Vampyrens tvingade brud

När Eleonora satte foten på den grusiga stigen framför brunnen skrapade en sten till under sulan. Ljudet var svagt men tillräckligt för att kvinnorna där skulle höja huvuden. De vände sig hastigt om, blickarna först vaksamma, sedan nyfikna när de såg vem som kom.

Ett stilla sorl hade legat över platsen, blandat med barnens rop längre bort, en hund som skällde envist och det dova klirret av en dörr som stängdes. Nu blev allt för ett ögonblick nästan overkligt tyst. Endast brunnen kluckade dovt när hinken svängde mot stensargen.

– “Eleonora,” sade en av kvinnorna, en bredaxlad mor med en korg på armen, med både värme och prövande försiktighet i rösten. “Vi talade just om den främmande mannen. Han med den svarta hästen. Du såg honom väl? Han gick rakt fram till skräddaren i går.”

Eleonora drog sjalen tätare om axlarna, lät blicken vandra mellan de tre ansiktena som väntade. Hon skakade långsamt på huvudet.
– “Nej, jag såg honom inte,” sade hon lågt och svalde. “Men i morse, när mästaren och hans hustru kom tillbaka, berättade de att en tjänare varit här och hämtat honom. Greven hade kallat på honom.”

Kvinnorna bytte snabba blickar. Den äldsta, med grå hårstrån som stack fram under hättan, lutade sig närmare.
– “Så det var sant, då. Vi undrade … Har du hört något mer? Vad ville han?”

Fingrarna gled rastlöst över brödskorpan i handen innan hon svarade:
– “Greven har beställt stora arbeten. Mycket tyg … och han betalade i silver. Så mycket att mästaren knappt trodde sina ögon.”

Hon tystnade, medveten om hur orden lät. Sorl återvände, som om byn andades igen: hunden gav ett kort skall, barnens skratt bröt ut längre bort, en dörr slog igen med ett vagt klirr. Det var som om allting höll andan mellan varje ljud.

– “Petter försvann i natt,” sade den yngre kvinnan lågt, som om orden blev tyngre av att uttalas. “Hans mor kom till oss i morse. Han gick mot skogen i går kväll och … kom aldrig hem.”

Den bredaxlade kvinnan korsade sig snabbt, pannan djupnade i veck.
– “Gud bevare oss. Först den där främlingen och nu detta. Det är inte som det brukar.”

Den äldsta sänkte rösten ännu mer, drog sjalen tätare kring axlarna.
– “Och inte nog med Petter … kvällen före var det Nils, bonden som alltid sitter längst in på värdshuset. Han gick hem när mörkret föll – man såg honom gå med sin lykta. Men åt fel håll.” Hennes blick gled mot skogsbrynet. “Han gick mot skogen.”

Den yngre nickade, drog korgen närmare.
– “Ingen följde efter honom,” sade hon. “Ingen vågade gå ut när lyktans sken försvann bland träden. Fönstren stod mörka runtomkring – bara vi som såg, och vi vågade inte ens öppna dörrarna medan mörkret tog honom.”

Barnens skratt borta vid gatan tystnade just då, som om vinden bar orden vidare. För en sekund låg byn alldeles stilla, luften tung av något som ännu inte fått namn.

Orden slog rot i Eleonora, en efter en, som isbitar som sjönk djupt: Petter. Nils. Vagnen utan spår. Slottet som vaknat. Rosen som doftat trots frosten. Allt som hänt de senaste dygnen – som om byn själv långsamt förlorade fotfästet i något hon inte kunde förstå.

Hon märkte inte att hon blev stående längre än de andra, att sorlet åter började röra på sig och att hunden skällde borta vid gatan. I öronen slog bara det egna hjärtat, snabbt och hårt.

– “Eleonora?”

Rösten var mjuk men tydlig. Maria stod i dörröppningen till skräddarstugan, blicken orolig men med ett litet leende.
– “Vi har jobb att göra. Han är fortfarande så upprymd över beställningen att han knappt kan stå still.”

Som uppdragen ur en dröm blinkade Eleonora till. Minnet av den kvarlämnade korgen inne vid bänken fick henne i rörelse. Hon nickade kort, drog sjalen tätare och följde Maria.

När hon klev över tröskeln slog värmen emot henne som en mjuk våg. Den friska höstluften hon lämnat – den klara, nästan välgörande kylan som nyper lätt i kinderna – stannade ute. Här inne blandades doften av ull och lin med röken från härden och det svaga stinget av bivax från tråden som Mattias just drog genom vaxklumpen. Karin satt böjd över elden och rörde försiktigt om mellan glödbitarna, och mästaren stod vid bordet med sammeten utbredd framför sig. Han log brett; händerna rörde sig rastlöst över tyget som om han inte kunde få nog av dess lyster.

– “Där är du,” sade han, fortfarande med den där nästan barnsliga glädjen i rösten. “Kom, flicka, vi har arbete som väntar.”

Då kom det – en viskning, så tunn att den nästan drunknade i eldens svaga knäppande:
– “Min brud …”

Elden sprack till, som om lågorna själva reagerade. Eleonora drog häftigt efter andan och vände sig om. Skuggorna fladdrade över väggarna, dansade längs bjälkarna som om de försökte gömma någon som just försvunnit. Hjärtat slog hårt, så högt att hon knappt hörde de andra rösterna i rummet.

Karin såg upp från härden, ögonbrynen dragna samman.
– “Vad är det, barn?” frågade hon mjukt, rösten dämpad av eldens knäppande.

Blicken svepte över rummet – Mattias böjd över sitt arbete, mästaren som fortfarande smekte sammeten – men ingen verkade ha hört något. Eleonora skakade snabbt på huvudet, pressade fram ett litet leende.
– “Inget,” sade hon lågt, fast rösten bar en svag darrning.

Sjalen lyftes av axlarna och hängdes prydligt på kroken vid dörren, som om själva rörelsen kunde jaga bort rysningen som dröjt sig kvar. Med ett djupt andetag gick hon fram till bordet där sammeten låg, redo att återgå till arbetet.

Hon höll kvar handen på sjalkroken ett hjärtslag för länge, som om träet kunde jorda henne. Fingrarna gled över den slitna ytan, kände jacken efter alla år av samma rörelse. Sedan vände hon tillbaka till bordet. Sammeten låg där som stilla vatten, mörk och blank, och varje stygn krävde en andning.

– “Mattias, lägg mer vax på tråden,” sade mästaren utan att se upp. Rösten var ljus, nästan sprittande. “Det ska glida, inte riva.”

– “Ja, mästare,” svarade pojken och drog tråden långsamt genom vaxklumpen. Ett mjukt, segt ljud följde rörelsen, som när kåda klyvs.

Nålen fann åter sin takt. Händerna lydde, nästan av vana, men inuti satt ännu den där kyliga linjen längs ryggraden. Stygnen föll jämnt. Hon räknade dem tyst – ett, två, tre – tills pulsen inte längre dunkade i öronen. Varje gång blicken höjdes drog härdens ljus som en röd reflex över sammetens lugg, och tanken snuddade vid morgonens lilla dropp blod som försvunnit i tyg. Inbillning, sade hon åt sig själv. Inbillning och dålig nattsömn.

– “Det kommer folk,” sa Karin och vred sig mot dörren. “Hör ni?”

Steg i gruset. Röster. Dörren öppnades försiktigt och två kvinnor klev in, båda med sjalarna tätt kring halsen trots att dagen ännu bar på mild höstluft. Den ena bar en bunt lagade skjortor, den andra ett kjolstycke som behövde fållen justerad.

– “Vi hörde …” började den äldre, men tystnade när blicken föll på sammeten. Ögonen blev större, som hos ett barn. “Åh.”

Mästaren log, som om han trollat fram tyget ur luften.
– “Grevens beställning,” sade han och lät fingrarna stryka över ytan med en ömhet som annars bara gavs åt gott stål och nya saxar. “Det blir en vinter som ingen går hungrig igenom, om Gud vill.”

Kvinnorna nickade ivrigt, men i ansiktena fanns också något spänt, som om orden måste väga upp det som inte sades högt. De lämnade sitt, tackade och gick. När dörren föll igen blev rummet stilla en stund, lika tät som före åskregn.

– “Eleonora,” sade Maria mjukt, ett litet leende i mungipan. “Vi trodde nästan du smugit iväg för gott.”

– “Jag gick bara en liten sväng,” svarade hon, och orden kändes klara i munnen, som kallt vatten. “Till smedjan. Gabriel … han gör ett kors åt mig.”

– “Det passar dig,” sa Maria enkelt. “Ett kors smitt av honom.”

Mästaren harklade sig, plockade upp ett mönsterpapper.
– “Eleonora, ta den här applikationen. Fäst den med så små stygn att själva nattens öga inte ser dem.” Han skrattade till, nöjd med sin metafor, och lade pappret framför henne.

Stygnen blev mindre, långsammare. Tiden spändes som en tunn tråd. Utanför slog kyrkklockan en, två … det tredje slaget dog bort över takåsarna.

Då öppnades dörren igen, snabbare denna gång. En pojke i tioårsåldern stack in huvudet, kinderna blossande.
– “Mor sa att säga att de samlas vid brunnen,” flåsade han. “För Petter. De ska gå en bit längs skogsbrynet innan mörkret.”

Mästaren tog ett andedrag, såg på Karin.
– “Vi arbetar till tredje slaget efter middagen,” sa han sedan mjukare än förut. “Ingen blir kvar i stugan när skuggorna växer.”

Pojken nickade och försvann. Dörren slog igen med ett klick.

Maria drog sjalen tätare och tog ett litet steg mot utgången.
– “Jag måste hem för dagen, mästare. Mor är fortfarande dålig.”

Blicken hos mästaren mjuknade.
– “Gå då, barn. Hälsa henne, och säg att vi ber för hennes hälsa.”

Hon lade en hand på Eleonoras arm, en kort pressning som både hälsning och löfte om att ses i morgon, och försvann ut. Den korta vindpusten som följde bar med sig en skarpare kyla än tidigare, som om skymningen redan stod på tröskeln.

– “Ska du …?” började Karin, men tystnade när mästaren höjde handen.
– “Nej, Eleonora stannar,” sade han bestämt men utan hårdhet. “Någon måste vaka över härden så att inte elden får för sig att ta sig till tyget. Grevens beställning brinner vi inte upp för någon.”

Blicken vilade en sekund på sammeten, som om orden i sig kunde hålla lågorna borta.

Eleonora nickade tyst. En del av henne lättad, en annan oväntat beklämd. Sammeten framför henne bar en nästan ohörbar laddning – som om varje stygn dolde en viskning. Samtidigt trängde bilden av skogsbrynet sig på: lyktan som försvann, mörkret som tog. Hon fäste tråden och klippte den så kort att knuten knappt syntes. Bättre att låta händerna arbeta. Bättre att stanna där ljuset ännu höll.

Arbetet gled vidare i ett tyst flöde. Mattias bar ved och kilade upp dörrspringan så att luften kunde röra sig genom rummet; Karin vred ur en trasa och torkade bänkens kant, lämnade ett mörkt spår som snart försvann. Mästaren mätte, klippte, hummade, och varje gång saxen mötte sammeten sjöng stålet ett kort, lystet ljud.

Med tiden blev rösterna från torget tydligare. Någon ropade ett namn. Någon annan svarade med en bön. Tramp i grus. En hund som gav skall på skall, envisa och vassa. Eleonora stack sig lätt – ett nafs i fingertoppen – och en nästan osynlig prick blod lyste till innan hon hann suga bort den.

– “Du blödde,” sa Karin, inte som en fråga. Hon räckte fram den lilla burken jordemodern lämnat dagen innan. “Ta lite. Hon hade rätt – du syr för mycket.”

Ett skört skratt gled över Eleonoras läppar. En knapp mängd salva landade på sprickorna; doften av lavendel, rökig och sval, steg. Rummet kändes större för en stund.
– “Tack,” viskade hon.

Det blev ett rytmiskt knack mot dörrposten: två snabba, ett längre. Mästaren såg upp.
– “Varsågod!”

En man klev in – grannens svåger, Anders, han som brukade berätta vid skördefesten. Hatten i händerna, blicken allvarsam.
– “De går strax,” sa han. “Vi tar stigen längs ån först. Om någon har sett ljus i skogskanten … säg till.”

– “Gud välsigne era steg,” svarade mästaren.

Mannen nickade och försvann lika fort. Ett kallare drag svepte genom rummet; lågan i härden drog sig åt ett håll, slog tillbaka.

Karin gick till elden, rörde försiktigt om bland glöden och spred ut de sista kolen tills de låg som ett mörkrött täcke.
– “Den kan inte ta sig mer nu,” sade hon stilla. “Inte ens en gnista orkar hoppa.”

Som väckt ur en dvala drog mästaren handen genom håret och såg sig omkring – först på sammeten, sedan på de tomma bänkarna.
– “Vad tog det åt mig?” mumlade han, nästan till sig själv. “Självklart ska vi hjälpas åt.”

Blicken klarnade.
– “Vi går också,” sade han högre. “Vi gör vår del medan dagen ännu är ljus. Sammeten ligger tryggt tills vi är tillbaka.”

Mattias drog kilen ur dörrspringan; träbiten föll mot golvet med ett mjukt klick. Karin lade tången åt sidan och tog sin sjal.

– “Hämta din sjal, Eleonora,” sade mästaren med ett kort, bestämt nick. “Vi går.”

Eleonora kastade en sista blick mot bordet. Sammeten låg orörlig, mörk som djupvatten. För ett ögonblick tyckte hon att ljuset från härden gled över tyget som en viskning, som om det själv höll andan när de lämnade rummet. Hon drog sjalen tätare och följde de andra ut.