Kille hjärta kille [Wolfstar]

Japp. Men vi får vänta och se, tänk om det inte är rätt känslor?



Tack för berömmet ♥
---
Kapitel 5 - Remus
Det närmade sig den första Hogsmeade-utflykten. Remus, Sirius och Peter hade redan börjat tröttna på James nervositet.
“Ska jag fråga henne? Eller blir hon ännu mer irriterad?” frågade han dem gång på gång.
En dag, när Remus och Peter satt i soffan och spelade knallkort kom James och Sirius in. De hade ätit middag och James och Sirius hade stuckit till biblioteket. Remus tittade koncentrerat på korten just som James och Sirius kom in.
“Jag frågade”, sa James.
“Och hon sa…?”
“‘Jag ska tänka på det’”, sa James lyckligt.
“Bra jobbat, Tagghorn”, sa Remus glatt.
“Jag ska gå upp och se om det här är en dröm eller inte”, sa James och gick upp till sovsalen.
“Jag borde göra en läxa”, sa Peter. “Jag behöver ingen hjälp”, tillade han när Remus reste sig upp.
Remus satte sig ner igen och fick sällskap av Sirius. De tittade in i brasan en stund innan Sirius harklade sig.
“Vad tänkte du säga innan?”
“Inget särskilt. Jag tänkte säga att… öh… jag trodde jag var sjuk, men jag är bättre nu”, ljög Remus.
Han kunde se att Sirius förstod att det var lögn, men han kunde andas ut när hans vän ryckte på axlarna.
Det blev ytterligare tystnad. Efter en stund svängde Sirius upp benen på soffan och la sig med huvudet i Remus knä. Remus kunde känna hjärtat slå snabbare och hindrade en impuls att stryka en av Sirius hårslingor ur hans ansikte.
“Är du trött?” frågade han istället.
“Ganska”, svarade Sirius.
“Jag med”, sa Remus.
Sirius gäspade, och då gäspade Remus också. De log lite fånigt mot varandra innan Remus huvud föll bakåt och de båda somnade.

***

“Varför sover ni här nere?”
Sirius öppnade ena ögat och såg James stå böjd över honom. Han låg med huvudet i Remus knä. En liten fjäril gjorde ett snabbt besök i hans mage.
“Godmorgon”, mumlade han.
“Godmorgon på dig med, Tramptass, men ni får gå upp nu”, sa James.
Sirius kravlade osmidigt ur soffan och följde med James ner till frukosten.
---
Oj... Nu finns det väl ingen tvekan om Remus känslor?

Håller med,nu vet man att Remus är kär, och jag tror att Sirius lila fjäril kommer snart ersättas av en stor svärm av fjärilar.

Jätte bra skrivet!!

Från förra kapitlet:

Remus började, och snart var spelet igång.
Men Sirius kunde inte koncentrera sig. Han brukade vara rätt så bra, men nu var han usel. Han sneglade hela tiden upp mot Remus, och rodnade när han upptäckte att Remus tittade tillbaka.

Och nu:

Sirius öppnade ena ögat och såg James stå böjd över honom. Han låg med huvudet i Remus knä. En liten fjäril gjorde ett snabbt besök i hans mage.

Samt citerar:



... och håller med! Väntar på mer! ♥

Tror du det du? Du får väl se

Tack för berömmet ♥



Hihi ♥ Ja som sagt, ni får se hur det går.

Nu är det i alla fall dags för ännu ett kapitel. Njut!
---
Kapitel 6 - Sirius
Sirius avslutade sin stora frukost och gav sig iväg till Försvar mot svartkonster, tillsammans med sina vänner. De antecknade om Dementorer den första halvtimmen, innan de fick träna på Patronusbesvärjelsen. Remus var den enda som lyckades få fram någonting som kunde vara en varg.
När de slutade för dagen gav sig James och Peter av till kvarsittning, och Sirius och Remus blev återigen ensamma. De satt återigen på golvet och spelade schack, och Sirius hade ännu mindre koncentration än gången innan.
“De kanske inte gillar oss”, sa Remus plötsligt.
“Vad menar du?” Sirius tittade förvånat upp.
“De är ju aldrig tillsammans med oss längre.”
Sirius himlade med ögonen och suckade. “Du är ju hopplös.”
“Mmm.”
De fortsatte spela, men till Sirius förvåning var det han som vann.
“Va?! Vann jag?”
“Jag kan inte koncentrera mig”, muttrade Remus. “Jag går upp och läser lite.”
Sirius tittade efter sin vän. När Remus hade försvunnit fortsatte han att titta efter honom. Efter en stund ryckte han till och satte sig i soffan och tog itu med Försvar mot svartkonster-läxan.
Men han kunde inte koncentrera sig. Hans tankar vandrade iväg till Remus. Hans hår, ögon, allt. Det var vackert. Och hans läppar. Sirius kom på sig själv med att tänka på hur det skulle vara att kyssa dem. Han dunkade ilsket huvudet i bordet.
“Gör du ofta så där eller?”
Rösten fick honom att hoppa till.
Porträttet svängde igen bakom Evans. Hon hade ett pergament i famnen, en läxa antagligen.
“Vad gör du här?” frågade Sirius.
“Jag är i det här elevhemmet, om du inte visste det”, sa Evans ironiskt. “Men allvarligt. Jag letar efter Remus.”
Sirius tittade ner i bordet så att hon inte kunde se att han rodnade.
“Där uppe.”
Lily gick upp till sovsalen.
Sirius dunkade huvudet i bordet igen och lät det ligg där. Vad var det med honom?
---
Är det okej med två kapitel?
---
Kapitel 7 - Remus
“Hallå?”
Remus tittade upp och fick syn på Lily.
“Ska vi patrullera nu?”
“Japp.”
Remus la ifrån sig boken och följde med henne ner. Sirius hade försvunnit från uppehållsrummet.
“Ska vi börja på vår våning?” frågade Lily.
“Visst.”
De klättrade ut genom hålet och började gå i korridorerna.
“Vad ska jag säga, Remus?”
De hade gått en bit när Lily öppnade munnen.
“Till vem?” sa Remus förvirrat.
“Till James. Ja eller nej?”
“Antingen säger du nej, och han låter dig vara”, sa Remus. “Eller så säger du ja, och det blir en dålig träff och ni går inte ut mer. Eller så säger du ja, och det blir en bra träff och ni går ut mer och du är glad.”
Lily suckade.
“Ska jag ge honom en chans?” frågade hon.
Ja! sa en röst i Remus huvud.
“Du bestämmer själv”, sa hans mun.
Idiot, du skulle sagt ja, sa rösten i hans huvud.
“Jag säger ja då”, sa Lily.
Remus snurrade runt och slängde armarna om henne. Han hoppade upp och ner av glädje, för James skull.
“Tack, Lily!” ropade han.
“Vad har jag gjort?”
“Du har gjort James till världens lyckligaste trollkarl”, sa Remus.
Lily skrattade.
“Du ska få se att träffen blir superbra.”
De patrullerade klart och återvände till uppehållsrummet.

När Remus låg i sängen den kvällen tittade han mot Sirius säng. Hans vän såg så vacker ut där han fridfullt sov med munnen halvöppen. Det låg ett cigarettpaket bredvid vattenglaset. Han hade väl rökt igen.
Han somnade, omedveten om att han blev betraktad av ett par grå ögon.
---
Finns det någon tvekan om Sirius känslor nu?

Nej det finns ingen tvekan, och jag satt med ett leende under hela tiden.

Men han kunde inte koncentrera sig. Hans tankar vandrade iväg till Remus. Hans hår, ögon, allt. Det var vackert. Och hans läppar. Sirius kom på sig själv med att tänka på hur det skulle vara att kyssa dem.

Ingen tvekan hos mig heller! ♥

Ja, man kan inte låta bli att le.



Så bra då, så är vi överens.

Ser fram emot mer av din fanfic! ♥


Här får ni i alla fall ett nytt kapitel. Enjoy!
---
Kapitel 8 - Sirius
Dagen därpå satt dem i stora salen och åt lunch.
“Har du fått svar från Lily än?” frågade Remus.
“Nej”, svarade James, som satt med huvudet i händerna och stirrade på Evans.
“Hon svarar nog snart.”
Sirius åt en potatis. Han sneglade på Remus i smyg. Han var väldigt skitsnygg. Sirius bet sig i läppen. Varför tänkte han så?
När alla hade ätit upp frågade Peter:
“Vad har vi för lektion nu?”
“Trolldryckskonst”, svarade James.
De började packa ihop sig för att gå ner till fängelsehålorna.
“Hej”, sa en röst.
Sirius tittade upp. Det var Evans.
“Vi går”, sa han.
De gick ut ur stora salen, men så fort de försvunnit ur synhåll vände de tillbaka. Sirius kikade in i salen och såg James och Evans prata. Efter en stund vände sig James om, med ett leende.
“Akta”, väste Sirius.
De drog sig bakåt och ställde sig en bit bort. James kom in med sitt stora leende.
“Jag fick ett ja, hon sa ja”, utbrast han. “Nu svimmar jag, Tramptass, fånga mig.”
Han gjorde en dramatisk gest med handen mot pannan.
Sirius skuttade fram och kramade James.
“Jaha, grattis, Tagghorn”, sa han.
“Hallå”, sa Remus otåligt. “Vi har en lektion som väntar!”
“Ja, just det.”
Sirius och James följde med Remus och Peter ner i fängelsehålorna. De ställde sig i Gryffindorledet och väntade på Snigelhorn. Efter några sekunder trädde Snigelhorns mage ut före honom.
“Jaha, in med er då”, sa han muntert.
De gick in och satte sig på sina vanliga platser.
“Idag ska vi lära oss om Amortenia”, sa Snigelhorn. “Någon som vet…? Såklart, miss Evans.”
“Den är världens starkaste kärleksbrygd. Doften är speciell för oss alla, och doften är det som vi känner oss mest dragna till.”
“Vad känner du doften av, miss Evans?” frågade Snigelhorn.
“Nyklippt gräs, jag vet inte riktigt och…” Hon rodnade.
Alla fick berätta vad de kände lukten av, men Sirius började tänka på annat.
“Mr Black?” Snigelhorns röst fick honom att rycka till.
“Öh… Stickade tröjor, choklad”, (Snigelhorn höjde lite på ögonbrynen), “och sedan vet jag inte riktigt. Jag har känt den förut, men jag kommer inte ihåg var…”
Det var lögn: han kände doften av Remus. Men det vågade han inte säga.
“Mr Lupin?”
“Hund, rök, parfym”, sa Remus.
Sirius stelnade till.
“Hund?” upprepade Snigelhorn.
“Tja, vi har hund hemma”, sa Remus. Det var en lögn.
Snigelhorn nickade och återgick till lektionen.
När de kom ut ur klassrummet vände sig Sirius till James.
“Vad sa Evans?”
“Ja”, sa James. “Hon sa ja.”
“Bra gjort, Tagghorn, bra gjort”, sa Remus.
“Men nu har jag ingen Hogsmeade-dejt”, sa Sirius. “Peter?”
“Tyvärr.”
Sirius bet sig i läppen. “Remus?”
Det blev en lång tystnad.
“Visst”, sa Remus till slut.
“Tack, Måntand, jag älskar dig”, skrek Sirius ärligt.
Remus rodnade och skrattade.
---
Gillar ni långa eller korta kapitel?

Stickade tröjor och choklad ... hund, rök och parfym ... så mysigt att de kände doften av varandra! Gillar när doften beskrivs, det ger mycket liv åt en text.

Vad kommer att hända i Hogsmeade, tro ...? Mellan dem? Väntar ivrigt på nästa kapitel.

(Vad kul att du ser fram emot mer av min fic, kommer om ett par dagar).

Gillar alla möjliga längder på kapitel

Ja, det kan man fråga sig

Åh, vad roligt att det kommer mer! Nu kan jag chilla... Eller vänta!! Om någon kommer och stjäl all din teknik eller om du typ dör så kan det inte komma upp något.

JAG KAN INTE CHILLA!!


Hur som helst, här kommer ett nytt kapitel!
---
Kapitel 9 - Remus
Han satt i uppehållsrummet tillsammans med Sirius, James och Peter. Klockan var halv tio på kvällen. James hade precis varit på quidditchträning, och mest bar slängt ner sig i soffan mellan Sirius och Remus.
“Hej, Remus, ska vi patrullera nu då?”
Remus tittade upp vid ljudet av Lilys röst.
“Visst.”
Han följde med henne ut ur uppehållsrummet.
“Den vanliga rundan?” sa Lily.
“Okej.”
De började gå under tystnad.
“Hur mår du?” frågade Lily.
“Bra, antar jag.”
“Är du säker?”
“Nej. Hur mår du?”
“Okej.”
De gick en bit under tystnad.
“Dumt att vi ska patrullera två dagar i rad”, sa Lily.
“Mmm.”
“Remus, skulle du helt ärligt kunna säga att du inte har några känslor för Sirius?” frågade Lily och bytte tvärt samtalsämne.
“Ja.”
“Säkert?”
Remus suckade. “Nej. Men jag kan inte vara säker.”
“Hur känner du när du är med Sirius? Är det så att när han är i rummet kretsar allt kring honom, och när du frågar dig om du har känslor för honom så kommer du alltid fram till samma slutsats.”
Remus stirrade på henne. Det var exakt så han kände. Precis så.
“Du är det”, sa Lily triumferande. “Och Sirius känner samma sak för dig också. Jag bara vet det.”
“Nej, det är inte sant”, suckade Remus.
“Jo, det är det.”
“Men det skulle ändå inte fungera. Han är kille. Jag är kille.”
“Det där var nog det sämsta argument jag någonsin hört. Om jag skulle sagt att jag var kär i Mary, skulle du då sagt att det inte fungerade?”
Remus öppnade munnen för att säga att det inte var samma sak, men ångrade sig och stängde munnen.
“Du ser”, sa Lily glatt.
“Jag orkar inte diskutera det här mer”, sa Remus.
Och så var diskussionen slut. De fortsatte sin patrullering och återvände sedan till uppehållsrummet.
När Remus låg i sängen och tänkte länge den kvällen. Han hade föreställt sig hur det skulle vara att kyssa Sirius flera gånger. Och visst var han snygg. Skitsnygg faktiskt.
Remus somnade ännu en gång omedveten om de grå ögonen som betraktade honom. Men han hade kommit fram till en sak.
Han måste acceptera att han var kär i Sirius Orion Black.
---
Nu är det officielt!

"Är det så att när han är i rummet kretsar allt kring honom, och när du frågar dig om du har känslor för honom så kommer du alltid fram till samma slutsats."

Så fint beskrivet! Lily är verkligen en fantastisk vän, och det bidrar säkert väldigt mycket till att våga erkänna sina känslor för sig själv ... och de grå ögonen, som återigen betraktar honom (för jag utgår från att det är Sirius) kanske vågar betrakta honom öppet på det sättet snart?

Ser verkligen fram emot vad som ska hända mellan dem. Det finns mycket som gör att de passar ihop. De är ganska olika och skulle kunna komplettera varandra på ett spännande sätt.

Btw, jag kan inte heller chilla! Längtar efter att uppdatera och läsa dina underbara kommentarer ♥