En värld utan Voldemort

Superbra! ♥

Jag gillar titeln på kapitlet, den fick mig att bli nyfiken. Gillar också känslan man får när man läser; de är som en stor mysig familj allihopa med Sirius och Remus. Så som det kunde ha varit. Och jag är väldigt imponerad av ditt språk

Jättebra!

Superbra!

Tack igen för alla fina kommentarer, bli superglad! Ursäkta att jag inte taggar alla, men det är så många namn att hålla reda på och alla är långa och komplicerade... Fjärde kapitlet i alla fall x)

Kapitel 4 - Diagongränden och Quidditchlag
Ollivanders var en liten butik, med två skrangliga stolar som stod intill dörren. Lily satte sig på en av dem medan Zeila tittade runt i butiken. Genom skyltfönstret såg hon Remus stå utanför och prata med en man som Zeila inte kände. En massa smala askar stod prydligt staplade ända upp till taket. Det var mycket tyst och dammigt. När Lily flyttade på sig i stolen knakade och knarrade den.
“Goddag”, sa en röst. Zeila hoppade till, för rösten var precis bredvid henne. Mr Ollivander log ner mot henne, precis intill. Hon tog hastigt ett steg bakåt. “Jaaa… Zeila Potter. Jag minns din bror, mr Harry Potter; järnek och fågel Fenix-fjäder, elva tum, böjlig. Och din far, jag minns det som om det var igår; mahogny, elva tum precis som din brors, böjlig, också som din brors. Och såklart, mrs Potter”, mr Ollivander vände sig till Lily. “Tio och en kvarts tum lång, lätt att svänga, tillverkat av pil, var det inte så?” Lily nickade glatt. Mr Ollivanders ögon föll på Lilys stav. “Fortfarande i fint skick ser jag. Då så, miss Potter, vilken är er trollstavsarm?”
“Höger”, sa Zeila och höll ut den.
Mr Ollivander tog ut ett långt måttband med silvermarkeringar ur fickan. “Alla Ollivanderstavar har en mycket kraftfull magisk substans, enhörningshår, fågel Fenix-fjäder och hjärtesträngar från drakar. Det finns inte två likadana Ollivanderstavar, och ni får naturligtvis inte lika fina resultat med nån annans trollstav.” Mr Ollivander gick runt bland hyllorna och plockade ner askar, medan måttbandet mätte alldeles själv.
“Ni har mätt tillräckligt nu”, sa mr Ollivander till måttbandet, som rullade ihop sig till en liten hög. Pröva den här. Lönnträ och drakhjärtesträng, tio tum, böjlig.” Zeila tog emot staven, men mr Ollivander slet den ifrån henne efter bara en bråkdels sekund. “Nej nej, inte den. Pröva den här istället. Alm, enhörningshår, tretton tum, elastisk.” Zeila tog emot den, men mr Ollivander slet den ur handen på henne så fort hon höjt den en centimeter. “Nej, absolut inte. Den här kan du pröva. Järnek, enhörningshår, tio och en halv tum, lite böjlig.”
Zeila tog den och kände plötsligt en värme i fingrarna. När hon svängde med den flög en skur av röda och gyllene gnistor ut från spetsen och fick ljusfläckar att dansa på väggarna.
“Bravo, miss Potter! Mycket bra!” skrek mr Ollivander.
Han slog in den i brunt papper. Lily betalade sju galleoner för sin stav och gick med Lily ut ur butiken. Remus gick efter Zeila när de gick mot Madam Malkins Klädnader För Alla Tillfällen, och mötte en man med orangefärgat hår och vattniga ögon som Zeila kände igen som Peter Pettigrew, en av James bästa vänner, på vägen. Han hade med sig sin elvaårige son Billy och sin hustru Emelie, som var från Sverige.
“Hej, Billy”, sa Zeila.
“Hej, Zeila”, sa Billy.
“Hej, Zeila, Lily, Remus”, sa mr Pettigrew. “Vi ska just gå och köpa en klädnad till Billy.”
“Vi ska gå och köpa en klädnad till Zeila”, sa Lily. “Förresten, var är Julia?”
Julia var mr och mrs Pettigrews äldsta barn, gick sitt sjätte år på Hogwarts.
“Åh, hon gick iväg med några vänner”, sa mr Pettigrew.
“Men om ni också ska köpa en klädnad kan vi gå tillsammans”, sa mrs Pettigrew. Det hördes att hon var från Sverige.
De gjorde sällskap till butiken och möttes av en tjock liten leende häxa klädd i lila.
“Hogwarts, om jag inte misstar mig?” log hon. “Jag har allting framme, en köpare gick precis.”
De leddes in i butiken och en annan häxa tog med sig Billy. Madam Malkin lät en klädnad glida ner på Zeila och skyndade sig att nåla upp den till rätt längd.
Några minuter senare var de klara och familjen Pettigrew gick iväg till Ollivanders medan Lily, Remus och Zeila gick in i Boklund och Alster. Där köpte de alla Zeilas böcker.

Klockan blev två och Lily, Remus och Zeila skyndade iväg till mötesplatsen. Zeila släpade på en kattuggla som Remus hade köpt till henne som en sen födelsedagspresent. James, Harry och Sirius stod redan och väntade.
“Gissa vilka vi träffade”, sa Zeila glatt.
“Vilka då?” frågade Harry.
“Pettigrews”, sa Lily.
“Vi tyckte väl att vi såg dem”, sa James.
“Vad ska vi göra nu då?” frågade Remus.
“Jag är trött, jag vill åka hem”, sa Harry.
“Då gör vi det då”, sa James.
En efter en strödde de flampulver över elden och klev in. Efter två minuter stod alla, förutom Sirius som hade åkt hem till Grimmaldiplan, samlade i vardagsrummet. Harry sprang upp till sitt rum och Zeila till sitt. Hon kastade sig på sängen tillsammans med Trolldomskonstens historia. Efter fem minuter blev boken tråkig, men inte innan hon hittat ett fint namn till sin uggla: Maryam. Hon visste inte vad den där Maryam hade gjort, men hon hade fastnat för namnet.

Veckan gick, ingenting intressant hände, och det blev lördag. Remus åkte hem på förmiddagen. Zeila och Harry gick ibland runt på det lilla torget och tittade i affärer. Just på lördagen, två timmar efter att Remus hade åkt hem, gick de hemmifrån. Lily och James hade gått över till Bathilda Bagshot, som var författaren till Trolldomskonstens historia, så Harry skulle vara barnvakt till Zeila. Varken Harry eller Zeila var särskilt glada över det.
“Vet du att mugglarbarn nästan alltid tappar pengar?” frågade Zeila.
“Nej”, svarade Harry.
De gick en bit innan Zeila plockade upp en tjugopundsedel.
“Ser du?” sa hon.
“Javisst”, sa Harry. “Vi ger den till mr Weasley.”
Mr Weasley var som besatt av mugglare; han samlade på stickkontakter och batterier, och jobbade på Kansliet för missbruk av mugglarportalen.
De gick runt i några butiker och tittade på krigsmonumentet som stod i mitten av torget. Sedan gick de hem till sig. Zeila fingrade på sedeln i fickan. Hon såg en flicka som såg ut att vara lika gammal som Harry vinka till Harry, som rodnade och vinkade tillbaka. Zeila tittade bort och fnissade. Harry blängde på henne.
När de kom hem såg de James och Lily dansa runt i köket. Det tog en sekund för de att upptäcka Zeila och Harry, men när de gjorde det sa James förtjust:
“Jag spelar inte längre i reservlaget, jag spelar i riktiga Chudley Cannons!”
Chudley Cannons var ett Quidditchlag, som Ron, Harry, Ginny och Zeila hejade på.
Harry och Zeila sprang fram till James och kastade sig på honom.
“Jag måste skriva till Ron!” skrek Harry och sprang upp till sitt rum.
“Jag följer med!” utropade Zeila och sprang efter honom.

Så, det var fjärde kapitlet! Vad tycker ni om att låta James spela i Chudley Cannons?

Jo, det är ju naturligtvis hur spännande som helst för de quidditch-intresserade ungdomarna att James ska spela i Chudley Cannons!

Älskar miljöbeskrivningarna, som

Ollivanders var en liten butik, med två skrangliga stolar som stod intill dörren. Lily satte sig på

en av

dem medan Zeila tittade runt i butiken. Genom skyltfönstret såg hon Remus stå utanför och prata med en man som Zeila inte kände. En massa smala askar stod prydligt staplade ända upp till taket. Det var mycket tyst och dammigt. När Lily flyttade på sig i stolen knakade och knarrade den.

Man ser det precis framför sig. (Vad tror du om orden i grönt)?

Jag fastnar lite extra för att de är vänner med Peter Pettigrew och att han har familj. Att detta är möjligt i en värld utan Voldemort!

Toppen!

Du är duktig på att skriva!

Äntligen femte kapitlet. Ber jättemycket om ursäkt för sent kapitel, men har inte haft tid.

Kapitel 5 - Perrong 9¾
Zeila såg på när Harry plockade fram en bit pergament, en fjäderpenna och bläck. Hon ställde sig bakom Harrys stol och läste när han skrev.

Käre Ron
Du kommer inte tro på det här, men det är sant.
Pappa är inte längre med i reservlaget, nu spelar han jagare i riktiga Chudley Cannons! Du kanske kan följa med på en match någon gång. Men nu tror jag att mamma har lagat middag.
Harry

Harry skulle just fästa brevet vid Hedwigs ben när Zeila slet brevet ur handen på honom.”Och Zeila” skrev hon snabbt. Harry fäste brevet vid Hedwigs ben precis som Lily ropade:
“Middag! Kom ner hit!”
Harry öppnade fönstret medan Zeila rusade ut ur rummet. Hon hoppade de två sista stegen ner och sprang sedan in i köket och kastade sig ner i en stol.
“Jag ha varit här hela tiden”, sa hon.
Lily svängde med trollspöt så att middagen, som var rester från veckan, flög fram på bordet just som Harry kom in i rummet. Han slängde sig ner i stolen bredvid Zeila och sa:
“Jag trodde att vi inte skulle utöva magi eftersom vi bor bland massa mugglare”.
“Åh, det är ju ingen ute och grannen mittemot är på Kanarieöarna”, sa Lily.
Mycket riktigt, det var fullkomligt ödelagt ute på vägen och i huset mittemot.
Zeila tog lite av varje och åt snabbt upp det. Hon mumlade något om att hon var trött och gick upp till sitt rum. Harry, Lily och James ropade godnatt efter henne. Snabbt bytte hon om till pyjamas och la sig på sängen. Precis när hon började sjunka in i sömnen klampade Harry in i rummet.
“Å, hej”, sa han.
Han plockade ut en bok ur bokhyllan och klampade ut. Hon hörde när han gick i trappan och förstod att Lily eller James behövde den. När det var helt tyst i huset, bortsett från knakandet från Harrys säng och Lily och James samtal som hon bara hörde men inte kunde uppfatta ett ord av, sjönk hon in i sömnen.

Dagarna gick, vecka efter vecka, och det blev den första september. Lily kom in och väckte henne klockan nio medan James väckte Harry. Zeila klampade ner för trappan och satte sig vid bordet. För att göra det extra smidigt hade Lily plockat fram frukost redan innan de vaknat. Hon tog en ostmacka och åt upp den, sedan drack hon två glas mjölk(hon råkade spilla på tröjan). Efter det gick hon upp och packade klart.
Hon hade redan packat det mesta: sin klädnad, några mugglarkläder och sina skolsaker. Nu behövde hon bara packa fler mugglarkläder och sedan var hon klar.
Hastigt packade hon ner fler mugglarkläder och sprang ner för trappan. Harry sölade, som vanligt. När han äntligen var klar hade klockan redan blivit tio. De borstade snabbt tänderna och Lily och Zeila borstade håret. När de var klara kom James på att Zeila och Harry fortfarande hade pyjamas på sig, så de fick springa upp och byta om.
Zeila stirrade in i garderoben innan hon satte på sig en orange, långärmad tröja och blå jeans. Sedan behövde hon springa ner för att slänga sin pyjamas i tvätten, men hon hittade inte tvättkorgen förrän Harry sa att den stod uppe i hans rum. Hon fick springa upp för trappan igen och slänga ner pyjamasen där och sedan ta ner korgen till badrummet.
Efter tio minuter stod alla påklädda och klara i hallen. James la in väskorna i bagageutrymmet och sedan satte han sig vid ratten och körde iväg till King’s Cross station.
Tio i elva var de framme på stationen.
“Skynda på, skynda på!” sa Lily.
De gick mot spärren mellan nio och tio. Lily skickade in Harry, sedan gick hon själv in med Zeila. De hade knappt kommit ut förrän James kom efter dem.
Hogwarts Expressen var ett mörkrött tåg, och man kunde nätt och jämt urskilja silhuetter av föräldrar och skolkamrater genom röken.
Harry hade redan hittat Ron och Hermione. Zeila gick till dem precis i tid för att höra Ron säga:
“... att din pappa ska spela i Chudley Cannons!”
“Eller hur”, sa Zeila, vilket fick Ron, Harry och Hermione att rycka till.
“Hej, Zeila”, sa Ron och Hermione.
“Ginny är där borta”, sa Harry enkelt till henne.
Zeila svängde runt vagnen och gick mot Ginny. Hon stod och pratade med sina vänner: en flicka med blont hår och bruna ögon, en annan flicka med svart hår och gröna ögon, och till sist en flicka med smutsigt, blont hår och drömmande uttryck.
“Hej, Ginny”, sa Zeila till Ginny.
“Hej, Zeila”, sa Ginny. hon pekade på flickan med blont hår och blå ögon. “Det här är min vän Zofie.” Hon pekade på den svarthårige flickan. “Min vän Jenna.” Hon pekade på flickan med smutsigt hår. “Och Luna. Hon är inte från Gryffindor, hon är från Ravenclaw. Fast det spelar ju ingen roll.”
“Hej”, sa Luna drömmande.
“Hej hej”, sa Zeila kort. “Har du hört nyheten, Ginny?”
“Ja, det är ju fantastiskt!” skrek Ginny.
“Vad är fantastiskt?” frågade Jenna.
“Zeilas pappa är jagare i Chudley Cannons”, förklarade Ginny. När de inte riktig reagerade - förutom att Luna log lite drömmande - sa Ginny till Zeila: “De är inte särskilt intresserade av Quidditch.”
“Jag förstår”, sa Zeila. “Jag tror jag måste gå till mamma och pappa. Ja, vi ses.”
Hon lämnade Ginny med sina vänner och gick sedan för att säga adjö till James och Lily. Harry fick just en kyss på kinden av Lily med ytterst irriterad min. Hon sa snabbt adjö till sina föräldrar.
Harry och Zeila gick mot tåget. Han hjälpte henne upp med kofferten på tåget. När Zeila gick på tåget och vinkade en sista gång till sina föräldrar kände hon en blandning av upphetsning, glädje och nervositet. Äntligen är jag på väg till Hogwarts, tänkte hon.

Japp, nu ska Zeila få åka till Hogwarts. Nu börjar alltså det spännande!

Super!