Tidvändar (o)lycka [SV]

Jättebra, meer!

Kap 16

De fem marodörerna gick stolt och rakryggat ut ur den Stora Salen, medan de första och andraårs eleverna såg imponerat efter dem. James och Sirius kunde inte sluta skratta.

"Såg ni Minnie's min när hon hörde att vi fick 30 poäng? Den var oslagbar!" skrattade Sirius.

"Harry, var har du lärt dig allt det där om Dumbledore?" frågade Remus nyfiket.

"Jag har mina källor.." svarade han svävande

"Brukar du också skämta och göra stora upptåg", frågade James "i din egen tid, menar jag." viskade han. "Snälla säg att du gör det, make me proud!"

"Nej, jag är mer rädda världen-typen..." svarade Harry lågt.

"Vad menar du?" frågade Peter närmast förskräckt. James lade handen på Harry's axel.

"Han har rätt, vad menar du?" frågade han skarpt. Harry svalde och såg var som helst utom i ögonen på marodörerna. Han såg frånvarande på en rustning.

"Jag räddade bara min flickvän från en basilisk..." ljög han. Det var ju delvist sant, bara inte hela sanningen, hur skulle han kunna säga sanningen åt sin framtida far, gudfar, professor och föräldrars bedragare. De såg misstänksamt på honom, innan de långsamt började gå igen.

"Ookej." det såg ut som om de tvivlade på det, men sade inget mer.

Några veckor efteråt satt marodörerna och Lily vid Gryffindorbordet när en svart korp kom flygandes in med ett brev i näbben. Elevernas huvuden vändes mot korpen, och någon skrek förskräckt:

"Du-Vet-Vem vill göra någon till dödsätare!"

Till allas förvåning cirklade den runt Gryffindorbordet och landade framför Harry, som svalde nervöst. Korpen satte ner brevet och brevet började röra på sig som om den hade en mun.

"Harry Potter..." sade en kall röst, som gav Harry kalla kårar. "Förena dig med mig, och ingen av dina... vänner... blir skadade. Förena dig med mig, och vi kan härska över världen. Vägra och dö. Mörkrets Herre väntar på ditt svar." Sirius såg närmast äcklad ut när han såg på brevet. Elever såg nervöst på pojken-som-överlevde.

"Jag följer dig aldrig!" sade han med förakt i rösten.

"Du kommer ångra dig." svarade brevet med Voldemorts röst. Vid de orden kändes det som om hans ärr sprack sönder. Han stönade.

"Han kommer!" fick han ur sig. "Voldemort är på väg!" han sjönk på knä av smärtan, medan elever fick panik och sprang ut från den Stora Salen.

McGonagall var tvungen att skjuta upp gnistor för att få lugn.

"Elever från sjätte och sjunde året stannar kvar och skyddar skolan!" sade Dumbledore med hög röst. Prefekter-led elever frånt ert elevhemt upp till era uppehållsrum."

"Harry?" frågade Remus oroligt. "Vad är det med ditt ärr?" Harry log ansträngt.

"Du får veta någon gång i framtiden." svarade han, och ställde sig upp på skakiga ben.

Det hördes ett hökt dunk vid salens dörrar.

Dörrarna flög upp och in kom flera maskbeklädda figurer. Alla hade en vit dödsätarmask framför ansiktet.

"Kom fram, kom fram, Potter!" sade en kall röst.

"Här är jag!" sade James. Harry vände sig om mot sin far.

"Nej, James!" han vände sig mot dödsätarna igen. "Jag är Harry Potter." sade han med låg röst, men alla kunde höra honom. "Trevligt att träffas... Malfoy..?" Dödsätaren tog ett steg bakåt.

"J-jag, mitt namn är absolut inte Malfoy!" Harry bara log ett snett kallt leende. "Som jag trodde..." sade han för sig själv. "Var har ni er kära Voldemort, (insert flinch here) är han för feg att slåss?" frågade han och skrattade lågt.

"Hur vågar du säga Mörkrets Herres namn? Hur vågar du din smutsskalle-älskare?" Harrys leende dog bort.

"Säg inte det ordet direkt mot mig!" spottade han ut. Abraxas Malfoy skrattade lågt.

"Du ska snart dö, och du hänger upp dig på smutsskalle?" Harry kunde inte låta bli att tänka på natten då Dumbledore dog.

"Jag skulle väl vara död nu, isåfall?" sade han kallt, och han hörde fera i den Stora Salen dra efter andan.

"Vad.. trevligt." sade en kall röst. "Äntligen träffas vi, Harry Potter." Voldemort skred fram, med den svarta klädnaden böljande runt sig.

"Nöjet är ditt, Tom." svarade Harry lugnt. James lade en hand på hans axel.

"Hur vågar du..?" sade Voldemort.

"Vi har gått igenom det här förut, Riddle." han tog ett hårt grepp runt trollstaven.

"Det spelar ingen roll, jag ska ändå döda dig idag." Harry suckade mentalt, hade inte Voldemort sagt det minst hälften av gångerna de hade mötts? "CRUCIO!" skrek Voldemort och pekade trollstven mot James. Harry såg i slow motion hur James fick en förskräckt ansiktsuttryck. Harry sprang, och kastade sig framför honom.

Vitglödgade knivar genomborrade hans hud på varje millimeter. Han sände käkarna, inte ett skrik skulle få undsläppa honom, han skulle inte ge Voldemort det nöjet. Nerverna knör knut på sig själva, huvudet kändes som om det skulle sprängas. Han kunde inte hjälpa det, han skrek ett högt smärtfyllt skrik, innan han åter igen spände käkarna. Allt han ville var att smärtan skulle ta slut, att han skulle dö... Förbannelsen lyftes från honom. Han andades i snabba ryckiga andetag, de som stod närmast sprang fram till honom.

"Hur är det?" frågade Sirius lågt. Harry svarade inte utan spände käkarna och ställde sig darrande upp.

"Du är visst starkare än jag trodde, Potter." sade Voldemort och hans röda ögon glittade, "Allt större anledning till att jag vill att du ska förena dig med mig. Accepterar du?" Harry sade inget, bara blängde på honom. "SVARA MIG!" skrek Voldemort. "Följ med mig. IMPERIO!"

Harry fick än en gång känslan av att sväva i bekymmerlöshet. Han hörde hur lärarna tog sig fram i folkmassan, medan det viskades om att han inte skulle klara det. Det kändes konstigt långt borta.

Följ mig. sade en röst i hans huvud. Varför inte? Det verkade som en bra idé... Nej. sa den starkare rösten i hans huvud. Följ mig. insisterade rösten Nej, jag vill inte! sade hans egen röst igen. FÖLJ MIG!

"NEJ!" skrek Harry. Han andades tungt, hans kropp värkte, och han ignorerade blickarna som brände i nacken. Voldemorts ögon utvidgades av förvåning.

"Du är verkligen kraftfull.." sade han lågt, tydligen imponerad.

"Och han måste dö!" skrek en dödsätare. "AVADA KEDAVRA!" en grön stråle sköts ut ur spetsen av trollstaven. Harry duckade och hörde när förbannelsen smällde i väggen.

"Idiot!" väste Voldemort. "Jag ska vara den som dödar Harry Potter!" 'Då var det dags igen.' tänkte Harry. "Men han ska inte dö än." Harry rynkade pannan, vad hade Voldemort tänkt nu?

:Han måste vara en arvtagare: mumlade Voldemort. Flera så förskräckta ut, men Harry kunde inte förstå varför.

:Vad får dig att tro det?: svarade Harry kallt, innan han insåg varför flera såg förskräckta ut. Parselspråk. Voldemort fick ett konstigt ansiktsuttryck.

:Talar du det?: frågade han.

:Ja, jag talar det: svarade Harry lugnt.

:Hur?:

"Genom dig." svarade han på engelska. Voldemorts pupiller smalnade.

"Det här inte över." väste han, och transfererade sig bort. Svart rök täckte hela salen, och när det klarnade var dödsätarna borta.

"Det gick ju bra..." sade Harry noncharlant. "Jag trodde fler skulle skadas..."

"Potter, hur kan du vara så... Oberörd?" frågade McGonagall. "Du blev utsatt av två oförlåtliga förbannelser! Nästan alla tre!"

"Det är inget nytt." svarade Harry, och ryckte på axlarna. Flera flämtade till när de insåg vad han hade sagt.

"D-du menar att du varit utsatt av crusiatus och imperius förbannelserna förut?" frågade McGonagall svagt. "När? Vem?"

"Fjärde året var första gången av Voldemort." svarade Harry lågt. McGonagall svimmade, men togs emot av Snigelhorn innan hon slog i golvet.

"Du är en mycket kraftfull och mystisk ung man, mr Potter." sade Snigelhorn innan han hjälpte madam Pomfrey att föra upp McGonagall till sjukhusflygeln.

"Harry, det är nog bäst om du följer med mig." sade Dumbledore vänligt och vandrade iväg ut genom ekdörrarna. Harry såg sig omkring och följde efter med nerböjt huvud.

När de kom in i Dumbledores kontor, satte Harry sig tyst ner på stolen framför skrivbordet.

"Harry, jag måste säga att du är en väldigt kraftfull pojke." sade Dumbledore efter en stunds tystnad. "Det är inte många som skulle kunna stå upp mot Voldemort så som du gjorde idag, ta emot crusiatus för att rädda en väldigt god vän, och stå emot imperiusförbannesen." Harry svarade inte utan såg på sina skor. "Men jag måste säga, att jag är ganska intresserad av hur det kommer sig att du pratar parselspråk..."

"När jag... överlevde dödsförbannelsen, gav Voldemort mig några av hans förmågor..." svarade Harry.

"Intressant... Hur, om jag får fråga?" Dumbledore såg över kanten av sina glasögon.

"Har du hört talas om... Horrokruxer?"

En stund efteråt steg Harry in i Gryffindors uppehållsrum. Personer från olika årskurser kom fram till honom och ville veta om han var rädd, hur han kunde stå emot imperiusförbannelsen och liknande. Han räddades av Remus som sade att madam Pomfrey sökte honom.

Remus och Harry gick i tystnad upp till sjukhusflygeln.

"Det var väldigt modigt, det du gjorde." sade Remus och bröt tystnaden. Harry svarade nte utan nickade.

Väl framme kom genast madam Pomfrey fram till Harry, tvingade ner honom i en säng och började undersöka honom. Han fick en medicin som brände i stupen och smakade som om den stått i ett skåp i flera år.

"Ut mr Lupin." sade hon åt Remus som stod bredvid.

"Men..." började han.

"Inga men. UT!" sade hon strängt och förste ut honom. Harry suckade irriterat, men sade inget. Madam Pomfrey nynnade för sig själv och gjorde olika tester på honom.

"Du kan gå, mr Potter." sade hon efter ett par minuter. Harry ställde sig upp och gick ut från sjukhusflygeln. Remus stod och väntade på honom.

"Vad ville Poppy?" frågade han. Harry ryckte på axlarna.

"Jag vet inte... Hon tvingade ner trolldryck i halsen på mig och gjorde några tester, men hon sade inget..." De gick en bit innan Harry såg Sirius och James. Men de hade ett konstigt silveraktigt ljus runt sig...

"Harry..? Vad har hänt med dina ögon?" frågade Remus förskräckt. Harry blinkade.

"Vah..?" frågade han ointelligent.

"Dina ögon... de är helt... silverfärgade..." Remus viftde med trollstaven och trollade fram en spegel. "Se själv!" Harry tog tvekande spegeln i handen. Mycket riktigt, hans ögon var en klart lysande silver.

"James, Sirius... Varför står ni där borta?" Remus såg chockat på honom.

"Harry... James och Sirius är inte här." sade han som om han talade till en femåring.

"Jamen de står ju där." svarade Harry förvirrat och pekade mot de två svarthåriga pojkarna. Det såg ut som om de fumlade med någonting innan de drog av sig osynlighetsmanteln...

"Harry, vi var under osynlighetsmanteln, hur i hela friden kunde du se oss?" frågade de i korus.
"Jag.." sa han och tystnade. "Ögonen! Det är de som gör att jag kan se genom osynlighetsmateln! Precis som Monsterögat!" Sirius såg beundrande på honom.

"Coolt..." de började skratta, och Harry såg i spegeln hur hans ögon började gå tillbaka till sin vanliga gröna färg. Någonstans i huvudet ekade Helga Hufflepuffs ord. "Du kommer upptäcka dina krafter allt eftersom."

De gick ner till den Stora Salen för att äta, det var då Harry inåg hur länge han egentligen varit uppe i sjukhusflygeln. Eleverna satt och åt tystare än vanligt, första års elever var bleka i ansiktet och höll sig nära en äldre. Vissa betedde sig som om inget hänt.

Marodörerna satte sig ner med Lily och hennes vänner, de pratade och skrattade, medan de undvek att prata om attacken från dödsätarna och Voldemort.

Det hördes en hög duns, och viskningar bröt ut i salen.

"Han föll ut från igenstans!"

"Han föll från taket!" Man hörde ett svagt stönande från den person som hade fallit.

"Vad i..?" sade pesonen, en mans mörka röst. Harry stelnade till. Han kunde känna igen den rösten var som helst. Men hur? Det kunde inte vara möjligt, han hade inte hört den rösten på flera år! Han darrade i hela kroppen när han långsamt vände sig om.

"Snuffles..?"

Bananaanaaaan... CLIFFHANGER på hög nivå


Kap 17

”Snuffles?” försökte han säga, men rösten blev endast en viskning. Mannen ställde sig upp, och vinglade lite. Han skakade det svarta axellånga håret ur ansiktet och hans ögon hamnade på Harry.
”Harry..?” han hade ett femtiotal, om inte ett hundratal trollstavar riktade mot sig, och innan någon hann reagera, kastade sig Harry framför mannen när förhäxningar avfyrades från alla håll.
De försvann i ett moln av rök. När röken lade sig, såg man Harry i försvarsställning framför mannen, ingen av förhäxningarna hade påverkat de två svarthåriga. Harry hade ett vitt kraftfullt ljus pulserande runt sig, och han andades tungt.
”Våga inte röra honom!” väste han mot salen, och lärarna ställde sig chockat upp, ännu med trollstavarna i ett hårt grepp riktade mot den okände mannen.
Harry vände sig om. ”Första gången du såg mig efter att du brutit dig ut från Azkaban?” frågade han vaksamt.
”AZKABAN!?” utbrast en Hufflepuffelev. ”Har han brutit sig ut från AZKABAN?”
”Han var oskyldig!” fräste Harry, och såg in i de stålgråa ögonen på den okände mannen. ”Nå..?”
”Magnolia Crescent , i min animagusform, vilken tar skepnaden av en stor svart hund.” svarade han, aningen misstänksam. Harry suckade och det vita ljuset blev allt svagare.
”Snuffles!” han kastade sig runt halsen på mannen, medan tårarna brände under ögonlocken. (AN: lite känslomässigt, kanske...)
”Harry, vad är det som pågår!? Var är dödsätarna?” frågade han. Flera viskningar bröt ut.
”Dödsätare..?”
”Jag tror det är bäst att vi förstsätter denna diskussion på mitt kontor.” sade Dumbedore och ställde sig upp. Harry nickade och drog med sig mannen ut från den Stora Salen, och lämnade många förvirrade elever efter sig.

~Tidshopp~

Harry satt tyst på en stol i Dumbledores cirkelformade kontor, och såg ut genom fönstret med glasartade ögon. Mannen gick fram och tillbaka och muttrade för sig själv. Dumbledore satt och studerade honom intresserat
”Harry, kan du berätta vad det är som pågår?!”, utbrast mannen och gjorde en uppgiven gest med händerna. ”Du ser inte ut som den 15-årige Harry jag känner, och jag svär på att jag såg mig själv sitta vid Gryffindorbordet!” han ställde sig på knä bredvid Harrys stol.
”Sirius... Jag är 18, och du har varit... du ha varit död i tre år...” Harry vände sig mot mannen, Sirius, med tårfyllda ögon.
”Va?!”
”Du föll genom slöjan i mysterieavdelningen när du duellerade mot Bellatrix...” svarade Harry tyst.
”Men jag... Det sista jag minns var att jag duellerade mot Bellatrix, och så landade jag här, i Hogwarts.” sade Sirius med en rynka i pannan.
”Får jag fråga dig en sak, mr. Black?” frågade Dumbledore, som tyst hade lyssnat på samtalet.
”Fråga på, men kalla mig Sirius.” svarade han.
”Kan du tömma dina fickor..?” frågade Dumbledore, med glittrande ögon. Harry såg misstänksamt på den gamle mannen, likså gjorde Sirius innan han tömde sina fickor på Dumbledores skrivbord.
Harry såg hur Sirius lade ett par stinkbomber, ett chokladgrodekort, sin trollstav, en ihopskrynklad lapp och en guldkedja där det hängde ett timglas på bordet. En tidvändare, insåg Harry.
”Jag tror denna tidvändare räddade ditt liv, Sirius.” skrockade Dumbledore. Sirius såg med stora ögon på tidvändaren som låg där på skrivbordet. Harry log, han hade fått tillbaka Sirius. ”Nu tycker jag att du, Harry, ska berätta för Sirius när han är.”
”Vad menar du..?” frågade Sirius.
”Sirius, vi har hamnat i 1978... Jag råkade ha sönder en tidvändare och hamnade här och du.. Tja... Du går ditt sjunde år här på Hogwarts...” Sirius tappade hakan.
”Du menar..?”
”Japp, min mamma och pappa är också här.”
”Kan jag träffa dem?” frågade Sirius av Dumbledore.
”Ja, jag tror nämligen att jag har hittat ett sätt att få hem er. Och berätta vem du är, jag tycker de har rätt att få veta, men när ni är hemma igen, raderar jag det ur deras minne...”

~¤~

”Jag skulle ge det här åt er.” sade en andraårselev åt marodörerna och Lily, och gav dem en lapp innan han smet iväg.
”Han hade brottom...” sade Sirius.
”Vad står det?” frågade Lily nyfiket, och tog lappen av Remus.

”Till James, Sirius, Lily och Remus.” läste hon högt. ”Kom till Vid-Behov-rummet direkt ni läser detta, tänk på 'vi vill ha ett ställe att träffas i hemlighet'. Ta inte med Peter. Jag ska presentera er till en väldigt speciell vän. Hälsningar Harry”

”Hmm.. Det måste ha något att göra med 'Snuffles',” sade James och gjorde citattecken i luften. ”mannen som föll från taket.”
”Undrar varför Slingersvans inte får vara med..” mumlade Remus. Peter ryckte på axlarna.
”Vi ses i uppehållsrummet sedan, antar jag.” sade han.
De tre marodörerna och Lily gick upp till sjunde våningen vid gobelangen av Barnabas den Barnslige.
”Vad gör vi här?” frågade Lily förvirrat. Ingen svarade henne, utan Sirius började gå fram och tillbaka framför väggen innan en dörr materialiserades. Marodörerna tog tag i handtaget och tog upp dörren. Lily stod chockat kvar.
”Kommer du?” frågade James. Lily bara nickade och vandrade över till dörren.
Rummet var ganska litet och hade några soffor och ett par fåtöljer stående vid en brasa. Väggarna var ljust blå, och det fanns en stängd dörr till ett annat rum.
Harry stod mitt i rummet och drog nervöst i sin Gryffindorslips.
”Så, Harry... Vem är den mystiske Snuffles?” frågade Remus. Harry svalde nervöst.
”Snuffles, du kan komma hit.” sa han halvhögt. Dörren till det andra rummet öppnades, och in kom en man i medelåldern som hade axellångt, svart, halvlockigt hår. De fyra Gryffindorarna tänkte samma sak, de kände igen mannen, även om de aldrig sett honom förut. Sirius flämtade till och såg storögt på 'Snuffles', alla såg hans ansiktsuttryck gå från förvånat, till igenkännande, till förnekande, till accepterande.
”Du är... jag..” viskade han skakigt. De tre andra drog efter andan. Snuffles (AN: Jag kommer att skriva Snuffles åt den äldre Sirius) nickade.
”D-det är ju omöjligt!” utropade Lily. ”Han kan inte vara från framtiden, eller?” hon såg frågande på marodörerna, som nickade när de slet blicken från Snuffles.
”Jag är också från framtiden.” medgav Harry. Lily's hand flög upp till munnen när hon flämtade, hon såg storögt på marodörerna som sjönk ihop under hennes blick.
”Ni visste!” hon såg mellan dem och marodörerna. ”Ni visste att Harry är från f-framtiden!” de nickade igen.
”Harry, snälla, berätta vem som är din mamma.” bad James. Lily's ögon smalnade.
”Du är hans far, eller hur?” frågade hon lågt. James såg på henne med sorgsna ögon, och hon visste att svaret var 'Ja'. Harry insåg att hon också ville veta svaret. Han gick fram till henne och lade handen på hennes axel.
”Lily, se mig i ögonen och berätta för mig vem min mor är.” hon såg aningen förvånat på honom, men såg honom i ögonen. Han såg hur hennes klargröna ögon vidgades av att hon insåg att hon såg in i sina egna gröna ögon. Hon skrattade till.
”Jag?!” frågade hon tårögt, och såg mot James som fick ett lyckligt ansiktsuttryck. Harry nickade och log mot paret. Lily gick fram till James och lade armarna runt honom. De båda log lyckligt.
”Såhär vill jag alltid minnas er.” suckade Snuffles. James stelnade till, och alla huvuden vändes mot honom.
”Javisst, ja.” muttrade James.
”Vad?” frågade Lily förskräckt.
”Jag är ledsen, Lily,” viskade Remus. Hon rynkade pannan.
”Du menar att jag... Vi..” hon såg mot James. ”Vi.. kommer att dö?” Ingen hade hjärtat att svara, men Lily förstod. ”Åh...” Det blev tyst en stund.
”Så, framtid-jag. Varför hamnade jag.. du.. vi.. i Azkaban?” frågade Sirius och bröt tystnaden. Snuffles stönade och sjönk ner i en av sofforna.
”Det vill du inte veta.” sade han. Remus och James såg halv-intresserat på honom.
”Säg det.” insisterade Sirius.
”Jag var oskyldigt dömd och utan rättegång, och där satt jag i tolv år. Nöjd?” svarade Snuffles surt.
”TOLV ÅR?” utropade alla från 1978. De satte sig alla i sofforna, som om han skulle ha berättat en saga och de var femåringar.
”Och jag bröt mig ut därifrån under Harrys tredje år. Han fick reda på sanningen, och hjälpte mig att fly på Vingfårle,” sade han. ”en hippogriff.” tillade han när han såg deras förvirrade ansikten. ”Sedan satt jag fast på Grimmaldiplan nummer 12, ja, yngre-jag. Jag ärvde min.. vår kära mors hus och Krake.”
”Hur gammal är du?” frågade Remus plötsligt.
”38. Varför undrar du?” svarade Snuffles förvirrat.
”Hosta upp, Tagghorn!” sa Remus glatt. ”Vi slog vad, Tagghorn trodde att du inte skulle bli 35, medan jag trodde att du skulle leva längre.” James muttrade något innan han tog upp två galleoner från fickan och gav dem till Remus.
”SLOG NI VAD OM HUR LÄNGE JAG SKULLE LEVA?!” skrek båda Sirius, och Lily smällde till James uppe på huvudet.
”Ajj!” utropade James. ”Vad gjorde du så för?” han blängde på sin flickvän.
”Så du ska lära dig att inte slå vad.” svarade hon noncharlant. Snuffles vände sig mot Harry.
”Fick du någonsin reda på vad profetsian sa?” viskade han, så bara Harry kunde höra. Han nickade, och bestämde sig för att berätta för alla i rummet, eftersom de från 1978 ändå inte skulle minnas efteråt. Han tog ett djupt andetag.
”När jag föddes, gjordes en profetsia. En profetsia om mig och Voldemort.” Marodörerna och Lily vände sin uppmärksamhet mot honom. Harry blundade.

”Den som har makten att besegra Mörkrets Herre är på väg...
Född av dem som tre gånger trotsat honom, född när sjunde månaden dör...
Och Mörkrets Herre skall märka ut honom som sin like,
men han skall besitta en kraft som Mörkrets Herre ej känner till...
Och den ene av dem måste dö för den andres hand
för ingen av dem kan leva om den andre överlever...
Den med makten att besegra Mörkrets Herre skall födas när den sjunde månaden dör... ” citerade han.

När han öppnade ögonen såg han fem skräckfyllda ansikten.
”Så, det är en anledning till att du överlevde den dödande förbannelsen?” frågade Remus.
”Han VADÅ?” utropade Sirius, Lily och James.
”Ja, det är sant.” svarade Harry monotont. Snuffles lade tröstande armen om honom. Men plötsligt kände Harry hur Snuffles stelnade till.
”Vänta lite... Du måste döda Voldemort?!” Harry ryckte till av hans aggressiva röst. Snuffles tolkade Harry's tystnad som ett 'ja'. ”Jag ska döda Dumbledore, hur vågar han sätta den pressen på dig” morrade han.
”Först av allt..” sade Harry med svag röst. ”Dumbledore dog under mitt sjätte år.”
”Haha, kul skämt, det här är allvarligt.” sade James. Harry log inte. ”Åh... Du menar allvar.” De satt stumt i sofforna, Albus Dumbledore, den mäktigaste trollkarlen på jorden, skulle dö. Det kändes overkligt.
”För det andra så... Jag.. Han..” Harry tvekade. Lily lät en tår rinna.
”Du har redan gjort det.” konstaterade hon. ”Du har redan dödat honom.” Harry böjde huvudet medan de andra fick avreagera sig, först var de glada, Voldemort hade ju dött, men sedan blev de sorgsna när de tänkte på hur svårt det måste ha varit för Harry.
”Harry, jag är så ledsen...” började Remus, men han tystnade när han såg att Harry ryckte till igen och kröp ihop där han satt, och drog upp knäna till hakan.
”Fred, Colin, Tonks, Remus... döda med femtio andra...” mumlade han. Remus fick ett chockat ansiktsuttryck, Sirius, James och Lily såg sorgset på deras vän. ”Precis när du fått en son, Remus.” Remus föll nästan ur soffan.
”E-en son?! Vem har jag gjort som utstött? Vem har jag förbannat? Ä-är han..?” han såg snabbt mot Lily.
”Remus, jag vet om ditt... Tillstånd...” sa hon och log svagt mot honom. Han fick ett aningen lättat uttryck i ansiktet.
”Remus, han är inte en varulv, han är en metamorfmagus” log Harry. ”Precis som sin mor.”
Sirius och Snuffles började skratta så de grät.
”Det var som..! Måntand du får barn med min kusin Nymphadora!” skrattade de i korus. James började skratta, han också, men Lily bara log mot varulven, vars ansikte blev allt mer rött.
”Så, Sirius, öh, Snuffles...” sa Lily för att få de andra att suta skratta. ”Vad ska du göra nu när du är här? Ska du... vara professor eller bo i Hogsmead så länge?”
”Egentligen... så finns det ett sätt att få hem oss igen...” mumlade han. ”Vi åker hem ikväll.” Harry och Snuffles såg sorgset på de fyra eleverna. Lily kramade om de två tidsresande.
”Vi kommer sakna er.” sade allihopa på samma gång och log sorgset. Harry sneglade på sin armbandsklocka han fått av mrs Weasley.
”Det är dags att gå Snuffles. Dumbledore väntar på oss.” sa Harry med låg röst. De tog sina sista farväl, och Harry viskade åt Lily;
”Vi ses om två år.” hennes mun formades till ett 'o' och hon log mot honom.
James, Sirius och Remus gav honom varsin ”manlig” kram, och till sist gick de två tidsresande iväg.


I rektorns kontor väntade Dumbledore, och han gav dem tidvändaren.
”Snurra den 21 varv (AN: Blir det så? Haha), lycka till.” sade han. ”När ni väl kommit fram, kommer en glömskeförtrollning sättas över alla som vet något om dig. De kommer inte att minnas något.” Harry såg mot Snuffles och log.
”Nu åker vi hem.” sa han och lade kedjan runt båda deras halsar och vred tidvändaen 21 varv.
”Hem.” instämde Snuffles.

Kanske lite väl känslomässigt, och jag vet inte om jag fick Snuffles personlighet så bra... Bara några få kapitel kvar nu!

Kap18

Det kändes som om de transfererade sig, fast ett bländande vitt ljus omgav dem.

Plötsligt blev Harry väldigt medveten om att de hade landat. Han hade slagit i näsan, och det kändes som om den var bruten, när blodet strömmade ner.

"Skit också." muttade han och tryckte tröjärmen mot näsan. "Sirius..?" han såg sig runt om i rummet. Han stod i Hermiones kök, och Sirius satt på golvet och gnuggade sitt bakhuvud.

"Inte precis en mjuklanding..." sade han och flinade upp mot Harry. Harry flinade tillbaka och sträckte ut handen för att hjälpa honom upp. Sirius tog i hans hand, och påminde Harry om att det var verkligt, att han hade fått tillbaka Sirius. När Sirius väl var på fötter, drog han fram sin trollstav och riktade den mot Harry's näsa.

"Episkey." Harrys näsa blev varm och sedan kall, blodet slutade rinna. Plötsligt hördes steg i trapporna.

"Harry!" Hermione kom springandes. "Vad hände? Du försvann i en halvtimme! Varför är du alltid täckt av blod..?" Plötsligt lade hon märke till den andre mannen i rummet. Inom en bråkdels sekund var trollstaven i hennes hand.

"Hermione..." började Harry med lugn röst. Hon lät blicken flacka till honom och tillbaka till Sirius.

"Är du en dödsätare?" frågade hon av Sirius. Han skakade på huvudet. "Vad var det som gjorde att jag visste att R-Remus var en varulv?"

"Du såg hans boggart, en fullmåne. Och du gjorde en uppsats om varulvar till Snivellus." svarade han lugnt. Hermione vätte sina läppar och såg snabbt mot Harry igen, han log lugnande, och hon sänkte långsamt trollstaven.

"Sirius!" hon kramade snabbt om honom. "Jag trodde du var... död?" Sirius skrockade.

"Jag dog aldrig, jag hamnade i 1978!" sa han. "Precis som den här killen." Han rufsade till håret på Harry. Hermione gapade.

"Harry, menar du att du träffade.. dem?" frågade hon. Harry nickade och log sorgset.

"Jag spenderade lite mer än ett halvår med dem." svarade han. Hermione fick tårar i ögonen.

"Åh, Harry... Fick de någonsin veta?" Han nickade stumt. Det hördes ett brak.

"Där kom min koffert..." sa Harry småskrattande. Allting kändes tio gånger roligare än vad det egentligen skulle ha varit. De enades om att skippa städningen ("Usch!" sade Sirius när de nämde vad de hållit på med.), och de transfererade sig till Kråkboet.


Vad hände med alla i 1978?

Dumbledore fann sig själv sittande i sitt kontor. Han märkte att han log för sig själv. Han såg runt på sina föregångna rektorer, och de hade alla blanka blickar. 'Vad var det jag höll på med..?' undrade han tyst för sig själv. Han minns två mystiska män och någonting om en tidvändare. Hmm... Det var då konstigt... Han log för sig själv igen, världen är då full av mysterier.

Lily och marodörerna var i Gryffindors uppehållsrum när en slags dimma föll över dem.

"Vad var det som hände?" mumlade Peter.

"Jag vet inte..." svarade resten.

"Jag är hungrig." sade James och drog fram marodörkartan. "Jag går till köket... Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kickarn'" Han tappade hakan av synen.

"Hörni..? Har ni hört talas om någon 'Huggtand'?" De andra ryckte på axlarna.

"Jag bara fick en känsla av... att han var en väldigt speciell vän, men jag kan inte komma på något annat." svarade Sirius och kliade sig i nacken. James bara ryckte på axlarna och fick namnet att försvinna med en snärt av trollstaven.

Två år senare fick Lily och James en son. Det var då de minns allt om Harry, och hur han hamnat i deras tid. Flera detaljer om framtiden var suddiga, men de minns att Harry skulle bli en väldigt kraftfull ung man.


Tillbaka till nutiden.

Harry, Sirius och Hermione landade i trädgården vid Kråkboet. De hörde röster, och hela familjen Weasley kom ut genom dörren.

"Harry, Hermione, Sirius! Sirius!" De drog fram trollstavarna. Harry suckade.

"Vi har gått igenom det här en gång redan, det är Sirius, och han dog inte, han hamnade i 1978." De såg misstänksamt på de tre nyanlända, men sänkte trollstavarna.

Ron gick fram till Hermione och gav henne en snabb kyss på kinden.

"Ron? Jag trodde du var i Bulgarien?" frågade hon med förvånad röst.

"Äh, jag bestämde mig för att komma tillbaka tidigare." log han. Sirius flinade.

"Så... Ron och Hermy då alltså..." retades han. Hermione gav honom en sur blick.

"Kalla mig inte för Hermy!" Alla skrattade, och de gick in. Sirius fick flera kramar, och klappningar på ryggen innan han fick veta vad som hänt sedan han "dog". Och Harry berättade (nästan) allt vad som hänt när han levt i 1977-78

"Vänta, vänta, vänta..." sade han plötsligt mitt i ett samtal. "Harry? Nu minns jag allt som hände under mitt sjunde år... Du har lämnat bort några bitar." Harry kände hur allt blod rann ur ansiktet.

"Vad menar han, Harry?" frågade Ginny med dödligt låg röst. Harry kröp ihop där han satt.

"Du är en animagus!" sa Sirius. "Det var du, eller hur?" Mrs Weasley såg mellan Harry och Sirius.

"Är det sant, Harry?" frågade hon. Han nickade med ett skrämt ansiktsuttryck. "Vet du hur ytterst farligt det är att bli animagus?" Han nickade igen. "Får man se?" frågade hon intresserat, vilket chockade Harry en smula.

"Visst, mrs Weasley." svarade han och de gick ut på gården.

"Kalla mig Molly, kära du." sade hon vänligt. Harry gav henne ett snabbt leende innan han blundade och förvandlades till en ståtlig varg.

"Naaw!" utbrast Ginny och ställde sig bredvid honom. Hon strök handen genom hans päls, vilket generade honom. Han förvandlade sig till sig själv igen vilket ledde till att Ginny hade handen i hans hår. Hon rodnade och började dra sig undan, men Harry log och lade armen runt hennes midja. Sirius höjde ögonbrynen och muttrade:

"Potters och rödhåriga..." vilket ledde till att George började skratta okontrollerat. Det tog en stund innan han kunde lugna ner sig, och då hörde de Sirius mage kurra. "Jag är hungrig." konstaterade han. Mrs Weasley log.

"Då ska jag gå och förbereda lite mat." sade hon. Harry lade en hand på hennes axel.

"Låt mig sköta det." sade han till henne. "KRAKE!" Ett högt 'pang' talade om för dem att husalfen hade anlänt.

"Unge herr Harry! Vad kan Krake stå till tjänst med, Krake vill så gärna hjälpa herr Harry!" sade husalfen glatt innan han såg Sirius, som stod och stirrade på honom med ett chockat ansiktsuttryck. "Krake måste se i syne, herr Sirius står i trädgården, men herr Sirius dog på grund av Krake, vilket gjorde unge herr Harry ledsen..." mumlade han. "Elaka Krake!" tjöt han och slängde sig på marken.

"Krake! Jag förbjuder dig att skada eller straffa dig själv!" Krake såg tårfyllt på Harry innan han svajande ställde sig upp. "Krake, det här är Sirius, han dog inte." berättade han för alfen.

"Harry..? Är du helt säker på att det där är Krake?" Sirius såg storögt på Krake.

Den gyllende trion fyllde snabbt in vad som hänt och varför Krake inte betedde sig ohövligt längre. Harry berättade vad som hänt med Sirius bror Regulus, vilket fick Sirius att bli tårögd, men han vände sig om så ingen skulle se honom. Harry gick fram till honom och lade en hand på hans axel.

"Det är okej att gråta, vet du." log han. Sirius log genom sina tårar.

"Jag önskar att jag hade vetat." sade han med svag röst.

~¤~ Tidshopp ~¤~

På kvällen höll de en slags fest för Sirius, där de pratade och skrattade. Sirius fick lära känna nya familjemedlemmar, och han träffade sin favoritkusin Andromeda som hade med sig Teddy. När Sirius höll Teddy i sin famn, fnissade Teddy och ändrade sitt hår till svart och axellångt.

De skrattade åt Sirius min, och till sist blev det sent, och Harry och Sirius transfererade sig till Grimmaldiplan 12. Sirius kunde inte annat än gapa över hur det såg ut efter att Krake hade städat.

Nästa morgon öppnade inte Harry sina ögon. 'Jag drömde att Sirius är vid liv, och när jag öppnar ögonen är jag i sovsalen med marodörerna.' tänkte han precis lika envist som dagen efter att han fått reda på att han var en trollkarl. Han öppnade långsamt ögonen och såg sig om i ett rum med gröna väggar. Hans hjärta skippade ett slag när han insåg att han inte drömt. Han steg snabbt upp, drog på sig kläderna och sprang ner i köket. Sirius satt med kaffe i en mugg där det stod 'Shit happens, and then you die. Or you could be just like Voldemort and come back to life without a nose.' (Tack till en av mina bästa vänner för den). Harry suckade lyckligt, och lutade sig mot dörrkarmen. Sirius vände sig om av ljudet.

"Harry! Vad bra att du kom, nu vill jag veta exakt vad i hela friden det här ska betyda?" Harry såg förvirrat mot tidningen som Sirius hade läst, rubriken löd: "Pojken-som-överlevde rånar Gringotts och flyr på en drake.". Harry harklade sig generat, innan han började berätta hela historien bakom horrokruxerna, och sista striden. Sirius blev förstummad när han fick höra om Snape's minnen och protesterade ljudligt vid den bit när Harry skulle låta sig dödas av Voldemort. När Harry avslutat sin historia ställde Sirius sig upp utan ett ord och gick fram och höll hårt om Harry.

~¤~ Tidshopp ~¤~

"Nu går vi till the Daily Prophet, och chockar världen." sade Sirius glatt, och drog med sig Harry.

"Är du helt säker på att det här är en bra idé..?" frågade han

"Nej. Men vi går dit i alla fall." svarade han, och höll ut sin arm. Harry tog den, och de transfererade sig till the Daily Prophets kontor. Byggnaden var i utkanten av Diagon-gränden, och det var inte många som kastade två blickar på de två svarthåriga männen. Harry öppnade tveksamt dörren, och de gick in. Väggarna var vita, med några få tavlor av gamla häxor och trollkarlar i olika färgglada klädnader, och en ung häxa satt vid disken.

"Ursäkta mig. Vi har en nyhet.." Harry kastade en snabb blick på Sirius. "...till er tidning." Häxan tittade upp.

"Harry Potter!" sa hon förtjust. "Kan jag bjuda på något? Kaffe, te, eldwiskey..?" Harry skakade på huvudet för ett 'nej'.

"Kan du visa mig vägen till redaktörens kontor?" frågade han. Häxan nickade snabbt och gjorde en gest att han skulle följa henne. De gick in i en liten hiss, som påminde om ministeriets små hissar.

De visades fram till en dörr med en blank skylt där det stod Sam Davies, redaktör för the Daily Prophet. De knackade och det hördes ett svagt "Kom in.". Redaktören, Sam Davies, såg upp när han hörde sina besökare komma in.

"Ah, mr Potter, vilken ära!" sade han när han identifierade Harry. Han vände sig mot Sirius. "Sirius Black!" utropade han förskräckt.

"Mr Davies, Sirius är oskyldig, det stod i tidningen för tre år sedan. Det borde ju ni veta." sade Harry lugnt, och lade en hand på Sirius axel.

"Javisst, javisst." svarade mr Davies tankspritt. "Jag gissar att det ännu sitter i." sade han och skrattade nervöst. "Var det inte så att du dog..?" frågade han tveksamt.

"Ja, men nej." svarade Sirius. "Jag föll genom slöjan i Mysterie avdelningen på Trolldoms Ministeriet, men jag hamnade i år 1978, vilket ledde till att alla andra trodde jag dog." Mr Davies nickade medan han klottade ner detta i ett anteckningsblock.

"Kan du träffa en journalist, så vi får en ordentlig intervju?" frågade mr Davies.

"Det går väl bra antar jag, men jag vill ha Harry med mig."

~¤~ Tidshopp ~¤~

"Jag kan se rubrikerna framför mig. 'Oskydigt dömd för massmord, Sirius Black berättar om sitt liv i Azkaban.'" sade jouralisten Juliet Smith entusiastiskt, när Sirius hade blivit färdigt intervjuad. De satt i ett rum med ljust gröna väggar, tre pösiga fåtöljer och ett kaffebord med tre kaffekoppar och en självpåfyllande kanna. "Intervjun kommer att finnas på första sidan om några dagar!"

De tackade henne för hennes tid och gick.

Juliet hade haft rätt, ett par dagar efteråt kom en uggla med the Daily Prophet, och på första sidan stod det med stora bokstäver "Oskydigt dömd för massmord, Sirius Black berättar om sitt liv i Azkaban." precis som Juliet hade velat. Sirius satte och läste intervjun om och om igen, innan han drog ut sidan och satte fast den på anslagstavlan bredvin artikeln om att han var en fri man.

"Nu kan vi äntligen leva ett normalt liv." suckade Sirius lyckligt, innan han transfererade sig till Kråkboet.

"Så normalt det kan bli när man är pojken-som-överlevde." mumlade Harry, innan han transfererade sig efter Sirius.

Epilogen hittar ni på sidan 3

MER! NUUU!

Underbar! Jag tror att den är lika bra som HP! *BEVAKA!*

Snälla mer nu!

JA! MERA! NU! NU! NU!

Elihhn Har du lagt ut den här på fanfiction.net? För jag känner igen den jättemycket

Ja det har hon Enchanted!

^
ok, den är sjukt bra

Den här är bäst!!!!