Definitely maybe
Forum > Fanfiction > Definitely maybe
Användare | Inlägg |
---|---|
Pixelow
Elev |
Superbra! Jag gillade dialogen mellan Draco och Alice. Undrar vad som kommer hända i fortsättningen och vad vad det som Alices mamma absolut inte ville att hon skulle får reda på?! Jag får väl helt enkelt vänta och se längtar tills nästa kapitel kommer!
6 maj, 2020 20:38 |
Idiz
Elev |
6 maj, 2020 21:38 |
Leoney
Elev |
Varför finns inte smileys med hjärtögon på mugglis? >: (
Vet inte riktigt vad jag tycker om Draco, liksom du har lagt ut två kapitel men jag hoppar redan till slutsatser... gaaah, ibland blir jag bara trött på min hjärna. Men det betyder att du har gjort ett bra jobb, för jag längtar efter mer! Superbra!!♥ Amicis 6 maj, 2020 22:56 |
catradora
Elev |
Hej, hoppas ni har det bra! Jag är i alla fall glad eftersom jag bara har två skoldagar kvar innan det är provperiod och därefter avslutning Dagens kapitel är lite längre en det tidigare, jag hoppas att ni gillar det!
- Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! Avis Fortunae Spoiler: Tryck här för att visa! boknörd_ Spoiler: Tryck här för att visa! Pixelow Spoiler: Tryck här för att visa! Idiz Spoiler: Tryck här för att visa! Leoney Spoiler: Tryck här för att visa! Hallonsylt tack för tummen! - Kapitel 2 - Att resa Tiden flyter på förvånansvärt snabbt, rätt som det är har hela sommarlovet passerat och jag befinner mig på perrong nio och trekvart för att göra min sjunde och sista resa till Hogwarts. Perrongen myllrar av hundratals människor. Elever från alla årskurser, de yngre märkbart mer nervösa än de äldre, och så förstås alla syskon och föräldrar som följt med för att ta farväl. Till den kategorin hör förstås mamma och Nicole, som väntar bredvid mig medan jag dubbelkollar att allt är som det ska med min koffert. “Känner du dig redo?” Mamma ler uppmuntrande mot mig. “Jag kan inte förstå att du blivit så stor redan, det är tur att jag får ha kvar Nicole där hemma ett tag till.” “Så sa du förra året också”, påminner jag henne medan min lillasyster trumpet muttrar att det minsann inte är tur att hon ska följa med mamma tillbaka hem. “Men nu börjar du faktiskt ditt sista år”, betonar mamma med samma breda leende kvar på läpparna. Ända sedan kvällen Malfoys var hos oss har hon ansträngt sig för att allt ska vara som vanligt. Förmodligen har hon insett att Nicole förstår mer än hon gjorde som liten. Vi har inte haft några gäster efter Malfoys, och mamma har helt slutat prata om allt som går att koppla till något ovanligt. Hon jobbar till det yttersta med att låtsas som om inget förändrats, men ända sedan kvällen då hon jämförde mig med pappa har det funnits en klyfta mellan oss två. “Jag skriver när jag kommer fram”, säger jag istället för att svara på hennes uttalande. “Ha det så bra.” “Om du ser Melinda och Nita måste du påminna dem om att inte glömma bort mig!” Nicole syftar på sina bästa vänner, som idag officiellt är förstaårselever på Hogwarts. “Och be dem skriva!” “Det ska jag göra om jag träffar på dem”, lovar jag och böjer mig ner för att krama henne. Hon kramar mig tillbaka, hårt, innan hon tar ett steg tillbaka. Mamma ser på mig med vemod i blicken. För ett ögonblick verkar hon överväga att krama mig, men det slutar med att hon bara lägger handen mot min kind. “Ta hand om dig, Alice.” Hennes röst är fylld av en känsla jag inte kan beskriva med ord. “Ni med.” Jag rufsar Nicole i håret trots hennes högljudda protester och vänder sedan ryggen till dem för att försöka ta mig fram till tåget. Jag kryssar mellan människorna på perrongen, och gör mitt bästa för att inte tränga mig in mellan familjemedlemmar som är i mitten av att ta farväl av varandra. Till sist lyckas jag ta mig till en öppen dörr längst fram i en vagn och klättra ombord. När jag efter ett par försök fått upp min koffert på tåget släpar jag den efter mig genom vagnens trånga mittgång. Jag kikar hastigt in i varje kupé jag passerar i jakt på Lydia, och efter ett par minuter hittar jag henne äntligen. Hon sitter ensam, närmast fönstret med knäna uppdragna till bröstet, djupt försjunken i ett nummer av The Prophet. Jag skjuter upp dörren och ljudet får henne att titta upp. “Hejsan”, hälsar hon. “Allt bra med dig?” “Japp”, svarar jag medan jag hivar upp min koffert intill hennes. “Nicole har varit lite sur över att inte få börja Hogwarts i år, men hon kom över det och följde med mamma för att vinka av mig.” “Gulliga Nicky”, skrattar Lydia. “Har du prövat beskriva GET-proven för henne? Det skulle få vilken vettig person som helst att vilja undvika Hogwarts för resten av livet.” “Jag gillar delen där du antyder att min syster är en vettig människa.” Jag ler lite för mig själv, speciellt vid tanken på hur förolämpad Nicole skulle sett ut om hon hört Lydia kalla henne Nicky. “Är det här kanske ett bra tillfälle att påminna dig om att vi har FUTT-examen att se fram emot i år?” Jag ger henne ett sockersött leende vilket hon besvarar med en sarkastisk grimas. “Du såg inte Angus på vägen hit?” frågar hon sedan. Jag skakar på huvudet. “Han kanske följde med Lou Ellen till prefektvagnen?” föreslår jag och Lydias spärrar förvånat upp ögonen. “Har du inte hört?” utbrister hon. “Hört vad?” Jag kollar förvirrat på henne. “Lou Ellen dumpade honom under lovet.” Lydia grimaserar. “Det var tydligen rätt brutalt. Skrev han inte till dig?” “Nej.” Jag betraktar kaoset på perrongen genom kupéns fönster. “Det gjorde han inte.” Angus, Lydia, och jag har hängt ihop sedan vårt första år på Hogwarts. Under skolåret spenderar största delen av tiden i tillsammans, och under loven skriver vi brev där vi uppdaterar varandra om vad som händer i våra liv. Jag vet inte varför Angus valt att hålla mig utanför vad som hänt mellan honom och Lou Ellen, men det är hans val och jag är inte upprörd över det. Trots allt är det ett outtalat faktum att han och Lydia är närmare varandra än mig. “Jaha.” Lydia verkar inte riktigt veta vad hon ska säga. “I alla fall tror jag att det är bäst att inte prata om henne. För säkerhets skull. Angus verkade rätt förkrossad.” “Okej”, nickar jag. “Håll samtalet borta från sönderslagna relationer.” Vi kollar på varandra och ingen av oss kan låta bli att le. Som tur är lättar den tryckta stämningen som uppkom när jag nämnde Lou Ellen. “Vad sitter ni och flinar åt?” Angus slänger upp sin koffert på hyllan samtidigt som han kliver in i kupén. Hans mörka hår är rufsigt och hans ögon glittrar av liv. Glädjen han utstrålar gör det svårt att tro på vad Lydia sagt om att han verkade förkrossad. “Det skulle du bra gärna vilja veta, va?” skrattar Lydia. “Kul att se dig. Har du också blivit terroriserad av dina syskon eller är Alice ensam på den fronten?” “Ni skulle bara veta”, suckar Angus melodramatiskt. “Jag trodde nästan att de skulle tvinga mig att stanna kvar hemma och hålla dem sällskap.” Angus har åtta yngre syskon som avgudar honom. Rollen som familjens äldsta barn har gjort honom lite mammig, något som Lydia aldrig är sen att reta honom för. Han tar dock aldrig illa upp, istället biter han tillbaka med att Lydia aldrig kommer få känna sig verkligt älskad eftersom hon inte har några yngre syskon. “Jag vill inte vara den som är den, men ska inte hälften av dem också till Hogwarts?” frågar jag torrt. “Detaljer, detaljer.” Angus viftar avfärdande med handen. “Bara för att tre av dem inte deltog betyder det inte att de övriga förlorar all styrka. De har krafter ni aldrig skulle kunna gissa er till.” “Jag vet inte vad du menar med det där, och jag tror faktiskt inte att jag vill veta det”, konstaterar Lydia. Jag frustar till av skratt när Angus försöker knuffa till henne som svar på tal, och hon istället sparkar undan hans arm. Vi spenderade början av resan med att prata om lovet. Precis som Angus tycks byta samtalsämne så fort det vi pratade om ens kom i närheten av att handla om Lou Ellen undviker jag att nämna Malfoys besök hos oss i somras. Jag tvivlar på att någon av mina vänner skulle bry sig särskilt mycket om det, men om jag säger det högt blir mammas och min nu mera komplicerade relation verkligare. Istället berättar jag om gungan jag hjälpte Nicole att sätta upp ute i trädgården, och hennes nya husdjur, en pygmépuff från den nya skämtartikelbutiken i Diagongränden. Lydia har till skillnad från mig och Angus inga historier om småsyskon, men hennes familj bor i ett område där det finns mycket mugglare och vissa rykten som börjat spridas bland dem är så pass stora att de borde ses över av ministeriet. Angus är mitt i en berättelse om sin yngst lillasyster och deras katt då kupédörren plötsligt glider upp. En flicka i tretton-fjortonårsåldern kikar in. “Är någon av er Alice Duval?” undrar hon. Jag nickar. “Det är jag. Vad har du för ärende till mig?” “Jag skulle ge dig den här”, svarar hon och sträcker ut handen. Jag tar emot pergamentrullen hon håller. Den är noggrant hoprullad och ombunden med violetta band. “Tack så mycket”, säger jag och flickan ler blygt innan hon hastigt smiter ut igen. Lydia och Angus betraktar mig nyfiket medan jag knyter loss banden och rullar upp pergamentet. “Vad är det för något?” frågar Angus ivrigt. “Någon slags inbjudan, tror jag.” Jag harklar mig innan jag läser upp det som står skrivet. “Alice! Det skulle glädja mig mycket om du ville komma in till mig på en liten lunch i kupé C. Med vänlig hälsning professor H. E. F. Slughorn.” “Professor Slughorn…” Lydia ser eftertänksam ut. “Jag tror jag har hört det namnet förut.” “Det är antagligen den nya läraren i försvar mot svartkonster”, funderar Angus högt. “Antagligen”, ekar Lydia, men det syns i hennes ansikte att hon fortfarande tänker på var hon kan ha hört talas om professor Slughorn. “Det är väl bäst att jag går dit och ser vad han vill mig”, konstaterar jag. De andra nickar. “Vi köper lite extra chokladgrodor åt dig”, lovar Angus och skakar hastigt på huvudet då jag börjar rota efter pengar i fickan. “Oroa dig inte för det, jag bjuder.” “Tack.” Jag ler mot honom innan jag reser mig upp. “Vi ses senare.” Det tar inte många minuter att komma fram till kupé C. Väl där tar jag ett djupt andetag innan jag knackar på dörren. Jag vet inte vem den här Slughorn är, men om han har bett att träffa mig specifikt hoppas jag att det har att göra med något positivt, och inte att han tänker underkänna mig på grund av något från förra året. När kupédörren slås upp försvinner en del av min oro. Mannen som öppnat den är knubbig och näst intill flintskallig, med ett brett leende på läpparna. “Alice, förmodar jag?” frågar han spjuveraktigt, och när jag nickar kliver han åt sidan för att släppa in mig. “Stig på, stig på!” Gruppen av elever i kupén är minst sagt en brokig skara. Marcus, en av de som delar sovsal med Angus, sitter närmast dörren och bokstavligen utstrålar nervositet. En annan sjundeårselev, en kraftig kille från Gryffindor, ger mig ett snett leende när min blick passerar honom. En rödhårig flicka i femtonårsåldern sitter längst inne i ett hörn. De sista tre pojkarna är sjätteårselever, två från Gryffindor och en från Slytherin. Den mörka Slytherinpojken känner jag bara vagt igen, jag har för mig att han heter något på S eller Z, men Gryffindorarna är inte svåra att identifiera. Det finns inte en tidning som under de senaste månaderna inte innehållit något om Harry Potter, och den andra pojken vet jag att heter Neville Longbottom. “Sätt dig ner, kära du!” instruerar Slughorn efter att ha dragit igen dörren efter oss. Jag sjunker ner på en den lediga platsen mellan Marcus och pojken från Slytherin, och Slughorn slår sig ner intill den rödhåriga flickan som grimaserar lite bakom hans rygg. “Jag höll precis på att diskutera med Cormac här”, berättar Slughorn med en gest mot sjundeårseleven från Gryffindor, som jag nu kan minnas att heter Cormac McLaggen. “Hans farbror är vän med trolldomsministern, förstår du. Ni andra kanske känner Alice?” Marcus nickar lite men det verkar gå Slughorn obemärkt. “Vi har haft några lektioner ihop”, säger McLaggen för att bryta den lite stela tystnaden som uppkommit. “Förstås, ni går i samma årskurs, inte sant?” Slughorn ser nöjd ut. “Alices mamma är mycket framstående inom ministeriet. Jag har haft nöjet att prata med henne ett par gånger och hon är sannerligen en trevlig kvinna.” “Det ska jag hälsa henne.” Jag ler ansträngt, men Slughorn verkar inte märka att något med mitt ansiktsuttryck inte skulle vara genuint. Istället kastar han sig hals över huvud in i en presentation av oss alla. I tur och ordning frågar han ut oss om olika saker, och det tar inte länge för mig att förstå vad det är han sysslar med. Han har samlat oss här för att vi alla har framgångsrika släktingar, eller själva gjort något framstående. Vad den rödhåriga flickan, Ginny, gör här går inte riktigt ihop med den förklaringen, men alla andra har på ett eller annat sätt anknytningar till rikedom eller berömmelse. När han är klar med att fråga ut oss talar han i timmar om sina berömda kontakter, och om det inte vore för alla gånger mamma påmint mig om att bete mig artigt i alla situationer skulle jag nog börjat gäspa för länge sedan. Istället sitter jag nu tålmodigt och lyssnar till den ena historien efter den andra. Åtminstone finns det mat så det räcker och blir över. Till slut, då solen för länge sedan påbörjat sin vandring ner från himlen, verkar Slughorn inse hur länge han hållit låda. “Du store tid!” utropar han förskräckt. “Det håller redan på att bli mörkt! Jag märkte inte att de tänt lyktorna!” Hastigt instruerar han oss att gå och byta om, men inte förrän han hunnit påminna oss om att titta förbi hans kontor någon gång. Jag noterar att varken Marcus eller Longbottom får någon sådan inbjudan. “Där är du!” Angus kastar en chokladgroda till mig när jag kommer tillbaka in i kupén. Jag fångar den med ett leende i hans riktning. “Vad ville Slughorn?” undrar Lydia nyfiket. Mitt leende ersätts av en grimas. “Han verkar vilja samla på sig folk med kopplingar till framgångsrika personer”, berättar jag. “Han frågade en massa om mamma och hennes position på ministeriet.” “Just det!” Lydia skiner upp. “Slugklubben!” “Ursäkta?” frågar jag. “Vadå?” undrar Angus samtidigt. Lydia himlar med ögonen. “Slughorn har varit lärare på Hogwarts tidigare, det är därför jag kände igen hans namn”, förklarar hon otåligt. “Han ordnade möten med sina favoritelever, bjöd dem på mat och sånt, och den gruppen elever kallades Slugklubben. Bekvämligt nog för hans skull slutade de flesta av de eleverna som väldigt framgångsrika inom sitt område.” “Jag hatar det faktum att du beskriver det som om det vore allmänbildning”, klagar Angus. “Var har du ens hört talas om det?” “En vän till familjen som studerade på Hogwarts medan han jobbade där”, svarar Lydia med en axelryckning, innan hon vänder sig till mig. “Vem hade han bjudit in?” Jag ger henne och Angus en kort sammanfattning om vem som deltog i lunchen och varför de var inbjudna. När jag är klar ser Lydia fundersam ut igen. “Jag undrar varför han slutade arbeta på Hogwarts förut?” säger hon med rynkad panna. “Och varför tror ni han har kommit tillbaka nu?” “Du får låta Alice ställa dina frågor till honom”, föreslår Angus med ett litet skratt. “På tal om Alice, borde du inte byta om?” Det sista är riktat mot mig. “Just det!” Hastigt plockar jag åt mig min skoluniform. “Vänta inte på mig, jag kommer ikapp er senare!” Jag skyndar iväg till en av tågtoaletterna där jag byter om med hjälp av några svep med trollstaven. Några minuter senare är jag ute på perrongen i Hogsmeade. Angus och Lydia väntar på mig i utkanten av perrongen. “Redo?” frågar Angus mig. “Redo”, svarar jag och låter honom kroka ihop våra armar innan vi följer med strömmen av elever mot vagnarna. - Jag vet att Slughorn egentligen heter Snigelhorn i den svenska översättningen, men jag tycker inte jättemycket om det namnet, så både han och klubben får det engelska namnet i denna fanfic Kommentarer och tummar uppskattas jättemycket ♥ 13 maj, 2020 15:21
Detta inlägg ändrades senast 2020-07- 7 kl. 00:07
|
boknörd_
Elev |
Jag fullständigt älskar hur du skriver. Jag blir lika mindblown varje gång. Wooow, hörru! Det är så vackert beskrivet och man fängslas från den första meningen ända in i slutet. Jag vill bara fortsätta, typ nu. Allt flyter på så fint. Längtar såå hemskt mycket till nästa kapitel!
Jag måste också säga att titlarna på dina kapitel är något jag också gillar supermycket. Sedan önskar jag att jag kanske kunde säga lite mer specifikt vad det är jag gillar, vilket kanske skulle underlätta, men det vore dumt att kopiera och klistra in hela texten 13 maj, 2020 15:37 |
Avis Fortunae
Elev |
Ja jag håller med boknörd_, det går ju inte att klistra in hela texten! Du skriver lika fängslande och välformulerat som alltid. Det är som att kliva in i boken under det sjätte året, med Slughorn som ordnar sitt lilla party. Man får se allt från Alices perspektiv och hon verkar endast flyktigt känna till de andra eleverna i Slug-klubben. Ska bli spännande att se hur det utvecklar sig.
Och Malfoy är ju inte inbjuden ... vilken roll kommer han att spela i denna berättelse, tro? För det känns fortfarande som om det ligger något mellan raderna gällande honom! Precis som Angus tycks byta samtalsämne så fort det vi pratade om ens kom i närheten av att handla om Lou Ellen undviker jag att nämna Malfoys besök hos oss i somras. Jag tvivlar på att någon av mina vänner skulle bry sig särskilt mycket om det, men om jag säger det högt blir mammas och min nu mera komplicerade relation verkligare. Längtar att få veta mer om hur det hänger ihop! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 13 maj, 2020 18:36 |
Pixelow
Elev |
Du skriver oerhört bra, jag kan leva mig in i dina dialoger vilket andra saker jag läst misslyckats med. Jag är ingen mästare på att skiva långa kommentarer men jag vill säga att du får ihop allt bra och alla karaktärer passar så bra. Det är kul att den utspelar sig under just sjätte året, det är ett inte jätte roligt men ytterst intressant år enligt mig. Det ska bli spännande att läsa och se hur karaktärerna utvecklas tillsammans med berättelserna.
Onsdagar är för övrigt en perfekt dag för då har jag något som jag kan se fram emot när jag släpar mig igenom skolan! 13 maj, 2020 19:42 |
catradora
Elev |
Hej! Det här blir det sista kapitlet jag postar som Allie Mazur, för imorgon startar ju namnbytardagarna här på mugglis. Ska ni byta namn, eller är ni nöjda med de ni har? Jag är i alla fall oerhört glad över möjligheten att bli av med mitt nuvarande namn, som jag inte är jättenöjd med.
Dagens kapitel är lite i det kortare laget, men jag kompenserar det med att lova att i nästa kapitel så händer det grejer! - boknörd_ Spoiler: Tryck här för att visa! Avis Fortunae Spoiler: Tryck här för att visa! Pixelow Spoiler: Tryck här för att visa! Idiz tack så mycket för tummen - Kapitel 3 - Att välja “Jag kommer aldrig klara det här!” Angus släpper ner sin väska på bordet med en dov duns och lutar huvudet i händerna. “Varför lät ni mig fortsätta med trollkonsthistoria på FUTT-nivå?” “Är du en Ravenclaw eller inte?” fnyser Lydia misstroget. “Det är inte så farligt.” “Vilken bra fråga att ställa till en elev iklädd Ravenclaws uniform, sittandes i Ravenclaws uppehållsrum”, replikerar Angus en aning stött. “Alla tycker faktiskt inte att böcker som väger mer än en hög tegelstenar är det mest intressanta här i världen.” “Du gjorde ett val, så stå för det”, påpekar jag. Angus gör en ful min åt mitt håll. “Jag hatar när ni två gaddar ihop er mot mig”, suckar han med korsade armar. “Ja, för det händer ju så ofta.” Lydia låter lika kall som innan, men den lilla antydan till ett leende som skymtar på hennes läppar avslöjar att hon egentligen inte är upprörd. Samma sak gäller Angus, hans axlar är för avspända för att han verkligen ska vara sur. Det är sådana små detaljer jag plockat upp under våra år tillsammans. “Hur tror ni Slughorn är som lärare?” undrar Angus. “Han verkar ju inte direkt ha något emot att välja favoriter, men tror ni han gör likadant under lektionerna.” “Förhoppningsvis inte”, svarar Lydia. Hon har plockat upp sin trolldryckskonstsbok och påbörjat arbetet med att notera viktiga saker i recepten på en bit pergament. “Ja, ni lär väl få veta det snart”, säger jag. “Jag hoppas att han inte förväntat sig att se mig på lektionen, då lär han väl bli rejält besviken.” Mitt GET-betyg i trolldryckskonst var ett Ö, det näst högsta man kan få. Det räckte dock inte för Snape, som enbart tog emot de elever som fått högsta betyg. Det gjorde mig inte särskilt upprörd, jag har inte planerat en karriär som kräver FUTT-examen i trolldryckskonst. Mamma, som under sin skoltid älskade ämnet, var desto mer besviken. Hon sa det aldrig rakt ut, men jag vet att hon hoppades på att jag skulle vilja arbeta på samma avdelningar som hon. “Din mamma var ju ganska upprörd över att Snape inte lät dig fortsätta,” påpekar Angus, som om han skulle ha läst mina tankar. “Hotade hon inte att skriva till honom och kräva att du skulle omprövas?” “Hon vill att jag ska jobba med henne.” Jag ler ironiskt. “Enkelt ordnad arbetskraft.” “Legalisering och testning av olika trolldrycker.” Lydia rynkar på näsan. “Inte världens mest speciella jobb. Inte särskilt roligt heller, för den delen. Din mamma behöver en ny hobby.” Jag avstår från att informera henne om att mamma redan har en gammal hobby som knappast är att rekommendera. “Och ändå är hon så pass populär på ministeriet att Slughorn ville ha dig i sin samling”, funderar Angus. “Fudge tyckte inte särskilt mycket om henne, men i andra kretsar uppskattas hon desto mer”, påminner jag honom. “Dessutom kan hon vara väldigt karismatisk.” “Sant, fast det sista går ju i släkten”, retas Angus med ett snett leende. “Du kan ju få vem som helst att älska dig om du bara vill.” “Nu överdriver du väl ändå lite”, säger Lydia och jag nickar medhållande. “Alice är ju den mest iskalla, oberörda ungen någonsin.” Hennes ögon glittrar busigt. “Okej, akta så du inte råkar låta trevlig”, utbrister jag stött och både hon och Angus skrattar nöjt. “Alice?” Angus skratt kommer av sig som om någon kastat en förstumningsbesvärjelse över honom, och med ens verkar han oerhört intresserad av mattan under bordet. Lydias ögon smalnar ihop till små springor. Jag kollar över axeln för att se vem som tilltalat mig, och förstår med ens förändringen i mina vänners beteende. “Ja?” säger jag frågande till Lou Ellen, som precis kommit in i uppehållsrummet tillsammans med Cho Chang och Marietta Edgecombe. “Professor Flitwick bad mig be dig komma till hans kontor snarast möjligen”, berättar hon. Hennes mun är ihopdragen till ett smalt streck, och det märks tydligt att hon är lika obekväm med situationen som Angus. “Okej”, svarar jag hastigt. “Jag ska göra det. Tack.” Lou Ellen nickar kort innan hon skyndar vidare uppför trappan till vår sovsal. Marietta följer henne hack i häl, men Cho står kvar med en kluven min i ansiktet. Hon kommer inte genast på något att säga, men efter ett tiotal plågsamt tysta sekunder tar hon till orda. “Ja… Det var trevligt att se er alla igen!” Hon kämpar fram ett halvdant leende, och skyndar sedan efter de andra två. “Vi ses!” Jag, Lydia, och Angus sitter kvar i förstummad tystnad i ett par sekunder till innan Lydia skakar på huvudet. “Det där var ju i princip definitionen av ett totalt misslyckande”, konstaterar hon. Angus håller fortfarande blicken stadigt fäst i golvet. Hans ögon ser lite grumliga ut, och jag kan inte låta bli att undra om det här är första gången han verkligen sett Lou Ellen efter att hon dumpade honom. “Det är bäst att jag går och ser efter vad Flitwick vill mig.” Jag reser mig upp och slänger upp väskan över axeln. “Ses vi till middagen?” Lydia nickar spänt men Angus visar inget tecken på att ha hört mig prata. Jag har nästan lämnat rummet när jag hör honom fräsa ut ett “Jag mår bra!” med sprucken röst. Jag vänder mig om, och för en sekund skymtar jag Lydias något sårade ansiktsuttryck. Sedan slår dörren fast mellan mig och deras konversation. Det tar ett på minuter att gå från Ravenclawtornet till professor Flitwicks kontor, och på vägen funderar jag över vad som egentligen hänt mellan Lou Ellen och Angus. Jag såg aldrig någon antydan till att deras relation var på väg att gå i bitar innan lovet, men jag är själv alltför medveten om hur mycket som kan förändras över en sommar. “Miss Duval!” Professor Flitwick sitter bakom sitt skrivbord och skiner upp när jag kikar in efter att ha knackat på hans dörr. “God förmiddag, professorn.” Jag stänger dörren bakom mig. “Jag hoppas att jag inte har gjort något som satt mig i trubbel?” “Inte alls”, förklarar min elevhemsföreståndare lugnande. “Varsågod och sätt dig ner.” Han väntar tills jag tagit plats i stolen framför skrivbordet innan han fortsätter. “Jag talade med professor Slughorn tidigare idag. Han var besviken över att du inte deltar i trolldryckskonstlektionerna tillsammans med resten av din årskurs.” “Ni minns säkert att vi talade om detta redan förra året, professorn”, påpekar jag. “Mitt GET-betyg var inte högt nog. “När professor Snape undervisade”, rättar han mig. “Du förstår, professor Slughorn kom med ett förslag som han bad mig framföra. Han tar gladeligen emot elever som fått Ö i trolldryckskonst.” “Det är säkert bra för de som tog examen i våras, men hur påverkar det mig?” Min förvirrade mina får honom att skratta till. “Professor Slughorn berättade att han samtalat med din mamma om ert gemensamma intresse för trolldryckskonst”, fortsätter han och jag får anstränga mig till det yttersta för att inte visa min förvåning och irritation över informationen. “Han erbjuder dig därför att studera med årets sjätteårselever. Du kommer inte nå FUTT-nivå, men du får en betydligt större chans att jobba vidare med ämnet.” Jag biter mig i läppen, osäker på vad jag ska säga. Å ena sidan bryr jag mig faktiskt inte särskilt mycket om att studera trolldryckskonst, men å andra sidan vet jag hur upprörd mamma kommer bli om hon får reda på att jag tackat nej till den här möjligheten. “Nå, miss Duval?” Professor Flitwicks röst avbryter mitt funderande. “Vad säger du? Den första lektionen är redan nu i eftermiddag, så jag är rädd att du måste fatta ett beslut direkt.” Jag tvekar ett par sekunder till, trots att jag vet att jag egentligen bara har ett alternativ som jag kan och förväntas svara. “Absolut. Inte kan jag tacka nej till en sådan möjlighet.” Jag har aldrig känt mig gladare över timmarna jag spenderat på att öva upp mina fejkade leenden. - Kommentarer och tummar uppskattas alltid ♥ 20 maj, 2020 15:51
Detta inlägg ändrades senast 2020-07- 7 kl. 00:12
|
Avis Fortunae
Elev |
Jag avstår från att informera henne om att mamma redan har en gammal hobby som knappast är att rekommendera.
“Och ändå är hon så pass populär på ministeriet att Slughorn ville ha dig i sin samling”, funderar Angus. “Fudge tyckte inte särskilt mycket om henne, men i andra kretsar uppskattas hon desto mer”, påminner jag honom. “Dessutom kan hon vara väldigt karismatisk.” Alltså de här hintarna om mamman och hennes förflutna! Det är så mystiskt och så skickligt skrivet! Och nu ska alltså Alice fortsätta med trolldryckskonst, i likhet med Harry under sjätte året i HP. Undrar vad som kommer att hända. Ser fram emot fortsättningen! Angående namnbytet orkar jag nog inte och kommer förmodligen att vara helförvirrad ett tag när alla byter namn ... men flera av mina bästa vänner genom livet inklusive min man har ändå bytt förnamn IRL så jag har en viss vana ändå Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 20 maj, 2020 16:19 |
Mintygirl89
Elev |
Åh, Gode Gud! Jag glömde kommentera kapitel 2! Nu ska jag skärpa mig! Förlåt! Men tänk så här: Bättre sent än aldrig.
Kapitel 2: Oj, Alice får infinna sig i Snigelghorns kupé. När Alice säger att hon ska hälsa från Snigelhorn, märker jag att hon är stel! Förstår det, med tanke på att hennes mamma beter sig lite mystiskt. Ja, vi får klura vad det är. Om inget annat kan det bli spännande när det väl kommer fram. Kapitel 3: Som Avis Fortunae, skriver, finns det hintar om mammans förflutna, som är ett riktigt mysterium. Och det är bra skrivet! Mitt GET-betyg i trolldryckskonst var ett Ö, det näst högsta man kan få. Det räckte dock inte för Snape, som enbart tog emot de elever som fått högsta betyg. Det gjorde mig inte särskilt upprörd, jag har inte planerat en karriär som kräver FUTT-examen i trolldryckskonst. Mamma, som under sin skoltid älskade ämnet, var desto mer besviken. Hon sa det aldrig rakt ut, men jag vet att hon hoppades på att jag skulle vilja arbeta på samma avdelningar som hon Om du ser delen som är understruken: Det är nästan hemskt att mamman blir besviken över hennes betyg! Hon borde vara glad att Alice försökte, och bara man har gjort sitt bästa, ska man vara stolt. Ja, ja. Vi får se hur det går. Jag är nöjd med mitt användarnamn, så jag kommer inte att byta. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 20 maj, 2020 18:21 |
Du får inte svara på den här tråden.