blivit skadad. Och redan i korridoren på väg dit kände jag igen Harrys, Hermiones och Ellis upprörda röster.
”Vi var ju allesammans medvetslösa som du vet...”, hördes Harry genom dörröppningen när jag närmade mig. ”När professor Lupin och Snape hittade oss i Astronomitornet var Dödsätarna redan försvunna.”
”Snape?” ekade Elli. ”Varför Snape?”
Mitt redan febriga hjärta brände till vid hans namn.
”Fråga honom. Det var han som... öh, hämtade hjälp.” Meningen verkade ha kostat Harry en stor ansträngning, för han tog ett djupt andetag. Vem syftade Harry på, som var där inne med dem? Jag saktade på stegen och stannade tyst precis innan dörröppningen. ”Du var också avsvimmad”, fortsatte Harry. “Hade enligt Lupin fått en träplanka i huvudet.”
Var Lupin här? Hade de kallat in Fenixorden? Läget måste ha varit allvarligt.
”Vem dog?” hördes plötsligt Ellis röst.
”Dog?”Det blev alldeles tyst några sekunder innan någon sa något igen. ”Vadå dog?”
”Den där Dödsätarkvinnan... Jessica? Hon sa att en av oss... Vem är död?”
”Ingen är död”, sa Ron snabbt. Alldeles för snabbt.
”Vem är det?” frågade Elli och det hördes ett kraftigt prasslande från sjukhusets sängkläder. ”Vem har blivit dödad?”
”Ingen... Åh, Elli!” En kvävd snyftning hördes från Hermione. ”Jag vet inte hur vi ska säga det här på ett bra sätt...”
”Det finns inga bra sätt”, avbröt Dracos röst. ”Din mamma är död.”
Jag flämtade till och satte handen för munnen. Som förstenad stod jag kvar utanför dörröppningen.
“Va?” Ellis röst var totalt oförstående. “Vad sa du?”
“Din mamma är död.” Upprepningen verkade ha tömt Draco på kraft för hans röst lät närmast mekanisk. “Hon hittades död för ett par timmar sen.”
“Min mamma har cancer”, sa Elli lika monotont som Draco. “Hon ska dö av cancer.”
“Hon blev mördad.”
Jag kände mig lika förlamad och tom som Elli, som om jag faktiskt varit förstenad. “De har dödat henne”, fortsatte Draco.
“Men sluta!” ropade Hermione med darrande röst. “Du gör det ju bara värre!”
“Om du behöver prata …” Harrys hjälplösa röst dog bort. Från Ron hördes inte ett ord och några sekunder var alla där inne alldeles tysta.
“Men mördad av vem?” frågade Elli till sist, fortfarande mekaniskt, som om hon funderade över ett logiskt problem. “Varför skulle någon vilja mörda min mamma? Hon har ingen koppling till Storbritannien överhuvudtaget … på sista tiden har hon nästan inte orkat skriva, hon är ju så … sjuk … varför skulle någon ens vilja …?”
Det var tyst några smärtsamma sekunder igen. Så hördes plötsligt ett skrapande från en stol och innan jag hunnit tänka eller göra något stod jag öga mot öga med Draco som i flykt kom ut från dörröppningen.

Vi bara stirrade på varandra och hans grå ögon såg igenom mig som om jag varit en del av väggen. Så trängde han sig förbi och hans stela fotsteg dog bort i korridoren. Jag såg stumt efter honom innan jag äntligen kom mig för att gå in i sjuksalen.
“Förlåt, jag kom hit och … råkade höra vad ni pratade om.” Min blick vandrade osäkert mellan trion på de rangliga besöksstolarna och Elli som satt rakt upp med likblekt ansikte i sjukhussängen. “Är det något vi kan göra för dig, Elli?” Min röst lät också monoton, framtvingad, i en chock som gjorde allt runtomkring overkligt. Elli skakade hastigt på huvudet: “Jag vill vara ifred.”
“Men …”, började Hermione.
“Det är lugnt. Jag lovar.”
”Kom.” Harry drog upp Hermione på fötter. ”Du vet var vi finns om du behöver oss.”





Tiden hade börjat gå långsamt på ett nästan outhärdligt sätt. Vid kvällsmaten i stora salen den kvällen kändes det som om flera dagar passerat. Stämningen i slottet hade också märkbart förändrats under tiden jag varit instängd i tornrummet. På flera av elevernas stolar hängde resmantlar redo och här och var stod packning samlad. Spridda och lite vilsna hoanden hördes från ugglor i burar ovanpå väskorna.

Det var många som nu skulle lämna Hogwarts. Jordskalvet, som skakat om området, samt ryktet om att Dödsätare tagit sig in på slottet skrämde en ansenlig mängd föräldrar från vettet och det ansågs inte längre säkert att ha kvar sina barn på det ansedda, men just nu hårt ansträngda, internatet. Uppbrottsstämningen hängde tung över guldtallrikarna och trion mumsade dystert medan de såg sig om i salen. Jag satt tillsammans med dem, eftersom Severus inte var på plats vid lärarbordet. Hans frånvaro väckte alltid en molande oro hos mig. Ute hade dessutom ett oväder dragit in och gjorde marskvällen ovanligt mörk och olycksbådande.

Slytherinbordet var, till skillnad från alla de andra, fullsatt. Där var föräldrarna inte lika rädda att ha sina telningar kvar på skolområdet. Stämningen verkade dock inte vara på topp där heller, snarare sammanbiten. Jag sökte bland eleverna med blicken, utan att hitta den jag letade efter.
“Var är hon?” Jag hoppade högt och höll på att sätta i halsen, när Draco plötsligt dök upp bakom oss. “Hon är inte kvar i sjukhusflygeln!”
“Vem? Elli?” frågade jag dumt, obehagligt berörd av hans skrämda ögon. “Hon ville vara ensam …”
“Och ni bara köper det!” fräste han. “Ni är helt otroliga. Jag har letat efter henne överallt! Ni fattar väl att Elli inte SKA vara ensam nu? Hon kan göra något riktigt dumt!”
Jag reste mig omedelbart, träffad av hans ord och smittad av rädslan. Ron såg med ens illamående ut och Hermiones ögon tårades, men Harry reagerade med ilska: “Så korkad är hon inte, Malfoy!”
“Vem har sagt något om att vara korkad?” fräste Draco tillbaka. “Ingen är speciellt smart när man har fått reda på något sådant! Men ni, ni bara sitter här! Och ska föreställa hennes vänner!”
Hermione hade också rest sig. “Du har helt rätt, Malfoy. Jag går och pratar med Dumbledore”, sa hon med skärrad röst. “Kan ni andra sprida ut er och börja leta på en gång?”
Samtliga var nu på fötter. Harry och Ron mumlade sinsemellan om var de först skulle söka och såg frågande på mig.
“Sök ni här inne i slottet”, sa jag, “så tar jag de platser dit ni inte får gå.” De nickade och gav sig genast iväg, medan jag halvsprang mot tornrummet för att hämta min resmantel. Den olycksbådande känslan utifrån hade tilltagit i styrka och jag visste, kanske bättre än någon annan, vilka platser här som lockade när man ville fly undan i förtvivlan.

Stormen hade dragit in över sjön och fått alla vårtecken att skrumpna ihop i en mörk gråskala. De tidigaste vårblommorna hade skrämt fällt ihop sina kronblad och krupit ihop i skydd mot vinden. Jag sprang så fort jag kunde och spanade i halvmörkret, innan jag för en gångs skull kom på att kraften kunde användas. Den studsade mot stenblocken i sprutande gnistor som lyste upp min väg en bra bit framåt.

Hade det varit dumt att ta sig ut här ensam? Som alltid nuddade mina tankar vid Severus, men han hade inte funnits på plats. Dessutom sa mig också instinkten att han, ovanligt nog, inte var rätt person att vända sig till i det här läget. Elli litade inte på honom och saker och ting kunde gå ännu värre.

Jag måste klara det här med min egen styrka.

Med maximal koncentration lät jag kraften forcera några större klippblock vid strandkanten. Ett regn av gröna gnistor uppstod och lyste upp de rullande vågorna med ett overkligt sken.

Och i det gröna ljuset, som höll på att försvinna, bekräftades mina värsta farhågor.

Den smala silhuetten av en flicka syntes mycket tydligt, och hon tog några långsamma men målmedvetna steg mot vattnet.





Kapitel 40 - Storm (flyttat hit januari 2024)

“Elli! Vad tänker du göra?” Min röst slets iväg av vinden och dånandet av vågorna. Med klumpiga rörelser lyfte jag på manteln och började vada ut i vattnet. “ELLI!” skrek jag med alla krafter som gick att uppbåda och hon vände sig om. Ögonen var svartare än djupet där ute och hon drog omedelbart trollstaven och höll den framför sig: “Försök inte hindra mig!”
Jag stannade avvaktande, för att inte bli förhäxad och totalt hjälplös, men försökte hålla ögonen på staven. Endast ytterst få gånger hade jag lyckats avväpna en magisk person med hjälp av kraften. Nu var det dessutom svårt att hålla balansen i vågorna och kylan gick som spjut upp genom benen. Orden var mitt enda hjälpmedel.
“Dina vänner letar efter dig! Harry, Ron och Hermione söker överallt!”
“De kommer att klara sig!” Hennes inställning rubbades inte och hon stod ganska stadigt i vågorna, parerade dem skickligt och med betydligt större styrka än jag, som ideligen höll på att falla i vattnet.
“Du kommer att ramla i”, konstaterade hon varnade och tog ett steg mot mig. “Gå nu, Miriam! Annars måste jag förhäxa dig. Gå till dem!”
I samma stund slog en av de fördömda vågorna omkull mig så att jag föll raklång i det grunda, men vilda, vattnet. Händerna trevade efter fäste i gyttjan på botten och fastnade i slemmigt sjögräs. Ögonblicket därefter hade jag kastats tillbaka upp på stranden med kraften av Ellis trollstav.

Skulle jag aldrig lyckas rädda någon av mina vänner när de behövde mig som mest? Jag svor och grät där jag kravlade omkring i den kalla, blöta smutsen för att komma på benen igen.

Rasande på mig själv, Elli och hela världen rusade jag tillbaka ut i vattnet.
“DU FATTAR VÄL ATT JAG INTE KAN LÄMNA DIG HÄR!” Desperat grep jag efter det sista halmstrået. “HUR TROR DU ATT DET SKULLE KÄNNAS FÖR MIG?” Det var ett billigt, egoistiskt argument, patetiskt i sin hopplöshet, och Elli skrek föraktfullt tillbaka: “Hur tror du att det känns för MIG då, Miriam? Det är inte DINA föräldrar som är döda och aldrig kommer tillbaka!”
“Jag vet inte när - eller ens om - jag får träffa mina föräldrar igen!” kontrade jag. Smaken av tårar och saltvatten blandades i munnen. “Och vi jämför inte sorg här!” Jag hade ingen aning om ifall det var rätt eller fel saker att säga, bara att jag måste fortsätta tills jag fick henne från vattnet. Så kom jag plötsligt på det: “Draco är förtvivlad! Han kom till oss, helt förstörd, och han letar efter dig!”
Hon stannade i sin rörelse. Trollstaven sjönk och jag kände hoppet stiga igen.
“Han klarar sig inte utan dig!” fortsatte jag och eldade på i samma spår. “Kom nu, Elli! Snälla, tänk på Draco!”
“SLUTA!” Hon började gråta och trollstaven skakade i hennes hand. Om jag bara hade kunnat få henne med mig på något sätt …

I detsamma kastades vi båda upp på stranden och såg upp på en midnattsblå klädnad med fläckar av sjögräs och tång här och där. Dumbledores fårade ansikte var otydligt i vinden och skymningen.



”Ta ett par djupa andetag och försök komma till sans. Du höll precis på att göra någonting mycket farligt och det kan ta sin lilla tid att komma till insikt. Andas ordentligt nu, Elli.”
Dumbledores blå ögon var oroliga och ansiktet var som på en man som sett alldeles för mycket tråkigheter på väldigt kort tid. Trots detta såg han mycket lugn och avspänd ut där han, rak i ryggen, stod och iakttog oss. Hermione måste både ha funnit och lyckats varna honom. Lugnt drog han upp oss båda med en trygg, varm hand på var axel. Det silvervita skägget var blött nertill med några vilsna snäckor som fastnat i det. Jag kände direkt att han skulle säga alla de kloka ord jag aldrig funnit där ute i sjön.
”Ibland inträffar saker som får en att handla på ett sätt som man aldrig annars skulle drömma om. Huvudsaken är att man i tid inser vart ens sanna lojalitet står och rättar till de misstag man var nära att begå. Du är alldeles för viktig för att dö, Elli.”
”Nej”, protesterade hon svagt och svalde djupt. ”Nej, professorn, ni skulle aldrig ha kommit för att rädda mig.”
Dumbledore höjde på ögonbrynen och rynkade sin redan mycket skrynkliga panna.
”Jag anser att det var ytterst nödvändigt. Och jag är mycket tacksam över att vattumodern lät mig hinna fram i tid.”
”Det hade varit bäst om ni kommit försent.” Tårar rann åter nedför Ellis kinder. ”Jag kommer bara att bli en börda för er.”
”Elli, var nu snäll och lyssna på mig. Din mammas död är ytterligare en av de ohyggliga händelser som vår värld har fått och kommer att få utstå närmaste tiden. Många barn har blivit föräldralösa och fler står på tur. I sådana här tider när allting ser ut att bli som allra mörkast är det viktigare än någonsin att respektera och beakta din nästa. Dina vänner är utom sig av oro för dig uppe i slottet. Draco Malfoy försökte smita ut i mörka skogen för att leta rätt på dig och utifrån hans erfarenheter är det inte något som han skulle göra för vem som helst. Du är en mycket viktig person för honom Elli, och du ska inte misstro mig när jag säger att det kommer att spela en oerhört viktig roll i framtiden. Kanske det till och med kommer att betyda skillnaden mellan liv och död.”
Jag nickade stumt inför hans vältaliga version av sanningen. Elli snyftade tyst och torkade ansiktet med tröjärmen, medan hon sneglade ut mot vågorna.
”H-hon... H-on k-k-kommer a-aldrig tillbaka.”
”Nej. Tyvärr finns det inget sätt för de döda att återuppstå. Men hon kommer alltid att hålla sig levande via dina och andra närståendes minnen. Och minnen, Elli, är förutom kärleken det finaste vår värld har skapat.”
Hon nickade långsamt och såg upp på honom: ”Tack för hjälpen, sir. Och du också, Miriam”, tillade hon vänd till mig. “Jag hade… gjort det, om du inte hade hindrat mig.”
Dumbledore nickade och sa sedan: ”Jag tror att det är hög tid att bege sig tillbaka till slottet. Era vänner är som sagt mycket oroade. Det var inte särskilt klokt av dig, Elli, att lämna sjukhusflygeln utan att informera dem. Miss Granger blev utom sig av oro när hon hittade dina sängkläder blodiga och Poppy tog det väldigt hårt. Hon anser att hon brustit i sin omsorg av dig och är mycket orolig.””
”Jag ska be dem om ursäkt”, sa Elli spakt.
Dumbledore log. ”Det är helt i sin ordning.” Han räckte fram sin arm och la den betryggande om hennes axlar innan han började röra på sig.
”Professorn”, mumlade hon och Dumbledore vände sig om.
”Vad är det, Elli?”
”När jag stod där vid stranden...”, hon tvekade, ”så hörde jag en röst. En vacker röst. Eller... Flera röster. Det lät som om någonting kallade på mig.”
”Vattufolket”, sa Dumbledore, ”är dessvärre mycket skickliga på att lura unga häxor och trollkarlar med stor hjärtesorg ner i djupet. Du är inte den första som fallit offer för deras lockelser och tragiskt nog inte heller den sista. Ingen som själv har mött vattufolket skulle klandra dig för det.”
Elli vände sig till mig med ett skyggt uttryck i ögonen.
“Miriam, snälla, berätta ingenting för de andra. Jag vill inte oroa dem.”
“Du får tala med dem själv”, lovade jag. “Men försök hitta Draco så snart du kan.”

Det fanns anledning att misstänka, att det bara var Dumbledore och kanske Draco som någonsin fick reda på hur illa det varit med Elli nere vid sjön. Hon hade ganska snabbt tagit sig ur uppståndelsen, som uppstått när vi kommit tillbaka till slottet, och försvunnit iväg med sin slytherinvän för att tala ensam med honom. Jag klandrade henne inte.

Det var förmodligen Dracos förtjänst att hon befann sig i livet.

Själv ville jag bara komma undan. Så snart det gick drog jag mig tillbaka från de andra, vandrade genom ett slott i uppbrottsstämning, kryssade mellan väskor och burar tills jag äntligen nådde tornrummet. Det var som om även jag hade kunnat höra vattufolkets klagande, men lockande sång utifrån sjön. Kraften var helt uttömd och det var bara att med iskalla, darrande fingrar försöka få liv i den lilla eldstaden där inne. Kylan från sjön verkade ha ätit sig in i märg och ben. Och den ende, som hade kunnat ge mig värme och liv igen, lyste med sin frånvaro.

Gud, så bra detta kapitel var! När jag läser slutet, förstår jag att Miriam måste vara tyst angående Malfoys mamma! Nu vet vi att hon är i säkerhet, och inte skadad.

Oj, Harry har räknat ut att Malfoy gömmer sig i Vid-Behov-rummet och att Crabbe och Goyle har tvingats dricka polyjuice! Haha! Man fattar att de är sura över det! De vill inte se ut som småtjejer i tid och otid! Hahahaha! Förlåt men jag kan inte låta bli att skratta åt tanken!



Roligt att hon träffade Tonks igen! Hihi! Gillar hur de pratar om den svenska trollkarlspuben, och hur det blev när de var där. Undrar när vi får träffa Remus igen.
Oj, nu håller Elli, Ron och Hermione på med transferensprovet! Vi får se hur det går, med det.

Hur ska det dessutom gå för Harry att få tag på Snigelhorns minne? Det återstår att se. Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge!

Tips:

Bilderna var numera bekanta, hann jag tänka innan jag helt oförberett stod öga mot öga med Tonks, mitt på bygatan.

Ändra gärna lite, så det låter bättre.

Bilderna var numera bekanta, hann jag tänka, innan jag plötsligt och utan att vara beredd stod öga mot öga med Tonks, mitt på bygatan.

I övrigt var kapitlet jättebra! Gillar också när hon och Snape har en stund tillsammans i början av avsnittet. Längtar till nästa kapitel!

Innan jag glömmer bort det: Nu får Miriam återigen lägga band på sig, som hon fick göra angående Quirinus. Jag tänker på att hon inte får säga hur det är med Narcissa.