Att tvingas välja (1:a generationen)

Since it seems that I can't make it a picture; http://ilikeshortsentences.tumblr.com/post/75417375604/ilikeshortsentences-tumblr-com

Very good! Jag älskar sättet du skriver på! Meeeeer!!

Du är såååååååå duktig!!! När man är på semester och inte kan sova och märker att den bästa författaren i världen har skrivit ett nytt kapitel på en favorit ff.n vad gör man då! Jo.man får hålla för munnen för att inte skrika till.av förtjusning.

Kapitel 17
Jag gick aldrig dit. Hela natten stannade jag i min säng. Jag sov inte men jag lämnade heller aldrig sovsalen Det var som om sovsalen var mitt fängelse och sängen min cell. När det var dags att gå upp kände jag mig stolt över mig själv. Ungefär samtidigt som jag sa godnatt till mina rumskamrater så skrek hela min kropp efter Avery. Jag vet inte riktigt vad det är han har gjort med mig och min kropp, men den vill ha mer. Jag vill inte ha mer. Jag vill inte ha någonting med Avery att göra men min kropp håller inte med. Det är som ett inbördeskrig.
- Nu är du sådär tyst igen Claire, säger Kirsten och passar mig mjölken.
- Vadå igen? frågar jag.
Joan himlar med ögonen.
- Du har faktiskt varit väldigt frånvarande, säger Lily. Tänker du på något speciellt?
- Eller det kanske är någon speciell? frågar Allie.
Jag tittar på mina fyra vänner. Om jag bara kunde berätta för dem.
- Nej det är inget och det är ingen, säger jag.
De ser lite besvikna ut men återgår till sin frukost. Ljudet av ugglor fyller salen och berättar att posten kommer. Jag vet att jag inte får någon post, så jag lyfter inte ens blicken från mina flingor. Men till min förvåning landar det ett kuvert precis intill fruktskålen. Jag tittar på det. Joan lyfter upp det och granskar det nyfiket.
- Vem är det ifrån? frågar Allie.
Joan rycker på axlarna.
- Det står bara hennes namn inget mer, svarar hon och ger mig kuvertet.
Jag känner inte igen handstilen som har skrivit mitt namn. Den är lite slarvig men man ser tydligt vad det står. Jag öppnar kuvertet och plockar fram brevet. ”Jag tolkar din frånvaro som att du tänker fortsätta spela svårflörtad. Jag är inte helt omöjlig, så därför är jag villig att ge dig en andra chans att sluta spela. Möt mig vid trappan direkt efter frukost.” Jag läser det inte högt och så fort jag har läst klart det knycklar jag ihop brevet och lägger ner det i min ficka.
- Varför gjorde du så? frågar Lily.
- Det var inte något viktigt, säger jag.
Jag tittar bort mot Slytherin. Där sitter han. Han tittar tillbaks på mig. Självgod och med sitt retsamma leende. Avery biter i en apelsinklyfta och blinkar med ögat. En stöt går igenom min kropp och inbördeskriget har börjat igen. Plötsligt reser han sig upp. Hans vänner gör detsamma och i samlad trupp lämnar de den stora salen. Jag tittar efter dem.
- Claire! Nu gör du så där igen!
Jag tittar på Kirsten.
- Du försvann igen. Jisses, är du säker på att det inte är en kille som du tänker på?
Jag nickar. Tänker fortfarande inte berätta om Avery. Vi äter upp vår frukost och går iväg mot sällskapsrummet. Jag går ett par steg bakom de andra. Funderar på vad jag ska använda för ursäkt till att gå iväg. Jag tänker gå dit och be honom sluta. Jag harklar mig och de vrider på huvudet.
- Jag tror att jag går till lektionen med en gång, säger jag.
- Men du har ju inte din bok med dig, säger Lily. Inte några böcker alls för den delen.
- Jag behöver ingen bok på första lektionen och jag hämtar böckerna efter första lektionen, säger jag.
Mina vänner nickar sakta och vi skiljs åt. Jag vet att de tittar efter mig. Kanske även pratar om mig. De märker att någonting är fel med mig. Men jag antar att man måste vara blind om man inte märker att jag döljer något. Det är ingen där när jag kommer fram till trappan. Inte en själ, och framför allt ingen Avery, syns till. Han kanske bara drev med mig. Jag sätter mig ner på ett av trappstegen. Jag skrapar med tårna mot golvet. Ett streck syns bland det tunna lagret av damm, som verkar täcka skolans golv.
- Jag visste att du skulle komma, säger Avery.
Jag rycker till vid ljudet av hans röst. När jag lyfter blicken ser jag hur han står en bit bort och lutar sig mot en vägg. Jag ställer mig upp. Avery går fram till mig. Trots att jag står på det första trappsteget är vi inte riktigt lika långa. Han lägger sina händer på min midja och drar mig till sig. Kyssen får mitt inre att sjunga. Jag känner hur hela jag för ett par sekunder slappnar av och hur mina ben börjar kännas skakiga, som om de vore gjorda av gelé. Jag lägger mina händer på hans bröstkorg och trycker honom ifrån mig.
- Det var inte därför jag kom hit, säger jag.
Han tittar ner på mig och tar ett steg bakåt.
- Jag kom hit för att be dig hålla dig borta ifrån mig igen, säger jag.
- Varför? frågar Avery.
- Därför det vi gjorde var ett misstag Avery! Vi var dumma och tänkte inte utan lät bara våra hormoner ta över, svarar jag.
Han blinkar.
- Jag ber om ursäkt för att din första gång blev ett misstag. Om jag hade vetat att du var…då hade jag aldrig sett till så att vi gjorde ett misstag, fräser Avery och vänder sig om.
Han börjar gå iväg.
- Om jag var oskuld eller inte hade inte spelat någon roll. Vi skulle fortfarande ha gjort det. Varken du eller jag stoppade det, säger jag.
- Jag börjar bli lite förvirrad Claire. Säger du att det var ett misstag eller gillade du det? frågar Avery och tittar sig över axeln.
- Jag gillade det! Okej? Jag gillade det. Men jag borde inte och därför tycker jag att det var ett misstag, säger jag.
Han står och tittar på mig.
- Det där hjälpte inte mot min förvirring. Om du inte hade kommit hit så hade jag förstått att du inte ville ha någonting med mig att göra, jag hade varit okej med det. Men nu när du kommer hit och säger att du inte vill ha någonting med mig att göra, det får mig att se två olika signaler. Allt jag vet är att jag gillade det där jäkla misstaget och har inget emot att upprepa det, säger Avery och börjar sakta gå fram mot mig igen.
Jag tar ett djupt andetag.
- Kom igen Claire, du sa ju själv att du gillade det. Skulle det inte vara roligt att göra det igen? Det kan bli vår lilla hemlighet, säger han.
Nu står han framför mig igen. Avery placerar återigen sina händer på min midja. Jag harklar och tittar åt sidan.
- Jag vet att du vill. Sluta ljuga för dig själv, säger han och ler sitt leende.
Han vet inte hur rätt han har. Mitt hjärta dunkar snabbt av hans beröring och jag vill inget annat än att kyssa honom. De där läpparna han har, de retar mig. Det finns inte så mycket jag kan göra åt det här. Att ljuga för mig själv hjälper inte. Och att hålla mig borta ifrån honom verkar inte heller fungera. Så, det finns inte särskilt mycket kvar att göra åt det hela.
- På ett villkor, säger jag och tittar på honom igen.
Han nickar.
- Ingen får veta. Inte dina vänner, inte mina vänner och inga andra elever på skolan, säger jag.
- Okej, visst. Det blir vår hemlighet, säger Avery och kysser mig.
Jag lägger armarna runt hans hals och håller honom hårt. Nu går det inte att ångra sig. Nu är jag fast. Inbördeskriget är över. Jag förlorade. Min kropp vann.

AAAAAHH!!!!
Jättebra!!
Men liter fortfarande inte riktigt på Avery..

BRAAA!!! Men gillar inte Avery...

omg gråter vad bra

Älskar denna ff och speciellt detta kapitel, hur bra som helst!

JA KROPPEN SEGRADE / NEJ HJÄRNAN FÖRLORADE (är helt och hållet confused över vad jag tycker, men hur oemotståndlig är inte Avery?!)
Åh sitter helt forever alone på alla hjärtans dag och ryser för mig själv, det känns helt som att jag var Claire 8o Du är helt otroligt talangfull 8}
Längtar efter mer, kramkram //fredrika

Ok måste få skriva av mig lite här.

1. AVERY PLEASE MARRY ME. Ja, jag älskar honom. Fast jag antagligen inte borde, jag kan inte låta bli. Uh, han är typ perfekt ih ♥

2. Jag kort sagt älskar den här fanficen. Allvarligt. Jag suger på att kommentera, men jag läser. Det gör jag verkligen. Hur skulle jag inte kunna göra det? Det är för bra för att inte läsas, helt enkelt.

♥