Den där mugglarflickan

Jättebra!

SUPER!!

Ja, vi kör på! Tack för er respons! ♥

Kap. 3

Jag somnade direkt på den mjuka bänken. Jag drömde oroligt och vaknade helt plötsligt. Jag var genomfrusen, kallsvettig och dessutom andfådd.
Rummet var mörkt sånär som från en glipa under dörren. Tack vare ljuset därifrån såg jag att det stod en skål med något på golvet. Slytherin hade kommit med korngröt till mig, precis som han sa.
Jag satte mig upp och försökte slappna av mina spända muskler. Jag fattade fortfarande inte varför Slytherin varit så snäll mot mig - jag var bara en främmande bondflicka som inkräktat på hans mark.
Just det - det var ju inte bara hans mark. Det fanns andra också. Vad var det de hette? Jag mindes bara Helga.
Och så hade han sagt att slottet skulle bli en skola. Ännu en fråga. Varför väljer man att bygga en skola så här pampig? Det gick bara tre pojkar i skolan hemma. Antagligen var den här skolan syftad för att fler än tre skulle gå här.
Jag kände mig med ens klarvaken. Jag skulle aldrig kunna somna om med såhär mycket frågor i huvudet. Dessutom var jag hungrig. Lika bra att äta min gröt.
Jag tassade fram på det iskalla stengolvet med mina barfota fötter. Jag behövde verkligen en filt.
Gröten var precis lagom varm, vilket betydde att Slytherin varit här alldeles nyss. Jag såg knappt vad jag åt, men den smakade gott i alla fall. Skeden jag åt med var av metall. De som hade råd med bestick av metall var sannerligen mycket rikare än folket i byn hemma var tillsammans, tänkte jag.
När jag ätit upp gröten var jag jättemätt. Portionen var större än jag hade trott.
Då kände jag hur kissnödig jag var. Hur kunde jag inte ha märkt det innan?
Jag tittade mig omkring efter en potta. Ingen alls. Hur skulle jag kunna kissa då?
Jag bestämde mig för att tassa ut i korridorerna. Det var ju ljus överallt, så jag skulle kunna se vart jag var. Jag öppnade långsamt dörren. Den knarrade spöklikt.
Korridoren utanför var svagt belyst av alla facklor. Konstigt, tänkte jag. Facklorna borde ha slocknat för länge sedan. Fast egentligen, så var det inget med det här slottet som inte var konstigt.
Jag tassade tyst ut i korridoren. Jag trodde att jag mindes vägen tillbaka som jag kom ifrån. Jag kanske skulle stöta på Slytherin om jag bara gick tillbaka.
Uppåt, neråt, uppåt. Trapporna var lika långa som förut. Mina fötter domnade av kylan i stengolvet. Varför tog jag inte med mig ett par stövlar ut i skogen? tänkte jag.
Till sist kom jag fram till den där stora porten inuti slottet. den var svagt på glänt och massor av varmt ljus strömmade ut genom den smala glipan. Inifrån hördes röster. Jag stannade till. Slytherins röst hördes också, men jag vågade inte riktigt gå in ifall de andra inte visste om mig. Jag bestämde mig för att stå utanför och vänta tills Slytherin kom ut igen.
"Så du var i Hogsmeade?" sa en kluckande kvinnoröst. "Finns det något där egentligen? Senast jag var där på en av pubarna så var det helt folktomt."
"Nej, det har flyttat dit massor av trollkarlar och häxor dit nu", sa en dånande mansröst. Trollkarlar och häxor?
Vad skulle det betyda? Mannen fortsatte.
"Hogsmeade kommer att bli så bra för våra kommande elever", fortsatte mannen. Jag kom på att Slytherin kallade honom Godric. "Där kan de få träffa folk som verkligen vet vad ondska är för något."
"Så sant", sa Slytherin med sin lena stämma.
"Jag har funderat på en sak", sa en annan kvinnoröst, läspande.
"Vad, Rowena?" sa Godric.
"Vi behöver förbereda våra elever för verkligheten", fortsatte Rowena, "och det känns inte som att Trollformelläran kommer att räcka till. Något mer behövs."
"Men i både Trollformelläran och Trolldomshistorian kommer de att få reda på både Mörkrets historia och de rätta försvarsformlerna", sa den kluckande kvinnan som antagligen var Helga.
De fortsatte att diskutera. Jag fattade inte ett dyft. Trollformellära? Vad var detta för skola?
Trollens borg, var det första jag tänkte. Jag har kommit till trollen.
Jag ville inte höra mer. Detta var en ond dröm. Men hur skulle min hjärna kunna komma på något sådant unikt? Detta bådade inte gott.
Jag tassade tillbaka genom de långa korridorerna. Jag smög så gott jag kunde, ifall trollen skulle hitta mig. Jag tyckte att jag hörde röster inuti väggarna, under golvet. Mitt hjärta bultade hårt.
Jag tyckte att jag såg något röra sig i ett hörn, något människolikt fast med alldeles för stora öron. Jag började springa.
När jag äntligen kom tillbaka till rummet smällde jag igen dörren och satte för skrivbordsstolen. Jag behövde inte alls kissa längre. Jag la mig på den mjuka sovbänken och snyftade till.
Jag måste härifrån, tänkte jag. Och det kvickt.

Verkligen… supermegawegaamazing!

Ja, vad ska man säga? Vi kör på nästa kapitel. Det flyter på bra trots att kapitlen är väldigt korta, tycker jag!

Kap. 4

Jag vaknade upp precis klarvaken. Jag frös inte lika mycket längre - någon hade kommit med en fårfäll. Värst vad Slytherin var på.
Någon hade också ställt en ny tallrik med gröt på golvet, den här gången var den lite vitare och mer finmald. Den var precis lagom varm som förra gången.
Varför äter jag maten han ger mig? tänkte jag. Tänk om den är förgiftad?
Jag stannade med skeden halvvägs till munnen. Tänk om han förgiftade mig. Fast nej, det verkade inte så troligt efter allt han hade gjort. Skeden fortsatte upp till munnen.
Jag ställde mig upp och sträckte på mig. Min blåbärsfläckade klänning var alldeles skrynklig. Mitt hår var ett enda trassel. Mina fötter var blåa av köld.
Något prasslade till vid dörren och jag tittade genast dit. Jag hann precis få en skymt av samma troll som jag såg igår kväll i korridoren, och där stod ett par skinnmockasiner.
Jag sprang genast fram och trädde på mig dem med bultande hjärta. De var supersköna, som gjorda för mina fötter. Vad ville det här slottet egentligen?
Hogwarts, dök det upp i mitt huvud. Slottet heter Hogwarts, och det ska bli en skola.
Jag tassade ut i korridoren igen. Dags att leta upp Slytherin, tacka honom för allt han gjort för mig och sedan gå den långa vägen hem till byn igen.
Jag kom inte långt förrän jag stötte på en av kvinnorna.
Hon hade rödaktigt tunt hår som var uppsatt i en flätad krans runt hennes huvud. Ett litet diadem av metall med en blå sten i satt vackert i hennes hår.
Hennes klänning var blå med röda detaljer, smal runt midjan och med puffärmar. Det frasade om den när hon rörde sig.
Runt hennes hals hängde ett halsband av samma silvriga metall som diademet, stort och såg ut att väga minst ett halvkilo.
Hennes ansikte var blekt och fräknigt, med isblå ögon och mycket framträdande kindben. Hon hade tunna läppar och såg högst förvånad ut.
"Vem är ni?" frågade hon med den läspande rösten jag hörde igår inifrån matbordet.
Jag tog ett djupt andetag. Vad skulle jag säga egentligen? Hade inte Slytherin berättat för de andra än att jag var här för tillfället?
"Nå?"
Då la någon en hand på min axel.

AMAZING as always

Supermegamugglisfantastiskt!!!!!!!!

jättebra skrivet!

Jag kanske inte kommer att kunna lägga upp ett kapitel imorgon, ska ut på ljussäljning med scouterna då... Äsch, ni får vänta tills i övermorgon! Här kommer femman!

Kap. 5

Jag ryckte till och vände mig om.
Slytherin.
Jag höll tillbaka en suck av lättnad. Han skulle förklara allt.
"Så Rowena, du har träffat på Amina till sist?" sa Slytherin kallt.
"Amina? Vem är det?" sa Rowena.
Då fattade jag att Slytherin verkligen inte hade sagt ett knyst om mig. Jag tittade ner på Rowenas klänningsfåll.
"Har jag inte sagt det?" sa Slytherin med bra spelad förvåning. "Har jag inte berättat om Amina?"
Rowena rynkade på sina tunna ögonbryn. Jag tittade på Slytherin. Han såg ut som om han undrade hur han skulle formulera sig.
"Amina... hon är min syster."
Jag nickade, förvånad över den uppkastade lögnen. Jag fattade att om de andra på Hogwarts fick reda på vem jag var egentligen så skulle Slytherin hamna i trubbel. Men varför?
"Jahaaaa", sa Rowena och nickade långsamt. "Vad roligt då. Hur länge har hon varit här utan att vi... eller jag har vetat om det?"
Hon lät förebrående, och jag fattade att Slytherin och Rowena antagligen var ett par.
"Åhnej, Rowena", sa Slytherin mjukt. "Jag skulle aldrig undanhålla information för dig", ljög han. "Amina har bara varit här sedan imorse."
"Det hoppas jag verkligen att du inte gör", sa Rowena och snörpte förargat på munnen. "Nå, ni är inte särskilt lika?" fortsatte hon.
Slytherin var tyst. Han förväntade sig att jag skulle säga något så att inte jag skulle verka lika intelligent som en pumpa.
"Nej, vi har olika fäder", kastade jag ur mig. "Slytherins far dog, så mor träffade min pappa istället."
"Slytherin?" sa Rowena dräpande. "Det var just ett vanligt smeknamn på sin bror, efternamnet minsann."
"Oj", sa jag och försökte febrilt komma på Slytherins förnamn.
"Ja, hon kallar mig det", räddade Slytherin mig med, fast hans grepp om min axel hårdnade i en varning. "Själv heter hon Bremdon."
Varför var alla andra så bra på att hitta på lögner? tänkte jag.
"Jaha", sa Rowena dröjande. "Då tror jag att jag måste kila vidare. Mycket planering förstår du, Amina."
Hon blängde på mig. Jag förstod att jag hade fått en ovän.
Rowena trippade bestämt iväg med en fnysning. Jag stod kvar tillsammans med Slytherin. Han släppte min axel.
"Du kallade mig Slytherin", väste han i mitt öra. "Du måste börja kalla mig för Salazar, hör du det? Och varför är du uppe och går i slottet, förresten?"
"Jag? Jag tänkte sticka hem. Tack för allt."
Jag började gå, men han högg tag i min axel igen. Jag vände mig om och fräste:
"Vad är det nu då?"
Slytherin såg ledsamt på mig, nästan med medlidande.
"Det är en sak jag måste säga. Du kommer inte härifrån nu, Amina."

AMAZING