3:e generationen - en julig historia (adventskalender)

Toppen!

Superbra!!

Glad andra advent, mugglisar!
Dagens "lucka" blir kortare än det förra, men jag hoppas att ni kommer gilla det ändå. c:
Tack för att ni läser, och trevlig lässtund på er. ♥
~~
2:a advent

Trotsa aldrig mormor.
Jag tror att det är den gyllene regeln inom vår familj, och den jag lärde mig först i livet. Det är nog inte det första man vanligtvis lär sig som barn. Ända sedan jag kröp runt på alla fyra så har jag vetat att mormor ska betraktas och lydas som en gudinna. Hennes önskan är vår lag. Okej, det är inte fullt så dramatiskt, men du fattar grejen. Eller jo. Det är faktiskt exakt så det är.
“James, för merlins skull!”
Jag kisade mot taklampan när jag gick igenom dörröppningen till köket. Jag var den sista som hade gått upp. Resten av familjen satt redan runt köksbordet. Pappa också, vilket förvånade mig en aning. Jag var så van vid att han alltid var tvungen att åka till jobbet varje morgon.
Mina tankar avbröts av att mormor lade båda händerna över på hennes höfter. Hennes blick vandrade upp och ner över mig innan hennes läppar pressades ihop till ett smalt, ogillande streck. Jag hade nästan glömt att hon alltid var här omkring jul.
“hur ser du ut enentligen? kunde du inte ens bry dig om att borsta håret? och kolla på dina kläder! skrynkliga”
Jag himlade med ögonen innan jag satte mig på den näst sista stolen vid bordet.
“jo, kläder brukar vanligtvis bli skrynkliga när man rullar runt i sängen.”
Okej, så jag kanske glömde bort den gyllene regeln då. Jag bet mig i tungan så fort jag kom på mig själv. Mormor smällde en skål med gröt framför mig och tryckte en sked i min hand.
“ät, unge man. vi har massor att göra idag.”
Albus fnyste till när mormor var tillräckligt långt borta.
“vilken överraskning.”
Han fick en förvirrad blick från Lilys håll.
“jag tycker att det är kul att dekorera huset.”
“jo visst.” Albus flinade och slevade i sig av gröten. “om man är yngst och faktiskt får dekorera, och inte bär omkring på tunga lådor. då är det jättekul.”
Jag himlade med ögonen. Det verkade vara ett upprepat beteende när jag var med min yngre bror.
“Albus, snälla sluta klaga.”
“hey, du är inte min pappa!” Albus blängde på mig.
“Albus, snälla sluta klaga.” Pappa sippade på hans kaffe, och jag fick kväva ett skratt.
Min bror såg surmulet ner i sin skål och fortsatte äta utan att yttra ett ord till. Ska jag vara ärlig? Det var ganska skönt.
“så, städ- och dekorationsdag alltså?”
“mhm.” Mamma lade ner hennes bestick. “och vi har mycket att göra, så upp och hoppa.”
Albus rynkade på pannan. “sedan när bryr du dig om att vi har mycket att göra?” Han reste sig upp och sköt in sin stol.
“ifrågasätt mig inte, Al.” Mamma lade armen runt Albus midja på vägen ut från köket. “okej, sedan aldrig. men jag försöker att inte reta upp din mormor”, viskade hon.

Vi städade till tidigt in på eftermiddagen. Tro mig, det tog tid. Mormor envisades med att alltid låta en göra om saker och ting minst två gånger tills hyllorna var helt rensade på damm och julgardninerna var släta. När klockan passerade ett så slog sig Albus ner i soffan med ett stön.
“det här…” han slet av sig gummihandskarna och slängde dem på golvet med en rysning. “borde inte vara tillåtet.”
Lily snärtade på sin stav och riktade den mot de röda vardagsrumsgardinerna så att en våg av ånga slätade ut tyget. “åh, kom igen. så hemskt är det inte.” Hon tvekade. “fast jag ska erkänna. hon har varit mer spänd än vanligt.”
“tror ni att det har att göra med att morfar ligger på st mungos?” jag rynkade på pannan.
“antagligen.” Albus suckade. “hon kan inte hälsa på honom heller då smittorisken är för hög.”
Lily vände sig från fönstret. “drakkoppor är ju egentligen rätt enkelt att bota om man har rätt medicin, men det verkar som om sjukdomen slog ut mycket starkare för morfar.” Hon skakade missnöjt på huvudet. “jag vet att de kommer lyckas bota honom, men jag hoppas det blir snart. julen skulle inte vara detsamma utan honom.”
“hmphf. om han var här nu så skulle han ge oss kolor när mormor inte såg.” Albus lade armbågen mot armstödet och pressade knogarna mot hans kind.
Jag blåste upp kinderna och andades ut i en suck.
“men för fan.” Jag drog av mig gummihandskarna. “vi går härifrån.”
“på riktigt?” Albus hoppade upp ur soffan. “vart?”
“vi skulle kunna kolla in mugglarvärlden. James får ju transferera oss nu.”
Min bror spärrade upp ögonen och småsprang dem sista metrarna fram till mig.
“kan vi göra det? Snälla, James?”
Jag höjde roat på ögonbrynen.
“bönfaller du mig? Allvarligt?”
“snälla, snälla, snälla James.”
“well, that escalated quickly.” Lily flinade.
Jag var tvungen att le.
“visst. men jag har ansvar för er, så ni gör som jag säger.” Jag spände ögonen i Albus. “uppfattat?”
Albus nickade frenetiskt. “vad som helst. din önskan är min lag-”
“-okej, jag fattar.” Jag skrattade och sträckte ut mina händer. “håll i hårt och kom ihåg att det kan kännas konstigt.”

Jag stannade utanför en rödbrun tegelbyggnad, och Albus och Lily var nära att snubbla i snön. När jag tänkte efter så var det första gången som de transfererade sig någonstans. Vi brukade vanligtvis använda flampulver. Det hade alltid gått smidigast då. Om man bortsåg från den gången som Lily snubblade på orden och hamnade två kilometer från platsen där vi egentligen skulle vara. Det hade tagit mamma och pappa en timme att hitta henne. Efter att pappa hade fått skynda sig till jobbet och prata med dem som hade ansvaret för flamnätverket. När Lily tillslut var återfunnen så var hennes röda hår mestadels täckt av aska och sot. Hennes kinder likaså. Och hennes kläder. Hon hade inte varit särskilt glad efter det, och mamma hade fått ta med henne hem. Jag rätade på mig och såg mig omkring. Det verkade inte vara någon i närheten av parkeringen vi var vid, vilket var tur.
“framme.”
“snyggt.” Albus böjde sig framåt och kramade om hans mage. “jag ska bara…”
Han tog ett djupt andetag.
Lily skakade på huvudet. “du är verkligen klen, brorsan.”
“jag är inte klen, jag är bara-”
“-inte uthållig?”
“lägg ner, ni två.” Jag skakade på huvudet och stack ut huvudet runt husväggen. “okej, kusten är klar.”
“James, vänta.”
Jag vände mig mot min syster. “vad?”
“jag tror vi glömde våra jackor hemma.”
“huh?” Jag såg ner på min överkropp och insåg att jag bara hade på mig min tjocktröja tillsammans med jeansen. Konstigt nog så hade jag inte tänkt på att jag frös. Vi alla hade dock skor på oss, vilket var skönt eftersom våra strumpor annars skulle vara genomblöta vid det här laget.
“lätt fixat.” Jag log och snärtade på min trollstav. Återigen, tur att ingen var där. “accio jackor.”
Magi var fantastiskt. Ibland förstod jag inte hur mugglare klarade sig. Särskilt inte när jag var så lättad över att jag och mina syskon snart höll i våra jackor. Saken var bara den att jag bara kunde hoppas på att varken mina föräldrar eller mormor hade befunnit sig i hallen när våra jackor slets från jackstället. Då skulle de veta precis vad vi höll på med. Eller iallafalla att vi inte var hemma.
“mycket bättre”, andades Lily som tidigare hade stått och hackat tänder.
Jag såg mig omkring en sista stund innan jag började gå längs väggen ut mot rösterna som jag hörde på andra sidan. Vi kom ut till en gata full av butiker, ett café och bagerier. Juldekorationer i olika storlekar och färger hängde vart man än lade blicken. Toppen av inhägnaden runt cafét var täckt med granris och separerade julstjärnor. De röda bladen dekorerades av vita prickar från det lätta snöfallet från den mörknande himlen. Mugglare i alla olika åldrar strömmade in och ut ur de olika butikerna. Jag antog att de flesta letade efter julklappar till deras familjemedlemmar. Det mesta som hördes var rösterna av mammor som ropade åt sina barn att inte springa för långt bort, eller personal som välkomnade kunderna till butiken, och det var det enda som hördes för ett långt tag innan ett högt, dovt läte från en kyrkklocka trängde sig igenom torget. Jag visste inte varför, men det kändes som om jag hade hört ljudet förut. Det var som ett avlägset minne långt, långt inom mig, och konstigt nog så kändes det som om jag var hemma.
“varför tog du oss just hit, James?” Lily kastade runt med blicken. Alla butiker och lampor verkade fånga hennes uppmärksamhet på en och samma gång.
Jag fäste blicken på kyrkan som stod dold bakom ett flertal träd. Jag hade varit där förut. Flera gånger. Eller det trodde jag iallafall.
“jag- jag vet inte”, erkände jag. “men det känns som om jag har varit här förut.”
“konstigt. jag känner inte igen mig alls.” Albus rynkade på pannan. “men jag gillar det här stället.”
“jag tror att mamma brukade ta med mig hit”, mumlade jag. “innan du föddes.”
“till mugglarvärlden? varför då?”
“mamma brukade vara väldigt rastlös på den tiden. hon spelade quidditch på heltid men det innebar även många lediga dagar när det inte var tävlingssäsong. mamma stannade sällan hemma om hon kunde undvika det.”
Albus skrattade. “det låter fortfarande som mamma.”
“jo, jag antar det.” Jag såg mig plötsligt omkring. “var är Lily?”
Min bror vände sig om. “va- hon var ju här nyss!”
Jag var tvungen att skrocka. “men vad skulle julen vara om inte Lily försvann iväg till en butik utan att förvarna en?”
“ingen jul alls”, erkände Albus.
“vart skulle du gå om du var Lily?”
Albus funderade. “förmodligen till en godisbutik. Rose har inte haft en bra inverkan, och moster Hermione brukar faktiskt ge oss mugglarpengar ibland.”
“till godisbutiken, alltså.” Jag nickade mot en liten, upplyst och färgglad butik som vi precis hade passerat. “så att inte vår syster går loss bland godishyllorna.”

Följer, superbra

Super!

Jag läser aldrig 3:e generationen, eftersom jag bara gillar andra. Men detta är bland de bästa jag läst faktiskt. Just därför kan jag tänka mig att ge den en chans ändå, även om jag hade föredragit lite Draco :* Men får väl nöja mig med hans son.

Du skriver med inlevelse & fångar karaktärerna på´ett bra och naturligt sätt. Gillar framförallt Albus. Jag tyckte inte alls om honom i boken (Det fördömda barnet), men welll... du får mig att ändra uppfattning. Jag skulle lika väl kunna läsa en bok, ta emot det berömmet! För jag är rätt sparsam med att skriva sådant haha nä, men det var väldigt bra. Älskar dina miljöbeskrivningar också och dina avslutningar gör att man vill fortsätta läsa. Till och med jag blev nyfiken att fortsätta läsa! Fortsätt såhär, jag bevakar!
/Elzyii

Ååh, tack för att ni läser. Det betyder väldigt mycket! Hur som helst, glad tredje advent, mugglisar! Här kommer nästa del av historien, och jag hoppas att ni kommer gilla den också.
Trevlig lässtund! ♥

3:e advent

De sista dagarna innan jul var som en enda stor dimma. Morfar låg fortfarande i karantän, men jag hade hört mina föräldrar prata om att han började bli bättre. Tur var väl det, för mormor lyckades äntligen slappna av. Om att slappna av betydde att man valde att baka flera timmar om dagarna. Jag var inte direkt förvånad. Mormor hade samma beteende år efter år, men jag kunde inte riktigt låta bli att känna mig skamsen över att hon jobbade så hårt och att vi nästan tog henne för givet.
“behöver du hjälp, mormor?”
Jag ställde mig i dörröppningen och lade den ena handen mot listen. Mina ögon behövde bara vandra runt köket en gång för att inse att det var totalt kaos även för min egen mormor. Mjöl låg utspritt över köksön och plåtar låg lite var och var annanstans över spisen och köksbänkarna. En bunke med vaniljsmet hade tippat över och spillts ut över golvet, vilket mormor till synes hade glömt bort att torka upp. Hennes trollstav låg någon meter ifrån henne på köksön. Det var sällan som hon använde den om hon inte absolut var tvungen, nu för tiden. Hon hade tydligen något problem med handleden. Ett problem som inte ens helarna på S:t mungus visste vad det var. Om du frågar mig så var det nog åldersrelaterat. Hon vände sig hastigt mot mig.
“va? nej, raring. det behövs inte. spendera eftermiddagen precis som du vill.”
Hon drog på sig ett leende, men till och med jag som ibland kunde misstolka andras ansiktsuttryck förstod att det inte var äkta.
“var inte fånig.”
Jag rörde mig bestämt mot diskbänken och stoppade trollstaven i min jeansficka.
Mormor blinkade mot mig. “men… varför använder du inte magi?”
Jag ryckte på axlarna och plockade upp den kladdiga smetbunken i den ena handen och en tvättsvamp i den andra.
“för att jag ser hur du kämpar och jag vill hjälpa till. utan magi. bara jag.”
Jag försökte inte göra mig till eller något. Inte alls. Jag brukade aldrig egentligen städa om det inte gällde mitt eget sovrum eftersom det var där jag spenderade mest tid. Tro mig, jag hatade att städa, men om det var någonting som jag hatade ännu mer så var det att se min mormor trötta ut sig själv. Ända sedan jag var liten så hade jag alltid sett min mamma som en superkvinna, och att se hennes sådär krockade helt med min livsbild. Sedan var det ju även så att jag ville att hon skulle må bra, och inte köra slut på sig själv.
Hon log trött mot mig.
“tack, James.”
“det är lugnt.”

Jag trodde att jag bara skulle städa upp. Det var det enda som jag hade planerat iallafall, men det visade sig rätt snart att jag inte hade något viktigt för mig den dagen. Utan att riktigt tänka mig för så hade jag frågat mormor om ett förkläde och börjat kavla ut pepparkaksdeg. Den kanske inte var lika snygg som min quidditchuniform, men vadå? Det fick duga. Låt säga att jag alltid hade viljat klä ut mig till en mormor. Jag hade nog varit en väldigt het sådan. Okej, så det kanske inte är den bilden man vill ha av en mormor. Vi lämnar det ämnet.
Jag rynkade på pannan medan jag försökte kavla ut den mörka degen, men mer eller mindre lyckades mosa den.
“hur gör du det här varje år, egentligen?” Jag suckade och kramade ihop degen för att kunna kavla ut den på nytt. Den hade börjat stelna, och jag fick ta i lite extra.
Mormor skrattade mjukt, flyttade degen till hennes yta och lade en nyare och mjukare framför mig.
“du måste vara försiktig med musklerna. Du är inte på quidditchträning, Jamie.”
Jamie. Plötsligt kändes det som om jag var tre år gammal igen, men jag kan inte säga att det störde mig särskilt mycket. Det var snöstorm i den mörknande eftermiddagen, julmusik spelades genom hela huset och jag fick spendera tid med min mormor. Jag kom egentligen inte ihåg när det var som vi hade spenderat tid själva senast, och det gjorde mig lite ledsen. Jag hann inte reflektera särskilt mycket mer förrän låga snyftningar från min sida väckte mig från mina tankar. Min blick landade automatiskt på mormor som baddade en näsduk mot hennes ögon.
“mormor?” Jag bet mig i läppen. Jag hade aldrig varit särskilt bra på att hantera emotionella situationer. Jag var nog näst sämst i familjen. Albus tog den ärofyllda platsen efter mig. Jag tvingade mig själv att säga något iallafall. “är du, ehm, okej?”
Hon tog ett skakigt andetag och sänkte näsduken några centimeter med den ena handen medan hon drog in mig i en hård kram med den andra så att jag knappt kunde andas.
“det är bara -snyft- det att ni växer upp så fort.”
Åh, nej. Familjeemotionell mormor. Hur fan skulle jag ta mig ur det här, då? Jag grimaserade mot hennes axel och klappade henne tafatt över ryggen.
“ehm, ja.. du växer också upp fort, mormor.”
Jag förbannade mig själv inombords när jag insåg vad det var jag faktiskt hade sagt. Helvete också. Varför, varför hade jag sagt så? Man säger inte till sin mormor att hon börjar bli gammal! Tja, ni ser. Jag är lika emotionellt taktfull som en tegelsten.
Mormor fnittrade till, vilket både var märkligt och lättande.
“jag är bara fånig just nu. förlåt mig.”
Hon klappade mig på kinden innan hon flyttade mitt huvud bakåt några centimeter.
“du är så lik din far, Jamie.”
Jag kunde nog inte räkna på mina tio fingrar hur många gånger jag hade fått höra precis samma sak. Själv kunde jag inte se likheten, men jag antar att det är en sådan sak som man förtränger. Andra brukade påpeka att dem enda skillnaderna i våra utseenden var att mitt hår var mörkbrunt med röda pigment och en aning mer samarbetsvilligt och att mina ögon var mörka. Jag får väl bara tacka och bocka, antar jag. Min pappa var ju inte direkt ful.
Jag spelade bara med.
“är jag?”
Min mormor nickade. “tja, om man bortser från skägget, ögonen och håret.” Hon log och torkade sig en sista gång. “det är nog bäst att vi gör klart allting.”
Ytterdörren öppnades och jag kunde höra ljudet av den vinande vinden och tunga vinterskor torkas mot dörrmattan. Någon minut senare så dök pappa upp i dörröppningen till köket. Hans kinder och näsa var röda av kylan och det svarta håret var halvt täckt av snö. Han drog av hans svartguldiga mantel från axlarna och lade den över armen.
“Hej, James, Molly.” Han log en aning större mot mig när han såg mitt förkläde. “vad har ni för er, då?”
Jag rätade på mig med ett leende. “jag berättade just för mormor hur mycket du gillar att baka pepparkakor.”
“gjorde du?” Pappa skrattade. “jag har inget minne av att jag någonsin har berättat det för dig.”
“nej, men jag har ett svagt minne av att jag berättade det för honom för ett tag sedan.”
Mamma smög upp bakom pappas rygg och lindade hennes armar runt hans hals.
Ett busigt leende spred sig över pappas ansikte och läppar. “allvarligt, Gin? Jag trodde att vi kunde lita på varandra i det här äktenskapet.”
“åh, du vet att jag var tvungen. James var sur på mig, och jag försökte lätta upp stämningen med några historier om dig.” Hon sträckte på sig och pressade läpparna mot pappas kind.
“det här var en normal familjezon innan pappa kom hem.” Lily skakade på huvudet och hoppade upp på en av de få rena ytorna som var kvar på köksön. “synd att det förstördes så fort.”
“newsflash Lily, det här har aldrig varit en normal familjezon.” Jag höjde mungiporna i ett lekfullt leende.
“det är bara för att mamma och pappa hade oturen att få dig, James.”
“Lily!”
“skämtar.” Hon himlade med ögonen.
“jag är inte här för att engagera mig i er märkliga disskusion, jag ska bara ha te, så att ni vet det.” Albus pressade sig nära köksbänkarna som om vi var någon farlig bakterie som hotade att ta över hans system. Han hann inte särskilt långt innan mormor lindade in honom i hennes famn och pressade läpparna mot hans hjässa. “åh, nej. det verkar som om teet får vänta en stund.”
Jag log och tryckte kaveln i hans hand. “precis, Al. julen är en högtid som ska spenderas med familjen.”
Albus grimaserade missnöjt. “oj, då.”

Superdupermegamugglisbra!!

Super!

God jul alla mugglisar!
Jag hoppas att ni har en bra julafton om ni firar det, och en bra söndag om ni inte är en julperson. Här kommer iallafall den sista delen av adventskalendern.
Trevlig lässtund, och tack så mycket för att ni har läst!
~~~~
4:e advent
Julafton

När jag vaknade klockan nio på julaftonsmorgonen så kände jag genast doften av kryddor i hela huset. Låtar ut mormors mobila radio ekade mellan väggarna, och det var omöjligt att somna om, vilket betyder rätt så mycket eftersom jag är den sömnigaste personen i hela familjen. Då tror jag att du förstår hur hög musiken faktiskt var. Jag gäspade, blinkade till och släpade mig upp ur den alltför bekväma sängen. Jag letade mig fram mot sovrumdörren, utsträckandes mina armar framför mig då mina ögon inte hade vant sig vid ljuset riktigt ännu. Mina öron nåddes av en fruktansvärd sångröst så fort jag knuffade upp dörren. Det hände år efter år efter år, men jag hade ändå inte lyckats vänja mig vid den horribla rösten som tillhörde min sjungande pappa.
Jag skakade på huvudet men lämnade rummet för att stega ner för trapporna.
“god, rest ye merry hippogriffs...”
“jag hoppas att han välsignar dem med hörselkåpor, pappa!”, ropade jag, och min pappa retades genom att sjunga ännu högre och ännu falskare än innan.
Min pappa hade ärvt den sången från hans gudfar, Sirius Black, och firade hans minne genom att göra den versionen av den kända jullåten till en årlig tradition. Jag visste att den betydde mycket för honom, men jag kunde inte låta bli att småretas lite med honom.
När jag nådde det sista trappsteget så fick jag syn på mamma som lämnade hennes och pappas sovrum som låg mitt emot sidan av trappan. Hon var fortfarande iklädd hennes pyjamas, vilket betydde att hon också hade unnat sig en sovmorgon.
“godmorgon, James”, gäspade hon.
“morgon, mammi.” Jag log. “väckte pappa dig också?”
Hon himlade lätt med ögonen.
“vem annars?” Hon sträckte ut armarna och omfamnade mig i en mjuk och varm kram. Mamma var den tuffaste kvinnan jag kände efter mormor, men hon gav alltid de bästa kramarna i världen, så jag lade huvudet mot hennes axel och slöt ögonen.
“god jul, James.” Hon pressade läpparna mot min hjässa.
“god jul.”
Efter vad som kändes som bara några sekunder så släppte hon mig.
“kom så får vi tyst på din pappa.”

Det ringde på dörrklockan för första gången klockan ett. Jag hade duschat och precis knutit den vinröda flugan runt min vita skjortkrage när mamma ropade någonstans ifrån.
“Albus, tar du det?”
“jag har inte bytt om ännu!”
Jag himlade med ögonen. Klart att han inte hade gjort. Mamma hade bett honom att duscha för flera timmar sedan, men såklart hade han skjutit upp på det till sista minuten.
“jag kan ta det”, ropade jag och skyndade ner för trapporna. I samma stund ringde det en gång till. Välkommen till familjen Potters hus, där folk tar en evighet på sig att öppna dörren. Vad angenämt det är att träffas.
“en stund, bara!”, ropade jag och småsprang fram till dörren. Min hand slöts runt dörrhandtaget och jag vred om dörrlåset med den andra innan jag knuffade upp dörren och möttes av en kall vind. Jag ryste till, men log när jag fick syn på morbror Ron, moster Hermione och mina två kusiner Rose och Hugo. Längst till höger, ståendes med Hermiones stöd var morfar, och jag sken upp.
“morfar, du är här!”
Han viftade avfärdande med handen.
“klart att jag är. var skulle jag annars vara?” Han log och moster Hermione hjälpte honom över dörrtröskeln, vilket gav mig känslan av att han egentligen fortfarande var sjuk. Rose verkade ha läst mina tankar, för när hon sist av alla klev in i värmen och stängde dörren efter henne, så sänkte hon rösten i en viskning.
“han mår bra. Sjukdomen har bara försvagat honom en aning, men helaren sa att han borde vara helt återställd om några dagar.”
“smittar han inte längre?”
“nepp.” Rose strålade. “frisk som en nötkärna, i princip.”
“nu får du låta oss andra hälsa på James, Rose.” Min morbror dök upp bredvid Rose och klappade mig över ryggen.
“hej, Ronnie.”
Han grimaserade och rätade på sig. “och där är hinten att jag borde leta upp din pappa istället för att stå här.”
Jag skrattade. “han är i köket”, förklarade jag. “han har sjungit hela dagen, så försök att få honom att prata istället, snälla.”
Morbror Ron ställde sig i en soldatposition och lade sidan av handen mot pannan.
“ska ske. lita på mig”, sade han innan han marscherade iväg.
Moster Hermione log mot mig. “jag måste hjälpa Arthur till en fåtölj, men vi pratar senare, okej?”
Jag nickade. “jag är säker på att jag kan spara lite tid. mitt schema är rätt fullt, men vad gör jag inte för min kära moster?”
Hon skrattade. “och du är precis som vanligt märker jag. härligt”, ropade hon medan hon hjälpte morfar till matsalen som låg i anslutning till vardagsrummet. Jag antog att mamma var där, för jag kunde höra ljudet av porslintallrikar, glas och bestick slå mot ett bord.

Jag och Rose var ensamma innan vi hunnit blinka. Lily hade sprungit dit när hon hört vilka som var där, och hon och Hugo stack för att leka i snön innan det mörknade.
“då var det bara vi kvar”, jag skrattade.
Rose log. “det borde inte dröja särskilt länge innan Fred och Roxanne är här, och då kan vi hänga.”
Fred och Roxanne var båda äldre än oss och hade redan slutat på Hogwarts. Därför träffades inte vi särskilt ofta, men när vi väl gjorde det så var det massor av skratt inblandat. Skratt och något glas eldwhisky för de som hade åldern inne. Rose och Albus fick fortfarande hålla sig till honungsöl.
“det låter bra. kommer Teddy, då?”
Rose skakade på huvudet. “nä, han tänkte fira jul med hans mormor i år, men han skulle komma förbi på nyårsafton, har jag för mig.”

Resten av släktingarna kom förbi fort, och snart satt vi alla samlade i vardagsrummet. Morbror Percy satt och diskuterade arbete med moster Hermione som inte verkade bry sig ett dugg då hon halvt stirrade ner i hennes vinglas under tiden. Percy brukade aldrig missa något tillfälle att prata om jobbet, men Hermione hade blivit hans största offer när hon blev trolldomsminister.
“...och så kom Mr. Gawbone och påstod att jag hade stulit hans dokument för att kunna hitta någonting att starta skvaller om så att han blev avskedad. varför då? för att jag skulle få hans postition. kan du tro det?”
Jag kvävde ett skratt. Jag visste inte vad moster Hermione trodde, men jag kunde iallafall tro det. Inte för att morbror Percy var en tjuv, utan för att det var allmänt känt att han ville klättra högre upp i rang på ministeriet.
“typiskt morbror Percy.” Roxanne skrattade och tog en klunk av hennes eldwhisky.
Plötsligt ringde det på dörren, och alla i rummet stannade upp för att stirra på varandra.
“är det någon mer som ska komma?” Fred rynkade på pannan, och jag ryckte på axlarna.
“inte vad jag vet… jag går och kollar.”
Jag reste mig upp ur soffan vid eldstaden och skyndade till hallen precis utanför vardagsrummet. Jag tvekade en kort stund innan jag vred om låset och knuffade upp dörren för andra gången den eftermiddagen.
Jag ska erkänna att jag blev chockad, och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag stod bara och gapade ett tag innan jag kom på mig själv och stängde munnen.
Framför mig stod två killar. Eller snarare en man och hans son. Draco Malfoy och hans son. Mr. Malfoy och Scorpius Malfoy. Skorpan och Mr. Malfoy. Jag blinkade till och harklade mig.
“ehm, hej.”
Scorpius log vänligt. “hej, James.”
Jag visste inte vad jag annars skulle göra, så jag ställde mig bara åt sidan för att de skulle kunna gå in. Jag menar, jag kunde ju inte bara smälla igen dörren i deras ansikten.
Mr. Malfoy log. Det kanske inte var det mest naturliga leendet som jag sett i mitt liv, men jag kunde se hur han kände att det här var helt vansinnigt och att han inte riktigt visste vad han skulle säga i den situationen.
Jag kan säga att jag kände exakt samma sak.
“tack för att vi fick komma.”
Jag blinkade till. Tack för att vi fick komma. Tack för att vi fick komma. Okej, de hade fått en inbjudan. Jag tvingade upp mungiporna i ett tandigt leende. Det skulle inte förvåna mig om jag såg ut som en psykopat.
“heh, absolut. Välkomna!” jag harklade mig och fick fram ett lite naturligare leende. “jag ska bara, erhm… hitta pappa.”
jag vände mig om mot vardagsrummet igen och slog runt med blicken efter min pappa. Jag fick nästan syn på honom direkt, och jag gav honom en undrande blick. Lyckligtvis fattade han vinken och ursäktade sig för dem andra innan han följde efter mig.
“har du bjudit in dem?” undrade jag när han hade nått dörröppningen till vardagsrummet.
“vilka då?”
“Scorpius- och Mr. Malfoy, såklart.”, väste jag.
“ah, jag undrade när de skulle dyka upp.” Han log.
“du- va?” Jag stirrade på honom, och pappa suckade.
“ta det inte större än vad det egentligen är.”
“ta det inte- pappa, det är en stor grej.”
“nonsens.” Han log över min axel medan jag backade ut i hallen.
“välkomna, båda två.”

Albus halvt skrek när han fick syn på Scorpius. Han verkade knappt märka av att Mr. Malfoy vär där förrän alldeles i början. Inte ens de vuxna verkade tycka att det var särskilt märkligt. Om jag gissade rätt så hade pappa förvarnat dem om vad som skulle hända, så det var bara jag, Rose, Roxanne och Fred som stirrade på varandra som om pingviner helt plötsligt hade dansat in i Europa.
“det här är helt galet”, påstod Fred.
“helt galet”, instämde Rose. “jag hoppas inte att det här blir pinsamt.”
“äsch”, Roxanne himlade med ögonen. “ni överreagerar. ni känner ju dem.”
Jag skakade på huvudet. “jag och Rose känner Scorpius. inte Mr. Malfoy.”
“så? Harry skulle inte bjuda in dem om han inte trodde att det skulle gå bra.”
Fred öppnade munnen för att argumentera emot, men i den stunden ropade mamma att det var dags att äta.

Okej, så det kanske inte gick så dåligt. Middagen gick faktiskt bättre än jag kunde ana. Vi barn satt vid den ena änden av bordet, och de vuxna vid det andra, så vi slapp allt prat om politik och allt var faktiskt bra om man bortsåg från det lilla faktum att det var väldigt stelt alldeles i början.
“tack för att vi fick komma.. allvarligt. jag slår vad om att det här känns jättekonstigt för er.” Scopius log osäkert.
“bara lite”, sade Fred samtidigt som han tuggade, och Roxanne kastade en äcklad blick åt hans håll.
“allvarligt, Fred?”
“vadå?”
Albus gav båda en giftig blick som för att påminna dem om att inte förstöra kvällen för honom, och lyckligtvis tystnade båda direkt. Det var en ganska komisk syn, då min kära bror sällan brydde sig om när folk tjafsade på julafton, och då menar jag väldigt sällan.
Kvällen blev långtråkigare ju längre tid som gick. Iallafall för oss unga. Mormor hade satt på Celestina Warbecks musik på högsta volym, och jag tror att mina trumhinnor fällde en och annan tår av sorg. Morfar satt i en fåtölj och knäppte nötter som morfäder oftast gjorde, men tyvärr var inte det kraftiga ljudet av nötknäpparen tillräckligt högt för att överrösta Celestinas kraftiga och plågande stämma. Det som var mest intressant att kolla på var grabbarna grus, alltså pappa, morbror Ron och Mr. Malfoy. Alla tre satt framför eldstaden i vardagsrummet och spelade trollkarlschack. Eller iallafall två av dem. Pappa satt för det mesta bara och kollade på, men då och då kunde de alla brista ut i höga skratt, och till och med Mr. Malfoy. Jag undrade nästan om han hade druckit lite för mycket alkohol, men vad visste jag? Han verkade iallafall glad, och när jag tänkte efter så var väl det det viktigaste.
Roxanne suckade.
“jag vet inte vad som är värst, musiken eller att vi inte kan höra vad de säger.”
Fred ryckte på axlarna. “musiken. utan den så skulle vi höra vad de säger.”
“touché.”
Lily gäspade uttråkat, och jag sprack upp i ett slugt leende.
“hörni, jag tror att jag vet hur vi kan liva upp den här kvällen lite grann..”
Albus satte sig käpprakt upp på golvet.
“va, hur? vadå?”
Jag gav honom en blick som för att tysta ner honom, och han svalde sina ord.
“ni vet hur morfar är fäst vid mugglare och mugglarprylar?”
Rose himlade med ögonen och stoppade en kola i munnen. “duh, ja? jag tror inte att någon här har missat det.”
“precis. jag såg att han köpte mugglarfyrverkerier för några veckor sedan, och jag tror inte att han skulle märka något om vi… använde upp några innan nyår.”
Fred sprack upp i ett brett leende som fyllde hans ögon.
“ooh, jag gillar hur du tänker. var är dem?”
“i gästrummet, antar jag, men det är inget som James Sirius Potter inte kan hitta”, viskade jag och reste mig upp. “möt mig där ute om tjugo.”

Något du borde veta om mina kusiner är att vi alla har olika viljor. Rose var den duktiga, vilket hon hade varit så länge jag kunde minnas. Det krävdes väldigt mycket för att hon skulle bryta regler, och den dagen kände hon sig inte sugen på det över huvudtaget. Hon lade armarna i kors och blängde på Fred.
“lämnade jag värmen och godiset inomhus för det här?”
Fred blängde tillbaka på henne. “du, jag är inte mugglarfödd så jag har ingen aning om hur man gör det här. gå och klaga någon annanstans.”
Hugo pressade ihop läpparna.
“allvarligt, det är jul. måste ni tjafsa om allt?”
“vi tjafsar inte.” Rose lade armen runt Hugos axlar.
“absolut inte. men allvarligt, hur gör jag det här?” Fred vred och vände på raketen.
“jag tror att det är meningen att man ska sätta eld på tråden.” Scorpius lade huvudet på sned. “men vad vet jag?”
“hmpf, synd att vi inte har några tändstickor med oss.”
Jag höjde på ögonbrynen. “tändstickor? vad har du din trollstav till för?”
“trollstav?” Fred blinkade mot mig.
“jag tror att det är nu det är läge att använda incendio”, menade Roxanne. “bara en liten letråd, för att jag antar att du behöver en.”
Fred skrattade nervöst. “ahaa, incendio. just, ja. det visste jag ju.”
Han snärtade på trollstaven och en flamma bildades över rakettråden, men han tappade raketen i samma sekund. “oops.”
Vi alla stod och stirrade på varandra när tråden blev kortare och kortare, och till slut smällde det till när raketen flög rakt framåt över marken. Den vita marken glittrade i olika nyanser av rött och blått. Lily skrek till och sprang bakåt så att hon for in i Scorpius som tappade balansen och föll i snön.
“jag..” han hostade till och rätade på sig. “jag tror att jag hellre använder trollkarlsfyrverkerier i framtiden. Alternativt håller ett långt avstånd”
“skämtar du eller?” Roxanne strålade. “det där var ju asgrymt. en gång till, men den här gången hanterar jag farligheterna.”
Det var en annorlunda jul, men hey. Jag klagade inte. Om jag ska vara ärlig så var det härligt med omväxlingen, och ju mer tiden gick så kändes det faktiskt precis som en helt vanlig jul, trots den annorlunda gästlistan det året.