Rödgråtna ögon och äcklig choklad

Så bra kapitel! Längtar efter fortsättning!

Okej, detta inlägg blev kort och inte riktigt vad det skulle ha kunnat vara... Men det är en liten uppdatering och en chans att lära känna Edwin och hans inre lite bättre, så jag kommer ladda upp det ändå. Hoppas ni tycker om det trots allt!
-----------------------------------------

Det blev inte den storslagna återföreningen jag hade tänkt mig. Trots att jag egentligen förbjudit mig själv att föreställa mig den fanns den redan uttänkt i mina tankar...
Jag går på toa precis när alla borde inta sina platser i Stora Salen. Han ser bort mot bordet i grönt och silver och söker med blicken fram och tillbaka över det, men ser mig inte. Att jag inte är där får honom att fundera vart jag faktiskt är, har det hänt mig något? Trots att han intalar sig att jag skulle komma närsomhelst, att det var klart jag är okej, börjar hans tankar vandra… Kanske har jag hamnat i bråk med någon varelse från skogen och blivit indragen i mörkret av en flock, eller så satt jag och planerade min hämnd mot någon som betett sig orätt mot mig. Oavsett skulle han bli tvungen att hitta mig, så fort som möjligt. Precis när han reser sig och bestämmer sig för att gå ut och hitta mig, till vilket pris som helst, glider jag in i salen. Han stannar mitt i ett steg, bestört över att se mig utan problem, fortfarande vid liv. Med ett hånleende på läpparna går jag mot mitt bort, och precis när jag passerar honom stannar jag upp en sekund, möter hans stora ögon.
“Saknat mig, Davesy?” viskar jag tyst i hans öra med en sarkastisk men samtidigt mjuk röst. Sedan fortsätter jag förbi honom, med allas ögon på mig, och strosar fram till platsen Thor hållit för mig. Medan sorlet sakta återgår till sin vanliga nivå går Dave tafatt tillbaka till sin plats, fortfarande funderandes över vart jag hållit hus men också på varför han brydde sig så mycket.
Men så blev det inte. Nej, istället så har jag tappat Thors respekt samt visat mig för Dave med garden nere. Om resten av året kommer vara något som denna start kommer detta bli riktigt kasst.

Jag bara älskar det! Energin mellan dem i hans fantasi ♥
Är så spänd på vad som ska hända mellan dem! Kanske var det bra att han visade sig med garden nere, vem vet? Vi får se!

Trots att jag egentligen förbjudit mig från att föreställa mig den

Tror att det blir bättre om man tar bort från.

Trots att jag egentligen förbjudit mig att föreställa mig den

alt

Trots att jag egentligen förbjudit mig själv att föreställa mig den

Är det okej för dig med den typen av kritik? Jag brukar själv uppskatta att få det, eftersom jag inte upptäcker allt själv

Superbra, som sagt, älskar det och längtar till nästa!

Jättebra kapitel!

Oh, jag ska ändra kapitlet på en gång! Jag uppskattar verkligen sådan kritik, det är ju så svårt att se de små felen man gör.
---------------------------------------------

Tåget saktade in och utanför fönstret tornade det ståtliga slottet upp sig. En varm känsla spred sig i mitt bröst, tvingade undan ångesten som tågresan skapat. När vi bromsade in helt kunde jag knappt hindra mig själv från att knuffa undan flocken av små elvaåringar och springa ut till den friska luften. Hogwarts-luften.
Trots mina instinkter tassade jag lydigt efter de förväntansfulla barnen. Det var otroligt att de inte snubblade över varandra och hamnade i en stor, sprattlande hög då ingen av dem såg efter var de satte sina fötter någonstans. Deras gigantiska ögon kunde inte slita sig från fönsterna och allt som fanns utanför. Jag kunde bevittna hur deras små själar sög åt sig av precis allt runt omkring dem. Så där kan väl inte jag ha sett ut första gången jag var här?
När paraden äntligen var slut och vi klev ut på perrongen tog jag det djupaste andetaget jag kunde. Avlägset hörde jag skogsväktarens lockande och den koncentrerade klumpen av nervositet och osäkerhet framför mig försvann mot honom. När blockeringen lättade kände jag frihets-känslan sprida sig ända ut i fingertopparna och ett brett leende kröp fram över hela mitt ansikte. Jag hörde ett stånkande bakom mig, pausade min entusiasm och vände mig om.
“Sluta titta på mig sådär. Du ser ju ut som en jävla psykopat,” Jag slutade genast flina och gick fram till Thor. “Kan du inte ens ta ditt eget bagage? Eller är du för fin för det?” Han släppte min koffert på marken och jag insåg att jag bara stuckit ifrån vår kupé och lämnat honom med all packning.
“Ja, det är klart. Menar du att du inte är min personliga betjänt?” svarade jag som ett försök att återuppliva den lätta stämningen som brukade finnas mellan oss.
“Håll käften”, svarade han och gick förbi mig, men trots att han försökte dölja det kunde jag se hans leende och visste att det var lugnt. Jag plockade upp väskan och följde efter honom.

När vi kom tillbaka för vårt fjärde år hade jag för första gången sett vad som egentligen drog vagnarna. Deras utseende hade nästan skrämt livet ur mig, men det riktigt läskiga var att Thor inte såg dem. Eller ens att han trodde på att jag såg dem. Jag hade totalt vägrat att kliva in i vagnen och istället gått fram till slottet med döds-hästarna travandes förbi mig med jämna mellanrum, och när jag äntligen kom fram stod madam Pomfrey vid portarna och väntade. Efter att hon gett mig en bägare med något lugnande fick jag träffa professor Snape, som ovilligt fått uppgiften att förklara för den vettskrämda fjortonåringen vad en testral var.
“Sätt dig ned,” var det första han fräste fram efter att jag försiktigt knackat på hans kontor. Trots att han sades favorisera sina egna elever hade han aldrig behandlat mig på något annat sätt än ohyra.
“Tack vare Kettleburns tydliga okompetens kommer jag nu missa middagen och jag vill göra det klart för dig att…” och så fortsatte han med att dumförklara mig, de flesta utav lärarna på skolan och av någon anledning även ugglorna som delade ut posten på morgnarna. Även fast jag fått en väldigt lärorik och skrämmande lektion i vilka varelser som drog vagnarna fick de mig fortfarande att känna mig illa till mods. Varje gång jag ser dem minns jag skräcken i att bevittna dem för första gången, och hur jag efter min stund med Snape sprang till närmaste toalett och grät för att jag var så rädd och skamfylld.

Om jag fått välja själv hade jag fortfarande valt att gå fram till slottet, men eftersom att jag någonstans ville hålla min stolthet intakt fick jag varje år ignorera min höjda puls och adrenalinpåslag. Istället för att tänka på vad som gick alldeles framför mig koncentrerade jag på vad jag skulle mötas av när jag kom fram. En uppvärmd sal, vänner, god mat, glädjen av att kunna se Dave, en varm och nybäddad säng… Om det var något som jag var glad över att slippa var det dessa resor. När Thor för miljonte gången påpekade det här med sista gången var det inte sorg som fyllde mig. Djupt inom mig hoppades jag bara på att aldrig behöva se en testral någonsin igen.

Jag tycker jättemycket om hur alla känslor beskrivs. Först de förväntansfulla elvaåringarna, sedan testralerna och alla minnen de väcker. Du har ett speciellt sätt att skriva, en egen stil, som uppskattas mycket. Ett exempel:

Avlägset hörde jag skogsväktarens lockande och den koncentrerade klumpen av nervositet och osäkerhet framför mig försvann mot honom.

Lite tips:

Tåget saktade in och utanför fönstret tornade det ståtliga slottet upp sig.

Undrar vad som kommer att hända - speciellt med Dave, såklart! Ser fram emot nästa.

Superbra kapitel! Avis Fortunae har redan kommit med bra tips, och jag kan inte se något annat.

Vill passa på att tacka er för ert engagemang. Att ni läser och kommenterar gör verkligen mina dagar ♥
------------------------------------------------

Efter skräck-resan fick jag äntligen se slottet igen. Med en brinnande ovilja för klicheer hatade jag mig själv för tanken, men samtidigt kunde jag inte hindra att känna hur mycket den stämde in på vad som fyllde hela min kropp när jag granskade byggnaden. Hemma. Det var egentligen helt ologiskt. Det var bara en massa sten ovanpå en massa andra stenar. Men när mina ögon hungrigt sökte sig längs konturerna visste jag också att det inte stämde, det var så mycket mer. Usch.
“Ahh, redo för det bästa året i våra liv?” Thor hoppade klumpigt ur vagnen och såg på mig med ett leende som tänjde huden kring munnen till sin yttersta gräns. Om han gjorde det ännu större skulle den nog ge upp och spricka. Trots min oro för hans ansikte kunde jag inte motstå att svara med att tänja lite på min egen mun.
“Du skulle bara ana.”
Han slängde sin arm över mina axlar och vi gick triumferande med vår packning in genom porten, nästintill höga på endorfiner.

Euforin tog rätt snabbt slut så fort vi kommit in. McGonagall mötte upp oss vid hallen, även hennes ansikte var stramt men inte av glädje. Visserligen var det inte ofta hennes ansikte fick vila, men nog brukade hon väl inte se så spänd ut första dagen? Ett obehag tog den förra känslans plats och jag stannade, höll emot Thor som inte uppfattat vad jag sett och fortsatte framåt.
“Tjena, professorn! Vad gör d-” var ungefär det han hann få fram innan känslan även nådde honom och han tystnade.
“Vad har hänt?” frågade jag intensivt. Trots att kvinnan inte ännu fått fram något, bekräftat att något var fel, hade bilder av en blodig Dave redan nått min näthinna. Dave med röd vätska rinnandes ner över ansiktet. Dave ensam i skogen med någon mörk varelse. Dave tillsammans med någon som ville honom illa. Ingen Dave alls…
“Vad?” frågade jag igen med ännu högre röst.
“Du behöver komma med mig, mr Cowen.” Med en lätt knyck på nacken visade hon att vi skulle gå på en gång och jag släppte kofferten med en smäll på stengolvet. Rädsla, oro och ångest blandade ihop sig till en inte så fantastisk klump inom mig.
“Ta den där”, viskade jag med en snabb gest mot packningen och lämnade min vän utan att tveka.

Att växla känslor så snabbt gjorde mig lite yr. Eller så var det stressen över att bli plockad direkt vid ankomsten som gjorde det. Av McGonagall dessutom, som inte ens var ledare för mitt elevhem. Visserligen var jag glad över att det var hon och inte Snape, men vad kunde vara så viktigt att hon hämtade mig? Vad kunde vara så brådskande att det inte ens kunde vänta till efter middagen? Mitt hjärta ökade sina slag i takt med våra ekande steg.
Tillslut svängde vi in till hennes kontor. Försiktigt stängde jag dörren efter mig och gled ned på stolen mittemot hennes skrivbord.
“Jag förstår att du funderar över varför jag tagit med dig hit,” började hon och jag nickade samtidigt som en rysning for nedför min ryggrad. “Det är så att vi har fått en uggla från din mor.”
Min mor? Vad kunde ha hänt som fått min mor att skicka ett brev?
“Har det hänt henne något? Eller Louise?” Min lillasysters ansikte tog över mina tankar. En blodig Louise…
“Jag kan försäkra dig att både Evelin och Louise Cowen mår bra.” Ett litet lugn spred sig inom mig. Men hennes ordval fick mig istället att fundera på vems säkerhet det var hon inte kunde försäkra mig om. När hon inte fortsatte lutade jag mig framåt mot henne.
“Vad är det då som har hänt?”
Hon svarade inte.

Åh nej, det där var ju värsta cliffhangern !!!

När jag hämtat mig från den, måste jag också berömma inledningen på det här kapitlet. Första stycket, där slottet beskrivs. Både hur det är skrivet, med ordvalet, och känslorna det väcker.

Det var bara en massa sten ovanpå en massa andra stenar. Men när mina ögon hungrigt sökte sig längs konturerna visste jag också att det inte stämde, det var så mycket mer.

Verkligen bra!

Okej, så i detta kapitel tar historien en lite dark turn. Jag är medveten om att det blir en rätt stor omvändning men har nämligen en ny plot så jag vrider historien lite mot den.
----------------------------------------------

Tillslut mötte professorns ögon mina. Inom dem kunde jag skymta något jag aldrig sett förut. Medlidande.
“Din mor meddelade oss om mr Cowens förvärrade tillstånd…”
Förvärrade tillstånd? Pappas förvärrade tillstånd? Oavsett vad hon sa så visste jag att min far inte var sjuk.
“Min far har inget tillstånd som kan förvärras.” Orden kändes slappa i min mun, eller så var det munnen i sig själv som var slapp. När jag tänkte efter kändes hela ansiktet faktiskt slappt. Jag sträckte på mig, försökte få tillbaka mig själv. Rynkade lätt på ögonbrynen, sträckte ut mina läppar till ett lätt överlägset leende och såg klart direkt på McGonagall. Men det som mötte mig i hennes ansikte var mer medlidande, och jag insåg att allt jag gjort var att skapa ett genomskinligt skal. Mitt leende slokade och jag sjönk återigen ihop.
“När din mor återvände hem såg hon sin medvetslöse make, din far, liggandes på golvet med sin middag fortfarande oäten på bordet...”
I takt med det dom berättade skapades en bild i mitt huvud. Ju fler ord hon sade desto mer detaljer tillkom. Pappa på golvet, den lila-randiga mattan framför eldstaden i matsalen under hans livlösa kropp. Eldens reflektioner dansande i hans glasartade blick. Något oidentifierat droppandes från mungipan, en tår sakta rinnandes från ögonvrån. Ett blodisande skrik från andra änden av rummet, min mor som ser honom. Hennes snabba steg till ändan av bordet, där hon kastar sig ned på knä, lyssnar på hans bröst med förhoppningen av små dunk…
“Mr Cowen? Edwin? Edwin.” Jag rycktes tillbaka till verkligheten, men fortfarande med scenen framför mina ögon. Mina andetag blev snabbare och hjärtat likaså.
“Ber om ursäkt professorn, men det måste ha skett ett missförstånd någonstans. Antingen var min mor otydlig eller så har ni helt enkelt missuppfattat.” Stolen flög iväg av kraften när jag hastigt reste mig upp.
“Mr Cowen” flämtade hon och även hon reste sig, om än något lugnare.
“Jag är ledsen, men ni är en lögnare och jag vill inte höra något mer om detta.” Med andan i halsen gick jag snabbt ut från hennes kontor. Svarta fläckar spred sig över mitt synfält och jag försökte se bortom dem, men utan så mycket lycka. Adrenalinet som satts igång redan innan jag stormat ut från rummet gjorde att jag inte ens kände smärtan som antagligen skapades när jag kolliderade med både bänkar och väggar på min väg ut. Utan någon aning om vart jag skulle ta vägen vandrade jag runt i korridoren tills jag kom fram till platser jag aldrig sett förut. Så fort jag insåg att jag gått vilse satte jag mig bara ned, gled längs väggen tills min kropp slog i golvet. Bilden av pappa på golvet hade etsat sig fast och jag kunde inte längre se något annat än det. Ångesten tuggade sig genom mitt inre, slet mig itu. Alla sinnen var ockuperade av den.
Mina ögon såg bara död, mina öron hörde skriken, mina fingrar kände hans varma blod. Hade jag dödat honom? Plötsligt dök en flaska upp i min hand. Jag såg förvirrat på den. Blodet från mina händer gjorde den alldeles kladdig, men trots det kunde jag se att flaskan endast var halvfull. Den hade använts. Försiktigt lirkade jag upp locket med mina darrande fingrar, och luktade på innehållet. Lukten som slog emot mig var inte okänd, tvärtemot faktiskt. Jag visste precis vad det var. Cyanid.
Med ett snabbt andetag kastade jag flaskan ifrån mig. Glaset sprack mot stengolvet och vätskan formade en liten pöl. För mitt inre såg jag mig själv tidigare samma dag, precis innan vi for mot perrongen. I minnet hällde jag något i min fars bägare. Det var cyaniden. Det var jag. Jag hade dödat min pappa. Min andningen blev ännu häftigare och innan jag visste ordet av så hyperventilerade jag. Mitt fel mitt fel mitt fel. Det enda som var bestående i världen var mantrat. Resten snurrade, vreds och vändes inför mina ögon. I all panik försökte jag fånga upp mig själv från spiralen som var på väg nedåt, men det gick inte. Försökte koncentrera mig på det jag kunde känna. Kylan som strålade från golvet, hur skrovlig väggen var mot min rygg, hur luften kändes i min hals. Kanske hjälpte det en stund, men snart började jag känna lukten av giftet och blodet på golvet. Min kropp lade sig i pölen av rött. Jag vet inte om jag skrek eller om jag var tyst, ingenting utanför min kropp gick att förstå sig på. Inte för att det inom mig gick att förstå heller. Mitt fel mitt fel mitt fel.
Älskade pappa. Pappa som kunde skämta, alltid räddade oss från mors strikta regler och straff. Hur hade jag kunnat göra så mot honom? Hade jag gjort så mot honom? Var minnet äkta eller något jag själv skapat? Jag visste inte. Kunde inte längre skilja verkligheten från något annat. Jag hörde dunkanden. Var de äkta? Allt som kom till mina öron lät dovt, men när jag lyssnade noggrannare lät det som snabba hjärtslag. Var det pappas? Var han alltså inte död än? Försiktigt lyfte jag lite på huvudet, lyssnade lite mer. De lät högre. Närmare.
Med kisande ögon såg jag en gestalt komma fram. Människan var på väg mot mig. Jag orkade inte. Lade tillbaka kinden mot blodet. Blundade. Väntade.
“Jösses, jösses, jösses…” viskades det alldeles bredvid mig. Även i mitt omtöcknade tillstånd kunde jag inte ta fel på rösten.
------------------------------------------------

Lämna gärna en kommentar om ni läser så jag vet!