Du kan lita på Inez Malfoy ~3

Började tvivla på om den här dagen någonsin skulle komma men ja jag har faktiskt skrivit ett nytt kapitel! Och jag gissar att detta är era ansikten just nu: haha ♥
Såååååå ledsen att det tagit sån tid och ledsen att detta kapitlet kanske inte är så spännande... Och tro mig jag förstår definitivt om många av er väljer att inte följa den här ff:n längre, tro mig jag hade gett upp för herregud vilken oaktiv författare det är till denna fanfictionen! hahaha och vill ni att jag tar bort er från min lista med läsare så att ni slipper bli taggade i varje kapitel så säg bara till!!!!!

Men för er som hänger kvar är jag sjuuuukt imponerad på och evigt tacksam över!! Hoppas ni gillar det och förhoppningsvis ska det inte dröja ca ett år till nästa kapitel!! (Herregud det är inte okej!)
Enjoy!



Del 16 Återföreningen

Jag ändrade mina morgonrutiner för att skydda mitt hjärta från att krossas varje morgon då jag och Melanie klädde oss i en stel, hemsk tystnad. Nu gick jag istället upp en timme före henne. När jag bäddade sängen kunde jag inte låta bli att slänga en blick mot hennes sovande ansikte. Jag saknade henne så det högg till i magen. Jag visste inte om jag någonsin skulle få tillbaka henne. Jag hade mycket tid att försöka komma på olika sätt att be om förlåtelse när jag satt utanför klassrummen varje morgon då jag kom till lektionen alldeles för tidigt. Men inget kändes tillräckligt. Jag hade kallat henne för det värsta ordet jag kände till. Det ordet min familj älskade att använda. Jag försökte tänka tillbaka, jag försökte komma ihåg om jag någonsin sagt det förut. Men jag kunde inte komma på en enda gång jag sagt smutsskalle. Enda gången och första gången jag gjorde det var åt min bästa vän. Om Melanie någonsin kan finna i sitt hjärta att förlåta mig så vet jag ändå inte om jag kommer kunna förlåta mig själv för det.

Jag kände mig ensam och kall. Jag hade inte Melanie att prata med längre och Riley tycktes inte finnas någonstans. Han svarade inte på mina brev och hans frånvaro i stora salen började göra mig orolig. Dagarna flöt samman till en enda klump och jag började få svårt att skilja på vilken dag det var. Vissa dagar gick förbi utan att jag pratade med någon. Jag försökte fokusera på skolarbetet men min fokus hade övergivit mig den med. Mitt sinne kom tillslut till liv igen när Dumbledores armé drog igång. De hade hittat en sal kallad vid-behov-rummet, och ja det är precis som det låter, ett rum för just det behov du känner, Hogwarts slutar aldrig att överraska en. Jag var inte med på den första lektionen, jag var alldeles för deppig. Jag började till och med ifrågasätta om jag skulle gå ur den så kallade Dumbledores Armé. Men ändrade mig kvickt så fort andra lektionen kom upp. Jag gick dit tillsammans med Fazzy, Toby och Chelsy både för att jag inte hade en aning om hur man hittade detta magiska rum också för att jag inte ville återuppliva det hemska med att komma i samma situation som på svinhuvudet med alla blickar fästa på mig.

Harry var en väldigt bra lärare! Jag var inte förvånad eller något, eller kanske lite men han visste precis vad han höll på med och han gav alla självförtroende i sig själva. Det var en bra blandning på eleverna, en stor skara var från Gryffindor men även en hel del från Ravenclaw och Hufflepuff. Jag tyckte mig till och med se en och annan Slytherin. För en sekund hoppades jag på att få se Riley där men mina förhoppningar försvann lika fort som de dykt upp. Kvällarna i vid-behov-rummet piggade upp mig under de få timmar de ägde rum men direkt efteråt gick jag tillbaka till min deprimerande vardag. Jag hatade fortfarande Umbridge men fann det väldigt roande att hon inte kände till vår lilla hemliga klubb då vi praktiskt taget plåtade emot henne och hennes älskade ministerie.

Jag gick ensam tillbaka till Gryffindors uppehållsrum en kväll, vi var tvungna att lämna vid-behov-rummet i små grupper och jag lämnade tillsammans som två Ravenclaw elever jag inte riktigt visste namnet på. Det var en blåsig November kväll och jag var tvungen att hålla om mina armar för att behålla värmen eftersom Hogwarts stenväggar inte gav så mycket värme. Plötsligt från ingenstans hoppar en skepnad fram och tar tag om mina axlar. Jag skriker till en sekund innan jag känner en hand täcka min mun och tysta mig. Gestalten vänder mig emot sig och jag får plötsligt en slags dejavu från min återkommande mardröm när min bror vänder på den stackars pojken vid tågstationen, men när jag ser vem som faktiskt vänder på mig andas jag lättat ut, det var inte min bror. Utan någon jag saknat väldigt länge.
Jag slängde mina armar om Riley som ler mot mig och kramar mig tillbaka.
”Vart har du varit?” frågar jag lättat men också med en viss irritation i rösten. Riley svarar inte förrän jag släppt mitt hårda grepp om honom och tittar rakt in i hans kastanje-bruna ögon.
”Jag behövde lite egen tid” svarar han ”men nu klarar jag inte att hålla mig borta något mer! Jag har saknat dig så det gjort ont Inez, jag är så ledsen att jag vart borta och inte svarat på dina brev och…”
Jag vet att detta kommer låta klyshigt men ja jag avbröt hans oändliga ursäktstal med en passionerad kyss. Jag kunde inte hålla mig borta från de ögonen.
”Jag saknade dig mer” svarade jag i en utandning mot hans kind. Jag kramade om honom och ville aldrig släppa mitt tag. Mina ögon för Harry försvann i ett hav av kyssar i den mörka korridoren. Vi stannade i korridoren i timmar bara pratade och pussades och kramades och pratade lite till. Jag hade kunna sitta där i dagar och lyssna på Riley men ljuset bakom slottets höga torn började synas och vi var tvungna att skiljas åt.
”Jag vill stanna här hos dig för alltid”
”På jullovet kommer vi kunna vara tillsammans hela tiden, jag lovar” svarade Riley med glimten i ögat.
”Jag längtar” sa jag och gav Riley en sista kram, han pussade mig snabbt på kinden och sen gick vi åt skilda håll. Jag höll ena handen mot kinden där Riley lagt sina läppar och kramade om mitt vita halsband som hängt kring min hals enda sen den dagen jag fick det från Riley och insåg, Jag älskar Riley Lesky.

Yeah!
Nytt kapitel!
Hurra!

ÅÅH, VILKET BRA KAPITEL!
Ge oss meeeer!
såååå braaa! Shippade Hinez förut men....jag vet inte längre!xD
Du skriver så bra!

Nytt kapitel: JAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
Rinez: NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ

(jag shippar hinez. sjukt mycket.)

DIS. IS. SO. GOOD. AJM. LITTERALLY. DYING.

Helt zuperduperamzing som vanligt!!

Ni fattar inte hur glad jag blir att ni fortfarande läser detta!! Seriöst människor det är helt sjukt! ♥ Jag har inte skrivit på en evighet och ändå fortsätter ni läsa! Har ni inte glömt typ allt som hänt för till och med jag som skrivit det har vart tvungen att läsa igenom typ allting för att komma ihåg vad jag skrivit haha jaja nog om det! Ni är ju som sagt här för att läsa
Här kommer ett nytt kapitel som jag väntat länge på att skriva ♥ ♥ ♥
Kanske det kommer ske lite förändringar i vår story nu



Del 17 Sanningen smyger fram i mörkret

Det var som om all energi kom tillbaka till mig. Jag hade gått i någon slags mellanvärld då jag knappt vetat om jag var vaken eller inte i nästan en månad men nu lyste världen av liv igen. Det var helt fantastiskt hur en enda människa kunde få mig att känna livslust så skarpt igen. Varje vaken sekund tänkte jag på hans bruna ögon och mjuka läppar. Vår brevkonversation var igång igen och jag skrev så mina händer krampade. Jag fick till och med be Chelsy Volen om att få låna hennes bläck eftersom mitt tog slut efter de 100 brev jag skickat till Riley. Varje brev han skickade bar jag med mig och läste under lektionerna, jag log inombords varje gång jag läste de första orden ”Till min Inez”. Vi sågs så ofta vi kunde ändå var det absolut inte tillräckligt. Jullovet tycktes ta en evighet på sig att komma.

En söndag satt jag och försökte skriva på Snapes trolldrycksläxa om Wolfsbane i uppehållsrummet tillsammans med Fazzy Ryng. Men hans konstiga, smarta ord gjorde mig yr och jag fattade absolut inte hur man tillverkade Wolfsbanedrycken, så jag gav upp. Jag hade inte träffat Riley på två dagar och jag höll på att spricka. Jag reste mig från bordet och gick emot porträtthålet utan att riktigt tänka igenom det jag tänkte göra.
”..och sen rör man om motsols och.. hallå vart ska du?” Fazzy viftade bort sitt alldeles för långa, röda hår från ansiktet och släppte boken med blicken i en sekund, helt fantastiskt, trodde aldrig han skulle låta sina gröna ögon se något annat än de där skrynkliga sidorna.
”Jag ska ta lite luft bara” svarade jag kvickt utan att vända mig om.
”Ses sen då!” svarade Fazzy som inte verkade bry sig utan återgick till sin älskade bok och läskigt nog fortsatte han gå igenom instruktionerna högt även när ingen lyssnade. Ikväll var det ännu en lektion med Dumbledores armé och jag hade en plan på att fråga Riley om han ville följa med.

Mina fötter styrde mina steg dit mitt hjärta ville men mitt huvud ifrågasatte tydligt promenadens mål. Jag ville så gärna se Riley och om de betydde att jag var tvungen att ta mig ner till Slytherins uppehållsrum i fängelsehålorna så fick det bli så. Jag tänkte inte riktigt igenom hur jag skulle lyckas ta mig in, det enda mitt huvud hade rum till att tänka på var tanken på Rileys fladdrande hår under mina fingrar.

Jag gick igenom slottet med snabba steg, korridorerna var tomma, med några elevers undantag, eftersom det var söndag och alla antingen försökte göra färdigt läxorna till måndagen eller så sov de. Ärligt talat tror jag de flesta sov. Jag närmade mig trappan ner till fängelsehålan. Innan jag gick ner tittade jag mig omkring för att försäkra mig om att ingen följt mig eller såg mig.

Mörkret och de svaga gröna ljuset från några få lampor i den svarta trappan och långa korridoren gav mig rysningar. De påminde mig om det hus jag en gång kallade hem, nu kallar jag det snarare för det där kusliga stället jag växte upp på. Jag hoppades innerligt att slippa springa på Draco där nere, jag hade inte talat med honom sen den dagen vi kom till Hogwarts i början av terminen. Jag saknade honom inte, inte den personen han blivit i alla fall. Men jag saknade alltid min storebror som jag en gång hade.

Mitt hjärta började slå snabbare ju längre in i fängelsehålan jag kom. Att gå ner dit för att ha Trolldryckskonst var inte alls samma sak som att gå ner dit nu. Jag kände mig som en brottsling av något slag. Plötsligt dök någon upp bakom mig helt utan förvarning. Jag önskar så att det hade vart Riley men utav de ca 140 eleverna de kunde vart som dök upp bakom mig var det tyvärr inte Riley. Det var istället någon som till och med jag kan erkänna var värre än min bror.
”Men är det inte Inez Malfoy!” Pansy Parkinsons fräcka leende ställde sig framför mig med en elak blick. ”Vilken ära att en så elak Slytherin som jag får träffa en så modig Gryffindor.”
”Lämna mig ifred Parkinson” spottade jag och försökte gå förbi henne men hon sträckte snabbt fram sin arm och lutade sig mot den svarta väggen, hindrade mig att gå förbi.
”Vänta! Låt mig gissa, du letar efter den där Lesky-pojken. Riley Lesky!” utbrast hon triumferat. Jag tittade ner i marken och kände hur paniken och ilskan spred sig i mig. Jag kom inte på ett snabbt svar som skulle kunna få tyst på Pansy. Plötsligt började hon skratta nästan hysteriskt. Hon tittade på mig som om jag var en liten gris hon precis tänkte slakta och sätta tänderna i.
”Du fattar ingenting gör du? Du är så lättlurad Malfoytjejen, jag fattar inte att du inte kommit på det än!” Pansys skratt började gå mig på nerverna. Det värsta var att jag fattade inte någonting av vad hon sa.
”Kommit på vad?!” jag försökte överrösta hennes skratt och blängde surt på henne. Hennes svarta hår var uppsatt i en hög toffs som skuttade runt på hennes axlar när hon skrattade.
”Från ingenstans dyker en person upp, en slytherin dessutom som är äldre än dig, och frågar om du vill gå på balen med honom? Och han bara råkar ha en klänning i sitt rum som är precis din storlek! Det är så uppenbart att man inte kan annat än skratta åt det! Att du gick på betet är så hysteriskt roligt. Du trodde verkligen att han gillade dig, kanske till och med älskade dig?”
Hela min kropp skrek, jag ville slå Pansy blodig för vad hon precis påstått.
”Håll tyst!” skrek jag desperat men Pansy gottade sig i min svaghet.
”Inget ni haft var på riktigt, allt var uppsatt av en mycket slug person” flinade Pansy.
Det bubblade inom mig och plötsligt drog jag fram min stav från insidan av ärmen och riktade den mot Pansy.
”Vem? Vem satte upp det?” jag började andas häftigare. Mitt hot mot Pansy bet inte alls. Hon petade undan min trollstav från sin riktning. Hon tog några steg närmare mig och höll ut på svaret.
”Kan du inte gissa?”
”Sluta leka med mig Parkinson!!” skrek jag och drog åt mig min trollstav. Jag började bli orolig men jag förstod inte varför jag lyssnade på Pansy, hon var en lögnare och en Slytherin och hon var verkligen grunden till ordet elak. Inget hon sa var sant. Hon flinade en sista gång innan hon sa orden med en viskning i mitt öra.
”Din bror”
Orden hängde kvar i luften efter att Pansy viftat sin toffs i mitt ansikte när hon lämnade mig ensam i korridoren. Jag hade inte lyckats ta in allt Pansy sagt ännu. Hade allt vart en uppsättning? Hade Riley bara frågat ut mig till balen förra året för att Draco sa åt honom? För att jäklas med mig? Det kändes som något Draco kunde göra men Riley…? Eller var bilden jag hade av Riley inte alls den person han egentligen var?

Wow!!
Super bra

.. jag borde tycka synd om inez men jag är alldeles för hinez trash för det såatteh YES

men så bra!!!!!! ♥ ♥

Såååå braaa!
Men hemskt!♥