Fanfiction

Tack! Jag hade tidigare inte tänkt skriva mer, men (förhoppningsvis) kommer det mer.

Kommenterar så att du kan lägga upp mer!

Här kommer del tre i min berättelse. Det kommer fler, men jag vet inte när. Den här utspelar sig enbart ur Harrys perspektiv, under Hogwartsexpressen. Jag har tagit handlingen ur tredje boken, men gjort om den till min egen. Tack för responsen!

Harry satt i en tågkupé tillsammans med Ron och Hermione. Bondgårdarna och fälten som tåget susade fram över förbyttes succesivt mot ett vildare landskap allteftersom mörkret tilltog. Det var en vacker syn, men varken tillräckligt vacker för att avleda Harrys uppmärksamhet i det pågående samtalet eller ivern inför det som han tidigare varit så säker på att han skulle missa. Hermione redogjorde för tillfället en lång utläggning om (Ron försökte kväva en gäspning) värdshuset Tre kvastars koppling till 1612 års tomteuppror. Harrys tankar gled omärkligt iväg till det - personen - som var grund till att han fick möjlighet att besöka Hogmsead – Sirius. De hade brevväxlat regelbundet under tiden han tillbringat i Den läckande kitteln.
Ministeriet hade fått reda på hans frånvaro hos Dursleys och skickade ut tjänstemän i uppdrag att hitta honom och (som de försökte dölja av hänsyn till hans välbefinnande) föra honom i säkerhet. Det var nämligen allmänt känt att Sirius Black ville åt Harry, vilket inte var sant. Eller jo, naturligtvis var det sant. Bara på ett sätt som kraftigt avvek från allmänhetens kännedom. Med den vetskapen var Harry ganska säker på att ministeriet tänjde lite på gränserna gällande Lagen om rimliga restriktioner för minderårigas trolldomsutövning. Han hade både använt sig av sin trollstav och oavsiktligt blåst upp sin faster inom loppet av en kvart, vilket under normala omständigheter skulle innebära relegering. Harry rös vid blotta tanken.
”Harry?” Hermiones röst lyckades rycka tillbaka honom till verkligheten. ”Är du vaken?”
”Va?” sa han dumt.
”Jag frågade om du visste något om spökande stugan. Jag har stött på det i ett fåtal böcker, men det ät allt. Det verkar vara något sorts spökhus.”
”Klyftigt”, sa Ron sarkastiskt. "Och förresten, hur hade du tänkt att Harry skulle veta det? Om jag har fattat det rätt så är det inte Dursleys stil att hålla föreläsningar om Hogsmeades höjdpunkter."
”Ja… spökande stugan.” Men det var inte sant. Spökande stugan var inte hemsökt. Insikten slog Harry som ett blixt från klar himmel. Han hade fortfarande inte berättat för Ron och Hermione det som Sirius hade berättat för honom i mörkret i Magnoliagränden. Om han skulle vara helt sanningsenlig var de fortfarande övertygade om att han var en förrymd fånge. ”Nej, Ron har rätt. Jag visste inte vad det var fram till nu."
”Är du okej Harry? Du ser lite…”, började Hermione, men Harry slapp svara när Ron flikade in.
”Inbillar jag mig eller har tåget börjat sakta farten?” sa han. ”Vi kan inte vara framme än”. Han hade rätt. Tåget hade saktat farten, och verkade fortsätta med det. När det nått den grad av långsamhet som resulterade i spridda förvirrade ord runt om i tåget som senare bröt ut i ett upprört tumult, stannade det tvärt. Dova dunsar vittnade om de koffertar och väskor som föll ur bagageluckorna.
Sedan, utan någon sorts förvarning, släktes ljusen och försänkte tåget i kompakt mörker.
"Vad händer? Har tåget fått maskinstopp? Varför blev det mörkt?" var några av frågorna som upprepade gånger uttalades.
”Harry? Ron?” hördes Hermiones oroliga röst.
”Här!”
”Aj! Det var min fot Ron!”
Förutom tågets oförklarliga stannande och det plötsliga mörkret tvivlade Harry på om han var den enda som kände en annalkande, typ av krypande kyla. Den intensifierades till den grad att den tycktes tränga sig in i märg och ben, samtidigt som han, av någon outgrundlig anledning, började bli alltmer modfälld. Vid det här laget var det som om frysande vatten skar in i hans inälvor. Vad var det som hände? Han försökte förgäves få något fotfäste om situationen, men det var som att hålla vatten i händerna. Verkligheten gled konstant ifrån honom. Någon gång tog missmodigheten överhanden. Lyckliga minnen och tankar - all glädje - tycktes blekna bort. Varför var han här? Han lyckades fånga upp det motbjudande ljudet av rosslande, utdragna andetag innan han tappade greppet om både tid och rum.

”Inte Harry, jag ber, skona honom!” skrek en kvinna.
”Undan med dig, undan, dumma flicka”, hördes en röst, kall som bitande vind.
”Snälla, ha förbarmande, döda mig istället!”
Mannen skrattade, ett gällt, utdraget skratt.

Spoiler:
Tryck här för att visa!”Lily, ta med dig Harry och ge dig iväg!” hördes ännu en röst.

Harry svimmade.

Han återfick medvetandet medan innebörden av vad han just hade upplevt stadigt gick upp för honom. Sedan tog förvirringen överhanden. Vad var det som hände egentligen? Höll han på att förlora förståndet? Utöver det kände han sig också lite generad - hur många var det egentligen som svimmade?
"Harry? Hur är det fatt?" sa Hermione oroligt. Hon gav honom en bit choklad. "Ät det här. Professor Lupin, i kupén bredvid, sa att det hjälper."
"Jag mår fint", sa Harry och försökte låta oberörd. Men han hade just hört sina föräldrars mördares isande skratt och sin mammas sista, bönfallande ord. Han var i själva verket allt annat än oberörd.

Vad kul att du lägger ut mer!

Lite exempel på formuleringar jag gillar:

Det var nämligen allmänt känt att Sirius Black ville åt Harry, vilket inte var sant. Eller jo, naturligtvis var det sant. Bara på ett sätt som kraftigt avvek från allmänhetens kännedom.

”Klyftigt”, sa Ron sarkastiskt. "Och förresten, hur hade du tänkt att Harry skulle veta det? Om jag har fattat det rätt så är det inte Dursleys stil att hålla föreläsningar om Hogsmeades höjdpunkter."

det var som att hålla vatten i händerna

Nu blev det väldigt mycket fokus på språket, men innehållet är ju minst lika intressant: hur kommer det att bli med Sirius, nu när Harry redan vet? Återstår att se!

Yaaay meer! Synd att de inte satt i samma kupé som Remus, undrar om Sirius berättade om allt det, men det tror jag att han gjorde Hoppas Harry berättar om Sirius för Ron och Hermione snart.

Tack Avis Fortunae och Pride Potter! Ja, så hade jag också kunnat skriva, det tänkte jag inte på. Jag ska försöka få med det i nästa kapitel/del.

Ser fram emot nästa del

Meer ♥♥

Tyvärr har jag inte hunnit skriva någonting på senaste tiden. Här kommer i alla fall kapitel fyra i min berättelse! Den här gången utspelar sig den bara ur Sirius perspektiv.

Äntligen. Ska. Du. Dö.
Orden som jag i mitt stilla sinne upprepade hade gradvis övergått till att bli min drivkraft. Jag slets mellan den omåttliga glädjen som jag gjort mig förtjänt av genom att ta mig hit, vilket i sig var en bedrift och vreden som hotade att blossa upp och förgöra mig inifrån. Jag lyckades nätt och jämnt kontrollera den, trots att jag lärt mig att tygla känslorna under min vistelse i Azkaban. Istället vände jag den till min fördel: i mitt alltjämt försvagade tillstånd gav den mig anledning att fortsätta framåt.
Jag befann mig för närvarande på Hogwarts område, området jag otaliga gånger hade återupplevt i mina drömmar. Men det gick inte att mäta sig med att se det med egna ögon. Slottet, med sina tinnar och torn, var otroligt majestätiskt. För att inte tala om minnen som ofrivilligt översköljde mig för andra gången de senaste dagarna, omfattande och associerande marodörerna och våra nattliga strövtåg, somrar vi tillbringat under ett bokträd och egentligen inte gjort någonting (eller mer specificerat: planerat nästa strövtåg) Jag tvingade mig inse att det tillhörde det förflutna, men tillät mig inte desto mindre för några ögonblick att andas in den välbekanta doften som jag inte kunde placera som något annat än Hogwarts… och höll tillbaka en suck över mitt återkommande beteende; detta var definitivt inte tillfälle för nostalgiska återblickar. Men jag förebrådde inte mig själv och var övertygad om att vem som helst under rådande omständigheter skulle känna likadant.
Jag ruskade på huvudet för att få det att klarna. Hjärnkapaciteten som hund skulle tydligen fördunklas något, vilket jag fann mycket oroväckande (särskilt med tanke på att jag upptäckt skrämmande överensstämmelser angående det påståendet). Innerst inne var jag övertygad om att skillnaden var omärklig, att jag i den stundande omställningen bedrog mig själv.
Ett tag var jag lite orolig och fann det som en enorm lättnad när jag kunde bekräfta att skyddsförtrollningarna som genomsyrade muren lägligt nog inte verkade på djur. Jag hade med den baktanken tagit mig dit i min hundskepnad. Nästa moment var att ta mig in på slottet. Jag var tvungen att skynda mig innan tiden rann ur mina händer, för det var inte långt innan natten övergick i gryning. Självklart föredrog jag att agera i skydd av natten, då slottet ruvade i skuggor. Välbekanta skuggor, liksom slottet själv. Jag intalade mig återigen att jag var tvungen att skärpa mig. Det var åtminstone tursamt att inga nostalgiska känslor kunde få min rasande eld att falna.
Jag funderade över bästa sättet att ta sig in i området. Det skulle uppenbarligen inte bli en enkel, och man kunde knappast påstå att anledningarna inte gjorde mina farhågor rättvisa. Det var för länge sedan jag satte min fot inom slottets område att kunna avgöra vad som var det främsta hindret. Vad beträffar eventuella lärare och vaktmästare... jag hade åtminstone mörkret på min sida.
Månskenet som silades in genom de höga fönstren ramade in min skugga – lång och förvrängd till oigenkännlighet. Det var det enda ljus som överhuvudtaget gav mig en förnimmelse om var jag befann mig. Det var lockande att tända min trollstav, men det hade synnerligen varit korkat. Det förhåller sig så att diskretion var besvärligt för en man vars iögonfallande ansikte i stort sätt påträffats i varenda brittisk tidning senaste månaden. Ett annat skäl till att bibehålla mörkret var att jag inte ville trubba mina sinnen. Jag satte stort värde på dem, i synnerhet med tanke på deras ökade grad efter att en lång period antagit min hundskepnad. Det var likväl en aning påträngande för ögonen.
Jag lutade mig lätt mot väggen och blundade, medan jag lät mina pupiller vidgas. Omgivningen var fortfarande intetsägande, men grova konturer uppenbarade sig ur mörkret. Det var så tyst. Tystnad innebar under normala förhållande inga bekymmer för min del, men efter att i tretton år levt med ljuden av sinnessjuka människors hjärtskärande skrik och vrål fann jag den, ironiskt nog, påträngande. Jag antog att det skulle ta ett tag innan jag vande mig.
Inom bråkdelen av en sekund tycktes jag förnimma någons närvaro bakom mig. Skräcken kom krypande och förlamade mig tillfälligtvis. Det kanske bara var inbillning, tänkte jag tankspritt. Men som på en given signal kom känslan tillbaka. Jag kunde med säkerhet konstatera att det stod någon bakom mig; den tryckande känslan förknippat med obehag var omisskännlig. Nu kunde jag också urskilja steg. En i taget.
Enbart för att jag inte var kapabel att tänka ut något bättre, även om hjärnan arbetade febrilt, började jag, sakta och säkert, ta mig framåt. Ännu en gång hade jag min hundskepnad att tacka, denna gång för min diskretion. Jag hade aldrig riktigt inse det fördelaktiga med att fördela vikten mellan fyra små, mjuka tassar. Det var emellertid ingen lätt konst att försöka att inte avge något ljud och samtidigt se till att bibehålla ett behörigt avstånd.
Med viss möda lyckades jag ta mig runt ett hörn i en förgrening och kunde bara hoppas på att personen, vem det nu var som strövade omkring i beckmörker, fortsatte framåt. Efter vad som kändes som en evighet såg jag en svag figur gestalta sig, vars kontur med mycket liten marginal avtecknade sig mot det omgivande mörkret. Med återhållen andan såg jag medan den långsamt tog sig framåt. Men... det såg ut som ett barn. Ja, jag kunde definitivt fastställa att det var ett barn. Kunde det vara... Jag sköt ifrån mig tanken.
Med en lättnadens suck andades jag ut. Det var synnerligen nära ögat. Men när jag tänkte på det i efterhand, tycktes det som att gången verkade lite konstig… tillgjord, som att personen i fråga precis som mig ville ta sig fram osedd. Det krävdes inte mycket eftertanke för att förstå att det var ett farligt och att det motsa hela syftet med att vara hund… i själva verket skulle det inte bara rasera hela utförandet, det skulle dessutom förorsaka mängder med ytterligare säkerhetsanordningar. Men i egenskap av marodören jag var, var det lockande att välja det våghalsiga. Jo, det var lockande, men det borde det inte vara. Istället försökte jag orientera mig, vilket till viss del underlättades med tanke på mina oräkneliga förbjudna utflykter. För att sedan kunna fortsätta framåt, vilket utgjorde mitt mål med detta genomförande.

Ditt vackra språk är en njutning för själen. Den här texten ska inte läsas snabbt, utan snarare dröjande vid varje mening och formulering.

Jag tvingade mig inse att det tillhörde det förflutna, men tillät mig inte desto mindre för några ögonblick att andas in den välbekanta doften som jag inte kunde placera som något annat än Hogwarts… och höll tillbaka en suck över mitt återkommande beteende; detta var definitivt inte tillfälle för nostalgiska återblickar. Men jag förebrådde inte mig själv och var övertygad om att vem som helst under rådande omständigheter skulle känna likadant.

Man förstår verkligen hur Sirius känner sig i detta speciella ögonblick då han åter är på Hogwarts. Och i kapitlets första mening framkommer även, att han har hämnd i sinnet.

Månskenet som silades in genom de höga fönstren ramade in min skugga – lång och förvrängd till oigenkännlighet.

Förutom att det är en rasande snygg mening känns det också lite symboliskt. Sirius är en helt annan nu än då han sist vistades på Hogwarts.

Tystnad innebar under normala förhållande inga bekymmer för min del, men efter att i tretton år levt med ljuden av sinnessjuka människors hjärtskärande skrik och vrål fann jag den, ironiskt nog, påträngande.

Och sedan får han syn på den lilla varelsen som kan vara ett barn. Vem kan det vara?