Ginny och Lunas äventyr

Kul

Ja!!!

-Har du druckit upp ditt tranbärste nu? frågade Luna tålmodigt.
-Du har varit en Weasley allt för länge nu, fräste Muriel. Man frågar inte på det där oartiga sättet.
-Om man inte frågar, hur kan man då veta? sa Luna filosofiskt och riktade en oavsiktligg djup blick åt Muriels håll.
-Man väntar på en förklaring, brummade den gamla damen, och diskade den antika tékoppen med sin trollstav. Luna betraktade den långsamma säregna rörelsen.
-Den där rörelsen använder pappa när han gör dyckling, sa Luna.
Muriel försökte att ignorera den lilla flickan, men var i behov av att rätta det som hon såg som ett omfattande misstag.
-Kyckling heter det, grymtade hon tillslut.
-O nej, sa Luna gåtfullt. Kan du nu hjälpa mig att bli Luna igen, förresten.
-Jag tycker du är Luna så det räcker, sa Muriel. Men låt gå för det då, jag kan göra ett försök. Har du transfererat dig förut?
-Nej, pappa föredrar flampulver. Hans egna såklart. När jag var liten brukade jag trampa omkring i det förstår du, och vi är fortfarande lika fästa i det... pappa och jag.
-Intresseklubben tar fram sina block och antecknar, fnös Muriel.
Luna tittade en stund på Muriels örnnäsa och ilskna svarta ögon, och sedan ner igen.
-Nåja, sa Muriel kort. Har ni försökt få tag på varandra och lösa problemet på egen hand?
-Nej! erkände Luna obekymrat. Jag tror att den tanken inte slog oss, eftersom vi njöt av att vara varandra ett litet tag.
Muriel suckade.
-Vet du vad jag skulle njuta av? muttrade hon vresigt.
-Nej, sa Luna artigt.
-Att barn slutade leka med magi.

Ginny satt i Xenophilius rum och lekte med hans långa, trollstav gjord av ett träslag Ginny inte kunde identifiera. Hon försökte få fram gnistor, men det fungerade inte. Charlies trollstav, den korta, tjocka, mörkbruna med drakhjärtesträng fungerade alltid för henne. Och den luktade Weasley. Den luktade hem och inte besynnerliga buskar. Ginny kom på att det var länge sedan hon hade ätit mat som inte var gjord på växter.

Luna och Muriel stod fortfarande i familjen Weasleys trånga, men komfortabla veranda, med diverse stickningar, tidningsurklipp och quidditchtillbehör utspritt över det varma golvet.
Inte en växt, inte ett litet hemlöst kreatur eller någon som helst intressant skapelse så långt ögat nådde.

Ginny tittade surt på Ginevrafranseskan i hennes hand. Egentligen. Hennes mamma kanske var bestämd, och kanhända att hon inte fick vara hemma utan en smått irriterande, men tämligen humoristisk faster hängandes i nacken och det hände likväl att hon fick skäll för småsaker. Men...

Luna tittade på Muriel. Hon hade ingen känsla för fantasier, ingen känsla för dom säregna eller inte ännu uppfunna fenomenen.
Hennes pappa kanske var... hur sa man. Luna svängde på huvudet. Lite tokig i andras ögon. Och hon själv, ja hon kanske inte var den mest... omtyckta.
Men...

Flickorna förstod inte va
rför dom någonsin hade velat vara någon annan. Dom båda unga häxorna ställde sig upp och uttalade mirakulöst nog dom samma tre orden på exakt samma gång.
"Jag ångrar mig".

Superbra

Snälla en epilog när de är på perrong 9 och trekvart

Luna och Ginny pratade aldrig om händelsen. Men flickorna visste hur lätt det var för saker att spridas på Hogwarts, speciellt hemligheter. Så de nämnde inte det för någon, när de var själva så låg det i luften som en brinnande stubin som väntade på att tändas. Varken Luna eller Ginny kunde egentligen förstå vad för slags magi det var men de visste båda att de aldrig skulle göra något liknade igenom för egentligen så trivdes de ganska bra i sina egna kroppar.


Älskade den här berättelsen

OBS det där, där upp var bara ett tips.

Superbra idé
Och jag tror att jag fortfarande kommer att fortsätta på den här fanfiction:en, men den kommer att få en ny riktning igen

Jättebra kapitel!

Good

braaaaa!!!!!!!!!!!!!♥

Bra