Voldemorts Dotter och hemligheternas kammare [sv]

ja jag gillar ju som sagt inte Lockman så jag kmr vara lite elak mot honom xD Ja jag gillar Blaise, jag har läst många fic där han är med så jag tog med honom, och fördelen är att han inte näms så mkt i böckerna så då kan jag göra lite som jag vill med honom jag kände att det behövdes en förklarang till vrf hon kan en massa saker o vem är inte mer mystiskt och mäktik ä Merlin?

Kapitel 10: det är något med blodet

- Ne men ser man på, är de inte mugglarna som lyssnar igen. Haha jaja ni vet vad ni ska göra.

Dörren åkte långsamt upp jag kunde teoretiskt sätt vända, fast pappa har lärt mig att aldrig backa ut. Ja lika bra att göra det jag kom hit för. Huset var betydligt större än vad de gav sken av men det förvånade mig inte eftersom det är en trollkarls hus. Framför brasan satt en man han var inte jätte gammal men jag skulle inte vilja kalla honom ung heller. På bordet stod två koppar tea så jag antog att han visste att jag skulle komma.
- Jag hoppas att det inte gör något att jag kommer så sent? Sa jag o kollade på mannen.
- Nej, o det är inte sär skilt sent. Kom o sätt dig. Svarade han jag gick långsant fram till den andra fåtöljen, det var faktiskt första gången jag var nervös o lite rädd sen är det inte varje dag man sitter hos en person som kan vara ens riktiga släkting. Jag kollade på mina händer de darrar är det här verkligen jag?
- Lugna dig lite, här ta lite tea. Sa Merlin jag log o tog i mot koppen drack lätt vanilj o apelsin tea.
- Förlåt jag brukar inte vara sån här o jag brukar inte komma hem till folk mitt i natten heller det är bara det att… glöm det. Sa jag. Hur berättar man att man kan vara nåns släkting.
- Du hoppas att jag är din morfar. Svarade manen o log.
- Hur, hur visste du det? jag kollade undrande på honom, har han lagt något i teat som gör att han vet saker, att jag aldrig lär mig att inte dricka saker hur många gånger sa inte pappa o Snape det?
- Nej jag har inte lagt något i teat, fast din pappa o den där Snape har rätt man ska inte dricka saker som främlingar bjuder på. Log han mystiskt.
- Heeej, du läser mina tankar! Jag trodde jag var den ända som kunde det, Severus var jätte förvånad.
- Jaså du påstår att du kan läsa tankar. Försök läsa mina. Sa han
- Ä du kommer bara stänga din hjärna. Svarade jag.
- Nej, inte om du försöker. Sa han o log, han ler nästan lika mycket som Dumbledore. Men de skadar inte att försöka, koncentrera dig tänk på mannen framför dig.
- Du tänker på ugglor o nån bok med konstig bokstäver på. Sa jag o log.
- Du kan verkligen läsa tankar. Bokstäverna är runor o kommer från fornsvenskan, användbart. Han skrattade lite o jag slappnade av lite men bara lite.
- Är det många som kan läsa tankar? Jag kollare nyfiket på honom.
- Inte utan hjälp av magi, de flesta i trollkarls världen kan läsa tankar med hjälp av magi, det kallas omluckemering men de kan inte läsa dina tankar hur mycket de än försöker, du har ett slags skydd mot det. Trollkarlen drack av teat.
- Nå tror du jag kan vara ditt barnbarn? Jag kollade undrande på honom.
- Jag vet inte. Det är många år sedan jag såg lilla Cara. Svarade han.
- Så det var du som gav mig namnet? De andra barnen retade mig för det. Sa jag o kollade ner lite.
- Om du är mitt barnbarn så var de jag som gav dig namnet. O de var inte snällt av de andra barnen o reta dig pågrund av ditt namn, det är vackert tycker jag. Han trollade fram en macka o började äta på den.
- Jag gillar faktiskt det också är eget. Jag log lite o lekte med medaljongen.
- Men vi kan säkert ta reda på om jag är din morfar. Kan du inte berätta lite om dig? Han kollade undrande på mig.
- Ja jag antar det. jag bodde på det där hemska barnhemmet tills jag var fem då jag blev "adopterad" o flyttade hem till pappa i Little Hangleton, när jag var 7 fick jag en privat lärare, Snape han är också en av mina bästa vänner o lärare på Hogwarts där jag går sen ett år tillbaka, det är väll korta drag. Sa jag o log lite.
- Adopterad säger du, jag antar att de är en trollkarl, är det nån jag känner till? Han höjde ögonbrynen lite.
- Nja, kanske. Sa jag lite oroligt.
- Det är ingen fara jag vet redan att de är Voldemort. Han fnissade lite.
- Hur visste du det? jag tänkte aldrig hans namn. Sa jag skockat.
- Jag har följt dig hela tiden sen jag lämnade dig på barnhemmet. Svarade han enkelt.
- O du har aldrig tagit kontakt med mig? Sa jag surt.
- Jag kan ju knappast rusa in i ditt liv, tror inte Voldemort skulle gilla det. kom det från Merlin.
- Du hade aldrig behövt sätta mig på barnhemmet. Nu var jag riktigt sur.
- Jag kunde inte ta hand om dig här, de hade dödat dig o de ville jag inte riskera, fast du verkar vara ganska bra på det själv. Han blinkade med ena ögat.
- Nja kanske lite, men du kunde ändå ha varit en del av mitt liv, pappa hade nog inte sagt så mycket. Sa jag lite gladare.
- Inte om en liten Cara hade fått bestämma, jag vet att du har ganska mycket makt över honom mer än du tror. Han fnissade lite till.
- Jag hade de ja. Men pappa listade väll ut att du var min morfar? Varför besökte han dig inte? Undrade jag
- Han lever fortfarande så du har kvar makten även om du inte kan använda den på samma sätt. Jodå han listade allt ut det, men han var väll rädd att jag då skulle kräva att vara en del av ditt liv. Du är väll det ända han är rädd om. Sa han o log mot mig.
- Jag antar det. men jag hatar när folk ska bestämma över mitt liv, jag kan bestämma själv. Sa jag strängt.
- Jo det vet jag att du kan, det var därför jag visste att du skulle komma hit utan att tala om det för nån, du värkar lite trött på folk där hemma? Sa han medlidande.
- De kan man lätt säga, men du vet ju redan allt, frästen hur vet du allt om mig? Undrade jag.
- Ett slags band nått i blodet. Sa han o ryckte på axlarna.
- Toppen en till som vet allt om mig o vill ha koll på mig. Muttrade jag. Nu var det Merlins tur att säga
- Heeej, jag såg inte till att bandet fans där o jag har inte lagt mig i något eller hur?
- De är ju sant, du är nog den bästa vuxna jag någonsin träffat. Jag log glatt mott honom. Plötsligt flyger dörren upp o Snape kommer in rusande.
- Vad har du gjort med henne? säger han argt till Merlin som bara ler.
- Han har inte gjort nått mer än pratat med mig. Sa jag argt o reste mig upp.
- Nu kommer du med hem unga dam. Sa Snape argt.
- Släpp mig, jag vill inte med hem, o jag stannar så länge jag vill o så länge Merlin vill ha mig här. Kan du sluta att bestämma vad jag ska göra. vet du vad Snape du är bara i vägen o jag önskar att du kunde låta mig vara o bara lämna mig ifred, du kan väll återvända till dina trolldrycker o plåga dem i stället! Skrek jag på honom. Jag såg hur ledsen han blev men han måste få höra det, han vände sig om o gick ut ur dörren. Jag satte mig ner o håll hårt i medaljongen. Merlin kollade på mig.
- Vad? Sa jag argt.
- Jag vet att du är arg o skrik så mycket du vill på mig, men han bryr sig bara om dig o han är rädd att du ska lämna honom om inte för att Voldemort kommer tillbaka utan även att du vill stanna hos mig. Förklarade han.
- Hur kan han tror nått sånt de skulle jag aldrig göra, ta inte illa upp. Sa jag
- Ingen fara, men vad tror du? Han kollade på mig.
- Lily? Var allt jag kunde svara o han nickade.
- Jag måste prata med honom, ledsen att jag måste gå, får jag komma tillbaka en annan dag morfar? Sa jag o log.
- Klart du får så ofta du vill, mitt barn. Sa han o log, jag gav honom en kram o sprang ut genom dörren. Vart har han tagit vägen, jag kollar på den leriga gatan uppåt knappast inte om han vill vara osedd, ner åt då, jag började springa o struntade i alla vattenpölar, byn försvann bakom mig o ersattes av skog. De var betydligt mörkare här än i byn så det var knappt att jag såg Snape.
- Snape vänta. Skrek jag han stannade o kollade på mig, jag han i fatt honom lätt andfådd.
- Jag är ledsen att jag skrek på dig. Sa jag o kollade på honom han mötte min blick o visste inte vad han skulle säga, jag bestämde mig för att ge honom en kram han tog i mot den o blev genast gladare.
- Men du måste förstå att jag kan klara mig själv annars kommer jag till dig, o du kan inte lägga dig i allt jag gör, vissa saker behöver jag göra själv som det här. Han kollade på mig o nickade, o sa sen
- Jag är ledsen Cara men jag har så svårt att förstå att du klarar dig mesta dels utan mig. Sa han.
- Du får försöka, o jag kommer inte lämna dig. Sa jag o log.
- Hur visste du att jag tänkte det? han kollade förvånat på mig.
- Jag fick lite hjälp, men kom nu så åker vi hem kl ar faktiskt redan 7. Sa jag o log.
- Men ska du inte stanna? Undrade Severus
- Nej jag kommer tillbaka en annan dag dessutom är Merlin alltid med mig. Sa jag o log Severus log tillbaka o vi transfererade oss till skolan eller utanför eftersom Snape inte kan transferera sig innan för. Vi gick upp till slottet under tystnad väl framme skildes vi åt, han gick ner till sig o jag satte mig vid trappan för att vänta på mina kompisar som kom 10 minuter senare, först kom Hermione sen kom Draco o Blaise.
- Cara vi trodde du hade rymt o inte skulle komma tillbaka. sa Blaise.
- Trevligt att ni har så höga tankar om mig, fick ni inte mitt brev? Jag kollade på dem.
- Jo men det var svårt att förstå, vi fattade inte vad du menade. Sa Draco.
- Hur svårt var de att tyda, jag sa ju att jag skulle komma tillbaka senast söndag, men de gick fortare än väntat eller nja vi säger så. Sa jag o skrattade lite.
- Men förklara nu. sa Hermione, det märktes på henne att hon inte gillade att inte försåt, jag kanske ska dra ut på det? nej det är elakt lika bra att berätta.
- Jag har varit tillbaka på medeltiden eller nästan, så nära man kan komma, där träffade jag Merlin eller ska jag säga morfar…?

- Hur mina kompisar o nån som inte skulle fått veta reagerade får ni veta nästa gång, men nu ska jag gå o läsa. O ni gör bäst i att pysa ni vill väll inte vara kvar i närheten av en familj med elaka magiker? Hahaha

*Kash*

Kapitel 11: Förbannelser, hemligheter och blod

- Har precis varit o handlat lite trolldrycks tillbehör o tänkte att ni skulle få veta vad som hände sen, men tryck på knappen då!

Mina kompisar kollade på mig som om jag mist förståndet.
- Fattar ni jag har en levande släkting. Sa jag glatt.
- Men hur kommer det sig att du inte bor hos honom. Undrade Mioni.
- Ja de undrade jag med men han trodde jag skulle bli dödad, fick inte reda på så mycket. Men jag ska åka tillbaka snart o ta reda på mer. Sa jag glatt
- Vet Voldemort o Snape om det här? Undrade Draco.
- Pappa? Ja jo det gör han eller gjorde. Sa jag lite ledsamt.
- Hur kommer det sig att han aldrig sagt något? Undrade Blaise.
- Han har aldrig pratat med Merlin så han var väll inte helt säker o han var nog rädd att jag hellre skulle bo hos Merlin än hos honom. Sa jag lite ledsamt.
- Snape då? Undrade Draco.
- Ja han vet eller jag vet inte om han visste innan Dumbledore talade om det för honom, men han är anledningen till att jag inte är kvar hos Merlin. Sa jag ledsamt.
- Jag visste att det var nått skumt med dig. Kom det från en röst bakom oss, vi vände oss om o såg Lucas stå där.
- Haha det här är bättre än väntat, jag vet din hemlighet o det finns inget du kan göra något åt det. Om du inte vill att den kommer ut så får du göra som jag säger. Sa han elakt jag kollade på honom o visste inte vad jag skulle säga.
- Låt henne vara, de är inte som du tror. Sa Blaise, jag log lite åt honom de är sött att de bryr sig om mig.
- Nehe ni bara hittade på alltihop eller vad, tror inte det o du miss Riddle ska ge mig en puss. Skrattade han jag bara kollade på honom skockat.
- Gör det inte Cara, ingen kommer ändå tror honom när han säger att Voldemort är din pappa. Sa Draco jag kollade på honom medlidande o sa sen
- Inte först kanske men efter ett tag kommer dem de, de tror redan saker om mig. Sa jag ledsamt o gick mot Lucas vad han inte såg som mina vänner såg är att jag tagit fram mitt spö jag böjer långsamt fram mot honom o tar snabbt fram staven samtidigt som jag säger
- Imperio. Lucas han aldrig blinka men de gjorde mina kompisar de kollade skockat på mig men när de såg min bestämda min förstod de att de var fel tillfälle att prata om det.
- Gå ner till professor Snape. Sa jag o Lucas styrde sina steg mot fängelsehålorna, jag o mina kompisar gick 5 meter bakom o såg så att ingen såg oss, han knackade lydigt på dörren o Snape släppte in honom utan att röja en min men jag viste att han förstod vad som hänt med honom. 2 minuter senare knackade vi själva på, Severus drog in oss så fort han kunde o stängde sen dörren o såg till att ingen hade sett oss innan han sa
- Har du mist förståndet helt? Jag vet att ni inte är kompisar men Imperiusförbannelsen? O under en vanlig skoldag, du fattar vall att du inte bara kan kasta förbannelser som du vill hur tänkte du komma ur det här då? Du kan hamna i fängelse för det här! Han kollade oroligt på mig jag satte mig ner i en av fåtöljerna med benen i kors o kollade på honom o log, mina kompisar såg dock oroliga ut efter allt Severus sagt.
- Är du klar? Sa jag o mötte hans blick när han såg blicken förstod han att det fanns en anledning till att jag gjort de jag gjorde.
- Vad gjorde han mot dig? Sa han nu oroligt i stället.
- Så du tänker låta mig förklara? Sa jag o log, han kunde itne låta bli o le han med.
- Förlåt jag skulle lyssnat på dig, men berätta nu då. Sa han o satte sig bakom skrivbordet o trollade fram stolar till mina 4 kompisar, Luckas stod på golvet o väntade på en order.
- han fick reda på att Merlin är min morfar men de var inte den oroväckande biten utan det är att han fick reda på att Voldemort är min pappa o tänkte berätta det för folk om jag inte gjorde som han sa. Svarade jag.
- Du kunde slängt en glömskeförtrollning över honom. Sa Severus.
- Severus du vet att jag är värdelös på glömskeförtrollningar det är därför vi är här. Sa jag o log.
- Du vill alltså att jag ska göra det. Sa han o kollade på mig o jag nickade.
- Ja han kan ju knappats gå omkring under Imperiusförbannelsen. Förklarade jag.
- De är väll klart att han inte kan, men jag kan ju inte bara slänga glömskeförtrollningar över elever. Sa Severus tålmodigt.
- vad tycker du att vi ska göra då låta honom gå eller vad? Sa jag lite irriterad
- De är väll klart vi inte ska, jaja vi har väll inte så många val. Suckade Severus.
- Jag är ledsen Severus de var inte meningen att se till att du fick problem. Sa jag ledsamt.
- De var faktiskt mitt fel professorn. Sa Draco vi kollade på honom o han log mot mig.
- Draco? Undrade Severus.
- De var jag som nämnde hans namn jag skulle tänkt mig för. Förklarade han. Severus bara nickade o jag log mot Draco som log tillbaka.
- Jaja de är inget att göra något åt nu, jag fixar det här så gå o ät frukost nu men tänk er för nästa gång. Sa han o log mot oss, jag gav honom en kram som tack innan jag o mina vänner gick upp för trapporna som leder till matsalen.
- Tack Draco. Sa jag o gav honom en kram.
- Det är ju bara sanningen. Svarade han.
- Ja men alla säger itne sanningen. Sa jag o log när vi skildes åt o gick till våra respektive bord o slog oss ner, jag o Hermione satte oss längst ut killarna verkade inte ha kommit dock hade Collin o Ginny o de flyttade sig snabbt bort till oss vi log lite åt dem.
- Ja det var en händelserik morgon. Sa Hermione o skrattade lite.
- De kan man lugnt säga. Sa jag o skrattade. De andra två kollade nyfiket på oss.
- Ni kommer fatta ju längre ni går på Hogwarts. Sa Mioni o log mot dem.
- Vad har vi för lektioner idag? Jag kollade på henne o hon tog fram schemat.
- Vi har förvandlingskonst o trollkarls historia. Sa hon o log.
- en kort dag alltså? Fast med tråkiga lektioner. Sa jag som svar, i den stunden kom killarna in o satte sig hos oss både Collin o Ginny log stort mot Harry o vi skrattade åt dem.
- God morgon. Sa Ron glatt.
- God morgon. Svarade vi o log, när killarna hade vräkt i sig mer mat än vad jag trodde var möjligt reste vi oss o började gå upp till tornet för att hämta våra saker.
- Frästen Harry hur var det hos din moster o morbro? Undrade Hermione.
- Hemskt, de är de värsta personerna jag någonsin mött, o deras son är inte bättre. Sa han ledsamt.
- O de var tråkigt. Sa Hermione.
- Ja o vänta bara tills jag får tag på Voldemort då ska jag skicka honom till helvetet för det han gjort. Sa Harry argt jag kollade på honom men sa inget bäst att låta bli.
- Hur var det hos din gudfar då Cara? Harry kollade undrande på mig.
- Det var bra. Var allt jag så dels för att inte såra Harry för mycket för även om vi inte kommer överens alltid är vi i alla fall kompisar just nu. vi kom fram till porträtte som sov o inte alls var glad över att vi ville in, sur kärring muttrade Ron o vi skrattade lite, innan vi gick upp o hämtade våra saker o styrde stegen mot McGonnagalls klassrum när vi kom fram satt redan Ravenclawarna där vi log lite mot dem o de log tillbaka. Vi satte oss längst fram o kort efter det kom vår föreståndare in hon kollade lite undrande på mig o jag log sen började hon förklara att vi idag skulle förvandla våra husdjur till bägare o visade hur man gjorde när vi antecknat bad hon oss ta fram våra djur, jag ropade på Merlin som gladeligen kom Hermione som inte hade något husdjur skulle dela med mig, vår lärare kollade runt i klassrummet o sa sen
- Mr Weasley du kan börja. Ron hostade till tog fram staven räknade till tre o sa sen
- Fera Verto. Resultatet blev inte riktigt som planerat, visst det blev en bägare men ingen som jag vill dricka ur med tanke på att den hade en svans o brunt hår runt om kring, klassen bröt ut i skratt o även jag, McGonnagall kollade på Ron o sa sen
- Du behöver fixa den där staven omedelbart. Sen vände hon sig om o vi andra skulle försöka jag kollade på Merlin o han nickade
- Fera Verto. Han förvandlades till en silverbägare med en drake på hans ögon blev gröna smaragder som symboliserade drakens ögon. Vår lärare kom fram o kollade på den
- Den här är mycket vacker, 15 poäng. Sa hon o log mot mig sen förvandlade jag tillbaka Merlin så Hermione kunde försöka, de tog ett tag för henne men inte så långtid för att vara första gången, hennes bägare blev i glas med gröna löv på o två blåa vatten droppar McGonnagall var även mycket imponerad av den o gav också henne 15 poäng. Vi log o var glada o satt mest o småpratade resten av lektionen när klockan ringde begav vi oss till Binns lektion med tunga steg, fast jag kanske skulle kunna sova en stund med tanke på att jag inte sov nått i natt behöver jag det. Vi satte oss längst bak o snart började Binns prata om Merlin, jag kollade upp de skulle inte bli mycket sömn den här lektionen o Hermione kollade på mig o log.
- Merlin är… Sa han jag kollade på honom när han sa samma ska som jag läst dagen innan sen räckte eleverna upp händerna de var tydligen ett populärt område.
- Vad heter hans barnbarn då? Undrade Ron.
- Man vet inte men de är troligt att hon heter Malika eller Tindra. Svarade Binns, jag kollade på Hermione o viskade sen till henne.
- Jag är glad att jag inte heter nått av de namnen. Sa jag o hon nickade.
- Varför bor hon inte med sin morfar? Undrade en Ravenclaw elev.
- Antagligen för att han är för gammal för att ta hand om henne. svarade Binns. Nu orkade jag inte lyssna längre utan la huvudet på bänken o tänkte på mötet igår med den berömda Merlin o log, innan jag visste ordet av det ringde de ut vi tog våra grejer o styrde stegen mot en av inner parkerna medans Harry gick upp för att byta om för quidditch träning.
- Jag är verkligen glad att jag inte heter Malika. Sa jag o skrattade.
- Varför skulle du heta det? undrade Ron o kollade frågande på mig.
- För att föräldrar döper sina barn till alla möjliga konstiga saker. Sa jag o log när vi satte oss på en bänk o solen.
- Men Cara varför tränar du aldrig quidditch? Undrade Mioni
- För att jag inte tycker de är kul att träna flera gånger i veckan o jag gick med på att vara resärv om jag fick välja själv när jag ska träna så Wood hade inte så mycket val. Sa jag o log.
- När man talar om trollen. Sa Ron o Wood kom ut med sitt lag o styrde stegen mot planen när jag fick syn på ett annat lag.
- Oo. Var allt jag kunde säga.
- Säg oo inte Cara jag blir nervös då, vad är oo? undrade Ron jag pekade på Slytherin laget som också var på väg till planen
- det här kan bara bli trubbel. sa Mioni o han har så klart rätt
- Marcus vad gör du? Vi har bokat planen idag. Sa Wood argt men Marcus lämnade bara fram en lapp som Snape hade skrivit.
- Har ni en ny sökare vem då? Undrade Wood.
- Draco. Svarade Marcus jag o Mioni kollade på varandra o sen på Draco varför har han inte sagt något.
- O det är inte de ända som är nytt! Sa Draco o jag kollade på kvastarna nimbus 2001 de nyaste o bästa kvastarna , jag o mina kompisar reste oss o gick fram till lagen.
- De är ju de nya nimbusarna. sa Fred.
- En present från min pappa. Sa Draco.
- Till skillnad från dig har ingen i Gryffindor köpt sin plats de kom med för att de var bra. Kom det från en liten krabat Ginny.
- Vad vill du din smutsskalle? Sa Draco o kollade på honom, nu grep Ron in vilket inte kunde sluta bra.
- Ta tillbaka det där min syster är ingen smutsskalle. Sa Ron argt.
- Inte biologiskt kanske men till sättet. Sa Draco o log, jag hade aldrig sätt den här sidan av Draco men på något sätt gillade jag den.
- Ät sniglar Draco. Sa Ron o riktade staven mot den nya sökaren men förtrollningen slog tillbaka mot honom själv o snart kom den första snigeln upp ur munnen på Ron, jag kände att jag själv inte mådde så bra men kunde ändå stämma in i Slytherinarnas skratt även Mioni fnissade lite.
- Vi måste ta honom till Hagrid. Sa Harry o kollade på oss, jag himlade med ögonen, men Hermione gick fram o hjälpte Harry o resa Ron, de styrde sina steg mot Hagrids stuga medans jag log mot Draco innan jag följde efter. Vi gick över skolområdet mot stugan vid skogen, Hagrid satt på trappan o kollade undrande på oss men när han såg att Ron spydde upp sniglar hämtade han en hink o gav honom.
- Finns inget annat att göra än att vänta på att de ska sluta. Förklarade han när Harry kollade undrande på hinken.
- Vad här hänt då? Undrade halv jätten.
- Han skulle slänga en förbannelse på Draco. Sa jag
- Malfoy? Ja rätt åt honom så snobbig som han är.
- Sluta klanka ner på honom för Ron är inte bättre. Sa jag argt till halv jätten som höjde ögonbrynen.
- Varför slängde han förbannelsen på honom då? Undrade han
- Han kallade Ginny smutsskalle. Sa Ron över hinken.
- Nu kan du väll ändå inte försvara honom! sa Hagrid o kollade på mig. Jag bara rykte på axlarna.
- Hagrid vad är en smutsskalle? Undrade Harry.
- Det är menat för folk som är mugglar födda, så de stämmer inte riktigt på Ginny men han ansåg väll att hon lika väll kunde vara det så mycket som hon umgås med mugglare. Förklarade Hagrid.
- Det är något hemskt att kalla någon. Sa Harry o halv jätten nickade, vi satt säkert där hela eftermiddagen o väntade på att ron skulle sluta spy upp sniglar när han hade slutat kom Harry på att de skulle ha kvarsittning för den flygande bilen så de fick springa upp till slottet medans jag o Mioni gick långsamt upp o stötte på tvillingarna halvvägs.
- Hej, lust att ha lite sällskap. Undrade George
- Visste. Sa vi glatt, vi gick en bit innan vi slog oss ner på gräset.
- Hur är det med Ron? Undrade Fred.
- De är väll bra han är på väg till kvarsittningen nu, hur är det med Ginny då? Undrade Mioni.
- Hon grät förut men sen skrev hon i sin dagbok o är mycket bättre nu, tjejer alltså. Sa Fred o log även vi log
- Vad du är tyst då Cara. Sa George o kollade på mig, jag bara rykte på axlarna.
- Ibland ser du ut som om hela världen vilar på dina axlar. Skrattade Fred.
- De känns nästan så ibland o den är väldigt tung kan jag tala om. Sa jag o skrattade när de andra fattade att jag skämtade skrattade de andra med.
- Cara du har varit med om en del va? Sa plötsligt George allvarligt.
- Ja jag har väll det. Sa jag o log o kollade bort mot sjön så de skulle fatta att jag inte ville prata om det. Plötsligt huttrade jag till.
- Fryser du? Undrade Mioni o jag nickade
- Vi kanske ska gå in? Undrade Mioni men jag skakade på huvudet.
- Jag gillar att vara ute jag känner mig så fri. Sa jag o log de andra nickade vi satt o pratade längre än vad jag hade väntat mig.
- Vad är klockan? Undrade Fred plötsligt
- Klockius. Sa jag o klockan kom fram o visade 19:40
- Vi kanske ska gå in? Sa Mioni vi reste oss o började gå in mot slottet när vi kom in i den gigantiska entrén sa George.
- Nu ska vi äta lite så ha det bra nu mina damer.
- De samma mina herrar. Sa jag o vi log lite innan vi skildes åt.
- Vi får väll leta upp killarna. Sa Hermione. Vi styrde stegen uppåt där vi hittade ron som var på väg ner.
- Där är ni, har ni sätt Harry? Undrade han
- Nej vi skulle just leta efter er. Sa Mioni o log.
- Han har kvarsittning hos Lookman så vi får väll gå en våning upp. Sa jag vi styrde stegen genom de tomma korridorerna o stegen ekade när vi rundade hörnet krockade vi bokstavligen med Harry.
- Hörde ni rösten? Sa han o kollade på oss, vi lyssnade långt bort hörs
- Döda, så hungrig. Jag kollade på Harry men de andra skakade på huvudet, det här var mysko de andra hör inte rösten men jag o Harry gör.
- Jag tror den tänker döda nån. Sa Harry o reste sig.
- Döda, Harry vad pratar du om. Sa Mioni med rädsla i rösten.
- Jag vet inte, men den rör sig bortåt. Sa han o börjar springa bort mot Myrtles toalett när vi kom fram stänkte de vatten på oss.
- Golvet är vått, varför är det vått. Undrade Ron vi rykte på axlarna.
- hör du fortfarande rösten? Undrade Mioni, Harry lyssnade o skakade på huvudet jag hörde den inte heller. Jag kollade på golvet, något speglar sig i vattnet jag vände mig om o kollade på väggen mina kompisar gjorde de samma
- Hemligheternas kammare har öppnats. Arvtagarens fiender, tag er i akt. Läste Ron, jag gick fram till väggen o kände på skriften.
- Det är blod. Sa jag o backade mina kompisar säg mer rädda ut än jag någonsin kunde föreställa mig o jag kände mig inte bättre till mods, vad är det här?

- Ja vad är det som händer de får ni veta nån annan gång o som ni märker stämmer inte som Rowling skrivit . så är dödsfesten itne fören efter de här händelserna så ni behöver inte säga något ok! Men nu får ni dra jag har trolldrycker o göra

*Kash*

Super bra det ska bli kul o se hur Cara hanterar allt som har med kammaren o göra

Ja det får ni se

Kapitel 12: Katter, en ny kompis och en legend

- Trolldryckerna är klara så nu tänker jag berätta vad som hände, tryck på knappen.

Jag kollade på blodet o sen på mina kompisar.
- Cara vad är det här? Undrade Ron
- Jag vet inte, ingen aning. Sa jag oroande. Plötsligt fick Harry syn på Mrs Norris som nån hade hängt upp på en fackelhållare, hon var stel som en pinne o såg nästan död ut.
- Filch kommer tro det är jag eftersom jag rök ihop med honom förut. Sa Harry
- Borde vi inte försöka göra nått åt henne. Sa Ron
- Nej det är att vi går. Sa Mioni, men det var inte nån mening o försöka, eleverna var redan på väg från middagen o de kom från båda hållen. Draco o Blaise trängde sig längst fram med resten av Slytherin eleverna från vår årskurs.
- Arvtagarens fiende tag er i akt, ni står på tur smuttskallar. Sa Draco o kollade på Ron o Harry, Pansy skrattade o klängde lite på Draco som surt putte bort henne jag log retsamt mot henne.
- Vad försiggår här? Kom det morrande från Filch som trängde sig igenom flocken av elever, när han kom fram kollade han surt på oss innan han upptäckte sin kära katt på väggen
- Min katt! Min katt! Vad har du gjort med henne? har du dödat henne? sa han argt o kollade på Harry som försöket gömma sig.
- Argus! Kom det från rektorn som hade sällskap av några andra lärare som på något sätt hade kommit fram till händelsen obemärkt, han gick förbi oss o plockade ner katten.
- Kom med mig Argus, och ni 4 också. Han kollade på oss
- Ni andra kan återvända till era elevhem. Sa Snape o glodde på eleverna som långsamt började skingras o återvända till sovsalarna.
- Rektorn mitt kontor är närmast, bara en trappa upp ni får gärna… kom det från Lockman
- Tack Gyllenroy. Sa Rektorn halvhjärtat o började gå mot trapporna, eleverna släppta fram honom, Lockman följde efter o såg viktig ut även Snape o McGonnagall följde efter o vi hade väll inte så mycket val mer än att också följa efter dem. Lockmans kontor var inte bättre än klassrummet, de var fullt med porätt av honom som skyndade sig iväg när de fick syn på mig, vår lärare tände lite ljus för att vi skulle se något, rektorn la katten på skrivbordet. Filch satt i en stol o snyftade o Lockman började babbla en massa om att han hade kunnat rädda henne om han varit där i tid. Jag kollade på mina vänner som såg oroliga ut, Harry såg mest oroad ut själv visste jag inte vad jag skulle ta mig till, jag hoppades mest på att inte bli relegerad, fast man kan väll inte bli det för att man var på fel plats vid fel till fälle, eller? Efter en stund som kändes som en evighet avbröt Dumbledore försvar mot svartkonst läraren.
- Hon är inte död. Sa han
- Inte död, men hon är stel o iskall! Sa Filch upprört.
- Hon är försteland, men av vad vet jag inte. Sa Rektorn i bakgrunden sa Lockman att han hela tiden vetat att hon bara var förstelnad.
- Fråga honom hur det gick till. Sa vaktmästaren argt o pekade på Harry.
- Ingen andra årselev kan åstadkomma detta, man måste kunna svart magi för detta. Sa Rektorn lugnt.
- Då är det hon som gjort det. De är något lurigt med henne. Sa han o pekade på mig, o lärarna kollade på mig.
- Jag lovar jag har inte gjort något, jag vet inte hur man gör. Sa jag förskräckt.
- Lugn miss Riddle, jag tror inte heller att du har gjort något. Sa Rektorn o log lite o jag andades ut.
- Struntprat nån av dem gjorde det, ni såg vad de hade skrivit på väggen. Sa han argt
- Om jag får säga min åsikt. Sa Severus o killarna såg ännu mer oroade ut.
- Jag tycker det verkar som om de har varit på fel plats vid fel tillfälle. Men det är lite konstigt att de befann sig just vi den väggen. Sa Severus o kollade undrande på oss. Killarna började förklara i mun om kvarsittningen o besöket hos Hagrid, jag bara kollade på dem men sa inget.
- Så ni tänkte gå upp utan att äta? Sa han undrande
- Vi är inte hungriga. Sa Mioni men just i den stunden började Rons mage kurra o jag tror att jag var den ända som inte var hungrig.
- Rektorn jag tror inte Potter inte talar om hela sanningen för oss, vi borde kanske ta bort vissa privilegium tills han pratar, kanske quidditch. Sa han leende, men nu la sig McGonnagall i samtalet
- Jag ser ingen anledning till det, katten har inte blivit slagen i huvudet med en kvast utan förstelnad! O det finns inga bevis för att han har gjort något galet eller att nån av dem har, särskilt inte Riddle. sa hon o kollade på dem o de syntes att Severus inte skulle säga något mer. Rektorn kollade på oss o sa sen
- De är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Sa han lugnt o men bestämt.
- Min katt är förstelnad, jag kräver att nån straffas! Filch började bli sig själv igen o vi bara skakade på huvudet.
- Hon kommer bli botad med hjälp av Sprouts Mandragoror, när de är tillräkligt stora framställer vi ett elixir som återupplivar mrs Norris. Sa han vänligt till vaktmästaren som lugnade sig lite.
- Det kan jag göra rektorn, jag har gjort det så många att jag till o med kan göra det i sömnen. Sa Lockman skrytsamt o stolt.
- Ursäkta mig, men så vitt jag vet är det jag som är trolldrycks lärare på den här skolan o inte du! sa Severus iskallt, Lockman såg skockad ut o visste inte vad han skulle säga o de skapades en spänning i rummet, rektorn bestämde sig för att bryta tystnaden genom att säga
- Ni kan gå nu. Han log mot oss o vi skyndade ut ur rummet utan att det skulle se misstänkt ut. Vi styrde stegen mot våra sängar men när vi kom till fjärde våningen drog Harry in oss i ett tomt klassrum o stängde dörren vi kollade på honom.
- Borde jag berättat om rösten? Undrade han
- Nej! Harry kollade undrande på Ron
- Harry inte ens i trollkarlsvärlden är det nått bra tecken att man hör röster. Sa Mioni, jag kanske borde berätta att jag också hörde den men de kan vara mina fördelar att inte göra det i alla fall inte fören jag vet mer exakt vad som pågår, Harry kollade på oss o frågade sen
- Ni tror väll mig?
- Klart vi göra, men det är ändå mystiskt. Svarade Mioni.
- Jag vet väll att de tär mystiskt hela saken är det. vad är det där som stod på väggen, Hemligheternas kammare har öppnats? Undrade Harry, mina vänner vände sig om till mig.
- Jag vet inte säkert jag tror jag har hört talas om det, men vet inte riktigt vad det är. Kolla inte på mig sådär jag kan inte allt. Sa jag när de fortfarande ville ha ett svar, långt bort hörde vi en klocka slå tolv slag.
- Midnatt bäst vi går o lägger oss innan Snape eller Filch kommer o försöker sätta dit oss för nått annat. Sa Ron, vi gick ut ur rummet o upp till våra sängar i tornet, när jag sagt god natt till mina kompisar o kommit in på mitt rum såg jag Lily sitta o vänta på mig, vad vill Severus nu?

Hej

Jag hoppas du är ok? O jag vill bara vara säker på att du inte är inblandad i nått av det här? Svara så fort du kan.

Din gudfar.

Lika bra o svara annars lär han vara orolig hela natten.

Hej

Jag är bara lite skockad men mår bra, var rädd ett tag att jag skulle bli utslängd. Nej jag har inget med det at göra, men jag undrar dock varför jag inte fått lära mig något om Hemligheternas kammare? Men jag antar att ni hade era skäl? Jaja nu vet du i alla fall o jag ska sova så det är ingen mening att skicka ett svars brev för jag svarar inte på det.

God natt o sov gott, ditt gudbarn

Sen band jag fast brevet på Lilys fot släppte ut henne o gick o la mig.

När jag vaknade på morgonen var klockan bara 6 suck men lika bra att gå upp, jag tog på mig ett par jeans o en svart tröja, jaha vad ska jag göra nu? jag kan väll lika väl bara gå runt i slottet så jag smög ut ur uppehållsrummet. Korridoren var tom precis som jag väntat mig, jag började gå neråt, jag kollade på alla porträtten en del sov o andra kollade konstigt på mig men log o jag log tillbaka. jag gick ner till andra våningen o styrde omedvetet mina steg mot skriften på väggen, när jag kom fram såg jag att jag inte var den ända där de var någon mer där. Vem är uppe så här tidigt? Jag smög mig fram tills jag såg en rödhårig figur som satt på golvet o grät. Jag kollade på personen som inte ens märkt mig, jag satte mig bredvid den rödhåriga på golvet.
- Ginny är du ok? Frågade jag, hon kollade upp med sina röda ögon.
- Nej, jag… jag. Var allt hon fick fram innan hon började gråta igen, förvånande nog la jag armen om henne o började trösta henne.
- Det är ok, de är inget o vara rädd för. Sa jag o hon slutade.
- Men, men… o så katten. Sa hon ledsamt
- Det är ingen fara hon kommer bli bra, men kom nu jag tror inte det är så bra om folk hittar oss här. Sa ja go reste mig o drog sen upp henne på fötter.
- Måste vi gå tillbaka, jag kan inte sova. Mumlade hon o kollade på mig.
- Mardröm? Kollade jag förstående på henne o hon svarade
- Hur visste du?
- Jag har faktiskt själv mardrömmar o jag vet hur det är, man vill inte gå o lägga sig igen. Svarade jag o log mot henne, o hon nickade.
- Vi behöver inte gå tillbaka, vi får vara uppe nu utan att vi får problem. Sa jag o vi började gå bort från blodet på väggen.
- Men vad gör du uppe Cara? Ginny kollade nyfiket på mig
- Jag vaknade tidigt bara o tyckte att jag lika väll kunde utforska slottet utan att det var en massa folk uppe. Sa jag o ryckte på axlarna.
- Får jag följa med? Sa hon
- Jaså du är äventyrslysten men visst inga problem. Sa jag o började gå ut ur slottet o mot parken
- Ron säger att du redan kan allt om Hogwarts. Sa Ginny o log.
- Ingen kan allt om Hogwarts utan grundarna så klart men de lär ju inte säga något. Men jag kan en del. Sa jag o log o styrde stegen mot stranden där jag slog mig ner på bryggan o kollade på vågorna, Ginny kollade på mig innan hon bestämde sig för att göra mig sällskap.
- Cara hur är det att inte ha några syskon? Frågade hon o såg hoppfull ut.
- Ja du? Det är väll både roligt o tråkigt, jag hade ju alltid pappas uppmärksamhet för mig själv, men jag saknade en lekkompis när jag var liten. Sa jag
- Men det fanns väll andra barn där du bodde? Frågade den rödhåriga.
- Ja jo det gjorde de, men de var lite rädda för mig o pappa. Förklarade jag
- För att ni kunde trolla? Undrade hon.
- Ja eller mer för att det hände mystiska saker runt oss o de inte visste att de var magi. Kom det från mig.
- Men det måste varit jätte tråkigt. Sa Ginny som inte kunde tänka sig att inte ha nån o leka med.
- Jo det var de ibland. men jag visste inget annat eftersom jag aldrig lekt med andra barn, men sen fick jag min privatlärare o han o jag gjorde ofta saker ihop o sen hade jag min häst med. Jag log när jag tänkte tillbaka på den tiden.
- Ron o Harry säger att din lärare jobbar på Hogwarts, de tror de är Snape. Sa Ginny o kollade undrande på mig, jag mötte hennes blick o sa sen
- Tror du verkligen Snape skulle undervisat mig? Jag var förvånad över hur nära sanningen de var.
- Nej inte egentligen jag vet bara att han tydligen favoriserar dig som om du gick i Slytherin. Förklarade Ginny, hur mycket har de sagt till henne.
- Ja det stämmer ju, men fråga mig inte varför, fast man kan ju dra nytta av det. Sa jag o blinkade mot henne hon fnissade lite o kollade sen ut över sjön.
- Cara… hur är det att inte ha nån pappa? Hon sneglade på mig rädd för att jag skulle bli arg.
- Det gör inget att du frågar, lite inte allt för mycket på dina bröder. Ja jag vet inte, jag saknar honom jätte mycket det gör jag, men man lär sig bearbeta sorgen. Sa jag o kollade på medaljongen. Hon gav mig en kram som tröst o jag log mot henne.
- Jag tror frukosten har öppnat. Sa jag o reste mig o Ginny kom snabbt på fötter, vi började gå upp mot skolan genom det blöta gräset. Vi puttade upp dörren o gick in, de var inte många vakna men tillräkligt för att ge mig ogillande blickar o viskningarna rörde så klart skriften på väggen, Ginny såg oroad ut igen men jag log mot henne o hon lugnade sig lite, jag tog henne i handen o förde in henne i matsalen. Vi slog oss ner längst ut, jag kollade på maten o tog sen en liten skål gröt Ginny följde mitt exempel.
- Hur klarar du av alla blickar? Undrade hon
- Vilka blickar. Jaså dom. Skojade jag med henne, o hon kunde inte låta bli o skratta lite. När klockan började närma sig kvart över 7 kom Hermione in o slog sig ner bredvid Ginny som log.
- Är det här du är. Jag knackade hos dig men du svarade inte. Sa hon o började smöra en macka.
- Ledsen jag vaknade tidigt så jag gick upp o mötte Ginny, vi har varit nere vid sjön o pratat, nästa gång ska jag väcka dig. Sa jag o log, Ginny var tacksam över att jag inte nämnde väggen eller att hon gråtit.
- Ginny hur mycket gillar du Harry? Frågade jag o hon såg undrande ut, jag nickade mot tallriken där hon gjort ett H av sylten.
- Snälla säg inget till honom. Sa hon bedjande
- Klart vi inte gör. Sa Mioni.
- Men tycker inte ni att han är helt fantastisk o så är han söt med. Sa Ginny lyckligt.
- De vet jag inte om jag kan hålla med om. Sa jag o försökte förstå hur hon tänkte med det gick bara inte.
- Ne du verkar ju föredra Slytherin killar. Skrattade Ginny o nickade mot Draco o Blaise.
- Nu vet jag inte vad lilla fröken pratar om, vi är bara kompisar o man kan inte ha två pojkvänner. Sa jag allvarligt till henne.
- Nej det är därför Mioni ska ha den andra. Sa Ginny roat, Mioni höll på att sätta i halsen o nu kunde inte jag heller hålla mig för skratt.
- Du har avslöjat oss, ne men allvarligt vi är bara kompisar o jag har svårt att se de gå längre. Sa jag o åt lite gröt, i den stunden kom Harry o Ron in o gjorde oss sällskap.
- Det är helt sjukt. Sa Ron
- Vadå? Undrade Ginny nyfiket, Ron kollade förvånat på henne o undrade vad hon gjorde där men svarade tillslut.
- Filch han sitter o vaktar i korridoren, o sen den där texten den går inte o få bort han har skrubbat hela morgonen men den är kvar ändå. sa Ron med munnen full av mat.
- För mig kan Filch också få bli förstelnad, innan han vill få oss relegerade igen. Sa Harry argt, Ginny som satt framför mig blev likblek.
- Han skojar bara. Sa jag o sparkade Harry på smalbenet o gav honom en arg blick. Han kollade på Ginny o bad om ursäkt. När vi ätit klart styrde killarna sina steg mot quidditch planen där Harry skulle öva, Mioni försvann till biblioteket o Ginny gick till sina kompisar. Jaha vad ska jag göra då? Jag har liksom inte lust att göra något av de mina kompisar gör o jag har ingen lust att hälsa på Snape. Jag kanske borde söka upp grundarna o fråga dem om hemligheternas kammare? Nej de skulle ändå inte känna något till, de skulle ändå inte säga något, jag började gå upp åt o vandra om kring planlöst tills det tog stopp, jag hade krockat med någon. Blaise, o Draco var så klart med honom varför hade jag inte tänkt på dem med en gång.
- Lite tankspridd idag Riddel. Undrade Blaise samtidigt som han reste sig o hjälpte mig upp.
- Kanske lite Zabini. Svarade jag.
- Lust o hitta på något? Undrade Draco o kollade på mig o sen på sin andra kompis
- Visst, varför inte. Svarade jag o ryckte på axlarna.
- Ska vi göra då? Undrade Blaise.
- Kan vi inte hitta på nått bus. Sa Draco barnsligt o verken jag eller Blaise kunde låta bli o skratta.
- Ok då, men vad ska vi göra? undrade Blaise o kollade på oss, o vi tänkte så det knakade.
- Kan vi inte förvandla hela korridoren till en isgata? Sa jag elakt o de andra två log
- De gör vi, fatta vad kul det kommer bli när folk halkar om kring. Sa Blaise o flinade, jag tog fram staven o viskade trollformeln.
- De hände ju inget. Sa Draco skockat o besviken, jag kollade på honom o log.
- Klart det hände något. Testa själv. Sa jag han såg lite skeptisk ut men steg ändå ut i korridoren o han kom inte långt fören han ramlade, jag o Blaise låg dubbelvikta på golvet av skratt.
- Haha jätte kul, det här var sista gången jag tvivlade på dig. Sa Draco innan han började krypa tillbaka. Jag o min italienska vän kom upp på fötter efter ett tag o hjälpte sen Draco att komma upp.
- Men kom nu innan nån upptäcker att det var vi. Sa jag o vi lämnade korridoren bakom oss o hörde hur nån svor, vi antog att nån hade ramlat o började skratta igen.
- Du ska väll gå på allhelgona i kväll va. Frågade Blaise.
- Självklart. Sa jag o log medans vi gick korridoren ner

Jag hoppar över allhelgona kvällen de händer typ inget, Harry, Ron o Hermione går på dödsfesten jag väljer att vara i stora salen o har en rolig kväll med Ginny, som jag frästen börjar bli bra kompis med. Jag umgås även en stund med killarna. När vi börjar igen ska vi ha trollkonsthistoria.

- Hermione kan jag inte få kolla på din uppsats? Frågade Ron för fjärde gången o kollade bedjande på sin kompis.
- Nej, nej o åter nej Ron. Sa Hermione irriterat, både jag o Harry smålog lite, men nu var det min tur att råka ut för Rons tjat.
- Cara får jag kolla på din då? Jag sakna bara två tum.
- Jag har redan lämnat in mig, det gjorde jag samma dag som vi fick läxan vilket var för tio dagar sen! Sa jag o log elakt, Ron började sura o mumlade något om tjejer, jag o Mioni log glatt mot varandra. Klockan ringde o vi var inte lika glada, lektion med Binns. Vi gick in i klassrummet o slog oss ner längst fram med killarna bakom oss. vad lektionen gick ut på har jag inte en aning om, jag kände hur ögonlocken blev tyngre o tyngre, tills Mioni plötsligt fick mig att vakna när hon räckte upp handen o avbröt spöket framme vid tavlan, om han inte redan hade varit död skulle han nog dött av skock över att någon avbröt honom.
- Miss… öh…? Fick han fram med sin röst som påminner om en dammsugare.
- Granger, professorn. Jag undrar… kan inte ni berätta för oss om Hemligheternas kammare. Sa Mioni, plötsligt vaknade hela klassen upp o kollade hoppfullt på professorn
- Jag är lärare i trollkonsthistoria, inte sago berättare! Jag sysslar itne med legender utan fakta! Sa han strängt o började åter igen prata på om sardiniska trollkarlar, men nu bestämde jag mig för att backa upp min kompis o även jag räckte upp handen o avbröt professorn.
- Ja miss Riddle. sa han skockat, han hade antagligen aldrig blivit avbruten av en elev mindre två elever under alla åren han undervisat.
- Men är inte legender alltid baserade på fakta, sir? Sa jag o kollade på honom
- Ja, joo. Jag antar att man kan säga det. men den här legenden är helt absurd, ja till o med löjlig. Sa han o kollade ut över klassen som antagligen aldrig hade varit så vakna som nu.
- Jaja låt gå då, men kom ihåg att det bara är en historia! Nu ska vi se… ni vet att Hogwarts grundades för flera tusen år sedan av de största magikerna på den tiden, o att elevhemmen är uppkallade efter dem: Godric Gryffindor, Helga Hufflepuff, Rowena Ravenclaw o Salazar Slytherin. De byggde slottet långt bort från alla mugglare, eftersom de levde i farliga tider, tanken var att slottet skulle vara ett skydd för alla som hade magiska krafter o inte kunde försvara sig själva samtidigt som de lärde sig hantera magin, de fyra åkte landet runt o letade efter barn med magiska förmågor. Detta gick bra till en början med innan meningsskiljaktigheter uppstod, Slytherin ville vara mer kräsen i valet av elever, han tyckte att bara renblodiga skulle få studera magin, när de andra inte höll med honom valde han att lämna skolan. Binns gjorde en paus, det var dödstyst o alla ville att han skulle fortsätta.
- Detta vet vi med säkerhet stämmer, men folk glömmer bort fakta när man hör legenden om kammaren. Det sägs att Slytherin har byggt en hemlig kammare under slottet utan att de andra visste om det. enligt legenden förseglades kammaren innan Slytherin gav sig av o bara hans sanna arvtagare skulle kunna öppna kammaren, och släppa ut det som nu finns inuti och rensa ut de som han själv inte ansåg värdiga. Binns tystnade åter igen o vi väntade på att han skulle fortsätta ingen sa ett ord rädd för att professorn då skulle sluta prata vi vågade knappt andas.
- Detta är ju så klart bara nonsens, skolan har genomsökts flera gånger av de största häxorna o trollkarlar men man har inte hittat några bevis på att kammaren finns. Det är bara en saga. Sa han strängt o kollade allvarligt på oss, Granger räckte åter upp handen
- Säger legenden något om vad som finns i kammaren? Sa hon nervöst.
- Nej bara att det ska vara något otäckt som bara arvtagaren ska kunna kontrollera. Klassen kollade nervöst på varandra o Mioni såg nästan själv ut som ett spöke, jag tog hennes hand för att lugna den lite hon log lite.
- Det är ju bara en saga säger jag ju, varken kammaren eller monstret existerar! Nu räckte jag upp handen
- Men professorn om det bara är arvtagaren som kan öppna den så tjänar det ju inget till hur många andra som försöker, man måste vara släkt med Salazar för att öppna den o då kan inte ens de största trollklar öppna den. Sa jag bestämt
- Du har fel Riddle, det är bara en myt, det finns inga bevis på att Salazar eller nån av grundarna byggde något hemligt. Jag ångrar att jag berättade det här för er. Det är lika bra att vi slutar för idag. Sa han trött o försvann genom tavlan. Vi började ta våra grejer o var snabbt ute ur klassrummet, vi försökte ta oss fram genom havet av elever så gått det går.
- Vi tar en omväg. Sa Harry o drog med oss bort från allt folk till en sidokorridor.
- Jag har alltid vetat att Salazar Slytherin är vrickad, men jag trodde inte de var han som började larvet med renblodiga. Alltså vem vill tillhöra hans elevhem? Jag skulle inte göra det ens om jag fick betalt. Kom det från Ron innan han precis som vi andra blev bländade av Colin.
- Hejsan Harry.
- Hej Colin. Kom det från Harry vi var nästan framme vid nästa korridor som var full av elever.
- Vet du vad en kille i min klass säger om dig? Sa Colin, men han hade nu kommit ut i strömmen av elever o försvann med den.
- Skön o bli av med honom. Sa jag o de andra kollade på mig men jag bara ryckte på axlarna, medans vi korsade havet av elever för att komma över till nästa tomma korridor.
- Det är konstigt att alla vill knö i samma korridor när de finns så många andra. Sa Harry, som plötsligt stannade när han såg att vi hade kommit fram till korridoren som jag stått i så sent som i morse. Den var öde o så tyst att man till o med hörde varje steg vi tog.
- Filch är inte här, ska vi kolla oss om kring. Sa Harry.
- Ja de kan ju inte skada. Svarade jag o log vi började gå mot skriften på väggen.
- Tror ni det finns en hemligheternas kammare. Frågade Ron oss undrande o nyfiket
- Vet inte, men Dumbledore kunde inte fixa mrs Norris, så jag börjar nästan tro att den som förstelnade henne inte är mänsklig. Sa Mioni.
- Ja men sen kan Dumbledore inte göra allt heller. Sa jag o de andra nickade instämmande efter en stunds tänkande. När vi kom fram till skriften kollade vi på den, men Harry avbröt oss.
- Det finns brunna fläckar på golvet, här och här. Sa han o pekade, vi kollade o säg att det stämde, de såg ut som om nån försökt tända två eldar på golvet, Mioni vandrade bort till fönstret som var bredvid texten.
- Kolla på det här. Sa hon häpnat, vi kom fram till fönstret där det sprang runt en massa spindlar som ville komma ut genom en lite spricka.
- Det här är konstigt. Jag har aldrig sätt spindlar bete sig såhär. Sa Harry o jag nickade.
- Ron vad säger du? Undrade Mioni.
- Jag vet inte jag tycker inte om spindlar sen Fred förvandlade min nalle till en spindel när jag var 3. Sa han skrämt, jag o Mioni fnissade lite men slutade när Harry gav oss en blick.
- Men du använder ju spindlar när vi har trolldryckskonst. Sa Harry.
- Ja men då är de döda. Sa Ron glatt. O vi fnissade igen, Harry tyckte det var bäst att byta ämne.
- Minns ni att det var vatten på golvet den natten, o nu har nån torkat upp det.
- Det kom här ifrån. Sa Ron o sträckte sig efter dörrhandtaget men stannade plötsligt.
- Vad är det för fel, är det en spindel? Sa Mioni o vi började fnissa igen.
- Haha mycket roligt, nej det är en flicktoalett. Sa Ron o blängde på oss.
- Det är Myrtles toalett, så det är ingen där inne kom nu. sa jag o gick in, snacka om att den var deprimerande, allt var täckt i damm, speglarna var spruckna, vattnet över hela golvet. De andra kom in o såg sig om kring, från båset längst ner kom det små snyftningar o Mioni styrde stegen dit o putte försiktigt upp dörren.
- Hej Myrtle. Hur mår du? Frågade hon försiktigt. Vi andra kom fram till henne o såg att hon svävade över toalettsitsen o snyftade.
- Det här är en flicktoalett o de där är inga två pojkar. Sa hon argt o blängde på Harry o Ron
- Vi vet det, men vi ville fråga dig något. Sa jag, hon blängde argt på mig o jag blängde tillbaka.
- Jaså? Ingen har någonsin velat fråga mig något. Sa hon ledsamt o jag suckade, Mioni gav mig en blick o jag himlade med ögonen men sa inget mer.
- Vi undrar om du såg något natten då mrs Norris blev förstelnad? Frågade hon vänligt.
- Nej jag var för upprörd över något Peeves sa, så jag kom hit för att ta livet av mig men då kom jag på att jag redan… redan.. kom det snyftande från henne.
- Är död. Sa Ron hjälpsamt Myrtle tog de snarare som en förelämpning o snyftade högre innan hon förskräckt dök ner i toalettvattnet så att de flög över hela golvet o precis missade oss.
- Seriöst vad är hennes problem? Frågade Ron
- Jag vet inte, men det där var muntert för att komma från henne. sa Mioni o log, vi kollade oss runt i badrummet efter ledtrådar, jag la märke till en orm, på den ena kranen till ett av handfaten, den såg nästan ut som ormen på min medaljong, undra om det är ett sammanträffande eller betyder de nått, fast bara för att de är lika så behöver de inte ha nån koppling, här på Hogwarts kan det ju betyda vad som helst, jag log för mig själv.
- Kom vi går, vi lär ändå inte hitta nått. Sa Harry o vi nickade o styrde stegen mot dörren, korridoren låg öde precis som den gjort innan vi gick in.
- Ron Weasley. Kom det plötsligt från korridorens nedre ände, vi vände oss om o såg då…

- ja vad såg vi? Det tänker jag inte berätta ni kan allt gå o tänka o undra. Haha de där är snällt för att komma från mig. Men gå nu, jag ska sova.

*Kash*


Kaitel 13: Recept, ormar och en olycka

- Det var ett tag sedan jag var här och berättade men jag har haft annat kul för mig, men jag antar att ni vill veta vad som hände. Tryck på knappen då.

Vi vände oss om och såg Percy, och han såg inte direkt glad ut, utan snare chockad, innan han kollade argt på oss och särskilt Ron.
- Det där är en flicktoalett, vad gjorde du där inne? Han stirrade på Ron o krävde ett svar.
- Vi såg oss bara omkring efter spår… längre kom inte Ron innan Percy avbröt honom.
- Ge er i väg därifrån. Ni fattar väll hur det här kan se ut, ni smyger omkring här, ni är redan misstänkta så det räcker.
- Vi får vara här om vi vill, och du vet att vi inte rörde den där katten, vi vet inte ens hur man gör. Sa Ron
- Jag vet inte vad jag ska tror, och inte Ginny heller! Hon gråter ögonen ur sig av oro för dig och det är inte bara hon utan alla första årselever, de är förvirrade och rädda. Sa Rons storebror
- Du bryr dig inte om Ginny, du är bara oroad över att jag ska förströra för dig så du inte får bli första ordningsman! Svarade Ron argt
- Fem poängs avdrag från Gryffindor, och slutar du inte upp med att leka detektiv skriver jag till mamma! Sa Percy argt och stegade iväg.
- Han gör mig så arg. Sa Ron o mumlade något vi inte hörde. Just nu är jag glad att jag inte har några syskon. Vi började gå och lämnade korridoren bakom oss, vi var snart framme vid ingången till tornet, vi gick in och slog oss ner i det mysiga uppehållsrummet, det var så fullt som man kunde förvänta sig vid den här tiden, Percy kollade strängt på oss när vi kom, jag log mot honom och som så många andra återgick han till sitt. Hur kommer de dig att de alltid gör de? Jag fattar inte, men sen jag började på Hogwarts är det inte mycket jag fattar. Harry avbröt mig i mitt tänkande
- Vem tror ni det kan vara?
- Ja vem vill driva ut alla mugglare och ynkar från Hogwarts? Undrade Hermione som precis avslutat sin läxa.
- Låt oss tänka efter. Vem känner vi som tycker alla mugglare är avskum? Sa Ron och låssades spela förundrad.
- Du menar väll inte Malfoy? Sa Mioni skeptiskt.
- Vem annars? Du hörde vad han sa. Och du behöver ju bara kolla på honom för att veta att det är han. Sa Ron
- Skulle Malfoy vara Slytherins arvtagare? Frågade Mioni fortfarande skeptiskt.
- Men kolla bara på hans familj, de har alltid varit i Slytherin. De skulle säkert kunna vara släkt med Salazar, hans far är i alla fall tillräkligt ond. Sa Harry som kollade på Mioni, de hade nästan glömt bort mig, men jag har svårt att tro på det jag hör.
- De har säkert haft nycken i flera år den går säkert i arv från far till son. Sa Ron bestämt.
- De finns säkert en möjlighet till det. sa Mioni, jag kollade på henne undrande jag trodde hon var kompis med Draco, jag kanske har fel.
- Men hör ni inte hur orimligt det här låter, tror ni verkligen Draco skulle vara Slytherins arvtagare? Sa jag och kollade på dem.
- Ja och varför tar du alltid den råttans parti. Sa Harry argt
- De gör jag visst inte, men jag tror knappast Draco skulle ha modet nog att förstelna mrs Norris och sedan utrota alla mugglare på skolan, han pratar mycket men det är allt. Sa jag.
- Det kanske finns ett sätt och ta reda på det. sa Mioni och nu lyssnade vi alla spänt.
- Det kommer bli svårt och farligt och sen kommer vi säkert bryta mot minst femtio regler. Sa Mioni allvarligt som om vi skulle backa ut på grund av det, hon borde veta bättre. Hon kollade sig omkring för att se så ingen lyssnade.
- Vad vi behöver göra är att ta oss in i Slytherins sällskapsrum och sen ställa några frågor till Draco utan att han förstår att det är vi.
- Det är ju omöjligt och det borde du veta Mioni. Sa Harry och Ron skrattade, men jag undrar om hon tänker på det som jag tänker på.
- Nej det är det vist inte, det ända vi behöver skaffa är polyjuice-elexir. Sa Mioni, hon hade tänkte på de jag tänket på.
- Vad för nått? Sa killarna i kör.
- Det hade ni vetat om ni lyssnat på Snapes lektion. Sa jag
- Vi har annat för oss än att lyssna på honom. Sa Ron o skrattade lite
- Om man dricker det förvandlas man till nån annan för en stund. Vi förvandlar oss till några Slytherin elever, Draco kommer berätta allt för oss. Sa jag och kollade på killarna som såg skeptiska ut.
- Jag vet inte, tänk om vi inte kan förvandla oss tillbaka. Jag vill inte vara Slytherin elev resten av mitt liv. sa Ron äcklat.
- Jag sa ju att det slutar verka efter ett tag. Sa jag lätt irriterat över att de inte lyssnat, elevhemmet började tömmas på folk.
- Problemet är att receptet står i De krafftigaste värkande elixiret och den boken står säkert på den avskilda bokavdelningen. Sa Mioni.
- Då måste vi ha intyg av en lärare. Sa Ron
- Cara, kan du inte fjäska för Snape? Sa Harry o log mot mig
- Han är ingen idiot Harry, han skulle fatta direkt. Sa jag, men sanningen är att han skulle ställa miljoner frågor och det orkar jag inte.
- Men om vi får det att låta som vi bara är intresserade av teorin skulle de kanske funka. Sa Mioni
- Inte en chans då måste läraren vara en komplett idiot. Sa Harry och i samma stund kollade vi på varandra
- Lockman. Sa vi i kör vi kollade på varandra och log.
- Självklart, men vi får ta i tur med det i morgon. sa Harry och reste sig för att gå o sova, Ron följde hans exempel o de gjorde även Mioni de kollade på mig.
- Gå ni jag ska sitta uppe en stund till. Vi syns i morgon. Sa jag o de nickade och försvann snabbt upp för trappan. Jag kollade in i elden. Vem är Slytherins arvtagare? Undra om pappa eller Severus vet? Tankarna rör ihop sig och tillslut blir allt svart.

Jag måste somnat, jag kollar mig runt i uppehållsrummet men ser ingen. Vad är klockan egentligen? Plötsligt kommer Hermione ner springande och ser oroad ut
- O där är du, jag trodde du hade försvunnit eller nått. Sa Mioni och såg lättad ut.
- Nej då jag somnade bara här, men vi har missat frukosten är jag rädd. Sa jag när jag kollade på klockan som jag trollade fram.
- Fan de betyder att vi är sena. Sa Mioni argt, jag tog fram staven och trollade fram varsin macka till oss och kallade sen på våra saker, vi började springa mot Lockmans klassrum, killarna stod redan där.
- Vi undrade just när ni skulle dyka upp. Sa Ron och skrattade lite.
- Ni kunde väkt oss! sa jag surt och blängde på honom.
- Vadå vi är inte din väckarklocka. Sa Ron argt.
- Och jag är inte din lärare. Sa jag argt och tog min väska och kollade på Mioni, o viskade sen till henne.
- Kan du säga att jag är sjuk, jag orkar inte gå.
- Men vi skulle ju få boken. Sa hon oförstående.
- De fixar du utan mig, dessutom orkar jag inte just nu. sa jag hon kollade på mig och såg lite oroande ut
- Du ser faktiskt inte så kry ut. Jag säger att du är sjuk. Hon log mot mig o jag log tillbaka jag hörde att hon sa något till nån när jag var en bit bort. Jag styrde mina steg ner mot entréhallen och ut ur den stora träporten. Jag gick förbi det lilla trädet, förbi sjön jag bara gick tills jag fick syn på ett litet kryp in mellan en massa buskar, jag kollade på det innan jag kröp, det var varmt och mysigt, träden låg som ett tack över och gräset var fortfarande grönt trots att det var höst, magi! Jag la mig ner i gräset men hörde snart hur nån annan också kröp in, jag stelnade till och satte mig sagt upp och mötte då Dracos ögon, han log mot mig.
- Hej fröken skolkare. Skrattade han.
- Hej på dig herr skolkare. Sa jag o log lite, men jag kände mig mest ledsen av nån anledning, Draco gav mig en kram och då brast allt tårarna kom
- Men Cara vad är det? vad skulle jag svara jag vet ju knappt själv jag torkade tårarna och kollade på honom
- Jag vet inte, allt känns bara så hopplöst. Svarade jag, han kollade på mig o väntade på att jag skulle fortsätta.
- Jag o Ron bara bråkar hela tiden, Severus är så överbeskyddande o så saknar jag pappa. Sa jag .
- Men det löser sig säkert. Sa Draco och log
- Tack. Det räckte att Draco log så kändes det bättre.
- Hur känns det inför första matchen i mon då? Jag kollade på honom och han såg nonchalant ut precis som en Malfoy.
- Bra, jag tror vi vinner. Svarade han och la sig ner.
- Det gör ni säkert. Sa jag och la mig bredvid Draco i gräset, sen blev allt åter svart.

- Dags och vakna sömtuta. Sa Draco och skakade på mig, jag flög upp och riktade staven mot honom.
- Gör aldrig sådär. Sa jag och sänkte staven.
- Sory. Sa han och kröp ut ur gläntan jag följde efter honom.
- Vad snällt av dig att vänta på mig. Sa jag och log
- Inga problem, kom nu det är lunch. Sa Draco och drog upp mig på fötter, vi började gå mot slottet.
- Draco vad tror du om hemligheternas kammare? Han kollade undrande på mig när jag frågade, de var tyst en stund och allt man hörde var vågorna som slog mot stranden.
- Jag vet inte, är du rädd? Han kollade på mig och jag på honom.
- Jag tror inte det, men jag vet inte. jag gillar inte när jag inte vet vad det är som finns där nere, då kan jag inte försvara mig mot det. Sa jag lite oroligt.
- Det är klart, men jag tror inte du har något att oroa dig för, du är den skickligaste häxa jag känner. Sa han o log, de fick mig att känna mig bättre.
- Du då? Är du rädd? Jag kollade på honom, han flyttade sin blick ut över sjön.
- Jag vet inte heller, jag borde inte vara och far blir besviken om jag blir. Sa han ledsamt.
- O min far hade inte? sa jag o log lite även Draco log, vi puttade upp porten och gick in i värmen, vi skildes åt och satte oss vid våra bord.
- Cara, Cara. Det gick vi fick tag på boken. Sa Mioni när jag satte mig hos dem.
- Jag sa ju att ni skulle fixa det. sa jag och log mot dem, Hermione öppnade boken och letade upp receptet.
- Oj det här var de mest komplicerade recept jag någonsin sätt. Sa hon
- Jag vet det är hemskt. Sa jag och tog lite pannkakor o kollade sen i boken.
- Har du gjort det förut? Frågade Harry.
- Ja för längesedan, och vi kommer inte vara klara innan jul med det. sa jag och åt lite mat, killarna suckade
- Bättre sent än aldrig! Sa Mioni som också började äta. Är det verkligen rätt att lura Draco så? Det känns elakt särskilt när vi är kompisar men då får jag ju veta hur han egentligen tänker o det kan vara bra. Jag kollade på klockan, dags för musik.
- Kom nu vi börjar nu. sa Harry o reste sig, jag kollade på Mioni som förstod att jag inte tänkte gå hon nickade och gick. Jag tog min väska och styrde mina steg mot tavlan på grundarna, de spelade knallkort när jag kom fram, jag log lite.
- Hej. Sa jag och de kollade upp.
- Ne men ser man på, miss Riddle. sa Godric o log.
- Salazar jag vill prata med dig. Sa jag o kollade på Slytherins grundare som kollade tillbaka på mig o nickade o klev sen ur tavlan, vi började gå bort från korridoren o vandra planlöst i slottet.
- Nå jag antar att det var nått du ville? Han kollade på mig o jag mötte hans blick o nickade innan jag satte mig i ett fönster på sjätte våningen. Jag kollade ut över skolområdet och på eleverna som vandrade omkring där nere, Salazar slog sig ner bredvid mig o jag vände åter blicken mot honom.
- Jag vill veta vad som finns i hemligheternas kammare! Sa jag o väntade på ett svar.
- Jag kunde tro att det var nått sånt du skulle fråga, men tyvärr kan jag inte svara på det.
- Jag har listat ut att det är en orm. Jag studerade honom för att se hur han reagerade men han ändrade inte en min.
- Jaså vad får dig att tro det? han såg undrande på mig.
- För att du är ormviskare o om det bara ska vara något som du skulle kunna kontrollera borde det vara en orm. Sa jag självklart.
- Du är inte så dum du ser ut, precis som Tom listade du ut det men jag kan inte säga vad som gömmer sig där nere, bara min arvtagare får veta det. Sa han och kollade ut genom fönstret.
- Du berättade för Tom eller hur? Jag bara vet att pappa vet vad som finns i kammaren.
- Hur visste du? Fast berätta är kanske fel ord han visste redan jag bara bekräftade det. sa Salazar o log, om pappa listade ut det kan jag nog med göra det.
- Lovar du att berätta om jag kommer på det? mannen såg på mig o nickade sen innan han svarade.
- De kan jag göra. Jag fingrade på medaljongen o funderade på vilken sorts orm det kan vara.
- Du borde höra till mitt elevhem. Sa Salazar efter ett tag, jag var förvånad över att han var kvar.
- Ja jag borde ju det, allt hade varit så mycket enklare. Sa jag o slöt ögonen o suckade innan jag öppnade dem.
- Men det ordnar sig. O Godric har fått en utmärkt elev. Sa han o log mot mig, trots att han är känd som den elakaste av grundarna kände jag mig trygg med honom.
- Ja han har ju fått det. Jag kollade ut genom fönstret men det var nu svart ute så allt som mötte mig var min spegelbild.
- Du borde kanske återvända till dina kompisar. Salazar kollade på mig o jag på klockan den var mycket.
- Ja jag får väll göra det. Sa jag o reste mig men innan jag gick gav jag honom en kram han kollade förvånat på mig.
- Alla behöver kramar. Sa jag o gick sen, jag såg att han log o skakade på huvudet innan han försvann in i någon tavla. Jag gick upp för den sista trappan, genom korridoren o in i uppehållsrummet, det var helt tomt trots att klockan är halv 7, men eftersom ingen är här är det lika bra att gå o lägga sig. Jag gick upp för trappan till höger o in på mitt rum o la mig.

- Försvinn! Jag öppnade ögonen o kollade ut på solen, dumma sol! Jag kollade på klockan åtta lika bra att gå upp, matchen börjar om en timme. Jag gick upp o tog på mig ett par jeans o en randig t-shirt. Sen borstar vi håret o trollar fram lite frukost, orkar inte äta i matsalen. Klockan blev halv nio, jag kollar i spegeln o ler sen tar jag en svart jacka o slänger på mig.
- Hejdå Merlin vi syns sen. Säger jag till min uggla o stänger dörren utanför krockar jag med Mioni.
- Så kan man också säga god morgon. Säger jag o skrattar från golvet, Mioni stämmer in i skrattet o hjälper mig upp på fötter.
- Förlåt. Säger hon medans hon skrattar, sen tar vi varandras händer o börjar gå ner för alla trappor, förbi allt folk o tillslut ut genom porten.
- vilka hejar du på? Frågar Mioni o kollar på mig.
- Slytherin. Svarade jag lätt, hon kollar på mig o rycker sen på axlarna.
- Jag hejar på Gryffindor. Säger hon o jag ler mot henne.
- Klart du gör, men jag måste ju göra tvärt i mot alla andra. Svarade jag o skrattar. Vi var snart framme vid den stora planen, o började gå upp för trapporna tills vi kom upp till sittplatserna o slog oss ner bredvid Ginny.
- Hej. Sa hon glatt o vi log, läktarna blev fullare och fullare, av åskådare som nästan alla håller på Gryffindor.
- Är inte det här spänande? Frågade Ginny o kollar på oss.
- Jo det är helt ok. Sa Mioni.
- Tänk att få flyga där ute på planen. Sa Ginny drömmande.
- Cara har en plats i laget. Kom det bakifrån, vi vände oss om o mötte Blaise jag log mot honom o gjorde plats bredvid mig.
- Varför spelar du inte Cara? Sa Ginny o flyttade sig lite från Blaise.
- Jag är bara reserv för Harry. Sa jag o ryckte på axlarna.
- Var inte så blyg nu, du vet att får bli första sökare om du vill, du flyger mycket bättre en den idioten. Sa Blaise o log, jag log tillbaka men Ginny blev röd om kinderna.
- Han är ingen idiot. Skrek hon nästan.
- Ok, ok ta det lugnt tjejen. Sa Blaise o glodde på henne, Ginny han inte svara något innan spelarna kom ut på planen, de flög i graciösa cirklar innan de ställde upp i mitten, Hooch släppte iväg bollarna i luften o spelet var igång. Det var ingen rättvis match, Slytherin var överlägset bättre, de nya kvastarna är till deras fördel, o Draco flyger inte så dåligt. Jag letar med blicken efter kvicken o får snart syn på den, under lärartornet, jag kollar på lärarna o ser även att Lucius sitter där.
- Vad gör Lucius här? Viskade jag till Blaise, han kollar bort mot lärartornet o svara sen
- Vet inte, men jag antar att han vill se hur de går för Draco. Vi vänder åter blickarna mot planen när Slytherineleverna jublar, de har gjort mål o de var tydligen inte deras första utan fjärde, hur har jag kunnat missa det? för att jag far fullt upp med att ha ögonen på kvicken. O nu är inte jag den ända som fått syn på den utan även Draco o Harry har. De flyger mot den. samtidigt som Fred skickar iväg en dunkare mot Draco flyger de i mellan tygerna som utgör tapeter till tornen. Dunkaren följer efter dem.
- Är inte den där dunkaren utefter dem lite väl mycket? frågar Blaise mig o jag kollar på hur den åker in o ur genom tyget o försöker få tag på sökarna.
- Jo, det är nått som inte stämmer. Svarade jag o gick fram till kanten för att se bättre, Blaise följde med.
- Jag hoppas de snart blir av med den. Sa Blaise, samtidigt som sökarna åter kommer ut på planen, jag ser att Draco ökar farten o flyger mot kvicken, han sträcker sig efter den, ökar farten o sluter fingrarna runt den lilla bollen. Jag o Blaise jublar, men ser hur dunkaren flyger mot honom o träffar han i magen så han ramlar av kvasten.
- Draco. Roppar jag o Blaise, innan vi börjar rusa ner för alla trappor, bakom oss hör jag
- Se upp Harry. Det verkar som dunkaren har hittat ett nytt mål, snart hör jag hur Mioni, Ginny o Ron kommer efter oss ner för trappan. Vi kommer ner o springer ut på planen och fram till Draco som ligger orörlig på marken, vi kastar oss ner bredvid honom på marken.
- Draco, Draco? Ropar Blaise o skakar honom.
- Gör inte sådär. Skriker jag.
- Varför inte? säger Blaise argt
- För om han har brutit något gör du det bara värre. Förklarar jag o kollar på honom, jag böjer mig ner mot honom, jag känner att han andas men det är knappt, sen kollar jag pulsen, den är svag.
- Han behöver komma till sjukhusflygeln fort. Säger jag o kollar på Blaise som ser oroad ut.
- Jag kan bota honom. Vi kollar upp o möter Lockmans blick o kollar oroat på varandra.
- Nej det behövs inte, vi tar honom till sjukhusflygeln. Svara Blaise.
- Struntprat det här fixar jag. Säger han o kommer närmare.
- Du rör inte min son. Säger en man bakom professorn, vi kollar upp o ser Lucius, Lockman möter mannens blick med rädsla och backar sen undan o börjar gå mot Harry som sitter på marken en bit bort, jag ser hur alla på läktaren kollar ner på oss, Lucius böjer sig ner o lyfter upp sin son o går ut från planen, jag och Blaise följer efter honom, över gräsmattan, in genom porten, upp för trapporna och in i sjukhusflygeln. Han lägger Draco på en säng och går sen efter Madam Pomefrey. Jag o Blaise slår oss ner på varsin stol bredvid Draco, Lucius återvänder snart med Pomefrey i hällarna. De kommer fram till Draco, Lucius slår sig ner bredvid mig medans Pomefrey undersöker Draco. Under tiden kommer Gryffindor läget in med Harry, han verkar ha problem med armen.
- Jag måste be er att lämna sjukhusflygeln allihop. Sa Pomefrey o började köra ut folk.
- Jag går ingen stans. Sa Lucius bestämt o jag och Blaise kollade på honom.
- O inte de här två heller. La han till.
- Som du vill Mr Malfoy men jag får be er att gå till andra sidan rummet. Sa hon och drog för förhängena. Vi satte oss i det stora fönstret o kollade ut över gården, jag hörde hur Harry fick en dryck av Pomefrey o sen hur han somnade. Jag kollade på Lucius och Blaise som såg oroliga ut båda två.
- Det löser sig. Sa jag o log mot Lucius, han kollade på mig o log sen, han verkade lite lättad o det gjorde även Blaise. Jag vet inte hur länge vi satt där men det kändes som timmar, till slut kom madam Pomefrey fram
- Jag måste tyvärr säga att Draco inte…

- Ja vad hon meddelade oss säger jag inte nu. Det berättar jag en annan gång.

*Kash*

Skriv mer den äger!;D

tack så mkt jag lägger ut mer

kapitel 14: Ett bortappat minne och samtal mitt i natten

- Tänk den där dagen för så många år sedan det hände så mycket då. Och jag antar att ni vill veta hur Draco mår. Tryck på knappen då.

- Minns vem han är. Förklarade läkaren vi kollade på varandra o sen på henne, vi satt som frågetäcken o väntade på att hon skulle fortsätta.
- Fallet gjorde att han fick hjärnskakning och det orsakade att han tappade minnet. Sa hon till oss o vi kollade oroligt bort mot Dracos säng.
- Finns det nått sätt han kan få tillbaka minnet? Frågade Blaise
- Ingen medicin om det var de du syftade på. Men det kan ibland hjälpa att man pratar med honom, går igenom minnen om det inte funkar får det ta den tid det tar. Svarade hon o jag kände mig hjälplös, jag har en kompis som har tappat minnet, super. Hur löser man det?
- Skulle det hjälpa om jag tog med honom hem? Lucius ställde frågan mer som en order och kollade oroligt på sin son.
- Jag tror inte det. svarade Pomfrey nerstämt, de såg allihop så dystra ut, jag förstår dem men det är inte som han dött.
- Mår han bra annars? Frågade jag o kollade på läkaren framför mig.
- Japp han har mirakulöst klarat sig utan andra skador. Svarade hon nästan chockat o log lite åt oss.
- Är det ok om jag tar honom här ifrån då? Nu vände allas blickar mot mig, Lucius kollade oroat på mig, men jag log mot honom o han såg lite lugnare ut.
- Ja jag antar det. sa Madame Pomfrey förvirrat o väntade på en förklaring, jag kollade på de tre människorna framför mig
- Men om han har tappat minnet kan kanske olika platser i slottet få honom och minnas. Förklarade jag, o de såg ut o tänka på saken, sen svarade Lucius
- Jag tror det kan funka. Läkaren o Zabini kollade på honom o sen på mig.
- Om ni är säker Mr Malfoy, o låter hon där ta med din son till olika platser till slottet, kan jag knappast förbjuda det. sa hon med missnöje, jag kollade på henne o såg hur ogillande hon kollade tillbaka på mig.
- Jag har ett namn, och om jag får för Lucius tänker jag försöka. Sa jag argt o Lucius svarade
- Du får min tillåtelse Cara. Jag litar på att du gör ditt bästa. Sa han o log mot mig o Blaise log även han
- Det gör jag alltid. Sa jag o log tillbaka mot dem.
- Men han ska vara tillbaka innan 8. Sa läkaren strängt o kollade på mig som om jag skulle kidnappa honom.
- Jag tyckte du sa att det inte var något fel på honom o då borde han väll inte behöva komma tillbaka hit? Sa Lucius o krävde ett svar, Madame Pomfrey skruvade lite på sig och rättade till förklädet innan hon svarade
- Jag kunde inte hitta något fel på honom, men han bör ända vara kvar över natten. Jag skakade på huvudet o reste mig sen från fönstret o kollade på sällskapet innan jag styrde mina steg mot Dracos säng, förbi Harry där han låg o sov, stegen ekade i flygeln. När jag kom fram låg Draco o kollade upp i taket, men vände blicken mot mig när jag kom, jag såg på honom att han kände igen mig även om han inte kunde placera mig.
- Hej Draco. Jag heter Cara. Sa jag o log mot honom, han slappnade av o log tillbaka.
- Hej. Svarade han o väntade på att jag skulle säga något.
- Hur mår du? Han verkade vara förvånad över att jag brydde mig om honom.
- Jag vet inte, ont i huvudet. Hur mår du? Han kollade på mig med undrande blick.
- Jag mår bra. Vad säger du ska vi gå från det här tråkiga stället? Svarade jag o log snällt mot honom.
- Jag vet inte vart vi är men inget kan väll vara tråkigare än det här stället så visst varför inte. svarade han nonchalant, han har i alla fall inte glömt bort sitt sätt att vara, vi reste oss från sängen o styrde stegen mot dörren, jag var förvånad över att han hade fått på sig vanliga mugglar kläder, ett par jeans o en t-shirt, det var lite kul o se honom i mugglar kläder.
- Vart är vi? Han såg undrande ut o kollade på väggarna med alla tavlor o på alla personer för att tillslut möta min blick, jag log mot honom o svarade sen.
- Vi är på Hogwarts skola för häxkonster och magi. Jag skrattade lite när jag såg hans förvirrande utryck.
- Det betyder att du är en trollkarl och jag är en häxa. Draco såg nästan mer förvirrad ut.
- Menar du att vi kan trolla? Frågade han och jag nickade o svarade sen
- Ja. jag ska visa. Avis. De gula fåglarna kom ut ur staven o Draco såg roat på sen försvann de.
- Kan jag också det där? Frågade han nyfiket
- Kanske inte just det där, de tar ett tag o lära sig, men här ta din stav och se om du kommer ihåg något. Sa jag o gav honom staven, först stod han o kollade på den sen viftade han lite och sa
- Wingardium Leviosa. En vas som stod på ett podium började sväva för att sen fala i golvet o gå sönder när Draco tappade koncentrationen. Men jag log en då o lagade staven.
- Du minns lite. Sa jag o log, även Draco log glad över att komma ihåg något. Vi fortsatte gå men krockade snart med Mioni för andra gången idag, vi skrattade lite men jag slutade snart när Malfoy o Ron såg förvirrade ut.
- Draco det här är Hermione Granger, ni är kompisar. Draco skakade hennes han o hon såg förvirrad ut, jag förklarade
- När han full tappade han minnet, så nu försöker jag hjälpa honom få tillbaka det. Frästen vad hände med Harry? Jag kollade frågande på henne.
- Dunkaren träffade honom inte långt efter Draco, han bröt armen. Lockman skulle fixa den men trollade i stället bort alla benen i armen. Sa Mioni lite roat o jag log.
- Hur är det med honom då? Frågade jag mina två kompisar
- De hade du vetat om du var där, svikare. Svarade Ron argt
- Kalla inte henne de. Försvarade Draco mig o jag log mot honom han gör saker som han inte tänker på, Ron kollade på honom, lika så gjorde eleverna runt omkring, jag nickade mot Mioni o drog sen iväg Draco där ifrån.
- Vem var den rödhåriga idioten? Minns han eller faller det bara naturligt för honom o kalla Ron så?
- Ron Weasley. Sa jag o log vi gick bland allt folk, men de verkade bara göra Draco obekväm, så jag tog hans hand o styrde in på en sidokorridor.
- Cara hur blev vi kompisar? Han tittade på mig o jag log.
- Vi träffades förra året på tåget till skolan, sen dess har vi varit kompisar. Svarade jag
- Umgås vi alltid? Han minns verkligen inget, vad ska jag ta mig till? De andra räknar med att jag ska lyckas.
- Nej, jag går i Gryffindor o du går i Slytherin, men så fort vi kan umgås du o jag oftast är Mioni och Blaise med. Jag log mot honom, han funderade på namnen som om han mindes nått för längesedan men sen försvann det.
- Vad brukar vi göra då? Frågade han där vi gick i den tomma korridoren o såg vilsen ut.
- En massa saker, oftast sånt som bryter mot reglerna. Sa jag o log lite lurigt mot honom o han skrattade lite.
- Har jag några syskon? Vi satte oss ner i samma fönster som jag och Salazar hade suttit i dagen innan.
- Nej, du är enda barnet. Och du bor med din mamma Narcissa och din pappa Lucius i en herrgård utanför London. Sa jag o log mot honom.
- Herrgård, Narcissa o Lucius. Han tänkte efter, det verkade bekant för honom.
- Minns du något? Frågade jag honom o mötte de isblå ögonen han såg tillbaka in i mina klarblå
- Inte mycket, jag vet att jag heter Draco Malfoy och är född 5 juli 1992. Sa han o log lite
- Se du minns ju något i alla fall. Sa jag o blev lite gladare o kollade sen ut genom fönstret.
- Cara. Jag vände åter blicken mot Draco som kollade på honom
- Ja. Svarade jag o väntade på att han skulle fortsätta.
- Varför är du så ledsen? Även om han inte minns kan han ändå se på mig om nått är fel
- Jag saknar bara pappa. Sa jag o kände hur en tråd började falla ner för kinden, efter ett år saknar jag honom fortfarande, jag känner mig så misslyckad. Draco kollar på mig o ger mig sen en kram.
- Jag minns inte vad som hänt men jag är ledsen för din skull. Tröstade han o jag log lite o torkade tårarna.
- Tack. Vi måste gå tillbaka nu. sa jag o reste mig, Draco kom efter o tog min hand jag log mot honom o kände att han blev tryggare trots att han inte visste vem han var. Vi gick åter ut i korridoren som ledde oss till sjukhusflygeln, den var tom nu såhär när åtta. Jag gick fram mot porten o vände mig om mot Draco
- Jag är ledsen. Sa jag nerstämt
- För vadå? Han såg förvirrat på mig.
- Att jag inte lyckades hjälpa dig att få tillbaka minnet. Svarade jag
- Det gör inget, du är försökte. Sa han o log mot mig och gick sen in genom dörren. Lucius o Pomfrey kollade på oss när vi kom in hand i hand, de kom fram till oss samtidigt som vi slog oss ner på sängen.
- Draco det här är Lucius din pappa. Sa jag o log mot de båda, Draco mötte sin fars blick o jag såg att nått minne flög förbi.
- Hur mår du min son? Lucius såg oroad ut o väntade på ett svar.
- Jag mår bättre. Sa han o log mot mannen som han visste var hans far men som han inte mindes. Madame Pomfrey började undersöka honom o schasade iväg oss.
- Jag är ledsen Lucius jag misslyckades. Sa jag nerstämt Lucius kollade på mig med vänlighet o svarade
- Det gör inget, du försökte i alla fall, antingen får du försöka igen eller så får vi vänta på att han minns själv. Han log mot mig o jag var förvånad över att han var så snäll mot mig, han hade verkligen förändrats sen första gången vi träffades.
- Tack. Sa jag lite gladare
- Draco kunde inte ha en bättre vän en dig, och jag hoppas han vet det. sa Lucius o log mot mig o jag log förvånat tillbaka. Pomfrey kom i mot oss
- Jag ser att du inte lyckades, inte förvånande dock… längre kom hon inte innan Lucius avbröt henne
- Nej men hon försökte så om du kan sluta klanka ner på den enda som försöker hjälpa min son så vore det bra. Jag log tacksamt mot honom men Pomfrey såg mest arg ut
- Vilket fall som helst så är er sons läge oförändrat. Så ni kan ge er av hemåt jag meddelar om det sker nån förändring, och du miss Riddle borde återvända till ditt elevhem. Sa hon
- Kan inte Cara få stanna här i natt? Kom det från Draco o jag log mot honom
- Efter som det är vad min son vill, hoppas jag inte det är nått problem. sa Lucius o stirrade på läkaren
- Nej jag antar att det inte är de. Sa hon surt o gick iväg in på sitt rum. Jag o Lucius gick tillbaka till Draco säng
- Jag måste återvända hem till din mor, Draco. Men skriv och berätta hur du mår. Sa han o gav honom en kram, jag log över hur mycket han egentligen bryr sig om sin son. Lucius försvann ut ur rummet, jag hörde hur Harry sov ett par sängar bort.
- Cara kan du sova hos mig? Sa Draco o kollade på mig oroligt, ja nästan rädd. Fast jag förstår honom, han är på en plats som han inte känner igen o inte vet något om, jag ler mot honom o svarar
- Jag sover hos dig. Draco log o la sig ner i sängen så jag fick plats o sa sen
- Du är den bästa kompis man kan ha. Sen slöt han ögonen o somnade jag log o slöt även mina ögon.

Jag vaknade med ett ryck, jag hörde hur något pratade i rummet, jag satte mig upp men såg ingen. Jag inbillar mig väll inte? nej där är det igen fast nu är de en annan röst den kommer bortifrån Harry fast det är inte han som pratar.
- Harry du kom tillbaka till slottet. Dobby varnade dig varför lyssnade du inte på mig? Varför åkte du inte hem när du missade tåget? Dobby? vem är Dobby? O vad gör han hos Harry mitt i natten, fast Harry verkade inte förvånad över att se honom
- Vad gör du här? Och hur vet du att jag missade tåget? Frågade Harry, Dobby svarade inte eller så var de så lågt att jag inte kan höra det, utan i stället tar Harry till orda
- Det var du som såg till att jag missade tåget, o att jag o Ron nästan blev relegerade!
- Det stämmer, jag spärrade portalen när du o din vän kom, men jag trodde inte du skulle kunna komma till skolan på nått annat sätt. Så efter att jag hindrat er gick jag hem o strök mina händer med ett strykjärn. Men jag blev så upprörd när jag hörde att du lyckats komma hit ändå, jag lyckades till o med förstöra min husbondes mat, så mycket har han inte slått mig innan. Dobby är alltså en husalf, men vad gör han här, o varför vill han inte att Harry ska vara på skolan? Det är nått mysko med det här.
- Jag är inte intresserad, o jag vill inte ha med dig o göra då blir jag väll relegerad. Stick härifrån innan mina ben i armen växer ut o jag kan strypa dig. Sa Harry argt, det här är en sida jag inte hört från honom innan.
- Jag är van vid dödshot jag får såna flera gånger om dan hemma. Sa Dobby ledsamt o snöt sig i nått.
- Dobby vad var de du vill? Harry lät nu mer ledsen än arg, patetiskt.
- Du måste återvända hem, jag trodde min dunkare skulle räcka. Sa Dobby uppriktigt, det var alltså han som låg bakom att Draco hade tappat minnet, hade jag inte velat veta vad samtalet leder hade jag dödat honom.
- Din dunkare, det var alltså du som ville döda mig! Sa Harry åter argt
- Inte döda, bara skada, så han skulle skickas hem, bort härifrån. Förklarade Dobby som ingenting
- O varför vill du få min hemskickad? Frågade Harry argt
- Om du bara visste. Om han bara visste vad han betyder för oss husalfer. Dobby kommer ihåg hur det var när Du-vet-vem stod på höjden av sin makt, vi husalfer behandlades som ohyra, Dobby gör det fortfarande. Men för de flesta av oss har livet blivit bättre sen du besegrade honom. Du blev hoppet för alla som hade trott att han aldrig skulle besegras… men nu kommer det ske hemska saker på Hogwarts, de har redan börjat, därför kan du inte stanna kvar nu när historien upprepar sig själv, nu när hemligheternas kammare har öppnats… plötsligt tystnade alfen o för att sedan börja slå sig själv. Hur kan den här alfen veta så mycket, vem är hans herre o hur mycket vet han?
- Hemligheternas kammare finns alltså? Och den har öppnats tidigare, berätta vem som då öppnade den! Berätta Dobby. Harry ville veta mer o även jag men alfen svarade inte.
- Men jag är inte mugglarfödd så då är jag inte i fara, eller? Harry lät frågande
- Fråga mig inte mer, snälla. Jag har redan sagt för mycket. Men onda saker kommer hända så res hem medans du kan. Du får inte vara kvar när de händer det är för farligt. Kved Dobby
- Dobby berätta för mig vem det är som har öppnat kammaren? Vem öppnade den sist? Harry krävde svar av alfen som jag visste han inte skulle få.
- Jag kan inte, jag kan inte. res hem Harry! skrek alfen, det är ett under att Draco fortfarande sover.
- Jag tänker inte resa hem, en av mina kompisar är mugglarfödd o jag tänker inte överge henne! sa Harry bestämt, o vad hade han tänkt göra? han trodde inte ens att kammaren existerade för 20 minuter sedan.
- Harry Potter är så tapper o osjälvisk, men han måste resa o rädda sig själv… Dobby stannade mitt i meningen, utanför hörs steg, det är på väg folk hit.
- Dobby måste gå. Sen hördes ett knäpp o alfen var borta, jag kollar bort mot dörren. Stegen stannar utanför o dörren öppnades, in kommer Dumbledore i pyjamas bärande på något som ser ut som en staty, McGonagall bär i andra ändan. Vem bär runt på en staty mitt i natten? Men när de kommer närmare ser jag att det är Colin, han är förstelnad. De lägger honom på en säng.
- Hämta Pomefrey. säger Dumbledore till vår elevhemsföreståndare, under de orden vaknar Draco jag kollar på honom o han ser orolig ut, jag tar hans hand o han bli lugnare. Sen visar jag honom att han ska vara tyst. McGonagall var snart tillbaka med Pomfrey
- Vad har hänt? Frågade hon medans hon böjde sig över honom för att undersöka honom.
- Ett nytt överfall är jag rädd, Minerva hittade honom. Sa Dumbledore o McGonagall fortsatte
- Det låg en klase druvor bredvid honom, jag tror han var på väg för att hälsa på Potter. Draco kollade förvirrat på mig men jag skakade på huvudet o han förblev tyst. Lärarna kollade på första årseleven
- Förstelnad! Sa Pomfrey som en fråga o samtidigt bekräftade det
- Ja o tack o lov var Albus på väg ner efter en kopp choklad o kunde hjälpa mig. Sa Minerva de kollade på eleven o rektorn böjde sig efter kameran o lossade den ur pojkens grepp
- Tror du han fick en bild? Frågade Pomfrey, hon fick inget svar av honom. Han vände på kameran o öppnade den, ur kom ett ångmoln som luktade smält plast.
- Jösses. Var allt läkaren fick fram.
- Smält. Konstaterade McGonagall
- Ja. Svarade rektorn
- Vad betyder det här, Albus? Frågade professorn förvirrat
- Det kan bara betyda en sak! Hemligheternas kammare faktiskt har öppnats igen. Svarade han nerstämt, Pomfrey hoppade förvånat till o slog handen för munnen, medans McGonagall bara stirrade skockat på rektorn.
- Är du säker Albus? Frågade McGonagall rektorn måste ha nickat för hon ställde inte om frågan
- Tror du de kan vara miss Riddle? frågade Pomfrey
- Jag tror…

- Ja om han tror jag är skyldig berättar jag inte nu. o jag säger inte heller hur de gick med Draco, ni får vänta o se. Nu ska jag sätt skräck i folk på Londons gator

*Kash*

jag var rädd att du hade dödat Draco först

jag gillar hur Lucius är mot Cara. och hur han växlar hur han är mot andra ex Pomefrey xD

nejdå jag dödade inte Draco
ja jag med, som sagt så vill ja visa en annan sida av honom. jag är så trött på bilden som finns där han är jätte elak och slår sin familj jag säger inte att jag gör Lucius till en ängel men han bryr sig om sin familj!!

ni får bara ett kapitel nu men det är ganska långt och det är ett av mina favo kaitel detta och nästa

Kapitel 15: Rosor och död

- AAAA. Skriker en kvinna och andas tungt
- Sluta skrika! Jag hör inte vad jag tänker. Och bloda inte ner mattan!
- För… förlåt. Stammar kvinnan fram.
- De var bättre, torka upp blodet nu så ska jag kanske vara snäll.

* Man hör hur kvinnan börjar torka *

- Och stör mig inte nu, för jag tänkte fortsätta berättelsen. Tryck på knappen.

Dumbledore gjorde en paus innan han sa
- Nej jag tror inte hon är skyldig, men jag ska prata med henne för att vara på den säkra sidan.
- Men tänk på allt hennes pappa har gjort, då kan hon väll göra allt det här? sa Pomfrey med en bestämd röst. Jag kollade undrande på henne.
- Det betyder inte att hon behöver bli som han. Tänk efter, förra året räddade hon faktiskt sina kompisar från Voldemort. Sa Dumbledore, lärarna hade ryst till när de hört pappas namn. För guds skull det är ju bara ett namn!
- Dessutom måste personen vara släkt med Salazar och de är hon inte. sa Dumbledore. De andra lärarna nickade, innan de lämnade rummet. Draco kollade på mig med oroad blick och sa sen.
- Varför tror de alltid att det är du?
- Du minns, du minns! Jag struntade i att Harry hörde att vi var vakna utan nästan skrek ut orden så glad var jag.
- Va? Vad pratar du om? Draco var förvirrad och jag kunde inte låta bli o skratta lite åt honom.
- Du ramlade av kvasten och tappade minnet, så igår försökte jag hjälpa dig och få tillbaka det, men jag lyckades inte, men du minns nu. Sa jag glatt och gav honom en kram.
- Ok… Men jag är glad att du är glad. sa han och log mot mig och besvarade kramen, jag hörde hur de rörde sig inne på Pomfreys kontor, jag kollade på Draco o sa sen
- Vi borde nog sova innan hon kommer ut och undrar vad som står på. Han nickade och vi la oss ner och somnade.

Jag vaknade av att nån puttade på mig. Vart är jag? Just det, i sjukhusflygeln. Jag vände mig om och mötte Dracos ögon.
- Dags och vakna sömtuta. sa han och log mot mig, jag kollade trött på honom och nickade, sen satte jag mig upp. Jag kollade bort mot Harrys säng men den var tom sedan vände jag blicken mot Collins men förhängena var fördragna.
- Draco vad är klockan? Jag kollade sömnigt på honom och han svarade
- Middag tror jag, den är mycket i alla fall. Pomfrey har sagt att jag får gå för flera timmar sen, men jag ville inte väcka dig då. Sa han och log vänligt mot mig.
- Varför inte? jag mötte undrande hans blick.
- Du har sovit oroligt sen de kom in med Collin. Draco synade mig. Jag tänkte tillbaka och försökte komma ihåg vad jag hade drömt, men de gick inte. jag kände att allt började snurra, men jag måste här ifrån.
- Ok. Var allt jag kunde svara honom frånvarande. Jag reste mig ur sängen och började gå mot dörren Draco gick vid min sida, plötsligt stannade han och tog mina händer och log mot mig
- Cara, du behöver inte oroa dig för hemligheternas kammare! Jag kan lova dig att du inte kommer råka ut för det som finns där nere. Sa han jag kollade på honom med en blick som frågade hur han visste, men han bara log.
- Tack. Jag log mot honom, men innerst inne undrade jag om han inte kan vara Slytherins arvtagare eftersom han kan lova mig att jag inte kommer råka illa ut. Nej vi tänker inte mer på det de gör mig bara förvirrad! Draco kollade undrande på mig men jag undvek hans blick. plötsligt krockade jag med någon, Blaise. Jag kollade på honom där han satt mitt i mot mig på golvet lika förvånad som jag. Vi kollade på varandra och började skratta innan Hermione som hade varit med Blaise hjälpte honom upp, och sen hjälpte hon mig upp.
- Har du fått tillbaka minnet Draco? Undrade Blaise
- Japp o jag mår toppen. Sa Draco och log, lika så gjorde de andra två. vi gjorde sällskap till matsalen, när vi kom fram stod en hel grupp elever samlade framför anslagstavlan o vi kollade undrade på varandra.
- Vad är det som är så intressant? Undrade Blaise men vi visste inte och ryckte bara på axlarna som svar. Jag gick fram mot tavlan och eleverna flyttade lite på sig, de minsta eleverna så nästan rädda ut när jag kom, jag bara suckade. När jag kom fram såg jag direkt vilken lapp alla var så intresserade av. Jag vände mig om o gick tillbaka till mina kompisar.
- De verkar som om det har startats en duellklubb. Sa jag förvånat.
- Det borde vara nyttigt o gå på, jag tycker vi ska gå. Sa Mioni och de andra nickade, vi kollade på gruppen med elever som såg hoppfulla ut, de kommer inte lära sig något svårt, det tar år att bli en bra duellerare. När vi kom in vändes de flesta ögon mot oss jag ryckte på axlarna och gick o satte mig. Jag vet inte ens varför jag gick ner för jag var inte hungrig inte de minsta, bara oroad. Tänk om Draco är Slytherins arvtagare? Vad gör jag då? Om pappa ända var här och kunde hjälpa mig. Jag tog en skål potatissoppa men satt mest o petade i den, när killarna kom in och diskuterade något. De slog sig ner hos oss o Mioni var nyfiken på vad de diskuterade, jag antog att Harry hade berättat vad Dobby sagt i natt så jag lyssnade inte, utan kollade upp mot taket där det var stora svart moln, jag log men avbröts när McGonagall kom fram till mig
- Miss Riddel. Hörde jag henne säga, jag ryckte till eftersom jag inte var beredd på att nån skulle prata med mig. Jag mötte hennes blick bakom glasögonen.
- Ska ni stanna över jul? Hon kollade undrande på mig.
- Ja vart skulle jag annars ta vägen? Suckade jag men hon hörde inte utan var redan på väg bort.
- Cara. Kom det från Mioni, jag vände blicken mot henne och väntade på att hon skulle fortsätta, hon försäkrade sig om att ingen hörde innan hon viskade.
- Vi behöver några sista ingredienser till elixiret. Hon mötte min blick hemlighetslystet
- Inte här vi tar de sen. Ok? Svarade jag och hon nickade. Vi åt snabbt upp maten sen gick vi ur salen och upp för de tomma korridorerna. Vi stannade på fjärde våningen vi kollade så att ingen var i närheten, men korridoren var helt öde. Hermione såg nästan nervös ut och jag tittade undrande på henne, hon samlade sig och sa sen
- Vi behöver några sista ingredienser till elixiret, ända problemet är att de är bara i Snapes förråd som vi kan få tag på dem. Hon kollade på mig, jag nickade och lät henne fortsätta.
- Så vi undrar om du skulle kunna hjälpa oss fixa dem? Hon såg hoppfullt på mig.
- På ett villkor. Att jag får ett glas av elixiret. Svarade jag hon såg undrande på mig
- Men de är klart du får vi har redan räknat med dig. Sa hon förvirrat
- Ok, men jag vill inte att killarna får reda på nått. Sa jag bestämt Mioni såg om nu möjligt ännu mer förvirrad ut.
- Jag har mina skäll och du ska få veta dem när jag använt min dos, men jag vill inte påverka dig innan ok? Sa jag och log mot henne, hon nickade. Vi gick upp för alla trappor till tornet. Damen i tavlan sov och var inte alls glad att vi väckte henne, vi klev in genom det opraktiska runda hålet och slog oss ner i varsin fåtölj framför brasan. Jag bara satt där och kollade in i elden, fingrade på medaljongen.
- Cara? Kom det från Mioni, jag ryckte till, hon kollade frågande på mig.
- Vad du verkar nervös? Jag såg frågande på henne innan jag svarade
- Verkar jag? Ja jag är väll lite orolig över monstret i kammaren av nån anledning. Min vän mötte min blick hon såg undrande ut.
- Varför är du orolig? Du är ju inte mugglar född och sen är du ju en utmärkt häxa. Sa hon och log mot mig, jag log lätt tillbaka. ja varför är jag så orolig för det där monstret? Kanske för att jag inte vet vad de är och inte vet hur jag ska skydda mig mot de. Hermione märkte att jag hade tankarna på annat håll så hon sa i stället
- Vad vill du ha i present i morgon? Jag kollade på henne, fyller jag redan år? Har tiden verkligen gått så fort?
- Jag visste inte ens att det var den 28 i mon. Så jag vet inte. svarade jag o Mioni skrattade till lite.
- Hur kan man glömma sin egen födelsedag? Jag ryckte på axlarna
- Kanske för att den inte firades fören jag blev 6. Svarade jag, hon kollade olyckligt på mig men jag log tillbaka mot henne, någonstans hörde jag hur klockan slog sju. Hermione reste på sig och jag följde efter ner till matsalen där duell mötets skulle hållas.
- Cara varför går vi egentligen? Undrade Mioni när vi knödde oss längst fram till en scen, borden var helt borta, taket var becksvart och de ända ljuset i rummet var stearinljus.
- Jag vet inte, för att se vad som händer antar jag. I samma stund klev vår berömda lärare in på scenen.
- Onej varför antog vi inte att de var han som skulle hålla i det här. viskade jag till Mioni.
- Vad tänker rektorn med? Granger väntade på ett svar men jag kunde bara rycka på axlarna för jag hade inte en aning. Lockman klev ut till mitten på scenen i sin rosa klädnad och tjejerna suckade, jag kollade på Mioni som såg ut att bli illa mående jag log mot henne förstående.
- Kom närmare allihop. Så jag kan alla höra mig kan alla se mig? Utmärkt Dumbledore har gett mig tillåtelse att starta denna duellklubb så att ni ska kunna försvara er om det så behövs, precis som jag har fått göra så många gånger. Vill ni veta allt får ni läsa mina böcker. Sa han o log mot alla och tjejerna verkade överförtjusta.
- Men i en duell måste man ju vara två och Professor Snape har lovat att vara min assistent han säger att han känner till en liten smula av trollkarls dueller och har varit vänlig nog att ställa upp. Sa han o log storartat mot Snape när han kom ut, Severus såg mest elak ut, och jag kunde inte annat än att bli glad.
- Varför är du så glad? undrade Mioni när han kollade på mig.
- Lockman kommer inte ha en chans. Svarade jag hon såg frågande ut på mig
- Men tror du på att Snape är en amatör när de gäller dueller, han jobbade för min pappa. Sa jag glatt o Hermione fattade vad jag menade och nu log även hon glatt.
- Det här är faktiskt första gången jag hejar på Snape. Kom det från Ron som hade med Harrys hjälp lyckats komma fram till oss.
- Men det är ingen fara jag lovar att ni kommer ha er lärare kvar när jag är klar med honom. Gyllenroy log mot eleverna som suckade både av glädje och ogillande. Lärarna ställde upp sig i de rätta positionerna, Lockman log stor artat, Snape såg mordisk ut. Men den andre verkade inte uppfatta detta utan bugade sig, Snape nickade bara kort.
- Ser han inte ilskan i Snapes ögon? Undrade Ron i vi bad honom vara tyst.
- Som ni ser har vi trollstavarna i korrekta positioner och när jag räknar till tre uttalar vi den första trollformeln självklart har vi ingen avsikt att uttala nån dödligförbannelse. Sa Lockman men om man kollade på Snape så såg de inte så ut, det var nästan så jag önskade att Snape dödade honom men då hade han hamnat i fängelse och de vill jag inte.
- Ett… Två… Tre. Sa Lockman och var inte alls beredd när Snape sa
- Expelliarmus. Lockman flög in i väggen och sjönk ihop, han låg där med sprattlande ben, de flesta killar började skratta lika så gjorde jag och Hermione medans de flesta andra tjejer slog händerna för ögonen. Snape log åt de hela, jag förstod honom. Efter en stund reste sig tyvärr vår andra lärare, han stapplade fram till mitten av scenen där Snape stod med ett leende.
- Bra mycket bra, detta var en avväpnings formel och som ni ser så har jag tappat min trollstav. Men jag måste säga att det var lite väl uppenbart vad ni skulle göra jag hade lätt kunnat stoppa dig om jag velat. Men vad säger du ska vi låta dem försöka, hjälper du mig att dela in dem i grupper. Sa den omskakade läraren glatt, Severus skakade på huvudet o suckade innan han begav sig ner till eleverna o började dela in dem, han kom snart fram till oss.
- Nu ska vi se. Jag tycker det är dags att splittra på er. Han log och jag kunde inte låta bli att le tillbaka, jag undrar vad han har i tankarna.
- Weasley du får ställa upp mot Finnigan och du Potter får ställa upp mot Malfoy. Och Granger vad sägs om att pröva lyckan mot Millicent Bulstrode? Draco kom leende gående mot oss med en tjej efter sig hon såg ut som om hon en hamster och jag kunde inte låta bli att skratta. Hon kollade ogillande på mig men jag bara kollade tillbaka o hon sa inget mer. Jag bara kollade på alla elever, jag hade ingen lust att ställa upp i nån duell, jag skulle nästan kunna vinna över vem som helst av dem och de är inte kul. Jag satte mig på scen kanten och såg ut över havet av elever som stod två och två.
- Ställ upp er i försvars positioner och när vi börjar vill jag att avväpnar den andra ok? Ett… två… tre. Över hela rummet hördes förtrollningar och ljussken kom ut från varje stav.
- Är allt som det ska? Jag vände mig om och mötte Severus vänliga ögon.
- Allt är som det ska, jag har bara ingen lust att ställa upp i en duell som jag nästan med säkerhet skulle vinna. Sa jag o log, han nickade förstående innan han gick vidare. Jag kollade bort mot mina vänner och såg att allt var kaos, Draco o Harry skrattade och dansade Mioni och Slytherin tjejen slogs med bara händerna. Jag bara kollade förvånat på hela scenen tack och lov styrde Snape upp allt.
- Vi kanske ska lära er hur man avvärja sin fiende? Sa Lockman o log där han stod i kaoset
- De kan väll inte bli värre? Viskade Ron till oss, vi skakade på huvudena.
- Då behöver vi ett friviligt par- Riddel och Weasley vad säger ni? Lockman log strålande mot oss o Ron var på väg när Snape sa
- Dum ide, med den där staven kan vad som helst hända och vi vill ju inte att miss Riddel ska hamna i sjukhusflygeln. Jag log svagt mot Severus som log med ögonen.
- Men vad sägs om Potter och Malfoy? Lockman kollade på paret som Severus föreslagit.
- Strålande ide, kom upp hit killar. Båda mina vänner gick upp på scenen och kollade föraktfullt på varandra, Lockman försökte visa nån avancerad rörelse för Harry men tappade staven och Severus log innan han viskade något till Draco, jag undrade vad han planerade. Men innan jag han fundera sa Draco
- Serpensortia. Jag kollade förvånat på ormen som kom ut ur staven en svart söt liten orm. Jag såg skräcken i ögonen på den och skräcken i Harrys ögon både Draco och Severus log
- Jag tar bort den. Sa Lockman, men i stället för att trolla bort den så fick han den att flyga upp i luften och sen landa hårt på scenen jag kollade medlidande på den. Arg och rädd slingrade den sig mot Justin och öppnade tänderna som om den var beredd på att hugga. Harry tog ett steg fram och sa sen
- Låt honom vara. Jag kollade förvånat på honom, det var inte engelska utan parselspråk. Ormen verkade lika förvånad som jag men la sig platt ner på scenen. Snape gick fram till den och dödade den, de stack till i mig, ormar är en av de djur som ligger mig varmt om hjärtat, alla kollade förvånat på Harry och Justin snäste skrämt åt honom och försvann. Ron drog ner Harry från scenen mot utgången jag och Mioni sprang efter. Vi gick in i ett tomt klassrum och stängde dörren. Vi kollade allihop förvirrat på Harry. Tystnaden varade inte länge innan Ron flög i taket
- Harry du är en ormviskare! Varför har du inte sagt något?
- Jag är en vadå? Frågade Harry och kollade konstigt på oss, han vet inte ens om vad han är för nått? Lärde hans föräldrar aldrig honom något?
- Du kan tala med ormar. Förklarade Hermione och Harry såg fortfarande undrande ut
- Ja jo jag vet, jag råkade bussa en boaorm på min kusin i somras, men det var inte meningen. Och det här är bara andra gången. Förklarade Harry för oss. Han kan prata med ormar men gör det inte? Jag kollade undrande på honom.
- Du bussade en orm på din kusin? Sa Mioni förvånat.
- Än sen då jag är säkert på att många kan det. sa Harry
- Men de kan de inte det är en väldigt ovanlig förmåga. Sa Ron oroat.
- Det här är illa Harry. Sa Hermione
- Vad är det som är illa? Ormen hade dödat Justin om jag inte sagt till den och låta bli. Så min mörkhåriga vän men han verkade bli mer och mer oroad allt eftersom de andra två pratade.
- Så var det du sa till den. Sa Ron förvirrat.
- Ni var ju där, ni hörde vad jag sa. Förklarade han som om ingenting
- Harry vi hörde bara hur du väste till ormen. Du kunde lika väl ha eggat upp den. Sa Mioni
- Förstod ni inte vad jag sa. Sa han förvånat och de andra skakade på huvudet.
- Men det gjorde jag inte. sa han bestämt
- Jag vet inte vad vi ska säga kompis, vi hörde bara hur du pratade med ormen och det lät inte så snällt, det är inte konstigt att Justin blev rädd. Sa Ron
- Menar ni att jag talar ett annat språk? Men hur kan man tala ett annat språk utan att veta om det? undrade Harry förvånat.
- Harry hur länge har du kunnat prata parselspråk? De andras blickar vändes mot mig som om de hade glömt bort mig, de har en vana att göra det i såna här sammanhäng.
- Jag kunde inte göra det när jag var mindre i alla fall, första gången var nu i somras. Sa han, jag kollade på honom och nickade de andra väntade på att jag skulle fortsätta men jag för blev tyst. Hur kan man lära sig parselspråk utan att veta om det? han måste ha gjort något som fått han att lära sig det. Jag undrar om det kan ha något att göra med den natten pappa attackerade honom? Kan det föras över på det sättet? De andra kollade på Harry som om han hade dött.
- Vad är det som är så farligt? Jag hindrade ormen från att döda Justin spelar de nån roll hur? Sa Harry argt
- Inte i vanliga fall nej men nu ja. Harry det spelar roll eftersom att tala med ormar var Salazars specialitet det är därför de har en orm på vapenskölden. Sa Hermione
- Så nu kommer alla tro att du är hans arvinge. Sa Ron oroat. Jag såg paniken i Harry ögon
- Jag kan inte vara han arvinge.
- Vad vet vi han levde för hundra år sedan. Sa Mioni och kollade olyckligt på Harry som kollade argt tillbaka.
- Bra det känns att ha vänner som tror på en. Sa han argt och stormade ut ur klassrummet, Ron sprang efter och Mioni var på väg men stannade i dörren
- Kommer du? Jag kollade upp och mötte hennes bruna ögon och nickade vi gick upp de två våningar som var kvar gav damen lösenordet och gick in. Det rödklädda rummet var tomt jag sa god natt till min bästis och gick in på rummet och kröp ner i sängen, ögonlocken blev tunga och jag somnade.

Jag vaknade av att de knackade på dörren, jag slog upp ögonen och drog staven, kollade på klockan 6. Suckade och gick fram till ekdörren. Jag drog ner handtaget och mötte en husalf. Jag kollade argt på den och den ryggade tillbaka.
- Jag skulle ge den här i födelsedags present till frun. Sa den och räckte fram en kopp varmchoklad. Jag nickade, tog den och smällde igen dörren. På koppen satt ett kort

Grattis

jag vet ju att du gillar choklad, jag hoppas du får en full dag med överraskningar

En vän

Jag kollade på kortet säg inte att mina vänner tänker spela mig en massa spratt idag. Jaja lika bra att dricka upp den, allt känns mycket bättre när man druckit choklad, jag satte mig framför brasan med koppen i handen och drack långsamt upp den. Jag kollade på medaljongen, den har tillhört släkten i generationer var de inte så pappa hade sagt? Det är Slytherins medaljong och om den har tillhört släkten i generationer så måste det betyda att pappa och Salazar är släkt, och om de är släkt i så fall kunde pappa ha öppnat kammaren när han gick på skolan om han visste hur man gjorde vill säga, men jag tvivlar inte på att han vet. Men pappa har inga levande släktingar, det är i alla fall vad han har sagt, men om det stämmer så borde det inte finnas någon som kan öppna kammaren, hur han den då vara öppen nu? det är nått som inte stämmer här. Jag kollade på halsbandet hur går allt det här ihop? Jag drack upp de sista i koppen och gick sen fram till garderoben drog på mig skolkläderna och gick ner till uppehållsrummet eftersom klockan nu blivit halv 8. När jag kom ner stod Mioni som vanligt och väntade på mig
- Grattis. Sa hon och gav mig en stor kram och jag besvarade kramade och log.
- Tack. Svarade jag och vi började vår vandring till stora salen. När vi kom in satte vi oss hos killarna och tvillingarna även Ginny gjorde oss sällskap.
- Grattis Cara. Sa de i kör och log, jag kollade på allihop och log tillbaka, jag tog en macka och började tugga på den. Och så var man 12 då, vad är vitsen med att fylla år? Det märks ju ändå ingen skillnad.
- Här öppna dem. Sa Harry jag kollade på dem när de gav mig ett paket, jag tog det första som var från Harry och Ron. Det lilla blåa paketet med silvriga snören var inte särskilt stort, jag öppnade de försiktigt, inuti låg ett timglas med ormar runt. Jag kollade förvånat på dem de log mot mig
- Sanden rinner fortare desto gladare du är. Förklarade Ron
- Tack så mycket. jag kollade fascinerat på timglaset, sanden rann i normal takt vilket måste betyda att jag inte är ledsen och inte jätte glad häller. Jag kollade upp och mötte Hermiones blick, hon log medans hon gav mig ett paket med lila papper, det syntes att det var en bok. Jag öppnade det långsamt och såg en bok med silvrig ram, jag såg undrande på henne.
- Det är en bok i ett par, jag har den andra så om du vill säga något till mig så skriver du bara i boken. Sa hon och log, jag log tillbaka. jag kollade upp när jag hörde Lilys skrik och en uggla som försökte flyga ikapp med henne, jag skrattade åt scenen, Lily landade stolt först på bordet framför mig, jag tog loss paketet och sen tog jag loss de båda paketen från ugglan och båda fåglarna flög lätt iväg. Gryffindor eleverna kollade nu nyfiket på mig och undrade vad jag skulle få. Jag kollade på Snapes paket, det var helt svart. Jag öppnade det försiktigt, inuti låg en svart liten låda, jag öppnade försiktigt locket och fann ett par ormörhängen, Ginny och Hermione drog förtrollat efter andan över hur fina det var och även jag log glatt, sanden i timglaset började rinna fortare.
- Från vem? Undrade Ginny och såg fascinerat på örhängena.
- Från min gudfar. Svarade jag glatt.
- Han har i alla fall bra smak. Sa hon och log, jag nickade och satte på mig dem, jag visste inte hur jag skulle kunna tack Severus. Jag kollade upp mot lärarbordet och log mot honom han sa med en frågande blick om jag gillade dem och jag nickade. Sen återvände jag till de andra två paketen framför mig. Jag kollade på det, gula paketet innan jag öppnade det och såg att Blaise hade gett mig en glaskula med mig, Hermione, Draco och sig själv inuti tillsammans kollande och leende på mig, jag log åt hela scenen som ändrades och vi gjorde olika saker hela tiden. Innan jag hann öppna det sista paketet poppade de upp ett rött paket på bordet, jag kollade förvånat på det. Försiktigt öppnade jag det och såg ett silver halsband med en grön smaragd i. jag kollade häpet på det, i paket låg en lapp

Det var din mammas, jag hoppas du kommer gilla det.

Din morfar

Min mammas, jag kollade på det och satte försiktigt på mig det, jag kände att en tår rann ner för kinden men det var inte en ledsen tår utan en glad. jag torkade bort den och vände min blick mot det sista paket som var silvrigt med svarta band, jag öppnade det och fann en röd ros med silvriga droppar på precis som dagg. Jag kollade förvånat på den och såg då kortet

Jag hoppas att jag alltid får vara din vän och hjälpa dig så som du har hjälpt mig, att vi för alltid är vänner och står vid varandras sida. Att vad som än händer så hjälper vi varandra, att vi delar på allt och att vår vänskap alltid kommer bestå

Draco

Jag kollade på rosen, och log. Jag lovar att jag alltid ska din vara vän Draco. Sa jag för mig själv.
- Det är en sådan ros som alltid blommar så länge vänskapen mellan två personer består. Sa Fred förvånad över att jag hade fått den i present.
- De är jätte dyra, vem gav dig den? Undrade Ron och försökte läsa lappen men jag gömde den, jag kan tala om vem som gav mig den, men de behöver inte läsa lappen.
- Draco. Sa viskade jag, de kollade förvånat på mig
- Gav Draco dig den? Sa Ginny förvånat, och jag nickade som svar, den andra kollade undrande bort mot Slytherin bordet där den blonde satt med sina kompisar, de andra eleverna vid mitt borde försökte lista ut vem de kollade på men det gick inte, plötsligt ställde George upp ett paket på bordet framför mig och log, jag log mot dem o drog försiktigt i banden för att se vad som var inuti, men jag han aldrig kolla innan locket flög av och ut ur paketet kom det en massa raketer som flög upp mot taket och exploderade i en massa färger, jag skrattade av glädje mot dem.
- Vi hoppas att du gillar det. sa Fred och George i kör och log jag nickade och skrattade åt hur fint det vad, när raketerna lagt sig så ställde sig tvillingarna upp jag kollade skeptiskt på dem.
- Nu måste vi sjunga för Cara. Sa De glatt och jag kollade argt på dem, men de struntade i det och fick med sig de andra Gryffindor eleverna upp. Och alla stämde in i Happy birthday. Jag kollade på dem och log, det var snällt av dem och när de sjungit klart grattade folk mig och jag log mot dem, innan jag reste mig för att gå till den första lektionen trolldryckskonst. Jag trollade upp presenterna till rummet och gick sen arm i arm ner med Hermione till fängelsehålorna där Slytherin eleverna väntade i mörkret, vi gick fram till killarna och jag gav dem varsin kram.
- Tack så mycket, det var helt underbara presenter. Sa jag och log.
- Vi hoppades att du skulle gilla dem. Sa Blaise och log glatt mot mig. Dörren flög upp och vi gick in i det mörka klassrummet, det luktade svagt av tallbarr och en kittel puttrar framme vid katedern, jag satte mig längst bak med Draco, Mioni satte sig längst fram nära dörren till Severus förråd till sammans med Harry, vi hade bestämt att det var bäst att utföra uppdraget idag. Snape klev fram från mörkret och började ropa upp klassen, när han var klar sa han
- Idag ska vi försöka göra en dryck som heter, kakoriki den gör att man kan lura personen som dricker drycken att man är nån annan men bara personen som dricker den. Klassen började genast hämta ingredienserna när han var klar, jag och Draco ställde upp sakerna på bordet och började genast följa receptet.
- Jag lovar att jag alltid ska vara din vän, vad som en händer. Sa jag till Draco och mötte hans blick som glimmade till av glädje i mörkret.
- Tack. Jag lovar dig det samma. Sa han och log mot mig och skar upp lite tallbarr. Jag kollade på grytan och kände plötsligt en konstig känsla, något slöts om min hals, jag tog ett djupt andetag men luften ville inte komma ner i lungorna, jag tog ett till men luften ville ändå inte komma ner. Jag började gripas av panik, halsen snördes åt och marken kommer närmare, jag märker knappt att knäna slår i det kalla golvet. Långt borta hör jag Dracos röst
- Professor Snape det är något fel med Cara. Hans röst lät panikartad. Jag försökte pressa ner luften i lungorna men det är omöjligt, rummet börjar snurra, ögonen känns tunga och allt blir svart.

10

20

30

40

50

60

70

80

90

Ögonen öppnades panikartat och det lilla ljuset i rummet tvingar mig att stänga dem, luften pressas ansträngt ner i lungorna, jag tar ett andetag till bara för att vara säker på att luften kan komma ner i lungnorna, rummet är dödstyst förutom de spända andetagen, jag känner något mjukt mot kinden, en tår av rädsla rinner ner för kinden och snart följs det av andra kristal droppar, jag får inte fram ett ljud. Jag känner att nån drar upp mig i famnen och stryker mig över håret, kroppen börjar skaka av skocken och tårarna rinner okontrollerat ner för kinderna.
- Såja, det är ingen fara längre. Kommer det från personen vars knä jag ligger i. långsamt börjar skakningarna avta, tårarna tar slut och andetagen blir lugnare, ögonen öppnas långsamt och konturerna av personerna i rummet börjar bli synliga. Sakta, sakta börjar ansiktena bli tydliga. Jag ser Hermiones oroligt kramandes Blaise och Draco. Jag ser ansiktet på mannen vars knä jag ligger i, Severus. Jag ser att jag är i mitt egna rum, jag antar att Severus inte ville att de andra skulle få se allt. Jag känner att Severus fortfarande stryker mig över håret lugnande, jag vet inte hur länge jag bara ligger där, det känns som timmar, dagar, år. Jag känner att allt börjar lugna ner sig och jag börjar återgå till mitt lugna jag. Mina tre vänner kommer fram till sägnen och sätter sig försiktigt ner och kollar oroligt på mig, jag försöker le mot dem men det går inte så bra. Efter vad som känns som en evighet får jag rösten att bära.
- Severus vad hände? Jag mötte mannens oroliga blick han kollade medlidande på mig och ville undvika att svara. Efter en stund tog han ett djupt andetag och sa sedan
- Du dog. Jag kollade förvirrat på honom, vad menar han?
- Du ramlade ihop på golvet, du andades inte. Snape skickade ut de andra och tvingade i dig en besoar, först trodde vi att vi hade förlorat dig. Du var borta över en minut… Snape flyttade dig hit i fall någon skulle komma in, och var precis på väg att berätta för Dumbledore att du hade avlidit när du tog ett andetag. Vi trodde att vi skulle skrika av glädje. Förklarade Blaise och kollade medlidande på mig. Hade jag dött? Vad hade hänt?
- Hur länge sen var det jag… jag avslutade inte meningen men det fattade vad jag menade.
- Halvtimme sedan, du har legat har och skakat o gråtits sen dess. Sa Mioni och jag kände mig så svag men mina vänner kollade bara medlidande på mig. Severus klappade mig över håret och log.
- Cara du blev förgiftade… vet du vad som kan ha hänt? Kom det från Severus jag kollade förvånat på honom men sen så mindes jag chokladen som fortfarande stod på bordet med lappen runt sig, jag pekade på den och Draco hämtade den.
- Vill du ha choklad? Undrande han och jag skakade förskräckt på huvudet, det var då de förstod att chokladen antagligen hade något med allt och göra, de läste lappen och Snape kollade undrande på mig, eftersom han vet att jag har lärt mig att vara försiktig med vad jag stoppar i mig.
- Det stod från en vän och bara mina närmaste vänner vet att jag gillar choklad, dessutom var jag säker på att det var tvillingarna när de skickade upp raketerna, men jag tvivlar på att det är dem. Sa jag förskrämt, de log medlidande på mig.
- Det är över nu Cara, allt kommer bli bra. Sa Draco och log mot mig vilket fick mig att slappna av lite.
- Vet du vem som kan ha skickat dig den? Undrade Snape och kollade på mig med sina svarta sorgsna ögon, jag skakade på huvudet, det kan ha varit vem som helst. Jag kände att jag blev panikslagen, jag vet inte vem jag kan lita på, kan jag ens lita på mina vänner? Severus verkade ha förstått vad jag tänkte och sa
- Ja det kan du, och jag ska hitta den som förgiftade dig och det kommer bli synd om den personen. Det är inte ofta Severus är arg men nu var han det, jag kände hur han kokade även om han såg lugn ut på ytan. Jag kollade på honom innan jag slöt ögonen och somnade.

När jag vaknade var de mörkt ute, det ända ljusskenet kom från brasan jag låg fortfarande i min säng, jag kände att nån satt bredvid mig, jag kollade upp och mötte Dracos ögon, jag log mot honom och reste mig försiktigt upp. Jag satt på sängkanten och kollade ner på golvet, väntade på att det skulle sluta snurra, jag försökte ställa mig upp men det snurrade fortfarande, Draco var framme vid min sida och hjälpte mig till fåtöljen innan vi båda slog oss ner i den med en filt runt oss, jag lutade trött mitt huvud mot hans axel och han la armen om mig beskyddande, han är verkligen den bästa vän man kan ha. Draco är min bästa vän och jag hoppas att det så förblir, jag kollade in i elden och bara andades så glad över att luften kom ner i lungnorna. Jag mötte Dracos blick han log lugnande mot mig.
- Draco skulle du sakna mig om jag dog? Jag kollade ner i golvet när jag ställde frågan så jag vet inte hur han reagerade, men han vände mitt huvud mot sitt.
- Det är väll klart jag skulle Cara. Vet du hur tomt det skulle bli utan dig. Du är min allra bästa vän. Du är den ända som jag kan prata om allt med den ända som förstår mig på riktigt och den ända som av nån anledning alltid kan få mig glad och lugn. Om du skulle försvinna vet jag inte vad jag skulle göra. svarade han och såg undrande på mig.
- Jag ville bara veta. Jag ville veta om nån skulle sakna mig om jag försvann. Sa jag dystert och mötte hans ledsna blick.
- Det är klart vi skulle, det är inte bara jag, Hermione och Blaise skulle sakna dig med och självklart Snape. Vi var så ledsna idag när vi trodde att vi förlorat dig. Sa han ledsamt och kramade om mig, jag kände att tårarna kom.
- Draco jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vem jag kan lita på. Sa jag ledsamt medans tårarna rullade ner för kinderna. Han kramade om mig och sa sen
- Du vet att jag alltid finns här och det gör även Snape, Hermione och Blaise. Sa han och torkade mina tårar. Jag slöt trött ögonen och frågade sen.
- Vart är de andra? Jag undrade vart de hade tagit vägen och varför just Draco stannat.
- Snape är hos rektorn och försöka reda ut vad som hände, Blaise och Hermione är nog i sina sovsalar. Svarade han och såg in i elden jag tittade på hur flammorna lekte i spegelbilden på hans ögon. Jag kollade in i elden som sprakade varmt och tryggt.
- Draco varför stannade du? Jag vände inte min blick mot honom utan höll den fäst på lågorna
- För att jag är din vän, för att jag vet att du känner dig trygg när jag är här, och för att du gjorde samma sak för mig när jag tappat minnet. Förklarade han och kollade på rosen som jag lagt ovanför den öppna spisen.
- Draco kan du stanna här i natt? Frågade jag och mötte hans blick, han såg tillbaka på min rädda blick.
- Vill du verkligen det? han var förvånad, varför var han förvånad. Antagligen för att han tror att jag inte litar tillräkligt på honom.
- Ja det vill jag, därför att jag litar på dig och jag är rädd för att sova själv. Sa jag skamset och kollade ner på den blodröda mattan.
- Du behöver inte skämmas, när jag tappat minnet var jag lika rädd för att sova ensam. Sa han och log mot mig, jag slöt åter ögonen och allt blev svart.

Jag slog förskräckt upp ögonen…

- Ja varför gjorde jag det? Det får ni inte veta nu.

* man hör hur kvinnan fortfarande torkar mattan *

- Eftersom du har varit så duktigt ska jag vara snäll. Säger jag med silkeslen röst
- Tack frun. Svarar kvinnan.
- Har du några barn? Jag kollar ner på kvinnan som nickar, jag transfererar hit barnet som är en 8-10 årig flicka med svart hår. Flickan börjar gråta när hon ser sin mamma täckt med blod.
- Jag lovade att jag skulle vara snäll och nu har du fått se din dotter för sista gången. Säger jag och ler mot kvinnan innan jag tar fram staven och riktar den mot dottern och säger
- Avada kidavra. Barnkroppen faller ner på mattan och hennes svarta hår blandas med mammans blod och tårar. Kvinnan försöker stamma fram varför
- Varför? Enkelt för att hon ska slippa sörja dig, barn tar det så hårt när ens föräldrar dör, fråga mig jag vet. Men nu så slipper hon det, och nu tänker jag vara så snäll att jag låter dig leva och återgå till dit liv.

*jag tar fram staven och transfererar bort kvinnan.*

Rumbet blir öde och täckt med blod.
- Jag låter husalferna städa här, och nu ska jag gå och leka med mina barn. Du bör kanske ha koll på dina.

* Kash*

va? vrf dödade du henne? lr ja hon överlevde ju men hur kmr de sig?

jag kände att det blev lite intressantare, och hon måste ju ha nån/några fienden :p

Kapitel 16: avslöjande i uggletornet

- Ja så sitter vi åter här både du och jag, börjar vi inte bli lite som en familj? Haha nej jag skojade bara, vi är inte i närheten av att bli som en familj! tryck på knappen

Jag slog upp ögonen och kollade bort mot dörren, det hade knackat och nu knackade det igen, jag kollade förskräckt på dörren. Jag puttade lite på Draco som vaknade och kollade undrande på mig, jag nickade bort mot dörren och han förstod. Innan vi hann göra något trycktes handtaget ner och dörren åkt långsamt upp. In genom dörren kom en svart klädd man och en gammal man med silvergrått hår. Vi kollade mot dem och jag andades ut lite. De slog sig ner på var sin stol. Rektorn mötte min blick och sa sen
- Vi har försökt komma på vem det är, men vi har tyvärr inte lyckats husalferna tiger och det är inte mycket jag kan göra för att få dem o prata. Jag kollade på honom, det finns hur många sätt som helst o få dem och prata. Jag kollade lite besviket på honom, det betyder att personen kommer gå kvar på Hogwarts och att jag inte vet vem det är, jag gillar inte det här. det finns nån på skolan som vill döda mig. Jag känner att skräcken sprider sig men, Draco kramar min hand och Severus ler lätt mot mig, jag känner min inte lika rädd längre, jag är glad att jag har dem.
- Miss Riddel hur mår du? Kom det från rektorn som nu granskade mig, hur jag mår? Vad var de för dumma fråga?
- Får se jag dog för ett dygn sedan, återupplivades, nån på skolan vill döda mig och jag har ingen aning om vem det är, det kan vara vem som helst och personen kan försöka när som helst. Hur tror du jag mår? Jag kollade surt på honom där han satt i stolen han log mot mig o svarade
- Det är helt naturligt att du känner så. Jag kollade skockat på honom han är inte riktigt klok!
- Naturligt du menar att det är normalt att elever känner sig dödshotade? Jag kollade argt in i brasan och slöt fingrarna runt medaljongen och lät fingerspetsarna glida över stenarna som bildar ormen. Rektorn sa inget mer utan reste sig lugnt upp och började gå mot dörren, i dörröppningen stannade han och sa
- Krya på dig. Sen stängde han dörren, vad är det för fel på honom? jag trollade fram ett glas tog upp de i handen och kastade det i golvet så att det gick i bitar. Severus och Draco kollade skockat på mig, de hade aldrig sätt mig sån här, jag som alltid var så lugn o sansad. Jag reste mig upp tog på mig en lång svart kjol, ett korsett liknande linne och mina svarta stövlar. Sen flätade jag håret hårt i en fläta som jag lät hänga längs ryggen. Draco och min gudfar kollade undrande på mig, de visste att nått hade förändrats med mig.
- Cara vart ska du? Severus granskade mig och jag log mot honom o svarade sen
- Det vet jag inte, men jag tänker inte sitta här och vara rädd. Och nej jag vill inte ha sällskap. Sa jag öppnade dörren och gick ut. Jag tog trappan ner gick genom uppehållsrummet med huvudet högt, jag kände blickarna och hörde visknigarna, jag struntade i dem. Jag klev ut ur det runda hållet och lät fötterna styra mig dit de ville, överallt kollade eleverna på mig, jag antog att det hade kommit ut att jag hade dött och sedan vaknat upp igen.
- Hon ser ut som en ängel som kommit tillbaka från helvetet. Hörde jag en fjärde årselev säga och jag log lite åt jämförelsen. Jag gick genom korridorerna och kollade mig omkring efter nån som kollade lite extra konstigt på mig, men jag såg ingen. Eller alla kollade konstigt på mig, men det är väll ganska logiskt antar jag. Jag styrde stegen mot en mindre korridor. Jag såg två Hufflepuff elever jag smög närmare vilket inte var så svårt, eftersom natten låg tungt utanför och korridoren knappt var upplyst och jag hade svart på mig.
- Jag sa åt Justin att gömma sig i våran sovsal för där kommer Potter inte åt honom. Sa en kille
- Jag tror inte det är Potter. Han skulle inte klara av det, han är för snäll. Sa en tjej
- Nehe Jill och vem tror du det är då? Och jag tror bara han spelar snäll. Sa en av killarna
- Jo David jag tror det är Riddel, det lyser ju bara elakhet runt henne. sa Jill, jag kollade undrande bort mot dem där jag stod tryckt mot väggen. Jag spetsade öronen för att höra vad de sa.
- De tror inte jag, hon ser ut som en ängel och hon verkar alltid ställa upp för folk. Men Potter ser alltid ut och ha något lurt för sig, och om man lyckas besegra du-vet-vem så måste man ju vara mäktigare än honom. Sa David, jag kollade på dom, Harry kan väll inte vara arvtagaren? Nej så kan de inte vara de hade han aldrig fixat.
- Hon ser inte ut som ängel, och hon ställer bara upp om det gynnar henne och sen om hon ställer upp så är de för hennes vänner hon struntar i att andra då kan bli skadade. Och du-vet-vem hade väll otur den dagen. Sa Jill, jag kanske ska gå fram till dem. Jag tog ett steg ut i ljuset och började gå mot dem
- Jag skulle nog inte kalla mig själv ängel, men tack ändå. och jag kan tala om för dig att jag alltid ställer upp för mina vänner vare sig de gynnar mig eller inte. och jag är inte Slytherins arvtagare. Ni missade några bitar där. Ett jag går inte i Slytherin två min bästis är mugglarfödd, och arvtagaren vill inte utrota bara några mugglarfödda utan alla! Sa jag till dem, de kollade pafft på mig det var nästan så att deras hakor hängde ner i golvet, jag kollade på dem log lite sen gick jag vidare. Jag hörde hur de viskade något men jag brydde mig itne utan gick vidare i den tomma korridoren med ett leende på läpparna. Varje steg jag tog ekade mot stenväggarna. Jag kom fram till en trappa mina fötter förde mig upp för den. Hur längre upp jag kom för trappan desto starkare hörde jag röster. De tillhörde två killar så mycket kunde jag urskilja, jag smög närmare, lätt och enkelt rörde jag mig i skuggans mönster jag gled in bakom en staty som föreställde en uggla. Jag är i uggletornet, och vem kan vara här så sent? Jag koncentrerade mig och rösterna blev lättare och lättare att höra
- Ni kunde ju ha dödat henne. sa den ena killen då är de alltså flera som vill döda mig, för de måste vara det de pratar om.
- Ä, vadå då? Är de nån som skulle sakna henne? knappast jag skulle gjort alla en tjänst, men det gick ju inte som planerat! Sa den andra
- Vilket var tur, ni måste berätta det här! sa den första killen som hade något ljusare röst en den andra.
- I helvete heller, vi tänker försöka igen, och du ska inte hindra oss! Om du försöker berättar jag din hemlighet! Kom så går vi! Sa killen med den mörkare rösten överlägset, och började gå mot trappan och jag hörde hur de började gå ner för trappan, jag kände hur paniken spred sig, tänk om de hittar mig, jag tog fram staven slängde en osynlighetsförtrolling över mig, den han verka sekunden innan de passerade, jag väntade för att se vem de var, för jag visste att de var en Slytherin elev, de är dom ända som skulle våga försöka döda en annan elev. Men de gick inte de hade dragit på sig luvor, men jag såg att de var fyra personer.
- Tänk om han berättar? Kom det från en tjej, vart har jag hört den där rösten?
- Det gör han inte, han vill inte att hans hemlighet ska komma ut. Sa Killen säker på sin sak. Jag försökte komma fram till vart jag har hört deras röster, men de är alldeles för många röster på Hogwarts.
- Du är så smart och har tänkt på allt. Sa Tjejen o la armen om killen, som la sin arm runt henne, jag kollade på dem innan de försvann nerför trappan. Men jag vågade inte röra mig jag bara satt tryckt mot statyn. Hörde mina egna andetag, det finns folk som vill döda mig. Hur gick det här till? Jag samlade mig tog bort förtrollningen och styrde stegen upp mot tornet, jag klev in och hörde ugglorna hoa och de flydde upp till sina bo. Rummet låg mörkt så på när den biten där fönstret släppte in ljus, jag såg en skugga på golvet och flyttade min blick mot fönstret, jag såg killen sitta med benen ut över kanten och kolla ner på marken. jag visste vad han tänkte och sa
- Det är inte värt det! han vände sig om och mötte min blick, jag såg in i Simons rödgråtna gråa ögon, jag kollade undrande på honom. Han stirrade på mig och vände sen blicken åter ut i luften, jag gick fram till kanten, satte mig ner och slängde över benen. Jag såg marken långt där nere, det var en härlig känsla att sitta där uppe i tornet med benen ut mot marken 300 meter ner, jag kollade på Simon som sa
- Hur vet du det? det kanske blir bättre när man dör.
- Det blir det inte. Sa jag och kollade upp mot stjärnorna som glimmade på den svarta himlen långt borta. Jag hörde hur han var på väg och fråga hur jag visste men kom sen på sig och sa i stället.
- Hur var det? jag tog min blick från stjärnorna och mötte hans gråa ögon som speglade stjärnorna. Jag tog ett djupt andetag och svarade sen
- Hemskt, mörkt, ensamt. Jag vandrade runt i ett mörker. Jag var inte död länge men jag vill inte tillbaka dit! Simon kollade medlidande på mig och suckade sen.
- Jag är ledsen. Sa han jag kollade undrande på honom och väntade på att han skulle fortsätta, han slog ner blicken och sa sen.
- Att jag inte stoppade dem. Jag kunde sagt till nån. Jag lät åter ögonen vandra över stjärnhimmelen
- Det är ok. Alla gör misstag. jag log mot honom, han kunde inte le tillbaka.
- Ja men mitt kunde fått dig dödad. Och saken är att jag inte kan berätta nästa gång de vill försöka. Så det är bäst så här! Han försökte flytta sig närmare kanten men jag tog tag i honom och stoppade honom.
- Försök inte ens, jag vill inte ha ditt liv på mitt samvete! Och jag klara mig alltid och nu är jag mer försiktig. Sa jag och kollade bestämt på honom.
- Varför hatar du mig inte? jag såg till att du kunde blivit dödad! Sa han ledsamt och jag kollade på honom.
- Simon, jag hatar dig inte eftersom jag vet att du har en anledning till att göra som du gör, jag vet den inte med det finns än, och jag kan föreställa mig hur det är. Sa jag och log medlidande mot honom.
- Du är bra konstig du vet du det Cara? Sa Simon och log för första gången mot mig, jag ryckte på axlarna.
- Ja de säger det, men jag har alltid gjort allt på mitt sätt. Sa jag och kollade ner på den svarta marken långt där nere.
- Vill du veta anledningen? Jag såg undrande på honom, men han rörde inte en min, typiskt Slytherin.
- Du måste inte berätta. Sa jag och vill inte tvinga honom att säga anledningen
- Nej de är klart att jag inte måste, men jag gör de ändå. jag känner att jag är skyldig dig det, att du åtminstone vet anledningen och kan döma mig efter den. Jag kunde ha varit som vilken kille som helst om det inte varit för att mina föräldrar var dödsätare och stod Voldemort nära, jag föddes in i den galna mörka världen i tron om att allt var normalt. Jag träffade Voldemort när jag var 4 år och fick redan då lära mig att man skulle visa honom respekt och att hans vilja var lag. Åren gick och det blev vardag att träffa honom, att ha döda mugglare hemma som mina föräldrar hade torterat till döds. Allt var så lyckligt det kunde bli, tills jag en dag lyckades tända eld på huset när jag lekte med husalferna. Alferna fick ut mig, men mina föräldrar brann inne. Och mörkrets herre var inte särskilt glad, han straffade mig. Sa Simon och kollade tomt ut i luften
- Hur länge sedan var det här? han såg undrande på mig.
- 4 år sedan. Sa han. De måste ha varit den dagen då pappa kom hem och var riktigt arg och skrek på mig när jag kom springande till honom, och jag sprang gråtande där ifrån och han kom efter o bad om ursäkt, för det är nämligen enda gången han skrikit på mig.
- Vad fick du för straff? Jag synade honom och väntade på ett svar, Simon suckade och svarade sen
- Vi kan väll säga att jag är en riddare vid mörkrets herres galna hov. Han slog ner blicken
- Det var ett fint sätt att säga det på. Sa jag och log mot honom, han bara ryckte på axlarna
- Jag antar det, men jag tror ändå inte att du förstår. Du som är Gryffindorare och har allt du vill ha. Sa han ledsamt jag kollade på honom, han har ingen aning.
- Om du bara visste. Sa jag och skakade på huvudet han mötte frågande min blick och jag fortsatte
- Om vi säger så här, jag är prinsessa vid mörkrets herres galna hov. Sa jag och kollade ut över himlen, jag hörde hur Simon drog lätt efter andan.
- Är du hans… dotter? Jag mötte hans blick, och såg förvirringen i den
- Ja jag är ju det, så jag vet hur det är. Sa jag och suckade.
- Så vi är två pjäser i en galen mans värld? Sa han och log mot mig och jag log tillbaka.
- Jag antar att du kan säga det, fast jag är nog mer än en pjäs. Sa jag lätt och såg upp mot stjärnorna som glimmar lugnt på himlen.
- Ja det är väll klart, men älskar han dig? Simon kollade undrande på mig, och de förstår jag efter allt hemskt han gjort mot honom.
- Han älskar mig i alla fall, på sitt eget sätt. Jag är glad för det, för han är min enda familj. Sa jag och kollade mot Simon.
- Jag antar att det är de viktigaste. Sa han och såg dystert ner på marken.
- Ska vi gå nån annan stans? Jag kollade på honom, han nickade och vi gick bort från fönstret och ner för trappan, korridoren låg helt öde. Jag stannade vid fönstret och kollade ut, det snöar!
- Simon det snöar, kom. Sen drog jag med honom ut genom den stora porten ut på skolområdet som började täckas av snö, jag släppte taget om honom på stora trappan och gick ut i snön och snurrade runt. Snö är det bästa som finns efter regn. Simon kollade på mig från trappan och bara log.
- Hur gör du för att få en så glad? jag stannade och kollade på honom. Vad menade han, vadå vad jag gör? Ingeting men folk säger ju att jag kan få andra att återgå till sitt och strunta i mig genom att bara le.
- Jag vet inte, jag antar att det är en gåva jag har. Sa jag och ryckte på axlarna, Simon gick ner för trappan och fram till mig.
- Cara. Tror du att vi kan vara vänner? Han mötte min blick och jag log mot honom.
- Är vi inte redan det? sa jag och kröp in under träden, Simon följde efter.
- Jag vet inte, kanske men jag har aldrig haft en bra vän så jag vet inte. sa han lite dystert och slog sig ner på marken som fortfarande hade grönt gräs, jag la mitt huvud i hans knä och han kollade förvånat på mig.
- Då kan jag tala om för dig att du har fått en bra vän nu. jag log mot honom och slöt ögonen.
- Vad säger dina andra vänner om det då? Han såg frågande på mig, jag slog upp ögonen och såg in i hans
- Det är ingen fara, de kommer antagligen bli dina vänner också, på tal om vänner Draco sitter nog kvar i mitt rum och väntar på att jag ska komma tillbaka. sa jag och reste på mig, drog upp Simon på fötterna och kröp sen ut igen.
- Varför sitter han på ditt rum? Stackars Simon såg helt förvirrad ut. Jag kunde inte låta bli och skratta lite.
- Jag lämnade honom och Severus där när jag gick ut för att jag var arg. Förklarade jag men det verkade bara göra honom mer förvirrad, och jag skrattade lite mer, samtidigt som jag puttade upp dörren och kollade ut på våra spår i snön som började försvinna.
- Jag blev så arg på rektorn och i stället för att skrika på dem gick jag ut, och de är antagligen lite oroliga och undrar när jag ska komma tillbaka. den här gången förstod han lite mer i alla fall och jag började gå upp för trappan men stannade ganska snart när jag märkte att Simon stannade, jag vände mig om och såg på honom.
- Kommer du? Han verkade tveksam och frågade.
- Är det ok? Vad säger de andra då? Han är verkligen gullig han vill inte tränga sig på, jag gick ner till honom tog hans hand och började gå upp för.
- Klart det är ok, o de säger inte så mycket om jag förklara för dem. Jag förde honom upp för alla trapporna, genom de tysta korridorerna, förbi alla tomma salar fram till tavlan av damen, hon kollade konstigt på mig men jag bara ryckte på axlarna och gav henne lösenordet och gick in med Simon bakom mig, han kollade på allt runt sig.
- Så det är så här Gryffindorarnas hem ser ut.
- Ja det är ju det, men kom nu så ska du få se mitt rum. Sa jag och ledde upp honom för den sista trappan till mitt rum, tryckte ner handtaget och gick in. Rummet var nästan svart enda ljuset kom från eldstaden, Severus vände blicken mot mitt håll och kollade undrande på mig, Draco vaknade och undrade vad som stod på. Jag trollade fram en stol till Simon och han slog sig försiktigt ner och såg sig om i rummet, Severus väntade på att jag skulle börja förklara.
- Jag tror att du får förklara först. Jag mötte Severus blick och väntade på att han skulle säga något.
- Du vet att din far inte är nån snäll människa! Vad ska jag säga? Jag kunde inte ha stoppat honom. Severus vände bort blicken, det är väll klart att han inte kunde stoppat honom, men nått kunde han väll ha gjort?
- Nej jag antar det, men du kunde berättat! Sa jag och Severus mötte min blick.
- Hade du velat veta? Du hade hatat mig för att jag berättat, och de kunde jag inte stå ut med. Jag såg på Severus och svarade sen
- Nej jag hade inte hatat dig de vet du! Sa jag, gick fram och gav Severus en kram, Simon såg förvånat först på mig och sen på Severus.
- Jag tror Simon har några frågor. Sa jag och skrattade lite.
- Jag var lika förvånad som du var i början. Sa Draco vänligt till honom, Simon kollade även undrande på honom.
- Ska vi låta honom ställa frågorna! Kom det från Snape, jag nickade och satte mig i min egen stol. Simon kollade förvånat på oss alla tre innan han sa
- Jag fattar ingenting. Jag log mot honom.
- De har jag redan listat ut, Severus är min gudfar, om det hjälper dig. Förklarade jag och han såg lite mindre förvånad ut
- Det hjälpte en del. Sa han glatt innan han fortsatte
- Hur känner du Malfoy? Träffades ni via Voldemort? Draco kollade förvånat på honom? Han kollade på mig och jag såg att han undrade hur han visste att hans föräldrar hade varit dödsätare?
- Hans föräldrar är också dödsätare eller de var. Förklarade jag för Draco som nickade som svar, men han ville att jag skulle förklara mer nån annan gång, jag svarade att jag får se.
- Jag o Draco träffades på tåget förra året, så det är hur vi känner varandra. Voldemort lät mig aldrig träffa några andra barn när jag var liten. Sa jag lite ledsamt och de andra kollade medlidande på mig. Jag bara ryckte på axlarna och log sedan. Snape reste sig upp gick fram till mig gav mig en puss på pannan och sa sen
- God natt, ta hand om dig nu! sen gick han ut ur rummet och stängde dörren.
- Oj är han alltid sån där? Frågade Simon och sökte undrande min blick.
- Ja mer eller mindre, just nu är han extra omtänksam eftersom han vet att jag har det svårt nu. förklarade jag för honom.
- Det måste vara underbart att ha någon som bryr sig om en så mycket? sa Simon, jag såg att Draco var på väg och fråga Simon om hans föräldrar inte bryr sig om honom, men jag gav honom blicken som sa låt bli!
- Ja det är de för det mesta men ibland blir det lite jobbigt. Sa jag och log mot dem och kollade ut genom fönstret, jag chansade på att klockan var närmare tre.
- Ne vad säger ni ska vi sova nu? jag är faktiskt trött. Sa jag och log mot dem vänligt.
- Låter som en bra ide. Sa Draco och gäspade.
- Får jag också sova här? undrade Simon förvånat, Draco såg frågande på mig, o jag log mot dem.
- Om du vill får du annars följer vi dig ner till Slytherins elevhem. Sa jag glatt.
- Men vi har ju precis träffats. Simon var verkligen förvirrad, han var uppenbarligen inte van vid att ha vänner. Jag gick fram till honom och sa
- Simon det spelar ingen roll att vi precis träffats om man är vänner litar man på varandra, och du är alltid välkommen hit om du vill. Sa jag och log mot honom, han verkade äntligen försåt att det faktiskt var sant.
- Brukar man göra så om man är vänner? Han såg undrande ut.
- Nej man brukar inte göra så, men Cara gör alltid saker och ting på sitt sätt. Sa Draco o skrattade lite och även Simon stämde in, även jag började skratta. Vi gjorde i ordnings oss och gick sen till sängs.

- AAAAAAAAAAA. Jag vaknade med ett ryck av att någon skrek, det är något som inte stämmer.

- Ja vem som skrek får ni reda på nästa gång. Och nu vill jag ha ut er ur mitt hus!

*Kash*

Kapitel 17: Tranbär och blåbär

* något droppar mot apparaten *
- Cara gråter du? Kom det från min man
- Det är tre år sedan idag han dog. Förklarade jag
- O, förlåt, jag glömde. Kom det från mannen.
- Det gör inget, det känns bara så tomt. Sa jag ledsamt
- Jag förstår det, men du fick något underbart av honom. Sa mannen och slog armarna runt mig.
- Ja det fick jag verkligen. Men jag önskar att han hade fått vara vid liv i stället. Snyftade jag.
- Ibland känns det som en slump att du valde mig efter allt som hände. Säger min man ledsamt.
- det var ingen slump, kalla det ödet om du vill men jag älskar dig verkligen, och även om det var svårt har jag gått vidare. Men de finns de stunder då jag verkligen saknar honom. Förklarade jag.
- Jag vet att du älskar mig, och det är ok att sakna honom, jag förstår det efter allt som hände, och om det hjälper kan vi besöka hans grav efter åt. Säger min älskade
- Tack, men först måste jag berätta fortsättningen.

Det var ett hjärtskrikande skrik, jag kände hur jag rös in i märgen, jag kollade mig runt och förväntade mig att det skulle stå ett monster bland skuggorna, men jag såg ingen och undrade varifrån skriket hade kommit. Jag sökte med blicken runt i rummet och såg att Simon satt upp och var kallsvettig, jag kröp smidigt men försiktigt över Draco och fram till min nya kompis, han mötte skräckslaget min blick.
- Simon vad är det? jag tog försiktigt hans händer, och han slängde sig om halsen på mig, jag kände att min axel blev blöt men sa inget utan bara höll om honom tills han hade fått torra ögon, han sjunk ner i min famn och jag började stryka honom över håret med tanken på att de brukar hjälpa mig. Han mötte förkrossat min blick och sa sen
- Ledsen för att jag väckte dig. Jag vill inte tynga dig med mina problem. Jag kollade in i hans vackra gråa ögon
- Simon jag sover alltid lätt det är ingen fara, och du behöver inte be om ursäkt inför mig! Jag log varmt mot honom, han krökte lite på läpparna
- Hur kan en man vara så skrämmande? Jag såg skräcken i hans ögon och jag visste att han menade pappa, men det är ändå svårt att försåt att samma man som tröstat mig så många gånger när jag fått mardrömmar, ger mina kompisar mardrömmar.
- Han valde att bli det. Jag visste att det inte skulle ge honom nån tröst men även att det är sant. Han sa inget utan bara slöt ögonen, men slog genast upp dem igen.
- Försök tänka på nått annat. Sa jag och strök honom över håret.
- Som vad? Det lät på honom som att världen var slut, jag såg på honom att han var rädd.
- Något som hjälper dig att inte tänka på det hemska. Svarade jag efter som jag inte ville nämna pappas namn.
- Vad hjälper dig? Simon såg på mig och ville ha ett svar, men jag visste inte vad jag skulle svara, först var jag på väg att svara Voldemort men sen kom jag på att det inte alls stämde
- Stjärnorna. Svarade jag och sökte blicken ut genom fönstret och upp mot den svarta himlen med de tindrande gasmolnen.
- Stjärnor? Vad är det med dig och stjärnor? Han drog lite på smilbanden när han sa det.
- Jag vet inte, jag bara älskar dem. Men försök att sova lite nu. Sa jag och strök honom över håret .
- Kan du sova bredvid mig? Jag kollade på honom och sen på Draco, det var bara och flytta på honom, jag puttade lite på honom.
- Vaknar han inte om du gör så? Kom det från Simon
- Nej han är väldigt svår väckt, så om jag puttar försiktigt på honom så lär han inte vakna. Jag log mot honom och la mig bredvid.
- Cara… kan du hålla om mig? Simon kollade ner i täcket när han sa det, jag svarade inte utan la armen om honom, jag kände hur hans andetag blev tyngre och tyngre. Vad är det för man som hela världen känner som Voldemort men inte jag? Hur kan en man ha två så olika sidor? Jag kände hur det blev mörkare.

Jag vaknade av att något slog mot fönstret och när jag slog upp ögonen såg jag att fönstret var helt vitt, det måste snöat en massa om det faller snö från taken. Jag såg mig försiktigt om och säg att sängen var tom, jag sökte med blicken över rummet och såg två huvuden sticka upp ur fåtöljerna.
- Draco? Kom det från min nya kompis.
- Ja? Svarade den andra och vred lite på huvudet.
- Är du aldrig rädd för honom? Jag visste att han menade pappa, jag kollade på Draco för att se vad han svarar
- Jo ibland, jag är rädd för att han ska komma tillbaka och ta min familj ifrån mig, men även Cara och ändra henne. Hon är nämligen min bästa kompis och egentligen den ända som förstår mig. Jag såg att han böjde sorgset på huvudet, jag visste inte att han kände så.
- Jag förstår vad du menar, hon verkar alltid veta vad som är fel och hur man ska lösa det. hur kan en man som är så elak, få en sån snäll och förstående dotter? Frågade Simon. Frågan hängde kvar i luften en stund innan Draco svarade
- Jag vet inte. de såg så dystra ut, förstör pappa verkligen så många liv? jag reste mig upp ur sängen och sa
- Men jag vet! De vände sig om och de såg nästan gråtfärdiga ut.
- För att jag alltid var mig själv och inte lät pappa bestämma över mig, och tro det eller ej men han är annorlunda mot mig. Och om han nån gång kommer tillbaka tänker jag inte låta honom ta mig ifrån er, jag kommer alltid vara er kompis. Sa jag och la armarna om dem, de log mot mig och kramade mig tillbaka, plötsligt knackade de på dörren vi kollade på den.
- Ingen fara jag börjar bli van att få gäster vid konstiga tillfällen. Sa jag reste mig gick fram till dörren och öppnade, den gnisslade lite innan den avslöjade två av mina andra kompisar, Mioni och Blaise. Jag släppte in dem och de kollade lite undrande på Simon som satt på golvet mitt i mot Draco.
- Mioni, Blaise. Det här är Simon min nyaste kompis, ni behöver inte komma överrens med honom men… längre kom jag inte innan mina två kompisar var framme hos min gråögde kompis, jag stängde dörren och gick fram till dem.
- Hermione Granger, men du kan kalla mig Hermione eller Mioni. Sa Mioni och gav honom varm kram, Simon såg kollade undrande på mig
- Gör hon alltid så där? Jag skrattade lite.
- Ja nästan. Mioni släppte honom och Blaise räckte fram handen
- Jag tänker itne vara lika framåt som Mioni, men hälsa gör man alltid, Blaise Zabini. Simon tog handen och Blaise dunkade honom i ryggen, Simon såg gladare ut än han någon sin gjort.
- Nå Cara hur lärde du känna honom? Blaise väntade på ett svar, jag kände att jag inte ville berätta sanningen inte för min skull utan för honoms.
- Jag sprang in i honom i går när jag var ute och gick i slottet mitt i natten. Sa jag lätt och skrattade.
- Varför är jag inte förvånad. Skrattade Blaise, Simon kollade tacksamt på mig men ändå konstigt över att jag ljög för dem. Jag får förklara för dem sen.
- Men Simon är itne du kompis med Lucas? Kom det från Hermione och de andra kollade undrande på honom, han skruvade lite på sig.
- Nej inte egentligen, jag hade bara ingen annan och umgås med. Han undvek ögonkontakt och jag gick fram till honom
- Det gör inget. Och nu har du oss. han såg genast gladare ut, plötsligt slogs dörren upp och Ron kom in stormande på rummet, han tvärstannade i dörröppningen.
- Ja välkommen in bara. Sa jag och granskade honom.
- Vet du om att rummet är fullt av Slytherin elever? De blir bara fler och fler. Sa han lite surt.
- Ja Ron jag vet det, var det något du ville berätta eller bara konsentera det uppenbara? Frågade jag med lätt leende
- Justin har blivit förstelnad och Peeves säger att det är Harry, McGonnagall tog honom till rektorn. Sa Ron oroligt jag gick fram till honom o hörde hur de var på väg o säga något där bak
- Inte ett ord! Det gäller både dig Draco och Blaise! De såg förvånat på mig o de gjorde även Ron.
- Men Ron det är ingen fara jag lovar, Harry klarar sig. Jag fick ett litet leende tillbaka.
- Ja jo han är ju ganska bra på att klara sig. Kom det från Ron lite gladare.
- Precis men du ska kanske gå och vänta på honom, man blir alltid gladare med en vän vid sin sida. Mina läppar formade ett leende när jag sa det.
- Kommer du också då? Weasley kollade på mig och jag log tillbaka och sa sen
- Jag tror inte Harry blir så glad om de andra är med o jag kan inte lämna dem här, men jag lovar att umgås med er senare. Jag gav honom en kram och han nickade och gick ut och bort mot porträtthåle. Jag stängde dörren efter honom och väntade på frågorna som skulle komma som alltid.
- Ni kan ställa frågorna nu. skrattade jag lätt.
- Hur visste du… kom det från Mioni
- Att ni skulle ställa frågor? För att ni alltid gör det.
- De gör vi nog men du vet alltid vad som kommer hända och man undrar hur? Och sen lugnar du alltid ner folk vad som än händer, hur? Frågade Blaise, jag såg på mina vänner och sa sen
- Ni är inte så svåra och förutse ni gör oftast samma saker, och jag bara säger saker som är sanna och de lugnar alltid ner folk. Jag log mot dem, och visste att det skulle bli en bra dag

Vi hoppar ett tag, rättare sagt fram till jullovet. Rektorn trodde inte att Harry hade förstelnat Justin men resten av skolan verkar tro det, så de undviker nu honom. Men mina kompisar tror fortfarande det är Draco. Men än så länge är inga fler förstelnade, men vi har haft någon som dödat tuppar, konstigt nog. Simon och mina andra vänner trivs bra ihop och det är skönt. Nu när jullovet kommer är det nästan inga som ska stanna, både Hufflepuff och Ravenclaw är tomma vilket känns konstigt och ur Slytherin är det bara, Draco, Crabbe, Goyle, Pansy, Simon och nån fjärde års elev, och ur mitt elevhem är det jag, Mioni, Harry, Ron, Ginny, Percy och tvillingarna så vi är inte så många på Hogwarts vilket är väldigt skönt. När vi börjar igen är det tredje dagen på jullovet.

Jag vaknade och gick fram till fönstret snö massor av snö, långt borta kunde jag se röken komma ur skorstenarna nere i Hogsmead tänk att nästa år får vi besöka byn. Jag kände hur min mage kurrade, jag är hungrig för en gångs skull, lika bra att gå ner då. Får se vad jag har i garderob, en lila klänning med svarta band på, den tar vi. Och så de svarta stövlarna. Slänger upp håret i flätan och så är jag igenom dörren på väg ner till matsalen. Fotstegen ekade i de totalt tomma korridorerna, tavlorna log mot mig och önskade mig en bra dag. Jag kom fram tilltrapporna som hade väldigt kul med att åka omkring, jag gick på en trappa och sa sen snällt.
- Kan du ta mig till bottenvåningen. Trappan började åka nerför, det gäller att vara snäll mot dem. Jag hoppade av och tackade trappan, styrde stegen mot dörren och gick in. Salen var som vanligt juldekorerad till tusen, det var säkert 50 granar klädda från topp till tå, girlanger i hela taket och så klart tomtar, änglar och en massa andra saker. Jag satte mig ner bredvid Ginny som faktiskt var den ända där.
- God morgon, Ginny. Sa jag glatt och gav henne en kram.
- God morgon själv Cara. Hur är julloven här? hon såg på mig och inväntade ett svar medans hon tog en tallrik gröt.
- Ja förra året var kul i alla fall, men jag antar att det blir vad man gör det till. Jag log mot henne och hällde upp lite flingor till mig själv. Vi åt under tystnad, och Ginny såg djupt insjunken i tankar och jag, ja jag tänker väll på pappa, jag hade så gärna velat fira jul med honom igen. Ginny märkte inte ens när jag reste på mig, oboy vad djupt hon måste vara i tankarna. Jag passerade ut genom dörren och stötte ihop med Hermione som viskade
- Det är färdigt skaffa bara lite hår av personen du ska vara så syns vi i badrummet om en timma. Sen gick hon, bäst och sätta fart då, men först till köket. Jag svängde av vänster och gick fram till tavlan med fruktskålen sen killade jag päronet under hakan och tavlan gled upp. I köket var det varmt och skönt o väldigt lugnt, när jag kom in reste sig snabbt en av husalferna upp.
- Vad får det lov och vara? Den bugade när den sa det precis som den ska men av nån anledning tycker jag nästan synd om dem för att de aldrig får ha kul, jaja det är ju deras jobb!
- Jag vill ha en påse tranbär och en med blåbär. Svarade jag befallande, alfen såg lite frågande ut men sa inget och skyndade iväg och hämtade påsen med tranbären och blåbären, jag vände mig och gick ut genom porträttet. Då såg jag mitt mål, jag smög mig snabbt och enkelt fram till trappan, uttalade lamslå och personen föll ihop, jag gömde kroppen i städskrubben, gav personen en sömnspruta som jag hade tagit från sjukhusflygen dagen innan och drog sedan loss några hårstrån, det här kommer bli kul. Jag gick fram till dörren tittade ut ingen där, gick ut genom öppningen och stängde tyst efter mig sen var det bara att gå upp för alla trappor till andra våningen. De flesta tavlor var tomma, men de som inte var det kollade undrande på mig när jag gick om kring med påsarna och några hårstrån, jag log mot dem och de vände bort blicken, jag gillar verkligen den talangen. Jag gick fram till dörren där det står, ur funktion knuffar upp den och går in den illaluktande doften slår mot mig och jag ser Hermione, men inte de andra två.
- Hej Cara, får jag veta vem du ska förvandla dig till nu?
- Ledsen Mioni men jag vill inte att ni ska agera konstigt för att ni vet att det är jag, sa kan jag bara få mitt glas så jag kan gå sen. Jag log mot henne, hon såg lite ledsen ut men gav mig glaset.
- Det är bäst så här. förklarade jag och gav henne en kram, tog glaset och gick ut och ner till toaletten under. Trollade fram Slytherin kläder och satte på mig dem, tänk vad underbart de hade varit att få ha på sig dem här jämt. Men det är ingen mening och tycka synd om en själv då kommer man ingen vart. Jag kollade på den äckliga drycken i glaset, pressade ner tranbären och håret, såg hur de bubblade till ändrade färg ett kort tag och blev sen åter brunt.
- Skål! Sa jag och kollade mig själv i spegeln hällde i mig allt och kollade mig åter i spegeln och i stället för att möta min spegel bild mötte jag Pansys.

- Jag tror det räcker för idag.
- Det tror jag med. Ska vi gå? Frågade mannen
- Ja det är lika bra.

* Kash*

Vem är den där Simon? har du hittat på honom? och vem var det du dödade? jag vill veta nu förövrigt bra :p