Memories ~ SV

Tack för all underbar respons.
Är som sagt ingen fantastisk författare, men min passion för det kanske räcker för er att bli intresserade?

Här kommer den första delen. För att vara ärlig med er så har jag väldigt svårt för börjor eftersom man måste väva in information om personen med berättelsen.
~

Kapitel 1

Den kyliga nordanvinden bet mig ändå in i benet. Rysningar skakade mig obehagligt och jag drog omsorgsfullt min kappa närmare mig. Jag kände mig som ett löv, svävandes i luften under vindens kommando. Ansträngt styrde jag mina steg mot tågstationen samtidigt som jag var väl medveten om att mina föräldrar sedan längesedan halkat ut på Londons hala gator. Mina impulser sa mig att jag skulle fortsätta men min kropp stannade inte, det var de inte värda. De hade säkerligen fått ett brådskande ärende och lämnat Londons område för länge sedan. Det kändes betryggande att skapa illusionen att jag inte brydde mig.

Förirrat väckes jag drastisk ur min tankar när den stora, stadiga byggnad som tornade upp sig över mig, byggnaden vid namn Kings Cross. Samma mäktiga känsla gnagde lika pirrigt i magen som varje gång jag gick igenom byggnadens enorma portar. Utmattat drog jag min koffert efter mig och satte kurs mot nio trekvart. Så diskret som möjligt gick jag jag tvekande genom väggen. Samma pirriga känsla kändes i magen, som när man åkte fritt fall och adralinet rusade i venerna och man fick känslan av att vara en fågel. Omgivningen motsatte sig mot Kings Cross, istället för de tystlåtna mugglarna som satt utflugna i sina patetiska utstyrelser. Detta var döremot fullt med en rökfylld atmosfär med familjer som stod tätt ihop. Avundsjukan värkte i mig, hur mycket jag än önskade så var jag plågsamt medveten om att jag aldrig skulle kunna vara ungen i dess mors beskyddade armar, min mor skulle för den delen aldrig vara den tårögda morn.

"Jule," en andfådd röst ekade i rummet och en lång skepnad tornade upp sig bakom mig, "Jule!"
Den här gången tvekade jag inte, flickan med det nästintill kastanjebruna håret och stora chokladbruna ögon var oförglömlig. Elly Potter. Jag vände tvärt på klacken och min likgiltiga min sprack upp till ett leende. Hårt kramade vi varandra innan jag kippade efter luft, som en strandsatt fisk på torra land.
"Hej," utbrast jag exalterat, överlycklig över att få träffa min bästa vän på två månader. Två månader!
"Du, jag måste bara berätta vad som hände på sommarlovet," skrek hon och väckte irriterande blickar, antingen ignorerade hon de eller så var hon så pass van vid det att hon inte lyfte ett finger.
"Här," frågade jag och reste ett ögonbryn innan jag gav den upprörda folkmassan en menande blick.
"Kom så går vi in i tåget då," sa hon och ryckte demonstrativt på axlarna.
En liten nick räckte för att vi båda kinkade iväg med våra koffertar till det illröda tåget. Hastigt letade vi upp en tom kupé och sätt oss till rätta i de pösiga, sammetssofforna med en dämpad duns. Otåligt nickade jag åt henne.
"Okej," sa hon. Misstänksamt justerade jag min position i soffan och lutade mig omsorgsfullt mot bordskanten.
"Jag," hon famlade efter orden och ett förnöjt flin prydde hennes läppar, "Alltså jag gillar en tjej... Inte gillar utan du vet giiillar. Och... Och jag älskar henne."
Det sista var knappast hörbart. Skamset tittade hon ner i marken. Långsamt tog jag in informationen. Tanken hade aldrig slagit mig att hon möjligen skulle kunna vara homosexuell, men nu framstod det som en självklarhet. Nu var det min tur att titta ner i marken av skam, att jag inte märkt det tidigare! Det var inget fel på hennes läggning, dumdristigt som jag är står jag här med munnen dinglandes öppen och jag kan bara tänka mig hur bedrövligt nervös hon kände sig. Ordentligt stängde jag munnen och mötte hennes blick med ett varmt leende.
"Vad underbart," så fort orden lämnat mina läppar såg jag hur Elly lättat suckade och log lite.
Hon sjönk ner i sätet med ett leende på sina läppar och.satte sig till rätta. En tystnad framstod, en tystnad som ingen av oss hade varken lust eller ork att bryta. Tvärtom, var detta ett perfekt tillfälle att njuta av den.

DET VAR HELT AWESOM! Och allvarligt du säger att du inte är en fantastisk författare? Du är en underbart fantastisk helt otroligt bra författare! jag längtar tills vi får läsa mer! ♥

Ord kan inte beskriva hur lycklig jag blir av kommentarerna! ♥ Tack så JÄTTEMYCKET för allting, det betyder mer än du tror.♥ Och vad roligt att du tycker om kapitel, stora kramar till dig! ♥

Jag säger bara sanningen Oswald ♥
Kram på dig med och tack för ett underbart första kap ♥

Jättebra Jag längtar verkligen till nästa kapitel

SUPER!! ♥ du är en jättebra författare!

De några stavfelen som fanns i texten märktes ju inte för att de täcktes av alla detaljerade händelser!! Lätt en av de bäst skrivna början till en fanfiction.
*väntar på mera*

Åh, är väldigt tacksam över att du uppmärksammade några stavfel, jan du nämna några så att jag kan förbättra texten? Och tack så himla mycket! ♥


Tack så mycket! ♥



Tack så mycket! Är inte säker när nästa kapitel kommer, kanske på söndag.

~
Eftersom jag vet att ni alla är AMAZING författare så blir jag så glad! Om ni ser något stavfel/grammatiskt fel så får ni gärna säga det.

Jag förstår mig verkligen inte på dig, du säger att du skriver dåligt men du skriver AWESOME har inte så många ord hur bra du skriver!!!!

Alltså wow! Era kommentarer får det att pirra i magen på mig av upphetsning. ♥ Ugh, jag skriver delvis av berättelsen på mobilen för en enkelhetens skull, nackdelen är att det resulterar några stavfel, att mitt tangentbord just uppdaterads gör det inte enklare. ♥

Kapitel 2

Sömnigt dåsade jag förstrött till, utan att fördröja mig på att utväxla några obetydelsefulla ord med Elly. Tystnaden rymde tusentals i den, hundratals känslor och några enstaka minnen. Jag rullade ihop mig till en liten boll och drog förirrat på luvan på min skjorta. Till min förtjusning hade kragens tyg sugit in Londons avskyvärda avgaser. Att jag var glad berodde inte på att själva skjortan var nerfläckad och sömig utan att mor hade gett mig denna innan hon gav sig iväg på ännu ett brådskande meddelande. Ilska, frustration och isolering hörde till mitt ordförråd, skam rymdes inte. Mor var inte värd det, det var ingenting från mig hon kunde unna sig. Ändå så slukade den mig levande, som en liten kanin som omedvetet gick in i rävens sluga tassar.

Elly tog upp hela ena sätet där hon snarkade oavbrutet, suckandes ställde jag mig vinglandes upp, den osynliga tyngden orubbbart på mina armar axlar. Kupéns tunna luft hade en kvävande effekt. Hela min kropp skrek efter frisk, nyttig luft. Jag gav Elly en sista förstödd blick innan jag skakades drog upp kupédörren. Illamåendet kom före huvudvärken, panikslaget hittade jag närmaste toalett, låste och vek mig över toalettstolen. Hulkandes föll jag ner på knä och började okontrollerat tömma allt min lunch. Jag fortsatte hulka mig över toalettringen till jag darrande som ett asplöv.

Att övertyga den barske tågdirektören hade varit en utmaning, men med en gnutta självömkan lyckades jag övertyga honom om att jag var i desperat behov av frisk luft. Lyckligtvis ledde han mig till en trång liten plattform i slutet av tåget. Jag var tacksam över dettrånga utrymmet och det silkeslena golvet som verkade vara betryggande. Förtrollat iakttog jag det vackra landskapet. Allt ögats vision kunde se var blomstrande fruktträdgårdarna och björkarna som planterats på sidorna av rälsen hängde sig över tåget. Röda, senapsgula och orangea löven dinglade ner från träden i en magisk rytm. Även om pollen säsongen nu för längesedan var över letade sig en nypa av pulvret kliandes in i mina näsborrar vilket orsakade en och annan nysning. Tiden verkade flyga förbi lika snabbt som det vackra landskapet, och det dröjde inte länge innan den ljumna, sommarhimlen med fluffiga, beströdda moln ersattes med en förtrollande solnedgång.

Min sagolika trans bröts barskt när en solbränd tonåring i, att döma på utseendet, i min ålder kom in på plattformen. Hans ansikte verkade vara vagt bekant men jag kunde inte placera det till min frustration.
"Smith vill att du ska återvända till kupéerna omedelbart," hans ord passade inte in på hans vänliga stämma, "Brooks."
Hans ord kändes trots hans vänliga talstämma obehagliga, med ens tog jag tillbaka det där med att jag var glad över det. Brooks genomträngande, blå ögon verkade nästan se igenom mig när han sträckte fram en hand. Tvekande tog jag den och tvingade fram ett leende.
"Jule. Jule Wealey," la jag förhastat till för att bryta den stela atmosfären. Medans de flesta skulle ha gett migvördnadsfulla blickar och erbjudit sig att hjälpa till så verkade Charlie opåverkad av mitt välkända namn, han ryggade till och med omärkbart tillbaka. Obehaget steg okontrollerat i mig, något kändes fruktansvärt fel, och jag kunde inte sätta fingret på vad.
"Ehm, Smith har rätt, jag borde verkligen gå," fortsatte jag och klev skamset förbi pojken som inte ens hann säga hejdå.

Elly verkade vara halvvaken när jag kom tillbaka, hon grymtade till när dörren öppnades men förmådde sig inte att öppna ögonen. Hon såg faktiskt ganska söt ut när hon lurat ihop sig med munnen halvöppen. Frestelsen att ta en bild på henne var stor, men frestelsen att sova oavbrutet var större. Tröttsamt la jag mig ner på sätet och stängde ute tåget brusande läte innan jag förlorade mig till en värld av drömmar.