Daughter of a death eater (SV)

Älskar det!

Sjukt bra! Längtar till nästa kapitel!

---

Väldigt bra!

Hahah, undrar hur hon kommer tycka om Draco vid första ögonblicket xD

Annie Lupin
Annabeth the Chaser
IrmaGranger
Gabrielle Potter Lupin

Tack♥ verkligen. Ni är bäst som ens orkar kommentera! Jag tror nästa kapitel kommer imorgon eller i övermorgon (Har dans i morgon så får se om jag hinner). Men verkligen tack!!♥♥

JÄTTEBRA!!!

Megabra!!

förlåt förlåt och FÖRLÅT för att jag inte postade när jag sa. Till mitt försvar så var jag på cup i Linköping hela helgen och har inte haft någon tillgång till internet (typ). Men nu är i alla fall kapitlet klart och jag hoppas ni gillar det. (Om det ens är någon som läser fortfarande).

Kapitel 4

En vind for igenom skogen och fick dem väldiga träden att vaja så häftigt att jag kunde svurit på att det endast var magi som höll dem uppe. Gräsmattan var nyklippt och dem två väldiga statyerna som stod på varsin fontän tornade upp sig utan en antydan av mossa eller annan växlighet på sig.
Huset var så högt att om jag böjde mitt huvud bak från den platsen jag stod på så kunde jag ändå inte se toppen av den väldiga byggnaden.
Min pappa knackade lätt på den ståtliga dörren och efter bara ett par minuters väntan öppnades dörren av en skallig man med lång svart trollkarlsfrack.

”Åh... mr Barkley… ni är väntade.” Han backade bugande undan och en yngre man med perfekt uppsatt hår i en hästsvans i nacken steg fram. Hans ansikte bar en bitter min även fast hans mungipor pekade uppåt.

”Lucius Malfoy” hälsade han sig med och sträckte fram en hand först mott pappa, sen mot mig och sist mot April som skakade den så livligt att hans leende blev allt mer ansträngt.

”Har ni träffat min son… Draco!” hans röst ekade när han ropade på sitt enda barn. En yngre kopia av sin far steg fram från skuggorna, han lutade sig mot ena väggen och såg på oss med genomträngande ögon, och av någon anledning kändes det som om hans blick höll sig kvar en aning längre på mig.

”Draco ska du inte komma fram och hälsa?” Frågade mannen som kallat sig själv Lucius och tittade på sin son. Pojken (som jag antog hette Draco) stod kvar på sin plats och hade nu börjat studera en tavla föreställande en man med självlysande gröna ögon och en svart trollkarls klädnad.

”Draco!” väste Mr. Malfoy förargat och näst intill drog sin son till ytterdörren.
När han stod i ljuset kunde jag se hans ansikte mer ingående. Han hade gråa ögon som just nu envist stirrade ut i tomma luften.
Han var nån decimeter längre en mig och hade så ljust hår att det nästan var kritvitt.
Hans ansikte visade inga täcken på glädje och hans hår var bakåt kammat.
Denna pojke gav inte det minsta tecken på vänlighet och kanske var det som fick honom att verka längre än var han var, för i hans närhet ände man sig både liten och obetydlig.

En lång benig kvinna kom inrusande i rummet. Hennes hår var en blanda form av svart och vitt och hennes ögon var helt svarta.

”Nacrissa Malfoy” sa hon ansträngt och gav oss ett falskt leende. Hennes leende och hennes mans ogästvänlighet gav mig en otäck känsla i magen. Så otäck att det nästan gjorde ont.

”Draco varför visar du inte flickorna ditt rum? Medans vi andra tar en kopp te innan maten,” sa Nacrissa och log mot sin son som kollade surmulet tillbaka innan han vände på klacken och började gå upp för den långa trappan till övervåningen med mig hack i häl. April, som tyckte det var mycket intressantare att gå runt och kolla på husets alla tavlor stannade och jag svor lite inombords för att jag skulle behöva vara själv med denna pojke tills mina kusiner anlände.

Jag tittade runt i det fyrkantiga rummet. En enkelsäng var intryckt mot väggen och svarta gardiner prydde fönsterna, det var fyllt av mängder av olika föremål i olika färger och former bland annat en stor köttig hand och en diamanformad spegel i miniatyr. Detta rummet var lika stort som mitt och Aprils tillsammans. Jag log lite åt att under sängen stack det ut en tröjärm som om någon inte riktigt orkat städa.
Han satte sig vid sängen och började pilla på kanten av ett kubformat oidentifierbart objekt Jag satte mig försiktigt ned på skrivbordsstolen och tittade runt i rummet, den otäcka känslan i magen hade bestämt sig för att stanna.

”Så…vad gillar du att göra?” frågade jag i en halv viskning. Draco sa ingenting utan stirrade bara in i väggen. På höger sida om mig fanns det en fyrkantig ask med guldmönster på. Jag sträckte fram handen för att öppna den när en röst plötsligt avbröt mig.

”Rör inte den där!” fräste Draco och för första gången på hela kvällen såg han rakt på mig. Något i hans blick fick mig att känna mig illa till mods och jag vek undan med blicken.

”Går du på Hogwarts?” frågade jag efter en lång tystnad.

”Ja” svarade han snabbt utan att se på mig.

”Är det en bra skola?”

Han fnös till.

”Hogwarts är ett skämt” sa han.

”Men det är ju väldigt omtalat så det måste väll vara bra?”

”Hogwarts är ett ställe för smutskalle älskande blodsförädare... och Potter och hans beundrarskara!” Jag ryggade tillbaka över hans tonhöjning.
Denna kille verkade allt annat än trevlig och jag kom på mig själv med att tycka synd om mig själv för att jag skulle behöva tillbringa dem närmsta timmarna med honom.
Det blev inte bättre av att en knackning hördes på dörren och två av mina kusiner, Amber och Ivan, kom in klampades.
Amber som (bara var ett år äldre än mig) såg på mig med en sån avsky i blicken att hon skulle kunna få en blomma att rutna på fläcken.

”Malfoy!” sa hon sedan och log. ”Jag ser att du har träffat min kusin” hon tog en paus. ”Men bli inte för bra vän med henne, jag tror hon smittar.”

Mina kinder blev rödflammiga. Och det svaga leendet som uppträdde i Dracos ansikte fick mina nävar att knytas.

Ivan stirrade på mig för ett ögonblick innan hans blick vandrade över till Amber.
”Åh jag tror inte att Malfoy är så korkad” sa han med ett belåtet flin.

”Och vad ska menas med det Hayworth?” sa jag och spände blicken i honom.

”Att en renblodig som Malfoy inte skulle hänga med en sån som du” sa han och hans blick föll återigen över till mig.

”Vi är släkt, vi har samma blod!” sa jag kämpandes för att inte slå till honom.

”Bara hälften, men din mugglarmorsa har smutsat ned den renlighet som våra förfäder fört med sig,” han log. Han visste att han träffat en känslig punkt hos mig. Min mamma. Min fina mugglarfödda mamma. Min mamma som lämnade mig. Plötsligt så kändes längtan efter att placera en knytnäve i ansiktet på min kusin väldigt svår att motstå. Jag kände tårar bildas i mina ögon men blinkade motspänstigt bort dem.
Jag knöt beslutsamt mina nävar och tog ett steg närmare honom.

”Min mamma var och är lika mycket trollkarl som du” viskade jag tyst så bara han skulle höra det även fast jag visste att både Draco och Amber hade uppfattat vad jag sa.

"Din mamma är en äcklig liten smutskalle" skrattade Amber och tog ett steg närmare mig. "Och om hon nu brytt sig om dig hade hon väll inte stuckit?" flinade hon. Jag gav henne en lång blick och la armarna i kors. Jag tittade mot Draco och såg att han precis som Amber och Ivan väntade på min comeback, och jag tänkte, och tänkte men nej. Jag kom inte på något att säga och det ända logiska just nu kändes som att storma ut ur rummet. Så det gjorde jag. "Smutskalle" hörde jag Amber ropa efter mig och jag kände hur tårarna sakta började rinna ifrån mina ögon.

Väl ute i korridoren insåg jag att jag inte hade en aning om vart nånting låg så lag beslöt mig att sätta mig i trappan i väntan på middagen.
Utan att kunna hejda det kände jag något blött rinnandes ned för mina kinder. Jag bet mig i kinden för att dämpa ljudet av mina snyftningar. Vad fan behövde han nämna min mamma för? "Jävla skitunge" mumlade jag för mig självs så att ingen annan kunde höra. Om det nu skulle vara så att någon mot all förmodan iakttog mig. Och om någon nu skulle höra mig så förstod dem inte svenska så mina ord skulle inte ha någon större inverkan på dem.

Jag ryckte till av en benig hand på min axel.
Bakom mig stod en husalf med stora slokande öron och en grå benig hud.

”Ä..är m..miss okej?” stammade den lilla varelsen. Jag nickade lätt och torkade mig om mina rödsvullna ögon.

”Ja det är lugnt, tack”

Superbra!

Super!