Bara i tankarna

*bevakar*. Sjukt braa!

Kapitel 1.

Jag älskade ensamheten. När jag var ensam var allting tyst. Och lugnt. Jag bläddrade blad i den slitna boken. Att läsa var min flykt. Flykten från de andra, rösterna och världen.
" Älskling! " jag spärrade upp ögonen när jag hörde mamma i trappan. " Gumman vi måste åka nu, har du packat allt?"

Tänk om hon inte klarar av Hogwarts... Det kanske inte är så smart att låta henne åka dit...

Jag pressade händerna mot öronen och knep flämtande ihop ögonen när rösten trängde in i mitt huvud. Lite annorlunda än en talande röst, mer viskande och abstrakt.
Dörren till sovrummet öppnades och mamma kikade in. Den besvikna, uppgivna blicken sa allt.
" Zoey...? "

Nu sitter hon sådär igen... Varför? Jag önskar bara att jag kunde förstå.. Om hon bara kunde prata med mig...

Jag pressade händerna hårdare mot öronen och kröp ihop till en skakande boll under täcket.
" Zoey, snälla gumman... "
Jag hörde mammas steg över golvet och kände sen hur täcket lyftes.

Om jag bara kunde förstå... Min älskade Zoey...

Jag kände mammas armar runt min magra kropp och sen försvann sängen under mig. Jag skrek och sprattlade. Mamma strök mig över ryggen, försökte lugna mig.

Nu börjar skriken igen... Vad har hänt med henne? Vad kan jag göra...?

Jag fäktade vilt med armarna, försökte slå bort rösterna, skrek högre.

" Zoey, Zoey snälla vännen... "

Så bra så bra så bra!

AWESOME!!!

Älskar den??,,,

♥♥♥
Bevakar♥

Bra!!

Den var.. AWESOME!!!!

Kapitel 2.

Så fort tåget började sakta in hävde jag mig på darrande ben ut ur kupén och kastade mig flämtande ut i den iskalla kvällsluften när tåget stannat helt och dörrarna öppnats. På ostadiga sviktande ben började jag springa, bort. Bort från rösterna som trängde sig in i mitt huvud och åt upp mig levande. Sekunden senare sprang jag in i något enormt, flög genom luften och landade hårt på perrongen.
" Här hade vi brottom, förstaårselev skulle jag tro? Du ska med mig" mullrade en röst ovanför mig. Jag såg chockat upp på en enorm skäggig man med vänliga ögon som stod och gestikulerade åt elever. Med en enorm hand drog han upp mig på två ben som om jag vore en fjäder.

Mager som en sticka var hon...

Jag slog händerna för öronen och knep hårt ihop ögonen. Nej nej nej nej.

Sa jag något...? Hon kanske bara är nervös...

Jag pressade händerna hårdare och hårdare mot öronen.
" Förstaårsevelver hitåt!!!" ropade mannen " Här följ mig " viskade han sen lågt till mig. Jag kände hans väldiga hand mot min rygg.
Samtidigt som han började fösa mig genom vimlet på perrongen letade sig fler röster in i huvudet på mig.

Jag måste ha mat, jag är så hungrig!

Vad var det med den där tjejen?

Fy vad kallt! Så här tidigt?

Haha typiskt James.

BÄST!!

Jag tror att rösterna är...: