Tystnaden mellan stjärnor

Så vackert beskrivet hur två av dem skulle passa fint även i andra elevhem.

Luna Cho, förlåt att jag har missat att läsa din underbara berättelse! Har haft det lite stressigt utanför sajten, men nu har jag tagit mig tid att läsa. Tänk så här: Bättre sent än aldrig!

Kapitel två: Riktigt roligt och veta hur Alvie, Felicity och Maelie träffades. Amelie påminner om Hermione, alltså att hon går ensam. Men sen möter hon de andra två.

Tips:

"Vill du sitta med oss? Jag tror vi blir sorterade till samma elevhem." sa hon och log hoppfullt.

Ta bort punkten och sätt dit en komma-tecken istället.

"Vill du sitta med oss? Jag tror vi blir sorterade till samma elevhem", sa hon och log hoppfullt.

Annars bra.

____________________________________


Kapitel tre: Ännu ett bra kapitel! När sorteringshatten pratar med dem, får man en känsla av att den vet hur eleverna är och har varit, innan de börjar på Hogwarts. Som Amelie, hatten känner på sig att hon har stått ensam.

De följde efter en rad nya elever med hjärtan som slog i otakt.

Som Avis Fortunae skrev i ett inlägg, så är det något poetiskt i texten. Det är elegant på något sätt. Undrar hur trion ska finna sig på Hogwarts. Kommer bli spännande att läsa vidare.

Kapitel 4. Tre år senare

Tre år har gått sedan den första sorteringen, och här satt de nu, under den glittrande stjärnkupolen i Ravenclaws sällskapsrum. Kvällen vilade mjukt över tornet. Böcker låg öppna men orörda, och lågornas skuggspel dansade över de gamla väggarna. Det var sent på kvällen, och de var ensamma, som de ofta var. De flesta andra elever hade redan gått och lagt sig, men inte de här tre vännerna. De hade mer viktiga saker att göra, eller snarare, saker de behövde prata om.

Amelie satt först, tyst och fokuserade på sin anteckningsbok där hon sammanfattade de senaste lektionerna i trolldryckskonst om magiska brygder. Hennes handrörelser var snabbare än vanligt, och blicken var intensiv, nästan som om hon försökte fördriva tankarna på annat håll. Det var inget nytt för Felicity och Alvie, Amelie var alltid den som satt med sina böcker och tyst arbetade, förlorad i sina egna tankar. Men de visste också att det var hennes sätt att hantera sina känslor, särskilt när något var svårt.

Felicity, som satt bredvid Amelie, rörde långsamt på sig. Hennes blick var inte på anteckningarna, utan på de glittrande stjärnorna genom kupolens fönster. Det var som om stjärnorna på något sätt speglade hennes egna drömmar, de stora visionerna om världen hon hade, en värld där alla hade något magiskt att ge. Men nu var tankarna på hennes vänner mer närvarande än någonsin. De var alla så olika, men ändå var de där för varandra.

Alvie, som satt på andra sidan bordet, såg på Felicity med ett litet leende. Hans ögon var fyllda med förståelse, och han visste att hon tänkte på något större än bara deras kvällsstund. Han hade alltid haft en förmåga att läsa av människor, och han kände att något var på gång.

"Amelie", sa Alvie försiktigt, "har du tänkt på att vi kanske borde ta en paus? Du har ju nästan fyllt hela anteckningsboken nu."

Amelie lyfte blicken från sina sidor och gav honom en kort, avlägsen blick. Hon var inte riktigt klar, inte helt. "Jag har mycket att ta igen" svarade hon envist och vände åter blicken mot sina anteckningar. "Trolldryckerna har alltid varit en utmaning och dessutom så är jag inte klar med mina planeringar för de scenarion som skulle kunna ske."

Felicity rynkade pannan och förstod inte hennes tendens att göra reservplaner för allting. Hon visste att Amelie inte bara pratade om trolldrycker. Det var inte bara magin som var en utmaning för henne, utan också allt annat och kanske framför allt sig själv.

"Jag vet att du vill hålla dig upptagen", sa Felicity mjukt, "men vi behöver också vara här för varandra. För oss själva. Det är inte bara trolldrycker som vi ska förstå."

Amelie suckade tyst och lutade sig tillbaka mot stolen. "Jag vet", svarade hon efter en lång paus. "Men det är så mycket jag behöver fokusera på. Det känns som om jag måste vara bra på allt, annars blir jag inget."

Felicity såg på henne med en blick som var både förstående och mild. "Du är redan bra på det du gör. Och du är mer än bara det du presterar. Vi är här för dig."

Alvie nickade och lade sin bok åt sidan. "Vi kommer alltid att vara här, oavsett vad du gör eller inte gör. För oss handlar det inte om att vara bäst på allt, utan om att vara de bästa versionerna av oss själva."

Det var tyst en stund. Amelie satt och funderade på hennes ord. Något i Alvies ton fick henne att känna en värme inombords, som om hon inte längre var ensam i sina tankar. Det var som om hans förståelse gav henne något att hålla fast vid.

Alvie log och lutade sig tillbaka i sin stol.
"Vet ni", sa han till slut, och lät blicken vandra mellan dem, "Det känns ibland som att vi tre är delar av samma trollformel."
"Du är i så fall kompassen", sa Felicity genast som om hon redan hade tänkt på det. "Jag är glitterpulvret. Och Amelie är…"
"…det enda som faktiskt funkar?" föreslog Amelie.
"Nej", sa Alvie och lutade sig en aning framåt. "Du är den del som håller ihop det. För att du vet vad som kan gå fel. Och Felicity… du får oss att tänka på vad som kan gå rätt."

Felicity såg drömskt på honom. "Du pratar som en bok jag vill läsa", fnissade hon. “Fast jag kanske skulle rita dit en flygande cykel och ett förvirrat moln!”

Amelie ville inte le. Men hon gjorde det.
Bara lite.

Ännu ett fint kapitel! Roligt att se att hur Alvie, Amelie och Felicity kommer så bra överens, trots sina olikheter.
Tycker som Alvie att Amelie borde vila lite. Visst, det är inget att vara en duktig elev och ja, det är bra att göra läxorna i tid. Men det är viktigt att ta en paus då och då, för att funka som person. Som sagt, det är bra att vara ambitiös, men man måste ha tid att återhämta sig. (Tro mig, jag vet!) För mig känns det som Amelie ställer för höga krav på sig själv.



Tre år har gått sedan den första sorteringen, och här satt de nu, under den glittrande stjärnkupolen i Ravenclaws sällskapsrum. Kvällen vilade mjukt över tornet. Böcker låg öppna men orörda, och lågornas skuggspel dansade över de gamla väggarna. Det var sent på kvällen, och de var ensamma, som de ofta var. De flesta andra elever hade redan gått och lagt sig, men inte de här tre vännerna. De hade mer viktiga saker att göra, eller snarare, saker de behövde prata om.

Den kursiva delen i den gula texten låter som poesi. Det är en fin miljöbeskrivning.

Lite tips:


"Du pratar som en bok jag vill läsa.", fnissade hon. “Fast jag kanske skulle rita dit en flygande cykel och ett förvirrat moln!”

Ta bort punkten, eftersom du redan har ett komma-tecken.

"Du pratar som en bok jag vill läsa", fnissade hon. “Fast jag kanske skulle rita dit en flygande cykel och ett förvirrat moln!”

Blir trevligt att läsa vidare.

Spännande att det hoppar framåt i tiden! Hur kommer det här att utveckla sig? Att de tre är som delar av samma trollformel hintar om att just detta kommer att bli betydelsefullt...

Kapitel 5. Trolldrycker och Tystnader

Amelie Umbra älskade tystnaden i klassrum fyllda av koncentration. Inte den pinsamma, tryckande slags tystnad som fyllde vardagssamtal hon inte orkade delta i, utan den sortens stillhet som uppstår när alla jobbar, när blicken är sänkt och världen liksom drar sig tillbaka för att ge plats åt precision.

Trolldryckskonst var för henne, inte bara en personlig färdighet, utan en lättnad, en ren tillflykt för sinnet. Inga känslor behövde analyseras och kännas in. Ingen börda av vad hon såg som ett påträngande brus av obehaglig och dränerande information som saknade struktur. I samhällets komplexa dans av underförstådda regler och ständigt skiftande humör, tvingades hon ofta brottas med att hantera känslor hon inte ville känna eller tolka, uttryck hon helst ignorerade.

Men inom trolldryckskonstens begränsade värld fanns en befriande klarhet. Här kunde hon fördjupa sig i de underliggande principerna och koppla ihop dem med logiska samband som styrde varje transformation. Det handlade inte bara om yttre manifestationer som exakta mått, rörelser med trollstaven och färgskiftningar. Det handlade om att behärska systemet bakom dem. Hon kunde analysera och konstruera lösningar, bygga upp en förståelse där varje variabel hade en förutsägbar effekt. Denna strävan efter kontroll och perfektion baserat på teori fann hon ytterst uppfyllande.

Professor Elowen Darkthorn, en lång, smal kvinna med becksvart hår och ögon som kunde känna av ett felaktigt rört varv i luften, pekade mot bänk nummer fyra.
"Ni tre. Arbeta tillsammans. Inga undantag."

Amelie kände hur hennes mage knöt sig. Felicity? Alvie? Alvie såg hur Amelie tyst frös till, en bekant reaktion när grupparbeten kom på tal. Det var inte det att hon ogillade dem… men grupparbete? Det betydde distraktion. Det betydde att någon skulle göra fel eller prata mitt i en kritisk omrörning.

"Jag kan hacka fläderroten!" utbrast Felicity glatt och drog upp en liten, överentusiastisk kniv ur sitt pennfack.

"Den ska finfördelas, inte massakreras", sa Amelie snabbt och tog försiktigt roten ur hennes händer. "Jag gör det.” Hon vände sig mot Alvie och tillade: "Du kan... väga ingredienserna."

Hon funderade en stund, hennes blick dröjde osäkert på Felicity. Hon tog en snabb blick på instruktionerna och sedan pekade på en skål med små glittrande kristaller som låg vid sidan om. “Felicity, du kan sikta de har små kristallerna till ett fint pulver. Se till att det inte är några klumpar kvar.”

"På exakt 0,3 gram", inflikade Alvie med ett snett leende. "Annars exploderar vi, enligt Darkthorns minspel."

Felicity gjorde en militärisk honnör. "Aye aye, kaptenen av korrekt mått!"

Amelie suckade. Men hon visste att de försökte. Och någonstans i henne, långt bakom murarna, fanns en värme som försökte få utrymme. Hon tillät den inte att komma hela vägen. Inte än.

Tjugo minuter senare stod en skimrande violett dryck och bubblade lätt i deras kittel. Darkthorn svävade förbi, kikade ner, höjde på ögonbrynen och fortsatte gå utan kommentar.
Det var ett högre betyg än ord någonsin kunde vara.

När lektionen var över och eleverna började packa ihop i sorlet av klirrande flaskor och djupa suckar, stannade Alvie kvar en sekund och såg på Amelie.
"Du var väldigt fokuserad idag", sa han och lutade sig lite framåt, som om han vägde sina ord noggrant. "Jag menar det på ett bra sätt." Han lade snabbt till, nästan med ett skratt, "Jag hoppas inte att det lät som jag kritiserade dig, jag menade verkligen inget negativt."

"Jag är alltid fokuserad", svarade hon tillslut, utan att lyfta blicken från sina anteckningar. "Annars misslyckas man." Hon såg upp för ett ögonblick, men hennes mörka ögon var inte riktigt närvarande. Det var som om hon talade för sig själv mer än till Alvie.

"Mm. Men du släppte ändå kontrollen lite. Lät oss hjälpa. Jag tycker det är modigt och något att vara stolt över."
Amelie visste inte vad hon skulle säga. Hon kände att Alvies ord var genuina, att de kom från en plats av ärlig uppriktighet, men inom henne vred något av starkt obehag inför den insikten. En del av henne ville stänga dörren hårt för att skydda sig, men en annan del, motvilligt, gläntade lite på den och lät orden stanna.

Senare den kvällen satt de i biblioteket. Felicity hade hittat en bok, “Drömtydning genom kristallstruktur” och pekade på en illustration med stjärnögon och virvlande symboler.
"Den här säger att om du ser en fjäril i drömmen betyder det att du måste släppa taget om vad som tynger dig. Jag drömmer ofta om fjärilar!”

Amelie, utan att se upp från sin egen bok, svarade torrt "Jag drömmer inte."

"Jo, det gör du", sa Alvie, hans röst var fylld med någon sorts tyst övertygelse. "Alla drömmer. Du kommer bara inte ihåg det på samma sätt. Eller så minns du bara lösningen, inte vägen dit."

Amelie såg upp från sin bok, hennes koncentration var bruten. "Jag tror inte jag drömmer, eller så är det inget värt att komma ihåg" upprepade Amelie, tystare den här gången, med en antydan till irritation. Hon rynkade pannan och lade till med ett försök att låta nonchalant. "Vad skulle det finnas att drömma om? Vad är poängen med något så oförutsägbart, något som inte har en tydlig ändpunkt?"

Felicity blev tyst. För en gångs skull. Och det var inte en tom tystnad. Det vilade i luften som en hand på axeln.
"Du kanske behöver låna min kristallkula", sa hon mjukt. "Du får tillbaka den om du ser något fint. Kanske inte något som kan planeras, men ändå en insikt."

Amelie tog den inte, hon vände långsamt bladet i sin bok, men hennes blick var inte fäst vid texten. Istället så var hennes ögon fästa på en punkt bortom sidorna, förlorad i en tyst inre tanke. Hon sa inte tack, men hon log.

Och det var tillräckligt. För den här gången.

Ännu ett bra kapitel! Hur bär du dig åt?

Amelie påminner om Hermione, alltså att hon följer böckernas instruktioner till punkt och pricka. Se understruken del i färgad text.
"Den ska finfördelas, inte massakreras", sa Amelie snabbt och tog försiktigt roten ur hennes händer,

Det får mig som sagt att tänka på Hermione.

Lite tips.
"Den ska finfördelas, inte massakreras", sa Amelie snabbt och tog försiktigt roten ur hennes händer, "Jag gör det.” Hon vände sig mot Alvie, "Du kan... väga ingredienserna."

Sätt dit en punkt på ett ställe. Sedan vill jag peta lite, så texten flyter på.

"Den ska finfördelas, inte massakreras", sa Amelie snabbt och tog försiktigt roten ur hennes händer. "Jag gör det.” Hon vände sig mot Alvie och tillade: "Du kan... väga ingredienserna."

I övrigt jättebra.

"Trolldryckskonst var för henne, inte bara en personlig färdighet, utan en lättnad, en ren tillflykt för sinnet. Inga känslor behövde analyseras och kännas in. Ingen börda av vad hon såg som ett påträngande brus av obehaglig och dränerande information som saknade struktur. I samhällets komplexa dans av underförstådda regler och ständigt skiftande humör, tvingades hon ofta brottas med att hantera känslor hon inte ville känna eller tolka, uttryck hon helst ignorerade."

Detta är intressant. Ibland relaterar jag till karaktärer som tänker så här. Inte helt och hållet, men det känns som om jag kan förstå dem.

Blir intressant att följa Amelies karaktärsutveckling, för det känns som om hon kommer att nyansera sitt tänkande under berättelsens gång.

Tack Mintygirl89 och Avis Fortunae för era fina kommentarer!

Mintygirl89 Tack för feedbacken! Amelie är liknar Hermione en del även om jag inte har gjort det medvetet

Här kommer nästa kapitel!
__________________________________

Kapitel 6. En natt på taket

Det var en sådan kväll när månen såg större ut än vanligt. Den låg som ett hemligt löfte över Hogwarts, blek och nästan blåvit, med ett sken som fick slottets torn att likna ett uråldrigt schackspel i sten.

Felicity föreslog ett nattligt äventyr under öppen himmel, högt över marken och långt bortom vad som var tillåtet. "Jag hörde att man kan klättra ut genom fönstret i trapphuset två våningar över biblioteket", viskade hon med ögon som tindrade av förbjuden nyfikenhet. "Det leder till ett tak där man kan se hela sjön! Tänk alla stjärnbilder man kan hitta därifrån, de som inte finns i några böcker."

"Det är högst olagligt", sa Amelie genast. Hennes mörka ögon såg på Felicity, men även hon såg inte ut att kunna hålla tillbaka ett litet leende. Hennes rakt klippta svarta hår rörde sig inte ens när hon skakade på huvudet, men man kunde nästan höra den inre tvekan: ville hon verkligen vara den som sa nej till detta, den som förutsåg alla risker, eller fanns det en del av henne som längtade efter något oförutsägbart?

"Så vi måste göra det medan vi är unga och dumma", svarade Alvie. Hans grå ögon glittrade av upptåg, och hans skratt var lågt men smittsamt. Hans bruna hår låg i en lätt rufsig stil, nästan som om han var på väg att kliva ut på en ny upptäcktsresa. "Det är ju nu vi kan göra såna här saker utan att få dåligt samvete. Och det kommer bli ett minne vi kan bära med oss."

Amelies svar kom snabbt, men med en antydan till ett snett leende på läpparna. "Du har verkligen en förmåga att förvandla olagligheter till äventyr, Alvie", sa hon, men hennes ton var mer lättsam än vanlig. Hon tog ett djupt andetag, som om hon beräknade alla potentiella konsekvenser i det stilla. "Det här kommer att bli vårt största misstag än så länge. Men...", hon pausade en sekund, såg på Felicity med ett nästan tveksamt uttryck i blicken, "...jag antar att vi kan skapa kaos för skojs skull. Det låter ju helt underbart!" sa hon sarkastiskt.

Felicity som inte märkte sarkasmen bara nickade ivrigt, med ögonen redan fästa på den tänkta vägen mot taket. ”Exakt! Vi måste ju passa på nu när vi har chansen, det blir legendariskt!”

Alvie kunde inte hålla tillbaka skrattet när han märkte sarkasmen i Amelies ton. Han skakade på huvudet med ett leende på läpparna, ”Du är en mästare på att spela oskyldig Amelie", sa han med ett skratt i rösten. ”Men jag håller med om att det kommer att bli episkt, vi kanske kan skriva en bok om våra äventyr när vi blir gamla.”

Och så smög de, utan att avslöja sig för Madam Pince, utan att snubbla på de knarrande stenplattorna, med Felicity i täten som en glad liten eldfluga. För Amelie var varje steg noggrant avvägt, varje fotfäste och vinkel som om hon navigerade ett fält av osynliga lasrar. Hon var medveten om varenda knakande bräda och varje skugga, men på ett omedvetet sätt, som om hennes hjärna redan hade kartlagt alla potentiella risker och vägt dem mot en oförklarlig inre frestelse.

Väl uppe på taket var världen tyst. Bara vinden rörde sig, och månskenet la sig över dem som en filt. Luften var klar och kall och doften av avlägsen tallskog hängde tungt.
De låg på rygg, alla tre. Felicity med armarna utsträckta som om hon kunde omfamna himlen, ögonen fästa vid den oändliga rymden ovanför.

Amelie med ett block i knät, men pennan låg orörd. Hennes blick, djupt fixerad vid stjärnorna, sökte något djupare än bara stjärnhimlens skimmer, det var mer som om hon försökte tyda en kosmisk formel skriven över stjärnorna.

Alvie, med händerna bakom huvudet, blicken vilande på stjärnorna. Han funderade på hur små och obetydliga de var där på taket i jämförelse med rymden och stjärnorna ovanför dem. Det kändes som om de knappt existerade i det stora hela, som att de bara var en försvinnande del som egentligen inte hade någon större betydelse. Men stjärnorna hade funnits långt innan de föddes och skulle fortsätta lysa långt efter att deras namn bleknat bort i glömska.

"Inget kan hända här", sa Felicity tyst. "Här är det som om världen bara... väntar."

"Väntar på vad?" frågade Amelie, hennes röst bar fortfarande en underton av nyfikenhet.

"På dig", sa Alvie, och hon kände hur det vibrerade i bröstet som en viskning hon inte var beredd på. Som om hans ord hade nått en plats inom henne som hon sälla tillät någon komma nära. En plats som sörjde avsaknaden av den vision hon brukade ha.

Amelie blev stilla. För första gången någonsin kände hon inte ett behov av att fly in i ett schema, ett mål, en plan. Hon satt där, med vind i håret och en tom sida framför sig. En ovanlig, nästan skrämmande tomhet som inte krävde att fyllas, inte än. En stillhet hon inte visste att hon längtade efter. En oväntad paus som hon inte kunde förutse, och som hennes inre inte omedelbart försökte förneka.

Felicity bröt tystnaden, "Vet ni vad jag ser i stjärnorna?"

"Vad?" frågade de samtidigt, med blickarna fortfarande fästa mot natthimlen.

"Tre prickar, och en snirklig linje emellan dem. Det är vi. Felicity, Amelie, Alvie. Som en stjärnbild som inte finns än, men som kanske kommer att namnges en dag. Varje blinkning är en ny möjlighet för vad vi kan bli."
Amelie vände blicken mot henne. Felicity såg inte tillbaka, hon såg alltid uppåt. Mot det osynliga, mot det oändliga.

Alvie vände huvudet mot Amelie och log snett.
"Vet du vad jag tror?"
Amelie vände sig mot honom. "Nej", svarade hon med en frågande blick
"Att du är den sortens person som inte tror att någon ser henne. Du är den som bygger murar för att ingen ska kunna se in. Men jag ser dig. Jag ser den verkliga dig, bortom alla de planer och försvar du bygger."

Amelie spärrade upp ögonen och rynkade pannan, som om hans ord var en plötslig stöt mot något känsligt. Det var som om han sett något hon hade förvarat djupt inom sig. Det var obehagligt att bli sedd så tydligt, men samtidigt fanns det en del av henne som inte längre ville gömma sig. Hon drog undan handen från sitt block och satte sig rakare. "Och vad betyder det?" sa hon, något kyligt, nästan avvärjande.

Han såg på henne ett ögonblick, men han lät inte den lilla distansen mellan dem påverka honom. Hans grå ögon borrade sig igenom hennes yttre skal, inte dömande, utan med en orubblig, lugn insikt. "Det betyder bara att jag inte ser på dig som någon som ska vara osynlig," sa Alvie, hans röst mjukare nu, men fortfarande fast. "Du är inte förlorad i mängden för mig, Amelie. Jag ser mer än bara ytan."

Amelie sänkte blicken, och den kyliga distansen började släppa. Hon rörde vid sitt block igen, men istället för att skriva lutade hon sig mot honom. Inte mycket. Bara så att hennes axel snuddade vid hans.

Han rörde sig inte.
Och det var precis rätt.