Bellatrix: från barndom till död!

De första två åren på Hogwarts gick snabbt. Nästan för snabbt. Hogwarts blev ett hem där jag kunde va mig själv. När jag började tredje året så blev mitt psyke värre. Jag kände mig alltid bevakad och behovet att bli älskad blev större. Under tredje året använde jag min första dödsförbannelse. Jag såg en räv och jag ville prova på det jag lärt mig. Att använda förbannelsen "Avada Kadavra" gav mig adrenalin. Jag kände en känsla av makt och den känslan gillade jag. Under sommarlovet mellan andra året och tredje året så frågade jag mamma om dödsätare och hur det gick till. Hon blev först helt förskräckt och undrade vart jag fått höra det. Jag berättade sanningen. Tänkte att det var bäst. Jag berättade att jag ville bli en anhängare till mörkrets herre och först blev det enormt bråk. Hon trodde jag skojade om det och vägrade berätta något för mig. Sakta men säkert började hon berätta men hon vägrade visa hur man blev en anhängare eftersom jag var för ung. Något som irriterade mig något otroligt irriterad. Men jag hade i vilket fall bestämt mig för att gå med förr eller senare om jag så skulle tvinga in mig där.

Halva terminen hade gått av tredje året och min vänkrets hade ökat rejält och jag var omringad av folk jag tyckte om. Vid en frukost i stora salen så kom en uggla in med ett brev. Både till mig men även till Narcissa. I båda stod samma sak. Mamma hade dött av orsaker ingen visste om. Pappa hade dött flera år tidigare så jag och mina syskon var nu föräldralösa. För mig kändes det mer som en möjlighet än att jag blev ledsen. Nu fanns ingen dödsätare av oss och kanske sökte mörkrets herre nya. Men när jag vände blicken mot Narcissa så såg jag hur hårt mammas död hade tagit på henne. Hon var ändå närmst mamma så jag kunde inte klandra henne. Men hon hade aldrig tröstat mig för något och därför tänkte jag inte trösta henne. Hon skulle få ta denna smällen själv.

Dagarna fortsatte som vanligt med massor med läxor och väldigt lite frihet förutom helgerna till Hogsmeade tillsammans med mina vänner. De ämnen jag fattat mest tycke för var försvar mot svartkonster som jag dock önskade handlade om vanliga svartkonster och inte hur man försvarade sig för dem. Sen tyckte jag också väldigt mycket trolldryckskonst och till skillnad från Narcissa så var jag väldigt bra på det vilket gjorde att jag tyckte det var ännu roligare. Att åka från Hogwarts i ett par veckor för att va på min mammas begravning tog verkligen emot. Jag ville egentligen inte gå dit och möta massor med urgamla häxor och trollkarlar som tyckte synd om oss döttrar. Men väl hemma så kändes allt som vanligt. Tack vare alfernas jobb så var huset fortfarande skinande rent och maten stod på bordet lagom till att vi kom hem. Jag hängde av mina saker och gick upp på mitt rum. Där det hängde bilder på mina vänner och slytherins färger fanns överallt. Det var redan dagen efter som begravningen skulle vara och jag kollade klockan som visade tio på kvällen. Jag bestämde mig då för att gå och lägga mig om jag skulle orka med allt. Därför drog jag på min pyjamas och la mig i sängen innan jag somnade.

Såååå braaaa!!

I det här kapitlet hände det mycket och tiden gick snabbt fram, för att sedan liksom stanna upp och beskriva rummet, natten innan begravningen. Det gör att det känns som om det kommer att hända något viktigt och avgörande på denna begravning. Ska bli spännande att se om jag har rätt

Tack alla som tycker denna är bra. ♥Jag har precis påbörjat en till om Remus Lupin som ni gärna får läsa. https://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=50832

~~~
Morgonen efter vaknade jag av solens strålar som lös mig i ansiktet. Jag öppnade ögonen och satte mig upp i sängen och drog en hand genom mitt långa hår innan jag gick över det kalla golvet mot min stora garderob och kollade runt bland alla kläder. Till en begravning passade alla mina mörka kläder helt perfekt. Var det inte vad alla förväntade sig? Att man skulle vara mörk-klädd och sörjande. Jag drog fram en enkel svart klänning och ett par tunna tajts som jag drog på mig innan jag la mitt hår i en tjock fläta på ryggen. När jag kom ner i köket satt Andromeda och Narcissa där. Båda mörkklädda. Vi sa ingenting under hela frukosten. Det var väl ingen som riktigt visste vad vi skulle säga till varandra.

Begravningen skulle börja klockan ett och klockan var nu tio och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag hade väl aldrig riktigt tyckt det fanns något att göra på den enorma herrgården så jag försvann upp på mitt rum och tog en av de böckerna jag stulit från den avskilda bokavdelningen, Irma Pince var inte supersvår att stjäla från. De allra flesta om mörk magi och rätt som det var började klockan närma sig ett. Jag lyckades alltid fastna vid dessa böckerna och tappa tidsuppfattningen. Begravningen var ute i den enorma herrgårdens trädgård och när jag kom ut så satt det redan många på stolar. Där fanns tre lediga stolar längst fram vid kroppen som en gång varit min mamma. Dessa stolar var till mig, Andromeda och Narcissa. Jag sjönk sakta ner på en stol och försökte undvika så mycket kontakt med andra som det gick. Jag behövde bara säga hej till ett par avlägsna släktingar. De flesta verkade tro att jag var för ledsen över min mammas död för att prata. Ceremonin började och en kort, flintskallig man började prata. Egentligen lyssnade jag inte på vad han sa mer än att han pratade om "hur begåvad hon var" och "hur älskad och respekterad mor hon hade varit". Allt det där man var tvungen att säga när någon rik och mäktig hade dött. De flesta häxorna gick fram och la blommor vid mamma. Så fort ceremonien var över var ju meningen att alla barn skulle stanna och prata med alla gäster men jag orkade verkligen inte och gick direkt upp till mitt rum och stannade där under hela eftermiddagen och drömde mig bara tillbaka till Hogwarts.

Det kändes mer som ett hem än detta. Detta hus gav mig i princip bara kalla kårar och väckte dåliga minnen. Någonstans i mina tankar så somnade jag och sov till sen förmiddag dagen efter. När jag kollade upp på klockan blev jag oerhört stressad. Vi skulle ta oss tillbaka till Hogwarts halv ett och nu var klockan halv tolv vilket innebar att jag behövde klä på mig, äta frukost och packa alla mina saker som jag slängt upp från kofferten. Men innan jag ens han klä på mig så knackade det på dörren och den öppnades av en häxa jag inte kände igen. Förmodligen en av mammas gamla vänner som skulle berätta hur ledsen hon var.

- eh hej? Sa jag. Hon satte sig på sängen.
- Som du säkert vet så var din mamma något som vi kallar dödsätare och hon var en trogen följare till mörkrets herre. Jag vet att hon berättat detta för dig ett par gånger. Nu när hon har gått bort så vill mörkrets herre ha en ny medlem från er familj och enligt din mamma så var du den som pratat mest om det och därför är du den som är mest relevant för ändamålet. Men innan du blir en fullvärdig medlem så måste du träffa mörkrets herre så han får se att du kommer bli en lojal dödsätare. Han ta inte in vem som helst förstår du. Sa hon som en snabb förklaring och jag sjönk ner på min säng som i chock. Jag skulle verkligen få träffa mörkrets herre och dessutom ha möjlighet att tjäna honom. Något som jag bara kunnat drömma om. Kanske var mammas död inte något annat än något gott för min del. När chocken lagt sig lite så nickade jag sakta. Jag kunde inte få ut ett ljud men jag ville ändå verkligen visa att jag ville. Hon gav mig ett litet leende.
- Men du kommer tyvärr inte kunna fara tillbaka till Hogwarts riktigt än. Du får skylla på att du inte orkar. Det skulle se väldigt märkligt ut om du får ett brev om att du ska ha ett möte med mörkrets herre men Du kommer kunna fara tillbaka till Hogwarts efter mötet sa hon och jag kunde fortfarande bara nicka utan att säga ett ord.

- Imorgon eftermiddag kommer jag att hämta dig och vi kommer transferera oss till ett ställe och det är viktigt att du inte berättar för någon om det. Det är ett av våra gömställen sa hon enkelt. Bara några timmar senare åkte Narcissa tillbaka till Hogwarts och det var bara jag och Andromeda kvar i huset och jag såg bara fram emot när jag skulle få träffa mörkrets herre.

Braaa!!

- Tiden gick så långsamt att jag inte visste hur jag skulle fördriva den. Men efter många timmar bestående av uttråkning och lite sömn så var det äntligen dags. Dagen med stort D.

Vad skulle man egentligen ha på sig när man skulle träffa mörkrets herre? Jag ställde mig framför min garderob och försökte hitta något som var bra. Det slutade med att det blev en svart långärmad klänning och utsläppt hår. Det fick väl duga. Jag gick ner till det uppdukade frukostbordet där Andromeda satt och åt. Jag satte mig sakta ner men jag kunde inte få ner en bit. Jag var för nervös och för upphetsad. Det hade ju inte varit så bra om jag åt och sen kräkte över mörkrets herre. Då skulle jag definitivt inte bli en dödsätare.

Andromeda och jag pratade i princip inte alls. Hon visste inte vart jag skulle och jag hade blivit tillsagd att inte säga något heller. Efter vad som kändes som en evighet så knackade det på dörren och samma kvinna som pratat med mig igår kom in genom dörren och granskade mig innan hon nickade kort.
- så. Då går vi tycker jag sa hon och innan jag hann säga något hade hon tagit min hand och transfererat oss iväg. Det var första gången jag transfererade mig och det var väldigt obehagligt och det kändes som att snurra väldigt snabbt till man var nära på att kräkas. När jag började fokusera på området vi var på så kunde jag inte att låta bli att ivrigt stirra på allt.

Runt om fanns det trollkarlar i stora huvor så man inte såg deras ansikten och kunde identifiera dem. Kvinnan gick före mig med bestämda steg och jag försökte hinna ikapp henne medan vi kom in i ett stort hus. Där gick vi igenom olika rum. Alla fyllda med dödsätare som höll på med olika saker som jag inte hann se innan jag kom till nästa rum. Plötsligt stannade kvinnan framför en dörr.
- Här inne sitter han. Jag vill att du bara tilltalar honom med mörkrets herre och att du visar respekt. Detta är en enorm chans för dig sa hon och kollade på mig och jag nickade och tog ett djupt andetag innan jag sakta la min hand på det kalla dörrhandtaget och lät dörren glida upp. Inne i detta rummet var det ännu mörkare än i de andra rummet och det tog flera sekunder innan mina ögon vande sig och jag kunde se en siluett vid ett bord.

Bredvid detta bordet låg där något som såg ut som ett enormt ihopringlat rep. Lika tjockt som ett lår. Jag tog några osäkra steg framåt mot mannen som satt där i stolen och visste inte om jag skulle börja prata eller om han skulle göra det. Jag kunde förstå att folk tyckte han såg obehaglig ut. Han såg ut som en vanlig man men han var blek och hans ansiktsdrag var hårda och i hans ögon sågs en glöd som visade att han var redo att mörda den som kom i hans väg. Plötsligt hörde hon hans röst. Det var som en släpig men ändå väldigt rogivande röst.

Super!

Superbra och jättespännande! Det byggs upp en sådan förväntan och nervositet inför mötet, väldigt intensivt, precis så som det känns innan något avgörande ska hända. Bra detaljer också, till exempel hur ormen beskrivs. Väntar spänt på mer!

- Jaså! Är inte detta Bellatrix Black? Din mor var en väldigt hängiven följare och jag har fått uppgifter om att du vill ta hennes plats som följare sa han. Från början var allt jag kunde få fram en nick innan jag la band på mina nerver.

- Ja det stämmer min herre, Jag vill gärna bli er lojale följare sa jag med ett leende för att verka självsäker medan jag var noga med att kalla honom herre. Med en gest med handen visade han att jag kunde sätta mig ner och jag satte mig ivrigt på stolen närmst och kollade på honom. Han började viska Nästan väsande, vilket jag kände igen som ormspråk och plötsligt började det som hade sett ut som ett rep som tydligen var en väldigt tjock orm ringla sig längst golvet upp på bordet och mot mig. Jag svalde hårt och höll blicken på ormen som kom ännu närmre mig, jag hade ju inte förstått vad han sagt så jag hade ingen aning om vad den tänkte göra. Bara några centimeter från mig stannade den och lyfte sitt tjocka huvud och kollade på mig ett bra tag innan den ringlade sig ännu närmre mig och la sig i princip bredvid min hand. Jag tvekade innan jag tog upp handen och försiktigt smekte ormens fjäll.

Jag hade aldrig klappat en orm och trodde att den skulle vara slemmig men den var faktiskt mjuk. Jag var beredd på att den skulle hugga efter mig Men den låg bara kvar. Jag kunde skymta att den bleka mannen i stolen log svagt och nickade gillande.
- Hon brukar aldrig tillåta att någon annan att klappar henne. Hon måste gilla dig och gillar Nagini dig är det ett bra tecken. sa han hest och jag kände hans blick, nästan som att den brände genom mig.

- Bellatrix Black. Är du redo att tjäna mig, Trots att risken är hög att du dör. Att vara en fullvärdig dödsätare och följa mig in i alla strider sa han och jag nickade ivrigt.
- Jag kommer alltid följa dig herre.Vad som än händer sa jag och log, jag Hade nästan lust att springa fram till honom och krama honom, En impuls jag motstod, Det skulle nog inte bli väldigt populärt. Han nickade gillande.
- Isåfall måste jag märka dig. För jag och bara jag kan göra det för mina lojala följare. Ta fram handleden sa han med låg röst. Jag tvekade, Det skulle nog göra ont. Men sakta sträckte jag fram handen och han tog tag i den med bleka fingrar innan han riktade sin trollstav mot min handled och mumlade några ord jag inte hörde och plötsligt började det bränna enormt i huden medan en form av en dödskalle med en orm som tunga började formas i mitt skin. Det gjorde ont men verkligen inte på det sättet jag trodde det skulle göra. När den var mörk och syntes tydligt släppte han min handled. Jag trodde verkligen inte att det skulle gå så snabbt att bli en dödsätare men tack vare min familj så verkade han tro på att jag skulle tjäna honom väl.

En av de bästa ff jag har läst!!! Så bra beskrivit och man lever sig verkligen in i berättelsen! Super!