Marodörerna på Hogwarts [SV]
Forum > Fanfiction > Marodörerna på Hogwarts [SV]
Användare | Inlägg |
---|---|
MillaJ
Elev |
Skrivet av AuroraAlexius: Severus Severus Severus... *skakar på huvudet* ska du aldrig lära dig? Superbra kapitel! Gillar speciellt delen med Sirius dröm och när de väckte honom Hoppas verkligen de tar med och matar varg-Remus med rosa marshmallows nån gång! Hehe, jag har svårt att sluta skriva med Severus x) Tack så mycket, tycker nog att rosa marshmallows borde hjälpa med vildsinta Remus-vargar haha. Tack för din kommentar Skrivet av lily, luna: HUR SJUTTON KAN DU SLUTA SÅDÄR MÄNNISKA? TÄNK PÅ OSS STACKARS FANGIRLS SOM ALDRIG KOMMER ÖVERLEVA NU! DU ÄR SÅ HIMLA DUKTIG OCH DET ÄR PERFEKT! Haha, tack så mycket ♥ Fortsättning följer... snart. "Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light" Har gett mig på det här med att lägga ut en ff starring första generationen! Kika gärna! :) http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=40 24 aug, 2014 20:56 |
Borttagen
|
Detta kapigel var fenomenalt bra och jag tycker att du lyckas riktigt bra med att ha Severus perspektiv!
Stackars Lily, Sev svek henne IGEN!!!! Härligt att få ett nytt kapitel!! 25 aug, 2014 07:37 |
MillaJ
Elev |
Skrivet av Borttagen: Detta kapigel var fenomenalt bra och jag tycker att du lyckas riktigt bra med att ha Severus perspektiv! Stackars Lily, Sev svek henne IGEN!!!! Härligt att få ett nytt kapitel!! Tack så mycket! Blev verkligen jätteglad nu ♥ Halloj! Här kommer nästa kapitel! Tumma och kommentera gärna om ni gillar det så blir jag gladare än gladast! Kap. 26 - Oanade känslor James tittade chockat på Remus medan madam Rosmertas upprörda röst hördes i bakgrunden. Remus såg minst lika chockad ut som James där han stod och tittade ner på den medvetslösa Snape med ena näven fortfarande höjd. "Woho, fullträff Måntand!", vrålade Sirius från golvet där han satt och strök sig över knät. Han hade ramlat ner så fort Snape förlorat medvetandet av Remus slag. Avery och McCuliber såg ut som om de inte kunde tro på vad som just hänt. De tittade på Snape, sedan på James och Remus och till sist bort mot dörren där nu ingen mindre än professor McGonagall stod. Hon tittade på dem alla med vreden blixtrandes i ögonen medan madam Rosmerta och en skakad Lily förklarade för henne vad som hade hänt. Hon klappade Lily lätt på axeln med blicken stint fäst på pojkarna i hörnet och började sedan gå mot dem. Remus sänkte näven och såg nervöst på henne. "Jag har aldrig hört på maken till sådant beteende! I en pub allra minst!", hennes röst vibrerade av ilska. Hon böjde sig över Snape som precis började vakna till liv igen och blängde på Remus, "Jag hade inte förväntat mig detta av dig, mr Lupin! Förklara!" Remus tittade ner i golvetmed slokande axlar. "Snape förhäxade Sirius, professorn! Och förolämpade Lily", skyndade sig James att säga "Det är ingen ursäkt!", hon spände blicken i dem allihop, "Straffkommendering för er fyra, Potter, Lupin, Pettigrew och Snape. Jag skall tala med professor Slughorn om detta, lita på det. Och femton poängs avdrag per person!" James såg chockat på henne "Men professorn!" "Tyst, Potter, om du inte vill göra det värre för dig själv! Förvänta er ugglor angående straffkommenderingarna till frukost imorgon! Och ut med er härifrån nu, allihop!" * "Så jävla orättvist!", stönade Sirius när de var på väg tillbaka till slottet. Han haltade lätt när han gick, "Det var ju den vidriga snorgärsens fel!" Vendela gav honom en varnande blick och nickade mot Lily, vars ansiktsuttryck var helt tomt. Sirius såg inte alls ut att vilja sluta prata om hur illa han tyckte om Snape men efter att ha sett på Lily en stund ryckte han tillslut på axlarna och fortsatte att gå under tystnad. "Jag förstår inte", mumlade Lily och tittade bort mot byn. James tryckte hennes hand men sade ingenting. Vad skulle han kunna säga? Han hade aldrig tyckt om Snape. "Han är en idiot, Lily", sade Vendela mjukt och försiktigt, "Det är den ända förklaringen" Ingen sade något mer. De fortsatte bara att gå. * Han hade sagt smutsskalle. Visst hade han sagt det förr, men aldrig så att hon hade hört det. Nu hade han sagt det inför henne. Till henne. Sedan han lämnat puben hade knutarna i hans mage bara blivit fler och fler och han hade tagit sin tillflykt till biblioteket för att få vara ifred med sina tankar. Med ansiktet i händerna satt han nu och frågade sig själv vad sjutton det var han höll på med. Han kände ingen ånger alls över att ha förhäxat Black, han skulle göra om det hundra gånger om han bara fick chansen. Men Lilys ansiktsuttryck. Så fort han blundade såg han det framför sig och varje gång var det som att någon vred om hjärtat i honom. Han visste att han hade gjort sitt val, redan innan idag, men det kändes annorlunda nu. Nu var det definitivt bortom räddning. Någonsin. Det var över. Trasigt och omöjligt att reparera. Han visste att det var hans eget fel. Men av någon anledning var den tanken inte det minsta tröstande. * Remus låg i sin säng och stirrade upp i taket. Han hade slagit Snape. Handlingen gjorde honom förfärad. Inte för att hade det minsta till övers för Snape, utan för att han bortsett från en natt varje månad inte var en våldsam person. Han föredrog fredliga konfliktlösningar, eller allra helst att det inte uppstod några konflikter alls. Men sättet som Snape hade sett på Lily och sedan sagt det där vidriga ordet om henne hade fått honom att se svart. Han stod inte ut med tanken på hur ledsen Snape hade gjort henne de senaste månaderna, eller sättet han hade gjort det på. Vad var det med honom egentligen? Han hade aldrig reagerat med att slå till någon förut. Visst, Lily var hans vän. Hon hade hjälpt honom mycket, speciellt under det senaste året. Han blev varm inombords när han tänkte på det, på hur hon varit där för honom. Hennes vackra, kloka ögon. Hennes underbara leende. Hennes mjuka hår som alltid luktade så gott... men vänta nu. Han kände hur den varma känslan försvann och ersattes av isande kyla. Åh nej! Han borrade in ansiktet i kudden, som att det skulle få insikten att försvinna, men självklart inte. När han väl insett det kunde han inte neka inför sig själv att det var sant. Han var förälskad i Lily Evans. * Hon kunde inte somna. Hon tvivlade på att hon skulle få sova något alls i natt. Allt gjorde för ont. Så istället satte hon sig i fönstergluggen vid sin säng och tittade ut över skolområdet som lystes upp av den halvfulla månen. Det verkade som att hennes tårar äntligen tagit slut, men de hade lämnat kvar en oerhörd smärta. Så småningom skulle den också försvinna, hon visste att det var så, men just nu var det smärtsamt att bara finnas till. Det var smärtsamt att andas. Att tänka. Så hon försökte att fokusera på små saker istället, gjorde varje liten iaktagelse till en livlina som hon desperat höll fast vid. "Aha, där krusades vattnet" "Vinden fick grenarna att svaja där borta" "En uggla flyger över skogen" Till slut fanns det inga saker kvar att fokusera på så hon reste sig och gick med släpande steg ut ur sovsalen och ner mot uppehållsrummet. Brasan hade för längesedan brunnit ut och rummet kändes kyligt men hon slog sig ändå ner i en av fåtöljerna vid ett utan borden. Om några få timmar skulle det ljusna. En ny dag skulle börja och hon skulle anstränga sig för att agera som vanligt. Hennes vänner hade stått ut med tillräckligt mycket av hennes drama med Sev. Hon var i alla fall tvungen att försöka. Kanske skulle hon försöka att sova några timmar? Hon såg bort mot trappan till sin sovsal men det lockade henne inte alls att gå tillbaka upp dit. Så hon vände blicken mot trappan upp till pojkarnas sovsalar istället. Att sova hos James? Trygghet. Värme. Det lockade i alla fall lite. * Han vaknade av att någon strök honom över kinden och fick syn på Lily. "Hej", viskade hon "Hej", viskade han tillbaka och kände sig förvirrad. Inte var det väl morgon än? "Får jag sova här?", hennes röst lät liten. James log mot henne och svarade genom att lyfta på täcket så att hon kunde krypa in hos honom. "Tack" "Självklart. Är du okej?" Han kände hur hon skakade på huvudet så han kramade henne närmare intill sig och kysste henne på pannan. Hon burrade in huvudet i hans halsgrop. "Det kommer ordna sig. Jag lovar", viskade han ner i hennes hår. "Jag älskar dig", fick han till svar och hans hjärta tog ett skutt samtidigt som ett litet leende spred sig över hans läppar. Det var första gången hon sagt det till honom. "Jag älskar dig med. Alltid", svarade han med mjuk röst. "Kan du sjunga för mig?" Lily hade hört James sjunga förr och hans röst var väldigt behaglig. Han skrattade lite och började sedan sjunga lågt för henne. Hon kände inte igen låten men lät tonerna av hans röst omsluta henne medan hon kramade sig närmare intill honom, tacksam över att han fanns. * Remus hörde James sång. Han hade varit vaken av och till under natten och vaknat igen när Lily kommit in i sovsalen. Han hade hört deras tysta ordväxling och han kände sig vedervärdig. När han nu låg här och lyssnade på James låga röst kom han till kvällens andra insikt. Han skulle aldrig kunna tala om för varken James eller Lily vad han kände. Han skulle hålla det för sig själv om det så var det sista han gjorde. Sorgset slöt han ögonen och lyckades efter en stund somna om igen, med bilden av Lily hos sig och James sång i öronen. "Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light" Har gett mig på det här med att lägga ut en ff starring första generationen! Kika gärna! :) http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=40 27 aug, 2014 01:45 |
Borttagen
|
Jättejättebraaaaaa!! Fantastiskt!!!
27 aug, 2014 07:22 |
appelquist
Elev |
ÅÅÅh vad fint och bra!! Vilken spännande vändning med Remus, längtar efter nästa kapitel!
27 aug, 2014 08:41 |
AuroraAlexius
Elev |
Min första reaktion var: GO REMUS! När han slog Snape, men sen byttes den till: åh, Remus...
Superbra kapitel! Tycker synd om Remus, Severus, Lily och även James till en del. Hoppas det löser sig! ~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 27 aug, 2014 09:52 |
MillaJ
Elev |
Tack för era kommentarer! ♥
Underbara är ni, och nu kör vi nästa del tycker jag! Kap. 27 - En betydande måne Två veckor hade gått sedan allt drama under utflykten till Hogsmeade. Straffkommenderingarna var avklarade och Remus kände att han återigen kunde möta professor McGonagalls blick i klassrummet men han försökte hålla sig undan lite från sammanhang där James och Lily var närvarande. Han höll sig i bakgrunden helt enkelt, för han kände hur farligt det var när hans blick fastade på Lily och han fick den där känslan i magen. Den som han inte kunde bestämma sig för om den var varm eller kall. Glädje eller rädsla. Rädsla för att han skulle försäga sig. För att han skulle förstöra. Lily hade förvånansvärt nog inte nämnt ett ord angående Severus sedan deras möte på tre kvastar och hon verkade precis som vanligt, förutom att hon nu inte ens låtsades om hans existens vill säga. Sirius däremot muttrade om hämd så fort han fick syn på pojken med det svarta håret. Ibland tyckte James att han i vissa små stunder kunde se Lily vissna lite och bli sorgsen, men så fort hon märkte att han såg på henne så var leendet tillbaka igen. Han var rädd att hon höll på att bygga upp tillräckligt med känslor för en explosion inom sig men han hade inte haft tillfälle att ta upp det med henne än. Han hade lagt märke till att Remus betedde sig lite annorlunda också. Han hade verkat tystare än vanligt i sällskap med de andra. Stelare och inte lika avslappnad. Dock var det fullmåne inom ett par dagar. Säkert var det därför. * Han såg ut genom fönstret på solen som var på väg ner. Imorgon var det dags igen och han kände hur magen vände sig vid tanken. Det skulle vara tredje gången hans vänner var med honom nu och trots de missöden som skett under första natten hade det efter det gått förundransvärt bra. Det verkade som att de i sina djurformer hade en lugnande inverkan på hans varg-jag och än så länge hade det inte uppstått några fler skador vilket fick honom att känna sig oändligt tacksam. Men det gjorde inte att han längtade mer efter fullmånen för det. "Vad tänker du på egentligen, Måndtand? Du är ju helt borta", sade Sirius efter att ha kastat ett hopknycklat pergament på honom. Antagligen läxan i förvanlingskonst som skulle lämnas in om två dagar. "Månen", svarade Remus enkelt. Det brukade räcka som svar. "Äsch, slappna av! Det kommer bli hur kul som helst imorgon!", sade Sirius med ett brett leende. Han hade äntligen fått sin vilja igenom och de skulle under nästa fullmåne lämna det spökande stugan och vandra runt i Hogsmeade. Det rörde sig oroligt i Remus av tanken men den här gången hade det inte gått att förhindra då Sirius envishet och de andras nyfikenhet hade vunnit över hans egna argument. Trots sin oro kunde han ändå kunde han inte låta bli att le tillbaka, Sirius entusiasm hade alltid en tendens att smitta av sig till sist. "Ni måste vara försiktiga Sirius", kunde han dock inte hindra sig från att säga, men hans vän viftade bara avvärjande med handen, "Slappna av säger jag ju! Nu måste jag dra, jag ska möta Vendela i biblioteket" "Jaså du", sade Remus roat, "och ni ska studera flitigt förstår jag?" Sirius såg på honom med oskyldigt ansiktsuttryck "Självklart, kära Måntand. Något annat skulle aldrig falla mig in!", sedan blinkade han mot honom och försvann iväg. Remus såg efter honom och suckade. * "Hej älskling!" Vendela tittade upp och mötte hans blick. Hon såg stressad ut, vilket inte var så konstigt då GET-proven närmade sig med stormsteg. Själv kände sig inte Sirius särskilt oroad. Han brukade alltid klara sig bra på prov. "Hej", svarade hon, log och klappade på stolen bredvid sig, "Lily är också här, hon skulle bara hämta någon bok" Sirius slog sig ner bredvid henne och kysste henne på kinden. "Börjar ni bli klara?" Vendela skakade på huvudet. "Tyvärr, vi lär sitta här resten av kvällen. Jag är ledsen. Kan vi skjuta på det? Ses imorgon istället? Jag behöver verkligen Lilys hjälp med det här" "Imorgon? Ja visst, det ska... nej vänta lite, jag kan inte alls imorgon. Det är... jag menar, jag har lovat att hjälpa Remus med en grej", han harklade sig och vägrade möta hennes blick. Satan, han hade nästan försagt sig. Det blev bara svårare och svårare att undanhålla för Vendela vad det var han faktiskt gjorde med sina vänner en gång i månaden. Hon såg nyfiket på honom. "Jaså? Vad då för grej?" "Jag kan inte säga det. Jag har lovat. Men en annan dag då. Dagen efter det?" Hon såg granskande på honom och han ansträngde sig för att inte låta något i hans ansikte avslöja honom. Tillslut suckade hon bara och ryckte på axlarna. "Som du vill. Jag kommer nog få reda på det tillslut" Det knöt sig i magen på Sirius vid tanken. Han ville ha Vendela så långt bort från det här som möjligt, så långt bort från faran som möjligt. "Då ses vi kanske i uppehållsrummet sedan?", frågade han och hon nickade. Han omslöt henne i sina armar och drog in hennes härliga doft i näsan. Hur länge kan man egentligen gömma undan en sådan här stor hemlighet? Han skulle verkligen anstränga sig för att ta reda på svaret. * "Där är du ju! Jag började tro att du blivit begravd under en trave med böcker", retades Vendela när Lily kom tillbaka med fyra tjocka böcker i famnen. Hon slängde ner dem på bordet som vacklade oroväckande under deras tyngd. "Ha ha, vad du är rolig. Jag fick leta lite för att hitta de här, men de kommer nog kunna bli väldigt användbara inför trollformelläran!" "Ja, eller om vi får lust att slå ihjäl någon" "Äsch, lägg av nu", sade Lily men kunde inte låta bli att le, "Har Sirius redan varit här?" "Ja, han gick precis. Vi bokade om till i övermorgon istället", Vendela suckade och drog en flyende hårslinga bakom örat innan hon tittade ner i boken hon hade framför sig. "Varför inte imorgon?" "Han skulle hjälpa Remus med något" "Jaha...konstigt", Lily rynkade pannan. Vendela tittade genast upp på henne igen. "Va? Varför är det konstigt?" "James sade likadant. Och var det inte samma sak för ett par veckor sedan också? Jag hoppas att Remus är okej, att det inte är något allvarligt han behöver hjälp med", hon stirrade ut genom fönstret. Solen var nere nu. Snart skulle månen med sitt mjuka sken ersätta det. Allt blev så vackert i månljus. "Ja, när nu säger det har jag för mig att det var någon sådant", Vendela såg fundersam ut, "Och det har varit likadant förr, eller hur?" Då plötsligt hördes ett svagt skrockande bakom bokhyllan närmast dem. Lily stelnade till. Hon kände igen den rösten och hon hade ingen lust alls att träffa personen den tillhörde. En halv sekund senare dök Severus dock upp framför den och kollade på dem med ett nedlåtande leende. "Snape", sade Vendela ilsket. "Så ni vet inte?", sade han enkelt med len röst och granskade dem. Lily vägrade att se på honom. "Vet inte vad, idiot?", fräste Vendela och smällde ihop boken hon hade i händerna. "De har alltså låtit bli att tala om det för er. Intressant... ", fortsatte han som att han inte hört henne. "Säg vad det är du vill, Snape, eller lämna oss ifred!", nu var det Lily som talade. Hon vände sig mot honom, såg på honom för första gången på två veckor och genast försvann hans överlägsna ansiktsuttryck. Hennes ögon var mörka av ilska och han svalde och flackade med blicken. "Äh, glöm det.", mumlade han till sist och vände sig om för att gå. Sedan hejdade han sig och tillade lågt, "Månen kommer vara vacker ikväll. Snart kommer den vara full" Sedan var han borta. "Han är så jävla knäpp", morrade Vendela och vände sig mot Lily för att få medhåll, men Lilys tankar var någon helt annanstans. Hon hade blivit vit i ansiktet och hennes mun hängde halvöppen medan hon stirrade ut på månen som precis börjat stiga över vattnet. Det var sant. Snart skulle den vara full. "Vendela?", frågade hon långsamt, "Kommer du ihåg om det var fullmåne senast de skulle hjälpa Remus med något?" * "Är ni säkra?", sade Sarah förskräckt och stirrade på de två andra flickorna. De nickade. "Men. Men det kan inte vara sant?", hon sade det som en fråga men väntade inte på något svar innan hon ställde nästa, "Men varför skulle de isåfall vara inblandade allihopa?" "De hjälper honom väl. På något sätt. Men jag kan inte komma på hur för det är ju helt otroligt farligt", svarade Lily "Och ingen av dem har sagt något till er? Alls?" De skakade på huvudet "Och Peter?", frågade Vendela "Nej. Inte ett ord." De stirrade på varandra en stund. "Jag vill ha reda på exakt vad det är som är på gång!", sade Vendela till sist "Ska vi konfrontera dem? Fråga dem rätt ut?", frågade Sarah men Lily skakade genast på huvudet "Jag har en bättre idé. Jag tycker vi följer efter dem. Går de någon stans imorgon, så ser vi till att vi får reda på vart och vad de gör där. Sedan kan vi ställa dem mot väggen. Då kan de inte ljuga för oss" Hon såg beslutsamt på de andra två. "Jag är med!" "Jag med", sade de i kör. Vendelas inre var i uppror. Hon och Sirius hade varit tillsammans länge nu. Om det här var sant behövde det finnas en väldigt bra anledning till att han inte hade berättat för henne. Hon kunde inte förstå hur han kunnat undanhålla det för henne så här länge. Men imorgon, imorgon skulle hon i alla fall få veta. "Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light" Har gett mig på det här med att lägga ut en ff starring första generationen! Kika gärna! :) http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=40 28 aug, 2014 12:32 |
AuroraAlexius
Elev |
Nej! Något kommer gå fel! Lily, jag trodde du var smartare än att följa efter när du vet att det kommer vara en livsfarlig varulv där - även om det är Remus?
*suck* Superbra kapitel iaf, och ser verkligen fram emot nästa del!! ~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 28 aug, 2014 13:15 |
Borttagen
|
Jättebra♥ Förlåt för att jag inte kommenterade förra kapitlet Jag hann inte ens läsa det (hade lite annat att göra) men nuså vart jag SUPERGLAD! När jag såg att du lagt upp TVÅ kapitel!! Neeej! Förlj inte efter dom Lily (och ni andra!) Fast....det skulle vara spännande att läsa om Kommer nästa kapitel imorgon?? SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA! Låt det göra det! Är såååå förväntansfull! Nu ska jag fantisera lite om vad som SKULLE kunna hända i spökande stugan (om dom går dit )
28 aug, 2014 14:45 |
Borttagen
|
Verkligen jättejättebra!!
28 aug, 2014 14:50 |
Du får inte svara på den här tråden.