Always ~ A Scorbus story (SV)

Ok! ♥

Gaaaaaaaaaaaaaahhh!!!!! Har jag sagt någon gång förut att du skriver bra?! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

så braa

Kommer ha lite fullt upp i helgen så jag uppdaterar redan nu!♥
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
2. Eltons erkännande

Det slutade med att jag skulle få dela tält med Elton och Rose. Hade jag varit fjorton nu hade jag varit tacksam även om Rose aldrig hade tyckt om mig speciellt mycket. Jag gav upp hoppet på henne efter att ha blivit nobbad ett antal gånger. Det spelade ingen roll längre. Just nu var jag i fullt fokus på Elton, och hoppades att Rose för engångsskull skulle försvara mig. Hon var ju ändå min bästa väns kusin.

Albus, till min förvåning, verkade se framemot kampingen.
"Se det positivt, Scorp. Vi får åtminstone komma härifrån."
"Ja. I sällskap med våra mobbare", påminde jag honom.
"Du behöver iallafall inte sova ihop med Chapman." Jag tittade på honom och flinade när jag insåg vad han just sa. "Åh nej, inte så! Chilla."
"Elton är värre. Iallafall mot mig." Okej, jag kanske gick över gränsen där. Jag hade alltid ogillat Polly mer än Elton. Fortfarande ingen förklaring till varför Albus såg framemot det här mer än mig.
"Låt oss bara hoppas att allt går bra", sa Albus.

* * * * *

Vi tog tag i flyttnyckeln och landade i en skog som jag antog var campingplatsen. Det var dags för tältuppsättningen. Det dröjde inte länge tills jag hörde Polly bakifrån.
"Argh, kom igen, din ynk. Du kan ju inte ens sätta upp ett mugglartält ordentligt. Nej, du gör fel!" Jag hörde Albus sucka i försök att kontrollera sin ilska. "Där har vi det Potter, se? Du lär dig!" fortsatte hon ironiskt. Jag kände på mig hur Albus ilska ökade, men han var ändå tyst. När jag tittade på honom såg han ut att vilja slå till henne om han hade chansen.

Elton däremot hade inte pratat med mig alls under dagen. Antagligen slut på idéer av bra förolämpningar. Rose hade börjat behandla mig vänligt, vilket jag hade uppskattat som yngre. Jag tyckte fortfarande om henne förstås. Som en vän.

När vi var klara gick jag in i vårt tält för att packa upp. Jag var helt ensam därinne vilket var bra. Fram tills Elton kom in.
"Jaså, du packar upp?" sa han. Jäklar, tänkte jag. Jag suckade och försökte ignorera honom. "Bara frågar." Jag tittade förvånat på honom. Försökte han verkligen vara snäll?
"Varför är du inte ute?" var allt jag kunde komma på.
"Tja, det är inte bara du som har rätt att vara här. Det här är vårt tält, om du minns?" Vårt tält var orden som flöt omkring i mitt huvud. Jag skakade på huvudet.
"Jag menade inget illa. Jag bara tänkte att du kanske hellre ville vara ute hos dina kompisar." Nej nej, dum Scorpius! Han är en idiot. Var inte trevlig mot honom.
"Faktiskt inte", svarade han och närmade sig mig. "Faktiskt så ville jag prata med dig, vilket är perfekt nu när vi är ensamma." Han satte sig bredvid mig på min sängkant.
"Mig? Varför?" Jag var helt förvirrad just nu.
"Jag vill be om ursäkt för allt i skolan", började han. "Jag vet ärligt talat inte vad som flyger in i mig de gångerna."
"Okej", sa jag och såg på honom.
Han tittade ner på sina fötter. Det uppstod en tystnad.
"Du vet jag... jag tror inte på att du är Voldemorts son. Jag har aldrig gjort det. Jag vet inte varför jag säger det." Jag ville tro att han drev men hans skyldiga ansiktsuttryck fick allt att låta så äkta. Okej, han kanske inte var så elak ändå.
"Är det allt?" frågade jag. Han tittade upp på mig.
"Nej. Faktiskt så... så..." Han kunde inte avsluta meningen. Jag såg hur hans ljusblå ögon stirrade in i mina. Utan förvarning pressade han sina läppar mot mina. Jag frös till av chock. Jag ville kyssa tillbaka men det gick inte. Han drog ifrån sig. "Nu vet du."
"Kysste du just-"
"Jag har varit kär i dig sen i trean", avbröt han. "Jag älskar dig, Scorpius Malfoy, och inget kommer nånsin att förändra det. Jag ville bara inte att någon skulle få reda på det."
Jag var fortfarande chockad. Jag kunde knappt prata. Elton Miller älskade mig? Det förklarande allt. Det var därför han alltid retade mig, för att dölja det för sina vänner, eftersom jag var en tönt enligt dem. När jag tänkte på saken började jag faktiskt tycka om honom lite grann, och det kändes bra att ha honom här.
"Jag kan dock förstå om du inte känner desamma för mig", sa han och reste sig för att gå.
"Vänta", sa jag och tog tag i hans arm för att få honom att sätta sig ner igen. "Kan vi göra det igen? Jag gillade det." Där var det. Jag hade erkänt mina känslor för honom innan jag gjorde det för mig själv.
Han log och lutade sig fram igen och den här gången kysste jag tillbaka. Jag hade aldrig kysst någon förut och jävlar vad det här kändes bra. Jag kände hur hans tunga slank in. Utan att tänka gjorde jag likadant. Jag ville aldrig att det här skulle sluta. Vi drog ifrån oss för att andas och sen kysstes vi igen.

* * * * *

Vi pratade inte med varandra under resten av dagen då vi inte ville berätta om vad som precis hände. Jag berättade inte ens något för Albus, även om han verkade misstänka att det var någonting, då han frågade varför jag betedde mig annorlunda. Men jag ville inte berätta. Inte än.

Jag vaknade nästa morgon, beredd att ta en dusch innan någon annan gjorde det. Både Elton och Rose sov fortfarande. När jag gick ut ur tältet såg jag Albus som satt lutad mot ett träd, inlindad i en filt. Hans läppar var alldeles blå och han hade mörka ringar runt ögonen, som om han vore sjuk. Jag gick fram till honom.
"Vad gör du härute? Säg inte att du har sovit här inatt", sa jag och höjde på ögonbrynet.
"Jag försökte", sa han sömnigt. "Polly körde ut mig mitt i natten. Sa att jag tog för mycket plats och att det inte var tillräckligt med utrymme för henne. Så vi kan säga att jag inte sov alls."
"Okej, hon har seriösa problem, den tjejen. Vi kan inte bara låta dig frysa ihjäl på grund av henne."
"Exakt. Vad sägs om att ni två byter plats? Du sover i det här tältet med mig och Polly kan flytta in hos Elton", föreslog han. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag gillade den idéen men jag ville inte lämna Elton.
"På tal om det. Det hände en grej igår, och jag vet inte hur jag ska tala om det för dig." Han tittade på mig.
"Säg det bara. Du kan berätta vad som helst för mig." Jag tog ett djupt andetag. Ville han verkligen veta?
"Okej, här kommer det. Elton pratade med mig igår", började jag. Albus höjde på ögonbrynet i undran om det var allt. "Han sa att han var kär i mig. Sen kysste han mig. Vi började hångla."
"Vänta, du och Elton?" ifrågasatte han i chock men höll sig lugn. Jag nickade. "Är du säker på att han menade det? Efter hur han har behandlat dig i skolan?"
"Han bad om ursäkt. Och ja, det märktes att han menade det", förklarade jag. "Och jag tror jag gillar honom också."
"Verkligen? Så är ni två typ ett par nu?"
"Inte riktigt. Inte än iallafall", sa jag och tittade ner. Jag tittade upp igen. "Du är väl inte arg för att jag älskar honom?" Albus log och skakade på huvudet.
"Självklart inte. Det är bara lite konstigt, jag menar hur han har mobbat oss. Och nu det här. Jag är glad för din skull dock. Glad att du har hittat någon att tycka om. Han måste vara lycklig över att ha dig."
"Tack."

Det var mycket lättare än jag trodde. Att Albus accepterade det bara sådär. Han frågade inte ens något om min läggning. Jag visste att Elton inte ville att jag skulle berätta något, men jag gjorde det ändå. Albus var min bästa vän och man håller inte hemligheter för sin bästa vän. Han förtjänade att få veta och jag litade på honom. Han skulle aldrig berätta för någon.

TARTYAWAZHANG!

Det hade varit bättre om Elton var Albus

Super!

aaaaaaw så fint ♥ du skriver bäst alltså!

TARTYAWAZHANG.../ Bra

Slutet kommer få en liten ändring från originalet
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
3. Vill du bli min pojkvän?

Elton och jag spenderade morgonen med att prata om gårdagen. Han sa att han ville vänta med att göra något officiellt. Hans kompisar visste att han var homosexuell, och det spelade inte dem någon roll. Vad de inte visste var att han var kär i "Voldemorts son", vilket han hade svårt för att tala om. Men på något sätt var det lite enklare för honom nu när Albus visste. Jag berättade för Elton om allt jag talade om för Albus imorse och att det inte var någon stor grej för honom.

Vi umgicks som vänner under dagen då vi inte kände för att låtsas ogilla varandra fortfarande. Han kände inte ens för att umgås med sina vänner, och Albus hade gått och lagt sig eftersom han inte sov någonting inatt. Så det var bara jag och Elton.

Senare under kvällen satt vi ensamma i tältet, i hans säng.
"Så angående igår..." började jag men visste inte hur meningen skulle avslutas. Vi hade inte pratat om det under dagen, i bortsett från morgonen.
"Du vill veta om hånglet betydde nånting, eller hur?" Jag nickade.
"Om jag minns rätt så var det du som kysste mig. Du började", påminde jag.
"Jag vet vad jag gjorde. Och självklart betydde det nånting. Jag var bara osäker på hur mina vänner skulle reagera", sa han och tittade på mig. "Men som det ser ut verkar de inte ha något emot att jag umgås med Voldemorts son, och jag bryr mig ärligt talat inte vad Polly skulle säga om oss." Oss, tänkte jag. Jag gillade att höra det från honom.
"Så du vill alltså göra oss officiellt nu?"
"Är det så du frågar chans på mig?" frågade han och flinade. "För att jag förväntade mig att jag skulle göra det."
"Gör det då", sa jag och log. Han tog min hand och harklade.
"Scorpius Malfoy, vill du bli min pojkvän?"
"Elton Miller, det är klart att jag vill." Han log och pressade sina läppar mot mina, och vi kysstes som om dagen aldrig skulle ta slut. Han drog ifrån sig och vilade som panna mot min.
"Jag älskar dig", viskade han och kysste mig igen.
"Jag älskar dig", mumlade jag mellan kyssarna.

* * * * *

Elton och jag var officiellt ett par nu. Jag berättade om allt för Albus nästa morgon. Först tyckte han det lät konstigt, precis som förra gången, hur vi kunde gå från fiender till att älska varandra bara så där, men sen klappade han mig lätt på ryggen och sa "Gratulerar kompis. Jag är glad för din skull."

Kvällen spenderades med att hela klassen satt samlade runt lägerelden, eftersom det var sista kvällen ute i skogen. Alla visste att jag och Elton var ihop nu. Det hade inte blivit någon stor grej, vilket var bra. Jag satt med huvudet lutat mot hans axel, och hans ena arm höll om mig. Albus satt bredvid mig som det tredje hjulet. Jag tittade på honom och såg att han tittade ner på sina fötter. Jag lade handen på hans axel.
"Hur är det?" frågade jag. Han log.
"Bara bra", sa han och tittade in i elden.
Jag lutade mig tillbaka mot Eltons axel medan han vilade sitt huvud mot mitt. Jag stirrade också in i elden. Efter en stund reste sig Albus, beredd att gå.
"Vart ska du?" frågade jag.
"Jag måste kissa", sa han. "Jag är snart tillbaka." Efter det försvann han ur sikte.

Några minuter hade gått och Albus hade fortfarande inte kommit tillbaka. Han kommer nog snart, tänkte jag. Några fler minuter gick och han var fortfarande inte tillbaka. Han hade antagligen gått och lagt sig. Efter att Polly körde ut honom ur deras tält fick Albus dela tält med Hawkins och Longbottom, vilket inte syntes till för tillfället.

"Vi tar en promenad", sa Elton tyst i mitt öra. Jag gick med på det och nickade.
Vi gick hand i hand djupt in i skogen, långt ifrån lägerelden. Det var mörkt och tyst, och lite läskigt. Men så länge jag hade Elton intill mig, kände jag mig säker. Det kunde inte heller bli värre än den verkligheten Voldemort härskade i. Världen utan Albus... Jag kunde fortfarande inte sluta tänka på det.
"Kan vi stanna? Mina ben behöver vila", sa jag. Han nickade då jag lutade mig mot ett träd.
"Är du okej? Du ser bekymrad ut", frågade han lugnt.
"Det är inget", svarade jag och skakade på huvudet. "Bara drunknar i tankar."
"Jaså?" sa han och närmade sig mig. "Tankar om din underbara pojkvän."
Istället för att svara flinade jag och drog honom intill mig för en kyss. Vi kysstes några minuter tills han började sjunka ner till min hals. När jag tittade rakt fram kunde jag se en halvgömd Albus några meter bort, som tittade på oss. Hans ansiktsuttryck såg ut att inte gilla vad han såg, men jag var inte säker. Elton rörde sig mot mina läppar igen och kysste mig. Därefter rörde han sig mot mitt öra för att viska kärleksfulla ord. Jag var för fokuserad på Albus för att lyssna på vad han sa. När jag tittade rakt fram igen så syntes ingen skymt av honom längre. Albus hade stuckit.

* * * * *

Nästa morgon skulle vi packa och ta oss hem. Albus hade inte pratat med mig sedan kvällen innan så jag gick över till honom. Jag såg honom packa sina saker utan att se på mig.
"Hej", sa jag.
"Hej", sa han med blicken kvar på sin väska. "Hade du det trevligt under din sista kväll?"
"Vad är det med dig, Albus?" sa jag och ignorerade hans fråga.
"Inget", sa han och tittade på mig med ett svagt leende. "Jag bara råkade se er två."
"Det var bara du, det gör inte mig något." Jag kände inte för att fråga om hans negativa ansiktsuttryck den kvällen.
"Ja, som om jag ville se på när min bästa vän höll på i skogen", flinade Albus och himlade med ögonen. "Snyggt sugmärke föresten."
"För att vara exakt, så gjorde vi aldrig det", ville jag klargöra.
"Jag skulle inte kunna tänka mig dig göra det. Inte därute."

Jag var lite rädd för risken att mitt förhållande med Elton skulle förstöra min vänskap med Albus. Jag ville inte att det skulle hända. Nu mådde jag dåligt över tanken att Albus kanske kände sig utanför. Jag ville inte att han skulle känna så. Han skulle alltid vara min bästa vän oavsett vad.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Someone got a little bit jealous don't you think?

Kan klargöra, som ni säkert har listat ut, att det kommer dröja ett tag tills det blir mer Scorbus. Det kommer ske nån gång i mitten av berättelsen (men avslöjar inte vilket kapitel)

aaaaahh stackars Albus men jag gillar Elton ändå... ♥♥♥