vidomina & bubbles [prs]

Hm, faktumet att Wolfric bestämmer sig för att hålla informationen om den oönskade uppmärksamheten för sig själv gör bara Ivy än mer nyfiken. Hon har alltid varit intresserad av landets säkerhet och styret, även om hon samtidigt inte vill ha någonting med sin familj att göra. Hennes far är en bestämd man och har låtit sin artonåriga dotter vara med på vissa ut av mötena trots sin frus protester. Det är en av anledningarna till att hon tycker om sin pappa, men han är inte alltid en god man tyvärr.. men det är väl väldigt sällan som kungar är perfekta.
”Jaså? Det här gör mig bara mer nyfiken Mr Wolfric. Jag kommer inte berätta för någon om du delar med dig av det.” Försöker Ivy resonera och himlar lite med ögonen åt sig själv, det är inte konstigt att mannen vill hålla det hemligt. Kungen är som sagt väldigt bestämd av sig, och det är säkert så att Wolfric fått noggranna order om att inte dela med sig om information till någon annan. Även om kungen låter Ivy vara med på mötena emellanåt så skulle han nog helst få informationen först. Egentligen har väl hon som prinsessa ingenting med det där att göra, hon har andra uppdrag som kommer med titeln. Till exempel att göra sig i ordning för att hitta en potentiell man, något som drottningen verkligen är intresserad i. Damen kommer nog att välja den värsta möjliga kandidaten, någon äcklig gubbe som bra gärna skulle gifta sig med den unga prinsessan. Ivy ruskar på huvudet när Wolfric undrar vad det är Ivy gör där ute själv, och vart hennes syskon befinner sig. Hennes tankar har en tendens att flyga iväg lite när som helst, väldigt irriterande faktiskt.
”Åh, jag tränade. Vill bli bättre med både svärdet och pilbågen, så försöker göra det flera timmar varje dag.. Om jag nu lyckas smyga iväg.” Förklarar Ivy medan hon rör sig ner för trapporna mot faderns kontor. ”När det kommer till mina syskon så vet jag inte, antingen så är de med mor eller så har även de lyckats smyga iväg.”

”Jag kan tyvärr inte dela med mig av informationen, prinsessan, eh Ivy. Den är till din far. Och han endast.” Wolfric antog att hon nog redan visste om detta. Visst, han hade sett prinsessan delta på möten tidigare, som åskådare, vad Wolfric kunde minnas. Men det var de noga utvalt rådgivarna och de nära till kungen som fått yttra sig på mötena.
Det kändes inte bättre för att han sagt så till henne. Ivy hade hjälpt honom, eller rättare sagt, räddat honom. Han hade mycket att gottgöra. ”Det talas om onda tider, prinsessan. Du kanske har hört något från de runt omkring dig?”, försökte han i hopp om att säga tillräckligt lite för att inte avslöja sig, men tillräckligt mycket för att Ivy kanske skulle förstå hinten eller ledtråden han gav.
Detta var inte en lögn. Folket i staden, tjänstefolket i slottet och fler därtill, anade de mörka tiderna som närmade sig de. De talades om onda tider.
Kungen hade gång på gång visat vilket starkt land med sina soldater och trupper hållit fienden, eller fiender, på håll. Men en rädsla hade vuxit fram. Orden som sades, blickarna som gavs. Wolfric hade varit uppmärksam.
Det var även möjligt att nyheten om närmande hot hade nått kungen redan. Och Wolfrics ord skulle bara vara en påminnelse. Hursom hade Wolfric ett jobb att utföra.
”Tränade?” , ekade han när han hörde Ivys ord och såg oförstående ut. Nog hade han antagit att Ivy var annorlunda i jämförelse med sina syskon och verkade ha intressen åt helt andra saker, än vad gällde de plikter som lades på att vara en prinsessa. Men det förvånade honom ändå. Han hade inte gissat att Ivy tränade. Ännu en förhastad slutsats han dragit om henne. Wolfric gillade det inte.
”Vad tränar du inför?”, sa hade istället för att fundera mer på det. Han följde hennes steg i trappan när de närmade sig kungens kontor.

Nej, det är väl lite väl mycket att fråga om. Ivy förstår själv att Wolfric behöver hålla det mesta av informationen som han bär på för sig själv tills han når kungen, men hon kan inte undgå att bli nyfiken och intresserad av det han säger. Hon har inte haft många konversationer med den äldre mannen, men hon har respekt för honom och att han inte vill avslöja för mycket accepterar hon. Till skillnad från många andra som jobbar för hennes far så verkar Wolfric vara en god man, åtminstone från det som prinsessan sett än så länge. Det är inte många som hon har respekt för, många ut av männen som umgås med hennes far är förgiftade av makten och pengarna de har. Hon har haft några av de gamla männen stöta på henne, och de måste väl ha någon sort mod för att kunna göra det. En ut av dem blev våldsam en gång, men hon är kvick och stark och fick honom att fly sin kos väldigt snabbt. Ivy väljer att inte nämna det här för sin far, främst för att hon vill klara sig själv, men också för att hon vet att dessa män har höga positioner av flera anledningar. Hur som helst, Wolfric har inte varit lik dessa män, vilket bara det är en lättnad.
”Ja, jag har hört om det.” Börjar hon och drar en hand genom det eldröda håret medan fötterna rör sig över trapporna i snabb takt. ”Okej, du får ursäkta min nyfikenhet Mr Wolfric. Det är tyvärr inte någonting som jag lärt mig kontrollera.” Prinsessan himlar med ögonen åt sig själv och höjer inte blicken förrän mannen frågar vad det är hon tränar inför, vilket även leder till att ett flin stryker sig över läpparna på henne.
”Du är inte den enda med hemligheter.” Ivy skickar iväg ett litet leende mot honom innan hon stannar upp i korridoren där hennes fars rum ligger. ”Jag kan ju säga så här, jag har andra planer för mitt liv än min mor har. Jag trivs inte riktigt här.” Förklarar hon och grimaserar lite när hon kallar drottningen för sin mor, men det är ju lite av ett måste. Nu är det säkert så att Wolfric har sina misstankar om vem som är Ivys mamma egentligen, men det är ändå viktigt att Ivy låtsas som att drottningen är hennes mor. Mycket skulle förstöras om hon inte fortsätter att göra det.

Wolfric höjde en aning på ögonbrynen och kikade åt Ivys håll. Så hon hade hört? Hur mycket visste hon? Kanske lika mycket som de andra rykten han hade hört från förbipasserande och folket i staden?
”Wolfric, prinsessan, du behöver inte kalla mig Mr.”, sa han och harklade sig. ”Ehm, Ivy menar jag.”, rättade han sig. Hon hade själv varit tydlig med vad hon ville bli kallad. Han insåg svårigheten med att överge en vana som var så inpräntad i honom. Wolfric grimaserande ogillande åt tanken och vände blicken till dörren när de kommit uppför trappstegen.
Han hejdade sig för att öppna dörren då han hörde hennes andra ord. Andra planer? Hon trivs inte? Wolfric funderade. Det där kände han väl till sedan tidigare. Eller iallafall anande. En känsla av medlidande sköljde över honom. Det var en obehaglig situation, att inte känna sig helt fri. Men Wolfric valde att inte kommentera. Det där var Ivys problem och han anade att hon nog skulle ta sig igenom det. Kanske han någon gång kunde hjälpa henne, men det skulle inte hända precis nu. Det var annat som krävde hans fulla uppmärksamhet. Därför vände han sig till dörren och öppnade den för att kliva in i kungens kontor. På automatik bugade Wolfric sig djupt för konungen och ställde sig mitt på golvet, en bra bit från honom, där han satt i sin stol framför sitt bord. Han verkade precis ha arbetat med något. Det låg flera papper på bordet framför honom.
”Ers höghet.”
Kungen tittade upp på Wolfric. Den äldre mannen verkade inte särskilt glad över att se honom. Istället kastade han en blick som sa något om att det nu passade sig att Wolfric visade sig. Wolfric lät det inte påverka honom.
”Jag kommer med nyheter.”, sa han, men kungen avbröt honom.
”Jag vet. Du tänker säga att vi är hotade av fienden, att du har sett deras trupper samlats och att planerar att attackera oss inom några dagar.”
För ett ögonblick såg Wolfric frustrerad ut, men samlade sig lika fort.
”Ja, ers nåd.”
Kungen suckade. ”Jag uppskattar inte att nyheterna kommer från mina vakter istället för mina rådgivare. Wolfric, du har inte skött ditt jobb.”
”Jag fick förhinder och skyndade mig allt jag kunde.”
Kungen tittade ner på sina papper och svarade Wolfric först inte. Det gick flera sekunder.
”Du ska berätta för kapten vad du har sett och sedan återkomma ikväll med en plan hur vi ska vinna över fienden.”, sa han utan att titta upp.
Wolfric teg, i väntan på att kungen skulle säga något mer.
”..Och be till gudarna att det här inte är den sista gången du får uppleva dagsljuset.”
”Ja, ers höghet.” Wolfric bugade sig igen och gick skyndsamt ut ur rummet för att utföra uppgifterna kungen gett honom. Frustrerat knöt han nävarna. Han måste ha träffat kungen när han varit i en dålig attityd. Det var förmodligen något som störde honom. Men det spelade ingen roll att älta. Wolfric var beslutsam att gottgöra för sina misstag.

Ivy har lite av en talang för att vara vad drottningen skulle kalla oförskämd, men hon är en nyfiken artonåring trots hennes position och hon kan inte undgå att spetsa öronen för att lyssna in på samtalet som pågår därinne. Precis som de allra flesta alver så har hon väsentligt bättre hörsel än majoriteten av människorna, så egentligen skulle hon kunna snappa upp vad de säger utan att riktigt försöka. Det är alltså inte hennes fel, hon kan ju inte direkt styra över det..

Prinsessan rynkar på ögonbrynen för sig själv medan hon står där med ryggen lutandes mot väggen och fingrarna pillandes med de små nagelbanden. Hennes far är uppenbarligen inte på bra humör och verkar inte så väldigt förtjust i att få syn på Wolfric. Nu kan hon förstå att det är mannens jobb att föra vidare dessa nyheter, och det så fort han kan, men uppenbarligen är det någonting som kommit i hans väg. Kungen bör kunna lyssna på vad han har att säga, men samtidigt vet hon att hennes far är betydligt striktare än hon själv. Att kungen sedan hotar med att Wolfric kanske inte kommer få se dagsljuset igen så himlar hon med ögonen, hon själv tycker att det är lite väl hårt.. samtidigt så har hon inte direkt någon aning om hur det är att styra ett rike, men ibland kan hennes far faktiskt ta in hennes synpunkter, även om det händer sällan. Ögonen glider upp mot Wolfric när han stiger ut från rummet, innan hon själv slinker in genom dörröppningen och stänger dörren tyst efter sig.

”Goddag far,” säger hon med ett lekande leende på läpparna medan hon rör sig mot den äldre mannen som sitter och stirrar ner på några pappren. Han verkar måttligt glad över att hon kommit in, uppenbarligen så stör hon honom.
”Vad vill du?” Undrar han tvärt medan hans dotter sjunker ner i en ut av stolarna mittemot honom. Ivy gnager sig i underläppen, aningen osäker på vilka ord hon ska använda sig av.
”Du vet, Mr Wolfric blev attackerad av en björn, det var därför han inte kunde komma till dig på direkten. Jag förstår att jag inte borde lägga mig i det här, men att slänga ner honom i källorna pågrund av att han blev svårt skadad känns inte riktigt rätt, vad tycker du?” Undrar artonåringen och masserar tinningarna ett slag. Det är sant, egentligen har hon ingenting med det här att göra, men hon tänker inte riktigt låta det vara. ”Han ville gå direkt till dig, men han kunde inte det. Jag gjorde det inte direkt bättre eftersom att jag var förskräckligt nyfiken..” Erkänner hon och himlar med ögonen åt sig själv. Det hon säger verkar fånga faderns uppmärksamhet då hans ögon glider upp mot till henne istället för hans bunt med papper.
”Du har rätt, du borde inte lägga dig i det här.” Svarar han och lutar sig tillbaka i sin stol medan han granskar hans dotters ansikte för att se om det finns något tecken på att hon ljuger. ”Jag noterar det du säger, nu får jag be dig att gå Ivy, jag har mycket att göra.”

Det verkar som att hennes ord nått fram till den äldre mannen, men det är svårt att tyda vad det är han tänker. Ibland är fadern ett enda stort frågetecken, men hon hoppas på att han förstår varför Wolfric inte kunnat nå fram till honom tidigare. Ivy nickar lite snabbt innan hon ställer sig upp från stolen och går tillbaka ut ur kungens kontor.