Lärare-elev-romans

Ny läsare! SUUUUUUUUUPER BRA!!!

Kaptel 6.

SOFIA

När jag ätit upp min mat så gick jag ut för att ta frisk luft. Jag började gå nerför trapporna men halkade på isen och ramlade ner för den. Aj. Fy vad pinsamt.
Någon ställde sig bakom mig och började dra upp mig. "Jag kan resa mig upp själv!!!" , sa jag argt.
Det var då jag såg att det var Snape. "Oj förlåt Snape. Jag menar professor Snape."
Han kollade på mig och jag torkade bort snö från mina kläder. "Du borde ta det försiktigt.", sa han och kollade i mina ögon. Hans ögon var väldigt kolsvarta.
"Det var inte mitt fel.", mumlade jag.
Han rynkade på ögonbrynen. "Och så borde du skärpa dig.", sa han. Jag blev ganska irriterad.
"Jag menar bara att jag halkade på isen. Så det var inte mitt....Okej men tack.", sa jag bara och kände mig korkade. Jag vände mig om utan att se på honom och började gå därifrån. Men jag halka igen så att jag ramlade...
Professor Snape som stog kvar gick fram till mig igen och drog upp mig.
Jag rodnade jättemycket och rätade på mig. Jag kunde nästan se att han försökte hålla sig för skratt. Så han har humor ändå, tänkte jag för mig själv. "Hejdå professor Snape.", sa jag och gick därifrån.
Men ramlade igen.
Den här gången reste jag mig snabbt upp och sprang därifrån som en galning.

Kapitel 7.

En hel månad hade gått. Jag hade alltid blivit klar snabbast på trolldryckskonst lektionerna.
Det hade varit ganska pinsamt att träffa honom efter att han sett mig ramla tre gånger...
Jag var på väg till frukosten men såg professor Snape stå vid ett hörn i korridoren.
Idag skulle jag inte ha någon lektion med honom. Vilket faktiskt kändes ganska tråkigt. Vilket var knäppt. Eftersom att alla hatade honom, han var ju faktiskt ganska sträng. Men det var någonting som gjorde mig nyfiken på honom. Han såg mig och började gå fram till mig. Jag blev plötsligt nervös och låtsades som ingenting medan jag försökte fortsätta gå men han kom ikapp.
"Miss Dunhill kan jag få prata med dig?", frågade han. Några elever som stod i korridoren började kolla på oss. "...Vill du varna mig för att inte gå på is?", skämtade jag, men ångrade det snabbt. Vem skulle försöka skämta med Snape??
Men jag såg att hans mungipor drog på sig.
"Nej. Jag undrar om du skulle vilja få svårare arbetsuppgifter efersom att du verkar ha en fallenhet för trolldryckskonst.", sa han lugnt. "Öhm...Jag vet inte.", mumlade jag osäkert. "Tänk på det.", sa han och gick snabbt därifrån.
I och för sig var det ju skönt att klara av allt så varför göra det svårare?
Jag började gå till Stora Salen för att äta min frukost.

Tack alla som läser!!!

ELLINORE

Kapitel 8
Det blev vinter.
Ellinore och hennes syster Sofia är påväg ner till Hagrid efter skolan för att hjälpa till lite med djuren. De går genom en korridor och rundar ett hörn. PANG! De smäller ihop med något eller några. De två flickorna trillar baklänges. Omtöcknad tittar Ellinore upp på den hon krockat in i. Det är trolldrycksläraren, Severus Snape. Bredvid honom står professor Lupin. Det verkar som att Sofia krockat in i honom. Lupin ser bekymrad och road ut samtidigt. "Ojdå, hur gick det, miss Dunhill och miss Dunhill?" Frågar han. Han sträcker fram en hand till Sofia och hjälper henne upp. Ellinore börjar resa sig, Lupin ger henne sin hand också. Han drar upp henne. Hans hand är varm och len. Väl uppe håller han kvar hennes hand och möter hennes blick. Hans ögon är mörka och allvarliga. Det fladdrar till i Ellinores mage. Hon biter sig lite i läppen. Lupin släpper henne.
"Tack" mumlar Ellinore.
Snape ser butter ut som vanligt.
"Se er för! Ni kan inte gå och krocka in i folk hela tiden!" Snäser han. Sofia ger honom en upprorisk blick.
"Ta det försiktigt nu flickor" säger Lupin, ler och går förbi dem.
Snape fnyser och börjar gå han också. Han kastar en blick över axeln och tittar på Sofia med en mystisk min, men hon märker inget, hon står med armarna i kors och blänger åt andra hållet och muttrar för sig själv.
"Undra varför Snape är så sur hela tiden." Säger Ellinore till ingen särskild. Sofia tittar hetsig på henne.
"HUR SKA JAG KUNNA VETA DET???" svarar hon upprört, sedan vänder hon på klacken, springer där ifrån och försvinner.
Ellinore står förvirrat kvar. Sedan skakar hon på huvudet och fortsätter gå, djuren hos Hagrid väntar. Men hon kan inte glömma Lupins mörka allvarliga ögon.

Kapitel 9
Ellinore och Lupin går över den frostbitna marken. De är på väg mot sjön. Kylan biter i deras kinder. Ellinore pladdrar glatt på.
Lupin gillar hennes livsglädje och energi, och att hon alltid har nära till skratt. Han ser på henne där hon går och en varm känsla fyller hans bröst.
De går nerför branten precis innan man kommer till stranden. Det är halt och slirigt. Plötsligt halkar Ellinore till. Lupin hugger tag i henne och drar henne till sig innan hon faller.
Med hjärtat fortfarande i halsgropen upptäcker Ellinore att hon plötsligt står pressad mot Lupins bröstkorg med hans arm omkring sig. Hon inser att hon tycker om det.
Lupin släpper henne försiktigt och hon börjar genast sakna hans famn. /Äsch vad löjlig jag är. Skärp dig!/ tänker hon.
"Tack" säger hon och försöker låtsas som ingenting.
De går vidare och mörkret faller snabbt. Till slut måste hon tända sitt trollspö. Lupin verkar inte bry sig om mörkret däremot.
Stjärnorna glimmar på himlen. Det är verkligen ruskigt kallt.
Ellinore huttrar. Lupin lägger märke till det.
"Nej, nu får det räcka för idag." Säger Lupin. "Vad säger du om att ta en värmande kopp te istället?" De rör sig tillbaka till slottet.
I Lupins kammare ser Ellinore sig nyfiket omkring. Lupin fyller en kittel med vatten och tänder en eld under den med en snärt på sin trollstav. De tar av sig alla ytterkläder och sätter sig i soffan vid brasan. Det blir tyst. Det brukar vara en avslappnad tystnad mellan dem men nu blir Ellinore lite nervös och vet inte vad hon ska säga. Hon är på en lärares rum. Är det verkligen ok? Är inte det lite konstigt? Hon dricker te med honom och beter sig som att de var nära vänner. Folk kanske skulle tycka att det var fel?
Hon sneglar lite på Lupin, som sitter och tittar in i brasan. Tanken slår henne att han är vacker. Han är sliten och inte alls helt perfekt, men han är ändå så vacker. Hans näsa, hans kinder och haka täckta med skäggstubb, hans lite rufsiga hår, hans alltid leende ögon. Hon tittar på hans händer. De är också vackra. Hon minns när han drog upp henne från golvet då hon krockat ihop med Snape. Är hans händer så lena som hon kommer ihåg?
/SLUTA! Du kan ju inte tänka så om en LÄRARE!!!/ bannar hon sig själv. Lupin vänder på huvudet och upptäckter att hon tittar på honom. Ellinore slår hastigt ner blicken och rodnar lite.
Lupin gör i ordning te och ger henne en kopp.
Hon sippar lite och njuter av värmen och smaken, flätar fingrarna runt koppen.
"Snart är det julbal. Har du någon att gå med?" Frågar Lupin.
"Nä, jag tänkte gå med min syster bara. Finns inga intressanta killar i min ålder." Svarar Ellinore. /varför sa jag det där sista??/ tänker hon.
"Då kanske du kan undvara en dans åt mig" skämtar Lupin men blir sen lite generad, det kanske var dumt sagt. Varför skulle hon vilja dansa med honom??
Ellinore skrattar lite till svar.
Tanken på att dansa med Lupin får det att pirra i kroppen på Ellinore. Det skulle vara så underbart! Hon skulle sååå gärna vilja göra det! Ha hans armar omkring sig ännu en gång... Men han är ju hennes lärare! Så lika bra att hon glömmer det. Inte tänka på det. Lupin byter ämne.
"Ska ni göra något kul på jullovet då?" Frågar han. Han tar en klunk te och ställer sedan koppen på soffbordet.
"Vi ska vara på Hogwarts i år. Det blir mest plugg inför slutproven. Hur ska du fira jul?" Säger Ellinore. Hon ska ställa ner sin tekopp på bordet men råkar välta den.
Både hon och Lupin skuttar upp.
"Förlåt! Förlåt, förlåt, förlåt!" Säger Ellinore och tittar sig omkring efter något att torka med. Lupin bara skrattar, sedan viftar han med trollstaven som suger upp vätskan från bordet.
"Sådär. Ingen skada skedd."
De står mitt emot varandra mellan soffbordet och soffan. Lupin tittar ner på Ellinore, hon tittar upp på honom.
Hon får en impuls att slå armarna om honom och krama honom. Hon vill så gärna vara nära honom. Hon skulle vilja lukta på honom, han luktar säkert väldigt gott. Men nej, inget av det kan hon ju göra. Hon måste behärska sig. Han är hennes lärare för guds skull!
Lupin gör en minimal rörelse med ena handen men knyter sedan båda nävarna och stoppar dem i fickorna. Han harklar sig.
"Du borde gå tillbaka till ditt elevhem nu. Sov så gott, miss Dunhill."
"Godnatt, professor Lupin." Svarar Ellinore och lämnar sedan hans kammare.

Jättebra!

Bra!!

Tack för att ni läser! Jag hoppas att ni skrattar mycket när ni läser. XD
Vill ni redan ha två nya kapitel ikväll?

Gjärna om det går!♥

Absolut! Vi har många kapitel färdigskrivna!xD

Kul!♥xD