Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

"Seså, kom nu och ta av maten." Matteo vinkade åt Franco och Gian som pratade med Enzo och Valentino. Matte ville väl att de skulle vara först att plocka av maten. De nickade och satte ifrån sig sina glas på närmsta bord för att gå över till det dukade bordet med mat.
"Wow, det ser gott ut.", flämtade Gian och såg upp mot Camille som uttryckt samma känsla för maten. Kusinerna tog varsin tallrik och började att plocka av den varma, ångande maten.
"Faster Flora! Så längesedan..!", utbrast Cecilia och omfamnade henne. "Det är tråkigt att det är sådana här tillfällen som ska samla hela släkten. Men jag är glad över att du är här." Hon backade undan och granskade henne uppifrån och ner. Så tjusig hon var. "Hur går det med blomsterbutiken?", frågade Cecilia nyfiket. Hon totalt ignorerade sin bror Gian som kastade henne en menande blick, att hon skulle ta av maten med.

Flora omfamnade Cecilia och log svagt.
"Jo men så är det. Alla har vi liv men du kan alltid be din far att göra ssådana här fester?" Hn log och pekade på blommorna.
"Jag tror det går bra eller vad tror du? " Hon smekte hennes kind.
"Ditt hår är så vackert. Har du fått hjälp?" Hon såg mot Gio med kärleksfylld blick men vände sig mot Cecilia med.
"ska vi inte äta nu?"

"Det är pappa som bestämmer det. Men, ja, han skulle säkert gå med på det om jag frågade." Cecilia gav ifrån sig ett skratt och såg på Flora med en värmande blick. Hon älskade sina fastrar. Som den enda systern i syskonskaran behövde hon en förebild, någon hon kunde relatera och se upp till. Cecilia hade ju sin mamma förstås, men hon uppskattade att även hennes fastrar var en del av familjen.
"Mamma hjälpte mig.", erkände hon och förde fingrarna genom det tjocka mörka hårsvallet. Hon tystnade då och följde Floras blick på Gio. Hennes farbror. Hon förstod det inte själv, vad Flora såg hos honom, men kanske en dag skulle hon det.
"Ja, jo.. Jag ska se om jag hittar Lucia och Mara." Cecilia ursäktade sig sedan och gick därifrån för att leta rätt på kusinerna.

"Det kan vara svårt att sätta upp i bak utan att se." Hon kramade om hene och smekte hennes kind.
"Jag hoppas det för det här är alltid tråkigt att ta farväl Men ska vi inte äta först?"

Mara och Kucia stod och pratade tyst med varandra och Mara suckade.
"Nona bakade ju de bästa kakorna. " Hon suckade och lade armarna om sig.

"Lucia. Mara." Cecilia hittade kusinerna närmare elstaden och serveringsborden. "Hej. Vad pratar ni om?", frågade hon och log litet. Hon hade ju gått fram till de. Kanske hade hon stört deras konversation. "Ska vi gå och ta mat? Det verkar som att vi ska ta först.", skrattade hon och såg över axeln mot sina bröder som plockat på sig och parkerat sig borta vid ett av fönstren som vette ut mot den väldiga bakgården till vattnet, ännu en bit bortåt.
"Jag saknar henne också. Farmor.", erkände Cecilia då och sänkte blicken för ett ögonblick och sedan se på sina kusiner igen. "Så, vad säger ni, ska vi?" Hon nickade mot den dukade buffén.

Mara vände sig om och ett svagt leende visade sig.
"Vi pratar om farmors kakor. Jag vet att hon lärde alla koockar hur man lagade dem men det blir inte samma sak." Hon såg på sin syster som nickade instämmande. Luca som var äldre bet sig i läppen. Om ett år kunde hon gå med i maffian och kämpa för Vittorios. Men om hon fick visste hon inte.
"Jag är utsvulten." sa hon snart och gick mot bordet.
"Ohh räkor!"

Cecilia nickade. Javisst var det så. Ingen var ju så bra på matlagning som deras farmor. Det var ju ett faktum. Tanken gjorde henne tyst och sorgsen igen. Men fort passerade den förbi då hennes kusin fattat tycke för den dukade maten. Ett fnitter lämnade Cecilias läppar. "Ja, självklart. Bara det godaste här.", skrattade hon och följde efter för att plocka på sig en tallrik.
"Kom, Lucia. Passa på innan Gio ätit upp all pasta!", fnittrade hon och plockade av salladen för att sätta ner på tallriken.
Hon gick runt och lade märke till att även de andra vuxna börjat plocka av maten nu.
Cecilia gillade det. Hur de samlade hela släkten såhär. Att all matlagning, hennes farmors släkt, hade fått alla dit. Alla minnen av hennes farmor gjorde sig påmind och hon log tacksamt, så mycket hon kunde för att att förhindra gråten. Det passade sig inte nu. De skulle ju minnas henne med glädje. På något sätt lyckades Cecilia trycka undan känslan och istället njuta av stunden.
Hon plockade lite av vardera mat och placerade på tallriken för att sedan backa undan och på så sätt göra plats för de andra att ta. "Oj, hur ska jag orka allt det här?", skrattade hon när hon insåg hur mycket mat hon faktiskt tagit av.

Lucia log och drog handen genom sitt hår och skakade på huvudet.
"Jag tror Gio inte kommer äta upp all pasta. Visst han är din bor men han kommer inte äta allt jag lovar dig det." Hon gick efte och såg på henne.
"Så hur går det med skolan?" frågade hon mjukt.
Vincent hade kommit in igen och Camille stack ut huvudet.
"Vincent! Kom här.!" Hon tog tag i hans arm och han log.
"Men det är bara för er Di Vittorios." Han log när hon såg över axeln.
"Du är en av familjen enligt mig. Jag vill att du firar med oss. Du gjorde Franscescas liv bättre. Så kom nu!" sa hon mjukt och Vincent kom efter och såg in.
"Boss förlåt att jag tränger mig på!"

Cecilia ryckte på axlarna. Hon visste att det var bättre att smaka av all mat än att hoppa över något. Det var ett sätt att visa respekt. Det hade hennes mamma lärt henne. Hon tuggade på en gurkbit då hon hörde sin kusins undran.
"Hm? Skolan? Tja.." Hon himlade. Faktiskt så gillade hon inte skolan. Hon såg inte anledningen att vara där. Kanske var hon för ung. Eller så hade hon bara andra intressen. Som sina vänner. Gå på stan, lyssna på livemusik och se band. Läsa och skriva. Ville spendera sin tid med sina vänner. Allt plugg verkade komma i vägen för det.
"Det är väl okej.", sa hon tvekande, men ryckte på axlarna igen. "Hur går det för dig? Har ni mycket prov och så?"

"Är väll okej?" Hon gav sin kusin ett snett leende.
"Jag vet att skolan kan vara tråkig men ledigheten ser jag som en gudagåva." Hon lade armen om henne och smekte hennes arm lite.
"Oja det är så mycket prov nu. Men snart har jag gått ut och då är jag fri." Hon skrattade och vände sig.
"Vincent!" Utbrast hon.
"Ska vi säga hej Ceci?" sa hon och tog lite mat på sin tallrik innan hon började gå mot Camille och Vincent.