Godsrinn striith [PRS Emma07 och Vidomina]

Tor tyckte redan gott om denna halvguden. Shiva. Visserligen kunde han inte vara säker riktigt ännu på att det verkligen var hon som var halvguden, men han kände sig ändå säker på sin sak. Han brukade dessutom sällan ha fel i hans eget tycke. Han var ju ändå en gud.
"Vart är daman ifrån då?" bad han att få veta, med nyfikenheten väckt. Även om de visste att hon fanns, visste dem egentligen nästan ingenting om henne. Eller också hade inte hans far tyckt det varit nödvändigt att delge honom den informationen, för Tor själv visste egentligen inget. Hon var som ett blankt papper för honom, men han var fast besluten vid att fylla det pappret med text.
"Hur länge har du hållit till här?" Lite frågor fick han väl fylla vägen till jarlen med - att bara gå där tyst gick väl inte för sig. Tystnad var inte Tors starka sida.
Väl inne hos jarlen och hans fru följde han Shivas exempel och bugade lätt åt dem. Det där var något han alltid irriterade sig lite på de få gånger han tvingats göra något gömd, han gillade inte att behöva buga för alla dessa olika jarlar och kungar och allt var det var. Egentligen borde han inte behöva buga för någon av dem, men ibland fick man göra uppoffringar. Han slog på ett stort leende och klev närmare jarlen.
"Jarl Gerwulf, ert rykte har långt föregått er. Ett rykte om segrar och stora vinster, räder där ni inte har plats till allt guld. För en rotlös krigare som mig vore det av högsta värde att få resa med en sådan som er. Min födelseby finns inte längre, och jag har krigat med bland andra Gorm den häpne och Birger den store. Ge mig en chans att visa min skicklighet i strid och jag kan lova att du inte lär bli besviken."

Det var en ny sida hon visade. Sådan nyfikenhet brukade inte få ta över henne så. Shiva var van att träffa nya ansikten och jobba nära inpå folk, just för hennes arbete. Och alltid höll hon en professionell ton. Men den här Tor verkade ha frammanat något annat. Den där känslan, precis i det ögonblicket hon fått syn på honom så visste hon att det var något speciellt. Om det var hennes egen förmåga, som halvgud, som snappat upp det, kanske? Något välbekant, men ändå så främmande.
Hon var inte helt säker på att hon ville dela med sig av hela sin livshistoria till en främling, men skulle heller inte vara oartig. Därför sa hon bara en del om sin bakgrund. Hoppade över att hon hade 5 halvsystrar som hela sitt liv medverkat i cirkus. Shiva skulle själv delta, men så plockade hon upp svärdet istället och gick med riket Krewlod's krigare, bara för att senare upptäcka att hennes kall och kraft var att hela.
"Krewlod.", svarade hon honom. Visste ju hur riket var omtalat för sina strider och krigare. Hon gav ifrån sig ett skratt. "Bli inte för uppjagad, jag blev deras helare med tiden.", förklarade hon ifall Tor kände till riket och dess rykte.
"Inte så länge. 5 år kanske. Dagarna går så fort, jag har slutat räkna."

Jarl Gerwulf skrattade igen då han fick syn på Tor och reste sig upp ur tronen. De andra inne i rummet skrattade lite osäkert med honom. Fann inte riktigt det roliga i det. "Det är sant. Vi har segrat och vunnit och är rika, inte bara på guld, men också på vår styrka. Du har krigat med Gorm den häpne och Birger den store- det är en ynnest för en pojkspoling som dig skulle jag tro. Men du är inte en pojkspoling, va?" Gerwulf tog ett steg närmare Tor för att se på honom. Han tystnade medan han såg granskade på Tor uppifrån och ner. "Du vill visa din skicklighet, huh?", sa han efter ett tag och fnös. Tydligt road. Shiva hade ingen aning om var Gerwulf hade i gärningen. "Låt gå- Borin, du och Tor får duellera. Vinner du, Tor, då är du välkommen att gå med mig och mina."
Borin, en av jarlens livvakter, en storväxt typ med en kalufs mer som en man än hårsvall och tatuerad över bröst och armar steg fram. I sina händer höll han något som liknade en yxa, men istället för att blad på skaftet fanns där ett stenblock. Det krävdes mycket muskler för att svinga den.
Shiva flämtade när hon insåg vad det var som höll på att hända. De skulle ha striden där, utrymmet precis nedanför jarlparets troner. Hon backade ett steg, ville inte komma i vägen.
"När ni är redo, män!", skrattade jarl Gerwulf roat och slog sig ner på tronen igen.
De andra männen i hallen reste sig och närmade sig för att se på. Alla ivriga att se efter hur det skulle gå för den nya, men kanske mest för att de trodde att Borin skulle göra mos av Tor.

Om hon kom ifrån Krewlod måste hon ha fått lära sig också att kriga, något som omedelbart väckte hans intresse ännu mer än tidigare. En helare som dessutom borde kunna slåss? Han brukade normalt sett inte påverkas något av dessa människor, men hon tycktes göra ett särskilt intryck på honom. Han visste inte varför, kanske hade det att göra med hennes gudaförälder. Kanske gjorde det att han blev mer lättpåverkad. Jo, så måste det vara. Tor var ju trots allt en gud, så det borde krävas mycket mer än en människa för att komma åt honom. Intalade han åtminstone sig själv.
Han hade velat tillbringa timmar till med att tala med henne, fråga ut henne mer om hennes bakgrund, men det var tvunget att vänta. De hade annat att tänka på, eller rättare sagt hade dem jarl Gerlwulf att tänka på.
Han höll inne ett litet skratt åt att han kallade honom pojkspoling. Han skulle bara veta. Han räknade med att vara minst något tusen år äldre än jarlen själv. Åh, vad han redan saknade att få vara sig själv. Det var så retligt att vara fast i en sån här simpel klädnad, att få spela så mycket svagare.
"Pojkspoling? Prova mig så får du se." utmanade han, med en road glimt i ögonen själv - han visste att han skulle ha klarat av hela bunten på egen hand om det nu var så.
Men han fick åtminstone den störste utav dem, och att de andra verkade vara säkra på att den här Borin skulle vinna gjorde det ännu roligare. Det här var vad Tor var bra på, vad han gillade rentav. Han skrattade lätt.
"Bara en?" flinade han skämtsamt, knäppte av sin egen mantel och lät den falla till marken innan han sträckte sig efter sin egen yxa. Eller rättare sagt Mjölner - han hade fått förklä hammaren till en yxa för att inte väcka alltför mycket uppmärksamhet. Men han hade ju inte kunnat låta bli helt, utan yxan i sig var också den imponerande och massiv. Både det långa skaftet och den sylvassa eggen var fyllda av utsirade mönster och runor. Runor som normalt sett skulle ha glött, men åskan var inget han tänkte ta hjälp utav idag. Ändå gjorde inte yxan Mjölner rätta, hammaren vore än mer imponerande i sin egen form.
Efter att ha dragit yxan granskade han Borin några steg medans de endast cirklade kring varandra, försökte läsa av hans styrkor och svagheter. Borin gjorde det första utfallet emot Tor, som han med lätthet hoppade undan ifrån och istället riktade in ett slag emot hans sida som blottades. Dem hade ju en liten publik omkring sig, och Tor kunde inte låta bli att därför leka lite med Borin. Låta honom försöka en stund, inte ge honom några illa slag ännu och inte heller själv låta sig röras. Efter att ha cirklat runt varandra några varv, gjort några egentligen meningslösa utfall, fick det dock vara nog. Ett av utfallen snurrade Tor istället snabbt runt för att ge honom en lätt rispa över axeln, försiktig med att inte skada jarlens man alltför mycket. Det märktes att han nästan som växlade upp nu - striden innan hade varit lätt, men nu när den markanta skillnaden kom märktes det att han bara retats innan. Då Borin drog undan den skadade sidan ifrån Tor passade han på att ge honom ett slag med yxans flatsida som förmådde livvakten att tappa balansen och falla omkull. Han försökte resa sig upp direkt men föll tillbaka, antagligen alltför yr för det än. Vilket också gav Tor vinsten, och han satte tillbaka yxan i sitt hölster på sin rygg. Han vände sig emot jarlen igen och slog ut med händerna.
"Godkänd?" frågade han leendes.

Under tiden som Tor stred mot Borin så såg Shiva på med förtjusning. Männen där i hallen hejade på Borin, sin egen. Men i smyg kunde inte Shiva låta bli att heja på Tor.
Till en början var hon inte alls säker på hur det hela skulle sluta. Hon hade fått ett gott intryck av Tor, att han var en krigare, och så en van en. Så nog visste han vad han gjorde. Men Borin var en stark man han med. Det var inte för ingenting som han blivit utsedd till jarl Gerwulfs livvakt.
Men snart skulle hon inse att Tor hade övertaget. Hon fick dölja sitt skratt bakom sin hand när hon såg vad Tor utsatte stackars Borin för. Det verkade inte alls svårt för honom.
Shivas tvivel för Tor tynade bort desto mer. Han levde upp till sin beskrivning av sig själv. Och så föll Borin till marken och striden var avslutad.
En tystnad spred sig då Tor inväntade jarlens svar. Åskådarna inne i rummet var häpna och bytte tveksamma blickar mellan varandra. Tvivlade över vad de hade sett och började ett sorl av diskussion och mummel. Skeptiska till den nya i byn.
Jarl Gerwulf började långsamt applådera och skrattade återigen. Han verkade inte alls bekymrad eller tvivla på Tor. Så småningom tog publiken sin jarls exempel och stämde in med applåder och sedan jubel.
”Mycket bra, mycket bra!”, utropade han och reste sig från tronen på nytt. Han gick fram till Tor och klappade honom över ryggen. ”Jag välkomnar dig till mitt sällskap, Tor.” En ny våg av hurrarop fyllde hallen. Gerwulf fnissade då han upptäckte Borin på marken. ”Shiva, du kan väl ta en titt på stackars Borin, det verkar som han behöver lite tid att återhämta sig.”
Shiva nickade till svar och gick fram till Borin för att sjunka ner på marken bredvid honom. Granskade det öppna såret och blodet som rann. ”Du kommer att bli hel igen, oroa dig inte.”, sa hon lugnade till den yra krigaren.
”Så, kom in, min vän. Du ska äta med oss, vi ska ha en välkomstfest. Och alla är nyfikna på att träffa det senaste tillskottet. Här, slå dig ner.”, sa jarlen och visade med handen mot ett av de större borden i hallen. Tjänare och annat sällskap där verkade förstå vinken att det var hög tid för förberedelser av festligheterna. Genast blev det fart på de. De skulle hämta mat, duka, samla alla i hallen.
Shiva var den enda som höll sig stilla vid den nedslagne krigaren. Hon utforskade hans sår och började vårda bäst hon kunde med de verktyg hon hade på sig. Borin jämrade sig då hon med eld och glöd renade såröppningen. ”Såja..såja..”, sa hon lugnade och fokuserat. ”Det blir bättre.”
”Så, berätta nu, var kommer du ifrån?”, började jarlen nyfiket och slog sig ner vid bordet han med, mitt emot Tor.

Reaktionerna gjorde inte heller Tor besviken. Trots att han inte skulle erkänna det för någon annan i första taget, det var han för stolt för, så njöt han rejält vid såna här tillfällen. Han älskade att få visa upp sig på det viset, och han visste ju att han var bra på det. Även om han säkert väckt någon slags osäkerhet, kanske rentav misstanke. Han trodde knappast att någon skulle tro att han var Tor i första taget bara för att han var en god krigare. Den bäste om han fick säga det själv.
"Jag är glad att du fann det tillfredsställande." log han med en lätt, nästan spefull bugning. Nöjd över resultatet och att jarlen helt plötsligt verkade betydligt mer nöjd med honom. Tillräckligt mycket för att ställa till med en välkomstfest. Visserligen letade dem väl säkert efter anledningar till att fira, som de vikingar de faktiskt var, men ändå. Man fick väl vara glad för det lilla.
"Jag är ärad." ärligt talat kände han sig väl inte överdrivet hedrad över just det, men vad sa man inte för syns skull. Han följde jarlens gester och gick och satte sig vid långbordet.
"Jag? Ifrån Arnardal, vi är en familj av krigare." det var åtminstone till hälften sant, för krigare var de ju. Lät blicken åka bort till Shiva igen, det var ju hon som han var här för. Allt detta andra var bara ett spel, ett svepskäl för att kunna stanna kvar i närheten av henne.

”Jasså? Arnardal? Vad för dig hit, inte är det väl bara en gammal mans vinster och tur som lockat?”, skrattade han och vinkade åt tjänaren att servera de något att dricka. Genast fick de varsitt glas framför sig. Jarl Gerwulf drack med stor törst. Hans ord hade en aning skämtsam ton, men egentligen fiskade han också efter erkännande och bekräftelse. Han visste att de hade det bra i byn, att de stod bra till ekonomiskt och i muskelstyrka. Han gillade det mycket och var stolt för det. Det var ju inte för ingenting de hade kommit så långt som de hade.
Så småningom vaknade Borin till och satte sig upp för att massera över huvudet. Han hade slagit i skallen efter fallet. Han grymtade besvärat och tog sig klumpigt upp på benen. ”Borin, jag är inte klar.”, försökte Shiva, men Borin verkade inte vilja höra på. Men så tog han ett steg vilket fick mer blod att rinna från såret. ”Sätt dig, för bövelen, du är inte hel.”, suckade Shiva och greppade tag om Borins arm för att slå sig ner på vid närmaste bord. I ögonvrån såg hon Tor och jarlen vid långbordet. Hon ville skynda sig en aning för att göra dem sällskap.
Med lite jämmer från Borins håll gick han med på att hon fick rengöra såret på nytt och sedan sy igen det. Borin svor och dunkade i bordet med näven, grimaserade av smärta. ”Sådär.”, sa Shiva och bet sönder tråden mellan huden och nålen. ”Nu kommer det läka bättre. Om det gör ont igen, mer ont, då letar du upp mig i mitt tält, okej?” Borin mutttrade något ohörbart, men nickade och lunkade sedan därifrån.
Shiva såg efter honom. Fortfarande imponerad över Tors vinst.
Nu kunde hon ta chansen att tala med jarlen och Tor.
”Ah, Shiva!” Gerwulf log stort då han fick syn på henne. Shiva nickade mot honom i en hälsning och slog sig ner bredvid Tor. ”Berätta mer för oss om dina strider, Tor. Vi vill höra allt om dina framgångar.” Hon såg tillfället att lära känna honom lite mer. Kanske i jarlens sällskap så skulle han inte hålla någon viktig information borta eller försöka hitta på något. Jarl Gerwulf kunde få många personer att bli nervösa just för den makt han besatt. Kanske det funkade på Tor också. Men så fort Shiva uppmuntrat till att tala om Tor tvekade hon. Han verkade inte lika påverkad som de andra av jarlen, på samma sätt som han inte fruktade Borin. Det fanns något särskilt med Tor, som hon inte riktigt kunde sätta fingret på.

Tor skrattade lätt och höjde sitt glas och tog några klunkar då hans eget krus fylldes på. En härlig förfriskning efter den lilla striden, även om den kanske inte varit alltför utmanande.
"Säg inte det, en gammal mans vinster kan vara de mest lockande - är det inte han som tordes ha hunnit mest i sitt liv?" log han glatt, insåg först efteråt att han kanske med det kallade jarlen gammal. Inte hans smartaste drag, men så hade han aldrig utgett sig ifrån att vara den skarpaste kniven i lådan heller.
"En högaktningsvärd ålder är en komplimang. Se bara till hur uråldriga våra egna gudar är." Han hade för sig att det var något slags knep han hört någon gång, att vända en sådan sak till sig själv istället även om Gerwulf förhoppningsvis inte förstod att han blandat in sig själv i det.
"Det fanns inte mycket kvar för mig i Arnardal. De raider som leddes vågade sig knappt ur fjorden, så jag sökte mig utåt i jakt på bättre äventyr än så. Jag gillar resans charm." Det var en enkel förklaring och inte sådär onödigt ingående.
Han såg lättat upp då Shiva slog sig ner bredvid honom, hade längtat efter denna stunden. Av fler än en anledning. Jarlen var visserligen trevlig att prata med, men Shiva slog honom med hästlängder i den kategorin. Hon var definitivt vackrare att se på dessutom.
"Mina strider? Nå, vart ska jag börja?" skrattade han lätt, visste inte riktigt vad för historia han skulle dra.
"Min senaste raid var ihop med jarl Birger, till östanländerna. Men dem måste ha väntat oss, för vi mötte på soldater då vi kom dit - kanske hade Birgers rykte nått ända till dem. I vilket fall som helst, så mötte vi dessa män. Inga riktiga krigare såsom oss, men imponerande muskulösa. Slåss som hundar men starka som få." Han fortsatte till att inlevelserikt förklara stridens förlopp, och riktigt leva sig in i striden med att smått demonstrera de olika slagen han förklarade med armarna och melodiskt höja och sänka rösten utefter händelserna. Då han väl var klar höjde han ölen bara för att inse att det var den sista slurken. Vart hade det tagit vägen egentligen?
"Men nu vill jag höra mer vad ni har att berätta om detta stället." bad han.

Först reagerade inte jarlen. Shiva trodde att han skulle bli arg och fnysa åt Tor. Men så drog han på ena mungipan och bubblade sedan av skratt. ”Så sant, så sant.” Han höjde glaset och drack det sista ur det för att sedan vinka efter mer. En tjänare kom över och hällde i. Han smakade återigen av drycken innan han tystnade. Tor hade nämnt gudarna, vilket Jarl Gewrulf tog med största allvar. Shiva visste det med, men teg. Nog för att de var de som visste om Shiva som halvgud i byn, men jarlen var inte en utav dem. Hade han vetat skulle förmodligen Shivas öde redan vara förseglat. Hon skulle bli dömd att leva som slav i jarl Gerwulfs styre. Nej, det var bättre att hålla sig på avstånd. Nog fanns det väl en gräns över hur mycket makt en ledande kunde ha? För mycket makt var förmodligen inte bra för någon. Egentligen var det en fråga som Shiva inte hade något svar på, men hon hade heller ingen lust att ta reda på det.
Jarl Gerwulf tyckte sig ha mycket att tacka gudarna för. Han levde verkligen för dem. ”Du har så rätt..”, sa han och sänkte rösten. Iakttog Tor över glasets kant. Kanske var det första gången hon sett någon få tyst på Gerwulf, eller i alla fall satt honom i något tvivel eller fundering. Han var en med stor karisma, utstrålade självsäkerhet. Nu skymtades något nytt. Men innan Shiva skulle ta reda på vad det var för något nickade jarlen och sänkte glaset till bordet. ”En växer i att resa. Du var klok att ta dig hit, pojk.” Han skrattade igen och Shiva lättades av det. Allvaret var bortblåst.
Det blev desto bättre då Tor började berätta. Shiva kände till Birger, men hade aldrig träffat honom. Det var intressant att höra på hur han talade om honom och deras raider tillsammans. Dessutom drog hon sig till minnes då hon själv varit i liknande situationer. Där hon funnit sig i strid, närkamp och slagits för sitt tidigare liv. Som idag kändes något mer som en dröm. Hon hade inte plockat upp svärdet på evigheter sedan.
Shiva log beundransvärt när Tor berättat färdigt och gav ifrån sig ett litet skratt. Men Gerwulf hann före att kommentera. ”Det låter som att du har haft fullt upp! Nå, i dessa tider vet en inte, skurkar kan lura runt hörnet. Och vi behöver all muskelstyrka vi kan få för att skydda vår by.” Shiva nickade instämmande åt jarlen. Men såg sedan mot Tor för att svara honom. ”Det finns..”, började hon, men återigen tog jarlen över. ”Mina vänner! Vi äter och skålar för vår vän ikväll. Sätt er! Musiker, spela på, älskling, du sitter nära mig.” Han reste sig och lämnade bordet med stora kliv i riktning mot sin hustru vid sin tron. Alla därinne jublade.
Shiva upptäckte att de dukat borden och att hallen fyllts av vikingarna. Hur hon missat detta visste hon inte. Men förmodligen så hade hon bara haft ögonen och öronen för Tor. Hon skämdes lite, men skrattade sedan. Det var bara att haka på Gerwulfs tempo.
”Jag antar att det är middag då.”, sa hon och såg på när några andra slog sig ner vid bordet nära intill dem. Så var det ofta. Att de fick trängas vid bord. Men det gjorde aldrig någon någonting. Det var en del av det roliga.
”Ät upp, drick upp, så ska jag ta med dig ut en sväng sedan. Då ska jag berätta.”, sa hon och kände modet ta över. Shiva accepterade att hon nog var tillräckligt intresserad av Tor för att vilja ha mer egen tid med honom. Den där tidigare känslan gick inte helt att skaka av. Berusningen från ölen hade väl också sin påverkan.

Tor älskade att få roa sig med god mat och dryck, för att inte tala om sällskap. Om han skulle vara ärlig var det nog till och med en av hans favoritsysselsättningar rentav. Han var väl också något känd för just det, striden och firandet efteråt. Det var allt hans områden det. Han stortrivdes också på just denna, den hade allt man kunde önska. Men ändå inte helt, för han fann sig längta efter att få ta den där promenaden med Shiva efteråt. Vilket var olikt honom, men det var verkligen något speciellt med henne.
Men han ägnade ändå en god stund åt maten, ölet och att både dela med sig av och lyssna till olika historier. De flesta om olika raider de gjort lite varstans.
Men det var också intressant att genom dessa historier få luska mer om staden och Gerwulf. Vilket ju var en viktig del om han skulle tillbringa lite tid här framöver. Han hade ändå ganska snabbt förstått att Gerwulf hade en stor relation till gudarna - om han beundrade dem och respekterade dem. Det var vad Tor trodde, men han kunde inte vara säker. Det var ett spännande ämne att luska mer i, och inte minst skulle det bli roligt att en dag få avslöja sig ifrån mannen. Få visa vilken krigare han egentligen hade tvivlat på tidigare under dagen.
Då kvällen blev allt senare reste sig snart Tor upp.
"Nä, nu har jag faktiskt råkat lova damen en promenad." ursäktade han sig leendes, räckte henne sin hand för att hjälpa också Shiva upp ifrån bänken de suttit vid och ätit.

Shiva njöt i goda vänners sällskap. Det var många där hon gillade, som hon också trodde gillade henne tillbaka. De skrattade, åt och drack. Och det var kul att se på när Tor också gjorde sig med bekant med de andra. Se hans engagera sig, berätta och lyssna. Han verkade så snabbt trivas som fisken i vattnet. Och det var intressanta berättelser han hade, vilket fick Shiva bara att undra mer över honom. Och längtade i tystnad att få vara i hans sällskap i fred utan extra par öron eller ögon som hörde och såg på.
Efter att timmarna passerat i goda vänners sällskap med musik och underhållning hade deras tid vid middagsbordet nått sitt slut. Hon insåg att hon nog fått i sig en öl för mycket då hon slappnade av och tänkte mer än vanligt syndiga tankar och idéer. Några av de som inkluderade Tor. Men hon gömde de, långt i sitt sinne där ingen skulle komma åt de. Om en tittade noga, kanske idéerna och tankarna speglades i hennes blick eller leende. Hon fnissade och gömde skrattet bakom sin hand.
Så hade Tor erbjudit henne sin hand och Shiva tog glatt emot den. Först när deras hud möttes, nyktrade hon till och tvekade för en sekund. Det blev så verkligt. Men lyckligtvis hade hon turen med sig att behålla lugnet och klev upp från bänken. Skrattade igen efter något de andra vid bordet hade sagt. ”Ja, vi går.”, sa hon och mötte Tors blick för att sedan gå före ut från den stora hallen.

De hade sällskap av solens sista strålar när de klev ut i friska luften. ”Hm, en härlig skara, va?”, log hon då hon syftade på sällskapet inne i hallen. Hon nickade mot vattnet. ”Hitåt.”, sa hon och ännu en frestande tanke passerade hennes sinne. Hon sköt bort den och tvingade sig att se åt annat håll än Tor. ”Det är en gammal by, det här. Många jarlar har kommit och gått. Eller stupat. Jarl Gerwulf verkar vara den som består.”, sa hon och ryckte lite på axlarna.
En sval vind passerade förbi och hon strök sig om armarna. ”Jag är glad över att de välkomnat mig hit. Jag trodde inte att de skulle vara så först. För att..”, sa hon och skulle just till att avsluta meningen då hon avbröt sig själv. Det var ljudet. Det liksom stämde inte med hur det brukade låta därute. Hovar som slog mot mark. ”Vad..”, sa hon istället och vände sig om för att lokalisera ljudet. Med ens flämtade hon.
Tack vare kullen den stora hallen var byggd på var sikten över portar och mur tydlig. Där borta, över ängen, marscherade ett gäng, närmade sig byn. ”Tor! Vi måste varna de andra!”, utbrast hon och svängde om för att skynda till de andra igen.
”Jarl Gerwulf! Jarl Gerwulf! Krigare närmar sig byn. Vi är under attack!”