What the shadows tell us [PRS]

När Ellis mötte Wesleys blick, upptäckte han att vännens ansiktsuttryck speglade hans egen känsla av besvikelse. Förväntningarna hade varit höga inför ritualen. Han hade hoppats på att avslöja något storslaget, något som hade legat gömt och väntat på att bli upptäckt i århundraden. Nu kunde han inte låta bli att undra om det hade gått annorlunda om han hade varit mer påläst. Kanske var det hans fel att ritualen hade misslyckats? För det var vad det kändes som – ett misslyckande – även om han inte kunde förklara kraften som fällt dem alla till marken. Och det värsta var att de förmodligen aldrig skulle få reda på det heller. Det här hade varit deras enda chans. Det skulle dröja nittio år innan någon kunde utföra ritualen igen, och då låg de flesta av dem, om inte alla, redan begravda under jorden.
”Annorlunda?" upprepade han, inte så mycket som en fråga utan mer som en fundering. "Jag känner mig då knappast som en gud. Det känns snarare som om jag just har sprungit ett maratonlopp”, fortsatte han med en lekfullhet i rösten. ”Vem kunde tro att ritualer kunde vara så utmattande?”. Ellis borstade bort smutsen från sina kläder och gjorde ett försök att rätta till sitt blonda hår, som om att ordna det yttre kaoset skulle på något sätt lindra det inre tumultet. Därefter suckade han djupt.
”Jag tror jag behöver en drink efter det här”.
"Jag känner mig inte så bra…”, fick Samuel fram med en ansträngd röst, kämpande mot en yrsel och en lätt känsla av illamående som kröp inom honom. Han längtade tillbaka till skolan. Tanken på det trygga rummet, med dess bekanta väggar och föremål, lockade mer än någonsin. Där kunde han vila, och i lugn och ro bearbeta allt som hänt. Cecilia kände igen den plågsamma anspänningen i Samuels röst och lade en stödjande hand på hans rygg.
"Vi borde verkligen bege oss tillbaka", sa hon och hjälpte honom att resa sig på ostadiga ben.

Det hela är oerhört underligt, minst sagt. Ingen hade förutspått det här, det borde ha känts på något sätt. Något tecken på att krafterna tagit tag om dem borde de väl ändå få? Att de puttats bakåt av en väldans kraft är förvisso ett tecken, men någonting mer. Audrey blickar upp mot månen, som vid det här laget lyser nästintill övernaturligt mycket. Hon har aldrig sett en sådan måne, så stor, så lysande. Det känns nästan lite som att det är pågrund av deras misslyckade ritual som den ser ut på det viset, men så kan det inte direkt vara..
”En drink låter inte så dåligt,” instämmer hon och tvingar tillslut blicken bort från det starka ljuset. Hon känner sig sorgsen inuti, hjärtat värker av någon outgrundlig anledning, nästan som att det sakta men säkert separeras i två. Audrey slänger en blick mot sin tvillingbror, som nu kommit upp på fötter. Kanske det är för att Edmund verkar må riktigt dåligt, den brukar göra det då.. men det här känns väldigt annorlunda, en helt unik känsla. Varje gång hon får en sorgsen känsla, eller varje gång hennes obehagliga minnen kommer tillbaka så brukar hon vilja ha en drink. Det verkar som att Edmund och Samuel blivit riktigt dåligt påverkade av ritualen, men även Wesley ser vinglig ut. Det är av någon märklig anledning som hon inte kan sluta titta upp mot månen, nästan som att den hånar dem. Hon slingrar en arm runt sin tvillingbror så att han kan stödja sig mot henne på vägen ut ur den vilda skogen.
”Åh, nice, dåligt väder kommer säkert muntra upp oss.” Hör de Wesley slänga ur sig ironiskt medan han tittar upp mot himlen. Regndroppar har börjat leta sig ner mot marken, först är det bara några droppar, men strax därefter blir det bara mer och mer. Även han känner sig illamående, huden kliar inom honom och han känner hur värmen stiger. Han är både kall och varm. Att de alla blivit lite besvikna är väl ändå inte så konstigt? Den längsta ut av dem går fram mot Samuel och slingrar en arm runt hans midja så att han kan kunna stödja sig vid honom. Uppenbarligen har han själv blivit påverkad, men det är ändå långt ifrån hur illa Sammy och Eddie verkar må.
”Kom så tar vi oss tillbaka, imorgon kommer det hela vara över.” Säger han uppmuntrande och börjar röra sig mot stigen ut ur skogen, med ett fast grepp om sin vän.

När Ellis lade märkte till hur dåligt Samuel och Edmund verkade må, ändrades hans sinnesstämning snabbt från lättsam till mer bekymrad.
”Ja, vi borde nog dra härifrån", instämde han, tonen allvarligare nu. Visste att han inte kunde tillåta sina egna känslor av misslyckande att överskugga behovet av att ta hand om sina vänner.
Med långsamma steg började de gå tillbaka samma väg som de hade kommit. Regnet hade börjat falla, varsamt och ihållande, som om även himlen delade deras oro. Mörkret omfamnade dem med sina slingrande armar när de fortsatte att traska genom den tätt bevuxna skogen. Grenar sträckte sig ut som oroliga fingrar, försökte fånga tag i dem, som om skogen själv ville hålla dem kvar i sitt grepp. Plötsligt skar en åska genom den annars tysta natten, dess kraftfulla ekon studsade mellan träden och fick dem alla att rycka till av överraskning. Men efter en stund av trög vandring, började konturerna av byggnader så småningom avteckna sig i det dunkla ljuset. Skolbyggnaden framträdde som en vag silhuett i det avlägsna, och synen väckte en viss lättnad hos Cecilia, men den var också föremål för en ny oro. Hur skulle de förklara varför de var ute mitt i natten om någon kom på dem? Vad skulle de säga om det som hade hänt ute i skogen? Skolans konturer blev alltmer tydliga ju närmare de kom, och de kunde snart urskilja de mörka fönstren och de bleka väggarna som stod i kontrast mot den mörka himlen ovanför. En känsla av hemlängtan började smyga sig på Cecilia när de närmade sig byggnaden, en längtan efter trygghet och bekanta ansikten.
Vid de stora portarna som ledde in på skolområdet stannade vännerna upp, blickarna vandrade mellan varandra med en tyst förståelse. De var tillsammans i detta, vad det än innebar, och med ett beslutsamt nick ledde Ellis dem på området, redo att möta vad som än låg framför dem.

Väl inne på skolområdet var atmosfären lika dyster som utanför. Allt var öde och tyst. Men trots den dystre stämningen kände Samuel en stor lättnad över att vara tillbaka. Med ett hjärtan som slog hårt i bröstet gick vännerna mot skolans elevhem. Tankarna på vad de skulle säga om någon stötte på dem och frågade varför de var ute vid en så sen timma gjorde dem alla vaksamma. Tystnaden var nästan öronbedövande, bara avbruten av ljudet av deras egna andetag och fotsteg hördes i natten.
Till sist nådde de fram till vägskälet som skulle leda dem åt olika håll, och Samuel kände en klump i halsen när han insåg att det var dags för Ellis, Edmund, Wesley och han själv att skiljas från Audrey och Cecilia. Och det var med en sista, tung blick på sina vänner, som han tog det första steget mot pojkarnas elevhem, vetandes att deras vägar nu skulle skiljas, åtminstone för den här kvällen..

Edmund har absolut ingen aning om vad det är som pågår där inne i kroppen på honom. Varför han plötsligt fick sånt illamående, känslan av att det kryper något under huden på honom. Någonting känns fel, så fel. Men han gläds av att ha sina vänner och sin syster vid sin sida, han är åtminstone inte ensam. Han undrar vad det är som fått han själv och Samuel att reagera på det här sättet, varför det hela påverkat dem så mycket.. Wesley ser definitivt sliten ut, men han inser själv att den längre eleven är bättre på att gömma det än honom själv. Det ligger en tjock tystnad över dem under hela vandringen tillbaka till det stora skolområdet. Vad kan man ens säga? De kommer kunna diskutera det närmre under morgondagen, när de alla fått i sig lite sömn, och så har förhoppningsvis han själv och Samuel blivit bättre tills dess. Edmund stannar upp en stund när det är dags för att säga godnatt till sin syster och hans vän. Han vet inte varför, men det är tufft att säga godnatt den här kvällen. Det känns tungt i hjärtat, han vill verkligen inte släppa taget om sin syster, precis som hon inte vill släppa taget om honom. Men de bägge två inser att det är dags, de kan inte stå här i den svala korridoren i evigheter direkt.
”Vi ses imorgon,” viskar Audrey med ett svagt leende och stryker bort en hårtest från sin brors ansikte. Hon är fortfarande extremt orolig för honom, att lämna honom känns så grymt fel, men vad kan hon göra? Hon vet att han är säker med resten av vännerna, de kommer ta hand om varandra om nu någonting kan tänkas hända.. men det kommer det inte. ”Sov så gott.” Hon släpper försiktigt taget om sin bror, som möter hennes leende.
”Detsamma,” med det så vänder de ryggen mot varandra och börjar röra sig mot motsatta håll. Allting känns grått och dystert, det är som att allesammans blivit ledsna och sorgsna. Audrey blickar mot Cecilia innan hon knyter samman sin hand med hennes väns när de går mot sitt elevhem. Gud, hon hade haft så rätt, de borde inte ha gjort det här. Förut hade det känts spännande och exalterande, men nu inser Audrey själv att det troligen kommer leda till saker som de alla helst skulle undslippa.

Med hjälp av sina vänner tog sig Samuel fram längs korridoren, och väl inne i sitt rum kände han hur hans ben gav vika under honom. Han föll tungt ner på sängen och tyckte sig känna hur något mörkt långsamt slingrade sig runt hans medvetande, likt ormar som smög sig genom hans tankar. Ett kvävande tryck i bröstet hindrade honom från att andas ordentligt, och svarta fläckar dansade för hans ögon. Sängen kändes som en fristad, men det var också en plats där de mörka krafterna kunde ta över honom fullständigt. Medan han låg där kämpade hans medvetande mot det ondskefulla som försökte ta kontroll över honom. Han försökte skrika, men orden fastnade i hans strupe, och till slut övermannades han av tröttheten och mörkret, och föll in i en djup och orolig sömn, där mardrömmar väntade på att förtära honom.

När Ellis äntligen nådde sitt rum var han utmattad.. Tankarna på vad som hade hänt ute i skogen och alla obesvarade frågor snurrade runt i hans huvud och gjorde honom vansinnig. Med tysta steg gick han fram till en av hyllorna och började rota bland sina tillhörigheter. Där, gömd bakom några böcker, hittade han det han letade efter - en flaska med whisky. Han hade sparat den för en regnig dag, och den dagen verkade vara nu. Han plockade försiktigt fram flaskan och drog av korken. En doft av alkohol fyllde rummet när han hällde upp ett glas, och med en sista suck tog han en djup klunk och lät den brännande vätskan rinna ner i halsen. Men trots den tillfälliga lättnaden som alkoholen erbjöd, kunde han inte ignorera den gnagande oron som fortfarande fanns kvar i hans bröst. I tystnad drack han upp glaset och ställde sedan tillbaka det på bordet, fortfarande med en tung känsla i sitt hjärta.

När de närmade sig elevhemmet kände Cecilia hur en klump bildades i hennes hals. Hon visste att de snart skulle behöva skiljas åt, och tanken på att vara ensam i sitt rum fyllde henne med en känsla av olust. Men hon insåg också att hon behövde tid och utrymme för att bearbeta allt som hade hänt. Med en tyst nick och ett avsked till Audrey skiljdes de åt utanför sina rum, och när hon väl kom in och dörren stängdes bakom henne kände hon hur tårarna började svida i hennes ögon. Men hon vägrade att låta dem falla. Istället tvingade hon sig själv att andas lugnt och kontrollera sina känslor. Med skakande händer stegade hon in i badrummet och ställde sig framför duschen. Ljudet av det rinnande vattnet fyllde rummet med en lugnande rytm. Hon steg in i duschen och lät det varma vattnet skölja över henne. Kände hur spänningen i hennes muskler började släppa taget. Och där och då, kände hon sig äntligen fri att låta tårarna flöda.

Det tog en stund för de alla att komma fram till sina rum. Både Edmund, Wesley och Samuel känner sig gängliga och ser helt förstörda ut vid det här laget. Hur kunde något sånt här ha hänt? Vad egentligen var det som hade kommit över dem? Var det ritualen? Eddie är fortfarande en skeptiker, men vad annars hade kunnat få tre från kompisgänget att må så här? Det finns inte någon vettig förklaring, förutom att de blivit ordentligt sjuka av regnet och den kalla vinden. Men även det låter orimligt. När Eddie kommer fram till sitt rum så hinner han endast ta av sig skorna innan han faller ner mot den välkomnande sängen, kläderna fortfarande på. Det om något visar hur oändligt trött han är. Edmund går aldrig och lägger sig utan att tvätta ansiktet, borsta tänderna noga och med något mer bekvämt på kroppen. Men vem kan egentligen döma honom just nu? Hjärtat dunkar hårt där inne i bröstkorgen på honom, han känner sig kokhet och kallsvettig på samma gång. Han gömmer ansiktet i händerna och gnyr tyst, han känner sig fruktansvärt. Han vill tvinga sig själv att ställa sig upp, ta av sig de nerblötta och smutsiga byxorna, plus slänga av sig jackan. Han skulle även vilja byta sängkläder efter att ha smutsat ner dem med de leriga byxorna, men han kan varken sätta eller ställa sig upp. Det får vara som det är. Han sluter ögonlocken med en rynka i pannan och ett sorgset ansiktsuttryck. Tyvärr kommer inte ens sömnen få honom att må bättre.

Wesley känner sig väldigt lustig, ändå verkar han ha kommit lyckligt undan i jämförelse med två andra i gruppen. Han klarar av att ta av sig sina kläder, däremot landar de i en stor hög vid sängen. Han sätter sig ner på den mjuka sängen och gömmer ansiktet i händerna, med armbågarna vilande mot hans knän. Vad var det egentligen som hade hänt? Kanske de kommer känna sig bättre under morgondagen? Det kanske är då som deras nykomna krafter kickar in.. krafterna kanske bara behöver lite tid att växa? Det är önsketänkande, men Wesley har alltid försökt vara en optimist och han tänker fortfarande vara det. Han ångrar att han bettet sig så dystert när de alla sagt adjö, han borde ha försökt muntra upp dem på något sätt. Han har ingen aning om hur han skulle ha lyckats med det, men det känns som att han borde ha gjort något.
”Tandborstningen får helt enkelt vänta tills imorgon.” Mumlar han för sig själv och drar täcket över ansiktet. Han känner sig frusen, men han vet inte riktigt vad han ska kunna göra åt det. En kopp te hade passat bra just nu, men att tassa ner till köket har han varken ork eller lust att göra. Det får helt enkelt vänta tills morgondagen.

Det är oerhört jobbigt för Audrey att lämna sin bror på det här sättet. Även att lämna Wesley och Samuel. Hon bryr sig om dem alla tre väldigt mycket, att se dem må så dåligt får hjärtat att värka i henne, men just nu har hon ingen aning om vad hon kan göra åt det. Tyvärr kan hon inte smyga in till dem med något att äta, varm choklad eller något starkare än det. Det skulle bara sätta dem ännu mer i klistret. Hon känner en liten tår glida ner över kinden, men hon tvingar genast bort den. Hon ska inte gråta, inte nu. Imorgon kommer allihop att känna sig bättre igen, de alla kommer att gå tillbaka till normalt. Audrey ser ner på sin hand och märker hur svullen den har blivit. Det gör fortfarande väldigt ont, och hon börjar leta efter en kall kompress att vira in handleden i. Hon fick en första hjälpen kit av sin tvillingbror, just då hade hon inte riktigt trott att hon skulle få användning av den, men nu inser hon själv att den är väldigt bra att ha. Audrey virar tyget om hennes handled efter att ha skvätt kallt vatten över hennes ansikte, plus borstat tänderna. Hon vet inte hur hon får ork till att göra det, men det får hon. Hon har absolut ingen aning om hur hon ska kunna få någon som helst sömn efter det här, men hon tänker ändå försöka.

Morgonen därpå vaknade Ellis med en mardrömslik huvudvärk, som om tusen små hammarslag pulserade genom hans skalle. Hade han verkligen druckit så mycket igår? Eller var det nattens äventyr som lämnat honom i detta skick?
”Fan också," mumlade han för sig själv. Allt som hade hänt kvällen innan rullades upp i minnet, och med ögonen fortfarande halvslutna drog han sig motvilligt upp ur sängen och stapplade iväg mot badrummet. När han nådde fram till spegeln möttes han av en blek och urvattnad reflektion av sig själv, långt ifrån den pigga och energifyllda personen han vanligtvis var. Varje rörelse var trög och motvillig, och trots att han helst av allt ville stanna under täcket tvingade han sig själv att kliva in duschen. Hoppandes att det kalla vattnet skulle väcka honom till liv.

När han till slut lämnade sitt rum möttes han av det skarpa solljuset från fönstren i korridoren. I vanliga fall hade han väl knappt lagt märke till den, men just nu gjorde dess strålar mer ont i hans huvud än han hade trott var möjlig…
”Godmorgon, Elijah”.
Rösten fick Ellis att rycka till. Förskräckt vände han sig om och fick syn på Samuel som bara stod några meter ifrån honom, klädd i träningskläder och med en frisk lyster i blicken.
”Har du varit ute och… sprungit?”, frågade han förbluffat.
”Ja, jag vaknade tidigt och kände mig rastlös”, svarade Samuel, hans andetag fortfarande lite ansträngd efter träningen. Något med den unga mannen verkade annorlunda. Var det här verkligen samma kille som knappt kunnat stå på benen efter ritualen? Hur var det ens möjligt att förändras så dramatiskt på några timmar? Han såg ut att vara på topp och verkade dessutom vara på gott humör., medan Ellis själv kämpade för att ens hålla sig upprätt.
"Är allt okej?”, frågade Samuel när han såg Ellis förvirrade uttryck. ”Du ser rätt trött ut…”.
Ett kort, bittert skratt lämnade Ellis.
”Ja. Bara en vanlig morgon efter en livlig kväll. Men fan, jag lever i alla fall.”. De båda männen log. ”Jag är bara förvånad över hur pigg du verkar, efter allt som hände igår”, fortsatte han, fortfarande förbryllad över den dramatiska förändringen.
Samuel suckade och nickade förstående. "Det var en tuff natt, men jag känner mig bättre idag. Mycket bättre faktiskt… ", förklarade han och Ellis bara nickade långsamt. försökte ta in allt.
”Jag är glad att höra det”.

Med en stor suck sätter sig Wesley motvilligt upp i sängen. Solen som skiner in genom persiennerna får det att sticka i ögonen på honom. Han har ingen aning om hur mycket klockan är, men lyckligtvis är det en ledig dag för eleverna. Om de skulle ha haft lektioner under den här dagen så skulle han troligen inte orka gå på någon ut av dem. Han är så fruktansvärt trött, och egentligen är väl inte det särskilt konstigt? Ritualen hade gått långt in på natten och han hade kommit till rummet sent. Hur länge kan han ha fått sova? För lite iallafall, och när Wesley sover för lite så betyder oftast det att det kommer bli en riktigt tuff dag. Lyckligtvis är han väldigt duktig på att gömma sin trötthet, eller när han mår allmänt dåligt. Efter att ha gjort sig i ordning för dagen så beger han sig ut ur sitt rum och möts av bekanta röster. Blicken glider över två av sina vänner och ett påklistrat leende stryker sig över hans läppar.
”Verkar lite som att ni bytt mående med varandra,” påpekar han och slänger en arm om vardera av hans kompisars axlar.” Det förbluffar honom hur snabbt Samuels mående skiftat. Han ser frisk ut, ett leende på hans läppar och lyster i ansiktet. Det är underligt hur det verkar som att både han själv och Ellis mår sämre än Sammy, med tanke på hur illa han verkat må under natten som gått. ”Att du klarat av att springa är imponerande, igår kunde du knappt stå på benen.” Wesley släpper taget om de två och drar sina händer över ansiktet, fortfarande riktigt trött med brist på energi.

Ljuden som slår Audreys öron får huvudet att värka. Hon gnyr högt och börjar krama om sitt huvud i ett försök att få huvudvärken att försvinna. Allt ljud låter dubbelt så mycket som det brukar. Vinden, klockan i hennes rum. Saker som vanligtvis inte irriterar henne får henne nu att vilja slänga saker i väggen. Det är som en riktig dålig bakfylla, men värre än alla de hon någonsin haft tidigare. Hon har ingen aning om hur hon ska kunna ställa sig upp ur sängen, än mindre göra sig i ordning och ta sig ut ur rummet. Kanske hon bara får stanna där inne, i mörkret, ensam. Hon hatar att vara ensam. Ensamheten får hennes mörka tankar att komma, hon behöver hålla sig sysselsatt nästan konstant för att inte behöva övertänka eller kolla tillbaka på gamla, hemska minnen. Men av någon anledning bryr hon sig mindre vid det här laget. Hon tvingar sig själv tillslut att dra benen över sängkanten och låta fötterna komma i kontakt med det svala golvet. Hon tvingar sig själv att göra sig i ordning, tvingar sig själv att gå ut genom dörren. Varje steg är tungt, men kanske hon bara kan ta sig till att äta en frukost, att ta sig ut i solen. Det skulle få henne att må bättre. Kanske hon kan gå till byn, köpa någonting gott. Men djupt där inne i skallen vill hon bara ha en sak, och det är att ta någonting starkare än kaffe att dricka, trots den tidiga timmen.

Trots den pulserande huvudvärken som bultade i hans tinningar, blev Ellis genast på bättre humör när han hörde den välbekanta rösten och kände hur en arm omslöt hans axlar.
"Ja, det verkar som jag har tagit en rejäl smäll, medan Sammy här ser ut att stråla som aldrig förr”, sa han och lät ett leende dansa över hans läppar. Tog sedan en djupt andetag och försökte skaka av sig den kvardröjande tröttheten. Det var ju ändå en ledig dag, och han ville inte låta den gå till spillo genom att tillåta sig själv att bli helt nedslagen av trötthet och brist på energi.
”Jag hörde några killar prata om en fest på skolan ikväll. Borde vi gå?" frågade Samuel, vars röst nu bar på en ton av förväntan och en gnutta osäkerhet. Han tittade på sina vänner med en blick som letade efter deras godkännande, samtidigt som han inte kunde dölja sin egen nyfikenhet inför idén om att delta i festligheterna.
"De där festerna är extremt tråkiga, Sammy," svarade Ellis med en nästan uttråkad ton, som om han kunde förutse hur kvällen skulle bli. Kunde redan föreställa sig den stela atmosfären och de tillgjorda leendena som skulle pryda ansiktena hos de uppklädda festdeltagarna.
"Det är bara det att…”. Samuel tvekade. ”…jag har gått här på skolan i några månader, och jag tänkte att det vore kul att lära känna lite nya människor” fortsatte han. Hans ögon skimrade av en längtan efter att utforska och uppleva något nytt. Det var som om han, trots sin osäkerhet, vågade hoppas på att festen skulle vara en möjlighet att expandera hans sociala cirkel.
”Jag tror jag skulle föredra att bli fastbunden på en stol och tvingas lyssna på en fem timmar lång och tråkig föreläsning än att gå på en av de festerna," svarade Ellis med ett snett leende. Han lutade sig närmare Samuel och lade en hand på den unge mannens axel. "Men om du verkligen vill gå, så är jag med på det. Vad säger du Wes, är du med oss?”. Han såg upp på sin långa vän, och som alltid kände Ellis en lätt pirrande spänning i bröstet när Wesley fanns i närheten. Han visste att det inte var något han kunde erkänna öppet, men tanken på Wesley hade en förmåga att smyga sig in i hans tankar, både dag och natt. Och bakom den lekfulla ytan fanns en djupare längtan – en längtan efter mer än bara vänskap. Han önskade att han kunde vara ärlig med sig själv och med Wes, men det fanns en rädsla inom honom. Rädslan för att förstöra det de redan delade, rädslan för att bli avvisad, att bli ensam och förlora den speciella plats han hade i Wesleys liv…

De ljusa ögonen flackar fundersamt mellan de två jämnåriga männen. Fest? Wesley känner sig redan osäker kring det hela så fort han hör ordet. Eleverna på skolans tag på fest ser lite annorlunda ut än de fester han helst skulle vilja gå på. Nu har han själv hållit i ett par fester, men de skiljer sig rätt rejält från hur många ut av de andra festerna på skolan sett ut. Hur festerna kommer se ut beror lite på vem det är som anordnar dem, när Wes själv gör det så är det strikt beslutet att man inte talar om det framför lärarna, eller elever som kan tänkas skvallra till lärarna. På något underligt sätt har han kommit undan med tre fester i ungefär samma tema, något starkt att dricka, musik på hans vinylspelare och spel i alla dess former. Men som Ellis säger, det har varit oändligt många tråkiga fester på skolan, så det är mycket möjligt att just denna blir precis likadan. Blicken stryker sig över Samuels ansikte, han ser så uppspelt ut, hans ögon skimrar med längtan och det är uppenbart att han vill utforska skolans alla delar mer. Det är mycket uppenbart för Wes att någonting förändrats hos Sammy, men han har ingen aning om vad det kan vara för något. Hans långa armar glider ner från axlarna på sina två vänner medan han drar en hand genom de mörka lockarna. Om han ska vara helt ärlig så hade han sett framemot en drink på en pub i byn inte så långt borta från deras skola, men det känns inte riktigt som att han kan säga nej till det här. Det känns som att han som kompis borde hänga på.. om Samuel går runt och socialiserar sig med andra kommer nog Ellis dö av uttråkning, Wesley kan inte döma honom, för han hade gjort precis samma sak.
”Tja,” börjar han tveksamt. Det är väl ändå lika bra att gå, plus så kommer det inte alls bli lika tråkigt om han har Ellis och Samuel vid sin sida. Han behöver nog inte ens stanna så länge.. och tänk om det blir en fantastisk fest? Vem vet, kanske blir årets höjdpunkt. Wesley förstår själv att det är rent önsketänkande, men ändå. ”Okej visst, men jag lovar inte att jag kommer vara där så länge. Vissa fester har en talang för att uttråka honom. ”Vilken tid är det?” Kanske han skulle hinna och ta ett glas innan dess?