Over the rainbow [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Over the rainbow [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
l’Hospial
Elev |
Okej, Zhiyuan hade helt klart överreagerat över det där med vinet, men han hade verkligen varit sugen i den stunden. Han hade redan en tendens att dränka sina sorger och sin smärta med alkohol och bara känslan av att fullmånen sakta men säkert närmade sig, fick honom att vilja dränka den där sorgen ännu mer. Därför hade han blivit smått purken när glaset helt plötsligt försvunnit, men det var ingenting den andre skulle sitta och känna sig dålig över. Det hade varit ett dåligt skämt, varken mer eller mindre än så. Artonåringen fick helt enkelt ta och acceptera att det var borta och vad hade han egentligen trott? Att de skulle sitta och dricka och roa sig under en kvarsittning? Nej, hur dum fick man bli?
”Äsch, varför sitter du och ber om ursäkt för? Jag är bara överkänslig”, mumlade Zhìyuan, som knappt kunde hålla sig för skratt när den andres ögonbryn sköts upp i pannan på honom. Var det så konstigt att han tackat ja till ett förslag som den andre lagt på bordet? Isåfall kanske han inte borde ha slängt ur sig det. Men nu hade han gjort det och tja, vad skulle den längre av dem göra? Be honom att dra åt helvete? Som sagt hade han ingenting emot att lära känna huvudprefekten lite bättre. De hade redan en dålig uppfattning om varandra så det var bättre att skaffa sig en ordentlig, mer genuin uppfattning. ”Visst, jag lovar att säga till”, lovade artonåringen och sneglade mot de där blåa ögonen. Det kanske var väldigt random, men Loui hade extremt fina ögon. Färgen var så mjuk och ljus och de där ögonfransarna så långa och tjocka..han hade aldrig riktigt tänkt på det innan, men det kunde ju bero på att han knappt gett den andre en ordentlig titt. ”Hur mår jag?” Upprepade Zhìyuan och rynkade lätt på sina mörka ögonbryn. Såg han verkligen så hemsk ut att Loui var tvungen att fråga det? Förmodligen, det hade i vilket fall inte förvånat honom. ”Jag mår fint, varför undrar du?” Frågade artonåringen och studerade den jämnårige eleven. ”Hur mår du själv?” Sköt han därefter tillbaka mot den andre och försökte dra undan chipspåsen, vilket inte slutade något vidare. Loui fick ändå tag i några chips, trots hans försök att norpa åt sig hela påsen själv. Åh, McGonagall måste ha varit otroligt stolt över sig själv i den stunden. ”Vi kan köra varannan, men jag kan inte lova att jag kommer lyckas”, erkände Zhìyuan därefter och knaprade på de sista av chipsen. ”Men jag ska försöka!” Och med de orden riktade han bestämt staven mot påsen och viftade med den, i samma rörelse som de gått igenom innan. Först hände ingenting, men efter några sekunder vibrerade påsen och vek ihop sig, bara för att förvandlas till en relativt liten sten. ”Kolla! Kolla där! Det gick ju fint det där!” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 1 maj, 2023 21:05 |
l’Hospial
Elev |
Att kila ner till Hogsmeade och ta sig ett glas med någonting gott var nog det bästa man kunde göra. Okej, kanske inte det bästa men det toppade allt listan. Den lilla byn var otroligt mysig och det var inte bara barerna som var trevliga, nej, det var minst lika härligt att bara vandra omkring bland gränderna och ta in känslan av allting runtomkring en.
”Tro mig, jag kommer inte att glömma det”, försäkrade Zhìyuan och betraktade stenen framför dem. Tänk att den här kvarsittningen skulle leda till att han satt och hade en genuin konversation med Loui Delavigne, en av de två huvudprefekterna, lärarnas lilla älskling. Merlin, de var så olika att det nästan var skrattretande. För medan Loui var en av professorernas favoriter, var Zhìyuan den totalt raka motsatsen. Han var jobbig att ha och göra med vad det än handlade om, förutom i förvandlingskonst och försvar mot svartkonster. Men utöver det, tja, alla lärare avskydde honom. Han hade alltid haft det svårt i skolan och visste inte riktigt hur han skulle hantera det. Så istället för att bete sig som en vanlig, mänsklig varelse, och fråga om hjälp när han så desperat behövde det, lät han helt enkelt bli. ”Varför gör det dig orolig? Du känner inte mig och jag känner inte dig”, påpekade Zhìyuan och skrattade sedan till. Jaså, han hade frågat för att det var hans jobb, eller en av hans uppgifter? Artonåringen skakade på huvudet för sig själv och kunde inte låta bli att himla med ögonen. Vad skulle han säga? Att han mådde skit och kände sig på gränsen till sjuk? Jo, kanske det var bättre än att ljuga. ”Jag tror att jag håller på att bli sjuk, känner mig febrig och är helt hundra på att jag kommer börja blöda näsblod snart”, sade han och ryckte på axlarna. Kroppen ville inte riktigt vara med längre, vilket den sällan ville vara desto närmare fullmånen kom. Den fick honom att bli sjuk, oftast en hel vecka innan den faktiskt tog ett ordentligt grepp över honom och fan, det sög verkligen. ”Du ser inte ut som att du mår fint”, påpekade Zhìyuan och rynkade på ögonbrynen. ”Du ser helt slut ut. Har du på riktigt suttit och pluggat hela nätterna?” Han sa inte så för att vara elak eller något, men Loui såg inte helt frisk ut heller. Snarare trött och aningen sliten, precis som artonåringen själv. Helt ärligt hade Zhìyuan inte heller förväntat sig särskilt mycket när han viftat på staven mot chipspåsen, men se där, ibalnd gick saker och ting faktiskt som de skulle! ”Tack!” Kvittrade artonåringen och plockade upp stenen, fipplade lite med den ett slag innan han placerade den på bordet igen. ”Då är det din tur igen då.” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 2 maj, 2023 09:17 |
l’Hospial
Elev |
”Det är klart att det går, men det är inte direkt någonting som brukar hända. Jag menar, jag ser ut som skit hälften av tiden men det är ändå ingen som frågar hur jag mår”, svarade Zhìyuan och ryckte på axlarna. Nej, det var liksom ingenting som hände. Eleverna gick genom samma korridorer dag ut och dag in, de såg varandra varje dag vid flera tillfällen, men det hände aldrig att någon stannade upp och frågade hur någon annan mådde. Kanske om de kände varandra sedan innan, men en främling ställde aldrig den frågan till en annan främling. Det var helt enkelt någonting som inte hände och som aldrig skulle börja hända heller.
Artonåringen studerade den jämnårige medan denne pillade med sina fingrar, slet och grejade med de stackars nagelbanden som såg ut att de skulle kunna börja blöda vilken sekund som helst. Däremot vek han undan med blicken när Loui plötsligt räckte honom en förpackning med servetter. Det var ju bra att vara förberedd, men han hade inte ens hunnit börja blöda från näsan ännu, vilket gjorde gesten extra fin på något underligt sätt. ”Tack”, mumlade Zhìyuan och tog emot den lilla förpackningen. ”Lovar att ge tillbaka den om jag inte börjar-” Han stannade upp halvvägs genom meningen och lutade huvudet bakåt. Åh, det var som om näsan bara väntat på att få släppa lös vattenfallet. ”Okej, nu är jag verkligen tacksam”, konstaterade artonåringen och höll upp en av servetterna mot näsan. ”Och jo, jag har varit hos madam Pomfrey flera gånger men hon kan inte direkt göra något..däremot kommer jag nog dra dit när det här är över för min näsa hatar mig och går knappt att hejda när den väl dragit igång”, rabblade han fortsättningsvis och stirrade sedan mot Loui med stora ögon. Hade han på riktigt suttit vaken och studerat hela nätterna? Det kunde knappast vara hälsosamt. ”Det kan inte vara hälsosamt..du borde försöka få lite sömn i alla fall”, kraxade artonåringen och viftade sedan mot McGonaGall. Det dröjde ett slag men efter några sekunder uppenbarade sig professorn vid bänkarna. ”Blöder du näsblod nu igen?” Frågade McGonagall med en suck och skakade på huvudet för sig själv. ”Nåväl, iväg till sjukhusflygeln med dig. Mr Delavigne, kan du följa med Mr Huaze så att han inte råkar gå in i en vägg eller någonting? Ni kan ta med er kudden och fortsätta med övningen där”, fortsatte hon och lutade försiktigt Zhìyuans huvud ännu längre bakåt, innan hon gick tillbaka mot sin kateder och skrivningarna hon hade att rätta. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 2 maj, 2023 12:28 |
l’Hospial
Elev |
Bara sättet Loui lagt huvudet på kudden talade för hur otroligt utmattad han egentligen var. Zhìyuan tyckte nästan lite synd om honom, eller snarare väldigt synd om honom. Tänk att känna en sån press att man var tvungen att studera dygnet runt, utan några pauser eller tid för sig själv. Artonåringen kunde inte ens föreställa sig att leva på det sättet, och då levde han inte direkt någe vidare liv själv. Han kände verkligen för Loui, även om han inte riktigt kunde förstå varför. De kände som sagt inte varandra men med tanke på hur han såg ut, kunde han inte undgå att bry sig. Inte för att han såg dålig ut på något sätt eller vis, men han såg trött ut, som om han behövde en natts lång, ostörd sömn. Precis som Zhìyuan själv behövde, trots att han sovit relativt okej de senaste nätterna. Men han behövde ändå sova, för att vila upp sig inför det som komma skulle.
Artonåringen lutade huvudet bakåt och reste sig långsamt upp från stolen, med hjälp från Loui. Han vinglade till en gnutta när han väl kom upp på benen men lyckades hålla sig någorlunda stadig, åtminstone tillräckligt för att inte ramla rakt ner på rumpan. Som tur var låg sjukhusflygeln inte jättelångt bort, men tillräckligt för att det skulle vara jobbigt att ta sig dit. ”Tack”, mumlade Zhìyuan och slängde iväg en ursäktande blick mot den jämnårige eleven. ”Det brukar inte komma förrän senare på kvällen men antar att jag är undermedvetet stressad eller någonting”, fortsatte han och började långsamt röra sig mot sjukhusflygeln, efter att han slängt ryggsäcken över en av axlarna. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 2 maj, 2023 15:15 |
bubbles
Elev |
Som förväntat så är Zhíyuan lite vinglig på benen, vilket är förståeligt med tanke på att han inte kan se vart det är han går. Det är väl lite som när man snurrar massvis med gånger och man blir alldeles mosig i hjärnan. Hm ja, Loui tycker allt att mosig är ett bra sätt att beskriva det på. Han själv har också fått näsblod en hel del gånger, oftast pågrund av extrem stress. Har hänt att han fått det medan han skriver prov för även om han oftast klarar proven galant, så blir han sjukt stressad både när han pluggar till provet och när han skriver det. I början på första året så trodde lärarna att det var något trick för att få gå ut ur klassrummet och fuska till proven, men de har lärt känna honom nu och vet att det inte är fallet. Artonåringen ler mot den andre efter den där ursäktande blicken. Loui har inte någonting emot att hjälpa honom till sjukhusflygeln, det känns som en självklarhet för honom.
”Så du får det rätt ofta?” Undrar ravenclaweleven medan han långsamt hjälper Zhíyuan ut genom klassrummet och påväg till sjukhusflygeln. Det kommer nog ta en stund att komma dit, de går trots allt väldigt långsamt så att den andre ska kunna stå stadigt på fötterna. Loui vet inte riktigt vad han ska säga därnäst, om han ens ska säga någonting. Han är lite orolig över att hans fråga ska vara för påträngande, och han vill inte vara mer påträngande. De känner inte varandra alls och det här är nog något som de kommer att glömma bort senare. De är varandras motsatser och han tvivlar på att de ens har någonting gemensamt. Loui vill ofta fylla tystnaden med något, men den här gången så vet han inte vad han ska säga. Han har fått för sig att Zhíyuan inte tycker om honom av någon anledning, vilket gör det hela lite mer klurigt. Medan de rör sig långsamt framåt, som två små sköldpaddor, så tittar artonåringen än en gång ut genom fönstret där stjärnorna glittrar. Det är snart fullmåne, han brukar alltid sova riktigt dåligt vid fullmånar.. varför vet han inte riktigt. Nu spelar det väl ingen roll eftersom att han nog skulle vara vaken oavsett, men ändå. Loui kliar sig löst vid nacken och vänder återigen blicken rakt fram så att han kan se vart de går. Vore väldigt tokigt om han stirrar ut genom fönstret och de faller ner mot marken. 2 maj, 2023 15:53 |
l’Hospial
Elev |
Rätt ofta var en underdrift. Om Zhìyuan fick kvarsittningar ofta, fick han näsblödningar precis hela tiden. Och på samma sätt som han fick näsblödningar ofta, spenderade han ungefär åttio procent av sin fritid i sjukhusflygeln. Plus lite till utöver det. Merlin, han spenderade nästan mer tid där än han gjorde i sin egen sovsal, något som talade starkt för hur sjuk han egentligen var. Bokstavligen. Kroppen klarade knappt av förvandlingarna och uttryckte sitt missnöje en hel vecka innan fullmånarna. Det började ofta med att han fick feber, därefter följt av våldsamma näsblödningar och muskelvärk som knappt ens gick att beskriva.
”Hm? Åh, jo, jag brukar blöda näsblod flera gånger i månaden. Madam Pomfrey brukar behöva stoppa in staven och bränna ihop mina blodkärl för att det ska sluta också, så det är ingen liten skitsak heller”, berättade Zhìyuan och fortsatte hålla sitt huvud bakåtlutat, även om han hade det lätt på snedden, så att han nätt och jämnt kunde kolla ut genom fönstren medan de rörde sig genom den tomma korridoren. Det hade varit en fin dag ute så det var inte så konstigt att man kunde se stjärnorna på den mörka kvällshimlen, tillsammans med den nästan fulla månen. Artonåringen rös med ens till och skakade lite på huvudet, någonting som fick honom att känna sig smått yr. Okej, dålig idé. Medan de gick där i tystnad kunde han inte låta bli att diskret studera Loui. Trots att han såg lite trött ut, såg han ändå otroligt bra ut. De mörkblonda lockarna ramade hans ansikte på ett fint sätt och ögonen hade en färg Zhìyuan bara kunde drömma om att ha på sina egna. Den där ljusblåa färgen passade honom verkligen, på samma sätt som de fylliga, lätt rosiga läpparna. Merlin, nej vad tänkte han egentligen på? Förbjudna saker. Han kände inte försteprefekten så att gå omkring och tänka såna tankar var inte okej, åtminstone inte enligt honom själv. ”Så, tänker du sova något inatt eller planerar du att stanna uppe hela natten och plugga?” Frågade artonåringen samtidigt som de svängde runt ett hörn och sjukhusflygelns dörrar uppenbarade sig i slutet av korridoren nu framför dem. Kanske det hade varit en dum fråga, okänsligt av honom, men han ville genuint veta. För svarade den andre att han tänkte stanna uppe tänkte Zhìyuan minsann försöka övertala honom att inte göra det. Det var liksom inte hälsosamt att sitta vaken hela natten och av någon anledning brydde han sig. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 2 maj, 2023 16:29 |
bubbles
Elev |
Men herregud. Loui har faktiskt inte hört någon ha så kraftigt näsblod så att man behöver stoppa in staven i näsan för att fixa det. I jämförelse så ser hans egna problem med näsblod pyttesmå ut, för så långt brukar det aldrig gå.
”Nej, det låter verkligen inte som en skitsak, och flera gånger i månaden? Fy fan,” säger Loui, lättad över att han inte har liknande problem. ”Har du ont på fler ställen?” Egentligen har han ju ingenting med det att göra, så han tänker inte tvinga Zhíyuan att svara på det, men ofta kan det komma mer smärta i och med regelbundna näsblödningar. Loui kan inte undgå från att känna för den jämnårige eleven, för uppenbarligen är det någonting som brukar göra så att han får näsblödningar. Nu kan det ju såklart komma random också, men av någon anledning så tror han inte att det är fallet med killen han försöker få in till sjukhusflygeln. Loui kan verkligen känna Zhíyuans blick på sig, och han undrar vad det är han tänker om honom. Tänker han något speciellt? En stund så tittar han bara framför sig i ett försök till att ignorera det hela, kinderna blir lite varma av någon anledning. Det är troligen för att han är aningen blyg ibland, framförallt när någon kollar på honom när han inte har sagt någonting. Men tillslut så vänder han blicken till slytherineleven och fångar upp hans blick. Nu hade den där blicken varit rätt diskret, men han hade uppfattat den iallafall. Vad är det som rör sig där inne i huvudet på honom? Han är inte direkt obekväm med att den andre kollar på honom, men han hade funnit det förvånande. Tyvärr kan han inte försöka tyda ansiktsuttrycket på den jämnårige, han har trots allt servetter för ansiktet och lutar huvudet bakåt, så det är lite svårt. Annars kanske det hade avslöjat någonting. Loui skulle vilja kunna studera den andres ansikte också, men det funkar ju inte direkt heller. När Zhíyuan frågar om han tänker stanna uppe hela natten och plugga så skrattar Loui tyst till. Ja, vad tänkte han göra egentligen? Både kroppen och hjärnan är trött, men det finns så mycket att göra. Han har fått flera stressutslag på kroppen, främst på halsen. Det är lite typiskt, för de märkena kan han inte riktigt gömma om han inte använder turtlenecks, och han tycker att de är rätt obekväma. ”Det är rätt mycket att göra, så tror jag behöver stanna uppe om jag ska vara ärlig,” erkänner artonåringen med en suck och hjälper Zhíyuan in i sjukhusflygeln. ”Jag har ju försökt somna några gånger, men ibland funkar det bara inte.” Nej, när han är stressad så blir det ofta så att han inte kan sova, det funkar liksom inte. 2 maj, 2023 16:57 |
l’Hospial
Elev |
Flera gånger i månaden var mycket riktigt ”fy fan”, så att säga. Det var jobbigt att gå och dras med det stup i kvarten, men Zhìyuan påminde jämnt och ständigt sig själv om att det fanns andra som hade det värre, betydligt värre. Typ som personen bredvid honom som inte verkade ha sovit ordentligt på flera dagar. Det var ett betydligt värre öde än att behöva springa till madam Pomfrey lite då och då.
”Är du inte redan bäst i hela vår årskurs? Varför behöver du stanna uppe hela natten?” Kontrade artonåringen och stapplade in i sjukhusflygeln, som tur nog var tom på folk. Den brukade förvisso vara det, men det var alltid lite av en lättnad när han insåg att den fortfarande var det. För att dela rum med en massa andra elever när man mådde skit, nej det var motsatsen till roligt. Zhìyuan slog sig ner på en av de tomma sjuksängarna samtidigt som madam Pomfrey kom hastandes ut från sitt kontor. ”Men lilla vän, är du tillbaka nu igen?” Undrade hon och skyndade fram till slytherineleven, där hon sänkte pappret bara för att genast trycka upp det mot näsan på honom igen. ”Jo, det var tydligen dags”, svarade artonåringen smått kvävt och flackade med blicken mellan skolsystern och Loui. ”Jag ser det”, konstaterade hon och drog fram sin trollstav ur förklädet hon bar. Hon sänkte sedan återigen papperna från Zhìyuans ansikte och stoppade försiktigt in staven i näsborren han blödde ur. Därefter mumlade hon någonting obegripligt - någonting som fick en liten blixt att forsa genom staven och rakt in i näsan på patienten, som pep till. ”Sådär, det borde fixa saken men du ska få ett elixir som stärker blodkärlen också och jag vill ha kvar dig hör över natten utifall det händer igen”, sade madam Pomfrey och drog ut staven, som hon sedan höll en bit ifrån sig. När skolsystern sprang iväg för att hämta någonting slytherineleven kunde tvätta sig om ansiktet med, vände Zhìyuan de mörka ögonen mot Loui igen. Han såg sådär smått ursäktande ut, men förhoppningsvis hade den andre inte tittat så noga på vad det var sköterskan sysslat med. För vem ville se någon med en trollstav i näsan? Ingen. ”Förlåt att du behövde följa med, jag känner mig hemsk”, mumlade artonåringen och pillade lite med de vita lakanen i sängen. ”Jag ville bara säga en grej”, fortsatte han därefter trevandes och sparkade lite med benen. ”Jag vet att det inte är någonting jag har att göra med, men du måste försöka få i dig lite sömn, det är inte hälsosamt att hålla sig vaken på det sättet som du verkar göra. Nu kan jag i och för sig inget om det där egentligen, men det borde ligga någonting i det i vilket fall”, fortsatte han och gnagde sig själv löst i underläppen. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 2 maj, 2023 17:32 |
bubbles
Elev |
Ja, varför behöver Loui stanna uppe hela natten? Det är egentligen en bra fråga. Det går bra för honom i plugget, han ligger högst upp när det kommer till studierna i hela deras årskurs, men ändå så finns det något där som ligger och gnor. Artonåringen kan inte undgå att undra vart den här pressen kommer ifrån, hans pappa bryr sig inte ett skit om vad han har för betyg, han bryr sig inte om honom överhuvudtaget. Men ju längre tiden gått desto mer press får han från till exempel lärarna, eller elever runt omkring honom. Det kan mycket väl vara påhittat, de kanske inte skulle bry sig om hans betyg gick ner lite. Men det känns som det. I grunden är det väl han själv som satt den här pressen.
”Jag vet inte.. det bara är så,” svarar han långsamt, helt medveten om att det var ett riktigt korkat svar. Killarna som han delar sovrum med har irriterat sig väldigt många gånger på att Loui sitter och studerar med tänd lampa i sovsalen, så det har slutat med att han suttit antingen i en kylig korridor, eller biblioteket när det öppnar tidigt på morgonen. Galet egentligen. Artonåringen granskar vad det är madam Pomfrey gör för att hjälpa Zhíyuan med näsblodet. Skulle nog vara bra att han lär sig det själv, och han spetsar öronen lite extra när hon mumlar den lilla besvärjelsen. Hon sa det väldigt lågt, men han tror att han uppfattat det iallafall. ”Gjorde det ont?” Frågar han den jämnårige slytherineleven och försöker se hur näsan ser ut nu, om det är någon skillnad. Loui har aldrig provat att göra den där besvärjelsen på sig själv, så han har ingen aning om det gör ont eller inte, vilket skulle vara intressant att veta. ”Nejmen gud, det är ingen fara. Inget att känna dig hemsk över,” försäkrar Loui och ruskar på huvudet. När Zhíyuan sedan uppmanar honom att få lite sömn så sjunker axlarna en aning. Han har ju hört det där förut. Både från hans syster och hans vänner, det är inte direkt hälsosamt att hålla på som han gör. Men av någon anledning har han inte riktigt lyssnat på dem, han har det här konstanta behovet att se till så att allt är perfekt, alla inlämningsuppgifter och svar till olika prov. Nu skulle han nog kunna klara det och samtidigt få sova lite, men han har inte riktigt lyckats med det. ”Du har såklart rätt.. jag borde nog göra det.” Loui gäspar stort precis när madam Pomfrey kommer fram till dem igen med sakerna till Zhíyuan. ”Och du Mr Delavigne, du bör också stanna här över natten.” Säger hon och ger honom en kort sträng blick. Loui har svimmat några gånger av utmattning, och hon märker väl att det kommer hända snart igen. Även om han förstår vart det kommer ifrån så ser han lite besviken ut när hon säger det. ”Nej, du ska stanna här över natten, så gör dig bekväm på en ut av sängarna.” Madam Pomfrey kan låta lite sträng ibland, men hon har alltid varit snäll och Loui vet att hon säger till honom pågrund av oro. ”Okej okej,” svarar Loui och sjunker ner på sängen bredvid Zhíyuan. Det skulle kännas konstigt att lägga sig i en annan säng lite längre bort, och plus så tycker han faktiskt om att prata lite med den jämnårige. 2 maj, 2023 17:53 |
l’Hospial
Elev |
”Det brändes lite, men det var inte mycket värre än så”, förklarade Zhìyuan och grimaserade, medan han höll en hand uppe vid näsan och gapade och stängde munnen några gånger. Av någon anledning gjorde det alltid ont i käken efter att skolsystern sänt gen där lilla blixten genom näsan på honom, som om den också fått sig en liten stöt trots att den inte fått det. Madam Pomfrey var verkligen skicklig när det kom till sånt där, så en liten stöt var nog ingenting i jämförelse med hur det skulle ha känts om han utfört besvärjelsen själv. Merlin nej, då hade det nog gjort förskräckligt ont, om han inte till och med hade råkat bryta näsan på sig själv. Läkande besvärjelser av alla sorter var svåra att bemästra, så helt ärligt hade han inte blivit förvånad om det varit fallet. De kunde antingen gå väldigt rätt eller väldigt, väldigt fel. Det fanns liksom inget mellanting.
Zhìyuan sparkade av sig skorna och kröp upp i sjukhussängen, efter att ha lutat upp kuddarna mot ändan så att han kunde sätta sig bekvämt. Han drog därefter täcket över sig, trots att han visste att han skulle bli tvungen att gå och byta om till en pyjamas vid något senare tillfälle. Men det var inte nu, och nu hade han ingen större lust att sitta och frysa. Feber, som sagt. ”Kanske inte, men jag känner mig hemsk i alla fall..du hade säkert andra saker att ägna dig åt. Fast om det var att plugga är jag nog fan glad att du var tvungen att följa med, så att du kunde få något av ett break”, sade artonåringen och kikade över kanten på täcket mot den jämnårige eleven. ”Och visst har jag rätt? Jag brukar inte ha rätt så ofta men den här gången tycker till och med jag att jag har det”, fortsatte han och tog tacksamt emot den våta handduken madam Pomfrey räckte honom, efter att hon återvänt från sitt kontor. Merlin vad skönt. Zhìyuan började genast torka bort allt blod som samlats över den lägre halvan av ansiktet, med ögonlocken slutna och läpparna ihoppressade. När madam Pomfrey sedan talade om för Loui att det nog var bäst att han stannade också, stannade artonåringen genast upp med sitt torkande och betraktade de två. Hon verkade väldigt bestämd på den punkten medan försteprefekten verkade ytterst motvillig. Kände hon möjligen också på sig att den andre behövde sig en natts god sömn? Förmodligen, hon var väldigt skicklig när det kom till att känna av sådana grejer. ”Och du, drick det här”, fortsatte skolsystern och räckte slytherineleven en liten flaska med en klar vätska. ”Det borde förhindra att kärlen spricker upp igen.” Hon satte händerna i sidorna lät blicken vandra mellan de två eleverna. ”Pyjamasar hittar ni i badrummet, är det någonting mer ni undrar över? Nej? Okej, då vet ni vart ni kan finna mig”, sade hon och travade bort mot sitt kontor igen, vilket betydde att de två unga männen nu fann sig ensamma i den sterila, stora salen. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 2 maj, 2023 18:20 |
Du får inte svara på den här tråden.