Julius Fowl-Hogwarts hemligheter

Jättebra gav dig tre forumbetyg för det!

Tack så mycket för era snälla kommentarer!! Här kommer nästa kapitel...

Kapitel 4: Albus
Knappt fyra timmar senare satt de alla fyra utslagna på ett fik i Diagongränden och intog sin lunch. Bredvid Julius stod en stor svart koffert som nu innehöll det mesta han behövde för ett års vistelse på Hogwarts, vad som ännu saknades var hans trollstav och läroböckerna som hans pappa i samrådan med Professor Black övertygat honom om att vänta med till i slutet av dagen för att se till att hans bokbegär inte lockade honom att köpa fler böcker än vad han hade plats med. Dessutom hade han även blivit lovad en uggla, så att han skulle kunna skriva hem till sin mamma.
Efter att ha tystat professorns protester reste sig Artemis Fowl för att gå och betala hela sällskapets måltid med galleonerna Black hjälpt dem få ut från det nyöppnade bankvalvet. De övriga reste sig även de från bordet och gick i förväg ut i den klara sensommarsolen. När Artemis hunnit ifatt dem pekade professor Black ut bokhandeln Flourish & Blotts för dem genom havet av människor. Uppenbarligen hade antagandet att folk redan hunnit köpa sina grejer varit en felberäkning. Då de kommit ungefär halvvägs stannade Black så plötsligt att Julius skulle gått in i henne ifall inte Butler i sista stund lagt en stor hand på hans axel. Då de stannat insåg Julius vad det var Black reagerat på för bakom sig hördes ett dovt ropande. Strax därefter dök två barn upp ur folkvimlet.
”Cassie!” ropade en rödhårig flicka halvgråtande medan hon kastade sig i famnen på den väntande professorn. I ett betydligt lugnare tempo anslöt sig en svarthårig pojke. Julius trodde att de kunde vara i ungefär samma ålder, och flickan något yngre. Pojken såg butter ut och sneglade misstänksamt på Julius och hans sällskap.
”Lily! Albus!” utropade professor Black överraskat. ”Vad gör ni här? Vart är James, Ginny och Harry?”
”De är BORTA!” gnällde den yngre flickan bedrövat medan Julius såg hur hon försökte hålla tårarna innanför ögonlocken. Black rynkade förbryllat pannan, omfamnade Lily och vände sig istället mot hennes bror-Albus.
”Vi var på väg från Weasleys när vi gick förbi Quidditchbutiken där Lily tvunget skulle stanna och kolla på den senaste Nimbusen…” förklarade Albus med en elak blick på sin syster. ”Eftersom ingen annan såg att hon stannade försökte jag övertyga henne om att vi var tvungna att fortsätta innan de andra försvann vidare. Men när vi väl vände oss om var de redan borta och trots att vi letade kunde vi inte hitta dem. Pappa är säkert jättearg nu.”
”Det löser sig, Harry skulle inte bli arg, han är bara orolig för er” försäkrade Black lugnt och flinade åt Albus tvivlande uttryck. ”Detta är förresten Julius Fowl, Julius detta är Albus Potter- ni kommer båda vara förstaårsstudenter på Hogwarts.”
Albus log lite snett mot Julius och tycktes skämmas över sitt tjuriga beteende. Julius log glatt tillbaka, han ville gärna hitta nya vänner så snart som möjligt.
Professor Black hade under tiden vänt sig mot Butler.
”Har du sett vart de tog vägen?” frågade hon livvakten. ”Pojken är mycket lik sin far, modern är rödhårig och sedan har de en trettonårig bror”.
Albus såg förvirrad ut, men Julius förstod att Black utnyttjade livvaktens yrkesvana att studera människor i omgivningen av sitt objekt, för att upptäcka tänkbara hot.
”De gick förbi strax innan vi lämnade cafét, de gick i den riktningen” svarade Butler och pekade åt samma håll som de nyss varit på väg åt själva. ”Men strax därpå såg jag mannen gå iväg ensam åt ett annat håll, han har gått förbi ett par gånger, men sist jag såg honom var han på väg ditåt, ner i på den vägen”, Butler pekade åt ett annat håll.
”Svartvändargränden?” Black rynkade pannan med ett uttryck som avslöjade lika delar förvåning som irritation.
”Vad skulle han dit och göra?” frågade den yngre flickan, Lily.
”Förmodligen någonting med jobbet Lily” svarade Black i en lättsam ton ”men ska vi inte försöka hitta Ginny och James istället? De kanske precis som vi var på väg mot Flourish & Blotts, eller har ni redan varit och köpt dina skolböcker Albus?”
När Albus skakade på huvudet började de allihop, med Black och Lily i spetsen gå mot bokaffären.
”Så vart kommer du ifrån?” Albus hade gått upp jämsides med Julius och tydligen bestämt sig för att inleda en konversation.
”Dublin, på Irland” svarade Julius. Han noterade att den andra pojken tittade nyfiket på honom, men var mycket tacksam att han inte kommenterade något om hans utseende. Julius var själv nyfiken på Albus, så han sneglade tillbaks. Givetvis visste han vem Albus pappa var, det hade han läst i böckerna han lånat av Black, men eftersom Albus inte verkade speciellt glad på sin pappa för tillfället valde han att ingenting säga. Sonen var av böckernas illustrationer att döma ganska lik sin far, han hade svart hår, inte lika långt som Julius men inte heller kortklippt, som såg ut att bete sig lite som det ville på hans huvud. Ögonen var smaragdgröna. Han var givetvis längre än Julius, men inte speciellt lång i förhållande till andra hans ålder enligt vad Julius kunde avgöra. De båda pojkarnas blickar möttes, och de kunde inte hålla tillbaks ett skratt. Både Artemis och Cassiopeia vände sig om för att se vad det var som pågick, men pojkarna låtsades inte om någonting.
”Är detta första gången du är i Diagongränden?” frågade Albus efter en stunds tystnad. Julius nickade. ”Så ingen av dina föräldrar har magi?” Julius visste inte riktigt vad han skulle svara på detta, så han ryckte på axlarna.
”Mamma har magi, men inte av den sorten som gör att man får börja på Hogwarts…” svarade han lite vagt. Han visste att Albus förr eller senare skulle få reda på att han var ett halvblod, men efter att ha försökt dölja det i hela sitt liv visste han inte hur Albus skulle reagera, och han ville inte skrämma iväg sin potentiella nya vän. Men Albus verkade veta mer än vad han trodde.
”Är det du som är vätten?” frågade han entusiastiskt. Julius kollade förvånat på honom. ”Jag tjuvlyssnade på pappa för några veckor sedan, han Cassie och Hermione pratade i pappas arbetsrum… Jag uppfattade inte allt, men det var definitivt någonting om vättar, pysslingar och Hogwarts…” förklarade han sig urskuldande.
”Tja, min pappa är ju uppenbarligen mänsklig” svarade Julius med ett leende, nu när han förstod att Albus inte skulle börja håna honom. ”Men min mamma är en vittra. Och du är den första människa som jag berättar det för, så jag skulle uppskatta om du inte…”
”Självklart inte!” svarade Albus hastigt. ”jag menade inte att på något sätt pressa dig på sanningen, jag hoppas du är okej med att jag visste? Men jag lovar att inte säga det till någon! Okej?”
”Det är okej!” Försäkrade Julius med ett leende samtidigt som han insåg att de kommit fram till bokaffären.
”Mamma!” hörde han plötsligt en gäll röst ropa, och han såg hur Lily släppte taget om Black och rusade fram mot en kvinna som var minst lika rödhårig som hon själv.
”Kom, vi sticker och letar upp våra böcker” mumlade Albus i Julius öra. Julius insåg att Albus ville komma ifrån sin mamma, och nickade instämmande. Snabbt ryckte han lite i sin pappas arm, när Artemis kollade ner på honom pekade han diskret mot Albus, och hoppades att det skulle räcka för att han skulle förstå. Artemis nickade helt kort, och log uppmuntrande mot sin son som snabbt följde efter Albus in bakom några bokhyllor. Här var det mer avskilt och när de kommit bort från de vuxnas närvaro kunde inte Julius hålla sig själv från att försöka få klarhet i vad som var fel med sin nya vän.
”Förlåt att jag frågar, men varför undviker du dina föräldrar?” Julius hoppades att frågan inte lät allt för påträngande. Albus såg helt överraskad ut.
”Alltså, mina föräldrar… Jag vet inte hur mycket du vet om trollkarlsvärlden, men de är ganska välkända här omkring…” Julius nickade allvarligt.
”Jo, professor Black har lånat mig böcker hela sommaren…” förklarade han.
”Jasså…” Albus mod såg ut att sjunka. ”Jo, du vet… Det är inte min mening att undvika dem eller så, de är jättebra föräldrar. Men så fort vi är ute bland folk så är de så många som känner igen dem, och mina syskon och mig. Jag vill inte bara vara igenkänd som deras son! De bygger upp sådana förväntningar på mig, som jag inte alls känner för att leva upp till… Jag känner knappt några utom mina släktingar som kan se på mig utan att se min pappa. James har inte samma problem, han är inte lika lik honom, dessutom är han smart och rolig…” Albus såg så nedstämd ut att Julius inte kunde låta bli att ta hans hand och krama den hårt. Han hade en aning om hur den andra pojken kände sig eftersom hans egna föräldrar hade lämnat ett liknande öde till honom själv då hans mamma var underjordens mest välkände PYSS-agent och en ikon för kvinnliga poliser och hans pappa, som trots att han i första hand höll sig undan rampljuset ändå hade byggt upp ett stort imperium och en familjeförmögenhet som Julius en dag skulle få till uppgift att styra över. Det värsta med hans pappa var att han varit ett underbarn som ung, och lyckats sköta hela förmögenheten redan som tolvåring. Julius var också intelligent, men det var nästan omöjligt att jämföra far och son.
”Vet du vad Albus? Jag skiter fullständigt i vilka dina föräldrar är…” sa han, halvt på skämt halvt på allvar. Albus skrattade lågt.
”Jag bryr mig inte om vad du har för typ av föräldrar heller…” flinade han sedan. ”Ska vi gå och leta rätt på våra böcker nu?”

superbra

Yay

Dags för ett nytt kapitel! Inte lika långt denna gången, och tyvärr kommer jag nog inte kunna lägga upp nåt mer denna veckan eftersom jag har lite för mycket skolarbete att hinna med Hoppas ni vill fortsätta läsa, och kommentera gärna vad som är bra/ dåligt eller om ni vill ha mer av något!

Kapitel 5: Prototypstaven
”Höger! Nej, inte så mycket höger… bara tillräckligt för att väja undan för den där häxan…” Albus röst ljöd genom bokhandeln när han försökte guida Julius förbi hyllorna fram till deras föräldrar. De båda pojkarna hade haft tävling i vem som kunde bära flest av sina skolböcker på samma gång, eftersom båda lyckats stapla och bära alla sina böcker blev tävlingen oavgjord men resulterade i att Julius inte kunde se någonting framför sig då hans bokstapel skymde ögonen. Den senaste instruktionen hade fått Julius att kollidera med en bokhylla, och bortsett smärtan i axeln höll hans knän på att ge vika av tyngden från böckerna.
”Om tre steg är du framme vid mr Butler!” upplyste Albus honom. Julius fann ny styrka med dessa uppmuntrande ord, och tog tre väl avvägda steg framåt. När han lutade huvudet bakåt kunde han se hur livvakten tornade upp sig framför honom.
”Behöver du hjälp med de där?” frågade han vänligt. Julius som var helt utpumpad fick fram ett ljud som han hoppades skulle tolkas instämmande. Butler befriade honom från bördan, och Julius sjönk ihop lutad mot sina knän.
”Har ni båda plockat ihop böcker för alla sju åren?” Harry Potter hade kommit till bokhandeln och tog emot högen böcker som Albus lade i hans famn.
”Jag hoppas det… det är i alla fall så lång tid det kommer ta att ta sig igenom dem” flinade Albus som svar på pappans retfulla kommentar, hans tidigare irritation var som bortblåst.
Artemis följde efter Butler fram mot kassan, och Harry skyndade sig bort till Ginny som redan stod och betalade för James böcker. Albus och Julius blev lämnade ensamma, eftersom professor Black hade gått bort till Albus syskon och pekade ut någonting för Lily i en bok.
”Jaha… ses vi på tåget då?” frågade Julius lite tvekande. Albus sken upp.
”Absolut!” svarade han glatt. ”jag letar upp dig!”
Pojkarnas familjer anslöt sig till dem, och tillsammans lämnade de bokhandeln och gick åt olika håll då de kom ut i folkvimlet på gatan. Artemis lade handen på Julius axel.
”Roligt att se att du kom så bra överens med pojken Potter” mumlade han på tomtiska. Julius tittade upp på sin pappa och nickade.
”Han är den första människan jag tror jag skulle kunna bli vän med…”. Även Julius pratade på tomtiska, ett språk de båda ofta övergick till när de inte ville att utomstående skulle lyssna. För Julius var tomtiska ett av hans modersmål, Artemis talade språket flytande om än med lite ovanligt uttal ibland. ”Vad tyckte du om hans pappa då?” frågade han sedan, för han hade sett hur Artemis, Mr Potter och professor Black hade samtalat länge inne i bokhandeln.
”Han verkar vara en förnuftig människa”, smålog Artemis och kramade sin sons axel samtidigt som de stannade framför en ny butik.
”Här inne ligger Ollivanders trollstavsbutik” meddelade professor Black, ”ska vi gå in dit nu eller vill ni gå till Eeylops ugglemarknad först?”
Julius sneglade in genom fönstret till butiken, han ville så gärna skaffa sin trollstav så det nästan gjorde ont i honom, tydligen märktes det på honom.
”Vad tror du om att du och Butler går in här och skaffar dig en trollstav, medan Cassiopeia visar mig vägen till Ugglemarknaden, eftersom din mamma ändå envisas med att hon ska välja ut en uggla till dig?”
Artemis förslag godtogs, även om Butler inte var helt nöjd med att splittra gruppen, och Julius skyndade sig in i den lilla butiken. I jämförelse med det soliga dagsljuset utomhus kändes rummet han kommit in i mycket mörkt, men när ögonen vant sig vid ljuset såg han en liten disk framför sig, och väggarna runt omkring honom var täckta av bokhyllor fyllda med små lådor. Det syntes inte till någon människa i butiken, men från ett angränsande rum hördes röster. När de gick längre in i butiken uppfattades tydligen deras steg och en yngre man uppenbarade sig bakom disken, han nickade åt dem och vände sig åter in till rummet varifrån han kommit.
”Farfar, du har kunder!”
Ett par sekunder senare uppenbarade sig en betydligt äldre man där den yngre nyss stått. Han betraktade Julius så ingående att det nästan var obehagligt.
”En ny kund” sa han sedan, med en röst som var knarrig av ålder, ”vad heter du pojk?”
Julius sa vad han hette, medan den gamla trollkarlen med hjälp av sin trollstav fick ett måttband att flyga runt och ta massa olika mått på honom. Trollkarlen muttrade något ohörbart och hasade sig fram till en hylla och tog ner en av lådorna.
”Bok, enhörningshår, elva tum, böjlig”, muttrade han när han räckte fram en stor pinne mot Julius som tog emot den med sin högra hand. Trollkarlen betraktade ivrigt staven när Julius tog emot den, och Julius undrade vad det var meningen att han skulle göra med den, men innan han hann fråga hade trollkarlen tagit den ur handen på honom, och gått iväg för att hitta en annan stav bland hyllorna. Så här höll det på i flera minuter men ingen stav tycktes passa honom, den sjunde staven han provade (ek med kärna av drakhjärta) utlöste en svagt pirrande känsla längs hans arm men det var tydligen inte tillräckligt för mr Ollivander.
Efter tjugo minuter öppnades dörren bakom honom, medan han testade sin 27e trollstav (Björk, enhörningshår). Mr Ollivander hejdade sig ett ögonblick och fokuserade blicken på de nya besökarna. I dörröppningen stod hans pappa med en liten Aegolius Funereus, i en bur. Julius blev överlycklig när han såg den, och kunde knappt stå still av glädje, han råkade till och med peta till mr Ollivander med staven han höll så det blev ett litet brännmärke. Ollivander tycktes emellertid inte märka någonting, för han hade gjort en liten halvbugning när han fick syn på professor Black.
”Miss Black! Valnötsträ och drakhjärtesträng, tolv och tre kvarts tum, inte sant?”
Black skakade sakta på huvudet. ”Jag tror du tänker på en annan miss Black, sir” Ollivander såg förvirrad ut ett ögonblick, sedan tycktes hans minne klarna.
”Givetvis! Ursäkta mig miss Cassiopeia Black! Almträ och drakhjärtesträng, tio tum, givetvis!” Black nickade. Ollivander tycktes komma ihåg varenda kund han någonsin haft, och Julius gissade att han varit i branschen mycket länge. ”Har du fortfarande kvar den stav du köpte av mig?” Fortsatte Ollivander. ”Eller bröt de den itu när de sände dig till Azkaban?”
”Jag har den kvar” svarade hon lågt. ”Jag gömde undan min stav, så att de bröt sönder en annan…”
”Mycket bra… väldigt fin stav…” mumlade Ollivander, innan han tycktes komma ihåg att han fortfarande hjälpte Julius och gick tillbaka till hyllorna och började leta. Samtidigt hade den yngre trollkarlen kommit ut i butiken, ditlockad av de nya rösterna. När han såg kartongerna av testade trollstavar som hans farfar lämnat på golvet började han själv rota bland någonting under disken, tydligen hittade han vad han sökte för han gick fram mot Julius med en kartong i handen.
”Prova denna” sa han till Julius och höll fram en trollstav som var något kortare, och märkbart tunnare än de han testat tidigare.
”Gerran… dina stavar är inte tillräckligt testade ännu…” varnade Ollivander bortifrån hyllorna. Hans sonson suckade uppgivet.
”Du har sagt det förr farfar!” utropade han förtvivlat. ”Men ifall du inte låter någon testa stavarna kommer de ju aldrig duga för dig, och hur ska jag då någonsin kunna ta över butiken? Jag har träffat vättar tidigare, under mina resor i Asien, och jag tror att denna stav kommer passa unge herr Fowl utmärkt!” det hördes lite desperation i hans röst, och tydligen uppfattade även hans farfar det för han nickade tillåtande.
Så fort Julius fick den nya staven i handen kände han att det var helt rätt, inte bara kändes den smidigare än någon av de han tidigare testat utan den kändes även levande i hans hand. Trollstaven tycktes tycka lika bra om honom och började spruta gyllene gnistor.
”Äpple och drakhjärtesträng, nio tum, oböjlig” upplyste Ollivander den yngre honom. ”och eftersom min farfar inte tror på mina stavar kommer jag ge dig livstids garanti på den, och jag ser gärna att du kommer hit någon gång ibland och får den testad. Du får tyvärr se dig själv lite som en försöksperson, men jag personligen ser inga anledningar till att denna stav inte skulle uppfylla dina krav”. Dessa villkor var helt okej för Julius, som lät sin pappa betala för trollstaven medan han själv gick och hälsade på sin nya pärluggla.

nice

Superduperbra!

Nu är jag äntligen redo att lägga ut kapitel 6! Det blev ganska långt... Och jag har insett att nästa kapitel riskerar att bli ännu längre, så jag undrar: vill ni hellre att jag lägger upp det som två delar, med lite kortare mellanrum eller ett långt kapitel som dröjer längre?
Hoppas ni gillar detta kapitlet iaf!
Och hoppas ni har ett trevligt höstlov

Kapitel 6: Hogwartsexpressen

Två dagar senare, klockan halv elva den första september stod Julius med Butler och Artemis bredvid det stora röda tåget som skulle ta Julius till Hogwarts, trots att tåget skulle gå om en halvtimme var det nästan tomt på perrongen. Butler hade redan lyft in Julius bagage i en tom kupé, och nu tog de farväl nere på perrongen.
”Lova att du skickar iväg Athena till din mamma så fort du kommit fram och blivit sorterad”, påminde Artemis sin son, och syftade på ugglan de köpt i Diagongränden.
”Men om jag inte blir sorterad då?” retades Julius. ”Tänk om de skickar tillbaks mig med tåget igen?”
”Då skickar du ändå iväg Athena till din mamma!” Svarade Artemis i en på låtsas sträng ton. ”Och kom ihåg att hamna i Ravenclaw” tillade hans pappa med en blinkning.
”Ravenclaw?” undrade Julius. ”Mamma sa ju Gryffindor!”
”Ja, och Butler säger Hufflepuff och Foaly tror på Slytherin, du är en del av en vadslagning”. Artemis skrattade åt Julius skeptiska blick. Sanningen var att han hade ganska svårt att hålla på den muntra fasaden, detta var första gången hans elvaåriga son åkte ifrån honom, och de skulle inte ses igen på fyra månader. Kanske såg Julius pappans kval, för han bytte snabbt ämne.
”Ni får skynda er iväg nu om ni ska hinna med flyget till Turkmenistan.” påminde han. ”och jag vill också veta ifall ni får tag i tavlan.”
”Hur skulle vi kunna misslyckas med den utrustningen du gav mig?” log Artemis och klappade på väskan där det numera fanns diverse magiska trick från Weasleys vassa varor, som Julius med Black som sändebud skickat efter från Diagongränden och givit sin pappa i födelsedagspresent samma morgon. ”Du kommer ha tavlan hängande över din säng när du kommer hem till jul.”
Nu hade det börjat strömma till folk på stationen, och det låg sanning i Julius oro att de vuxna skulle missa sitt plan. De tog ett hastigt farväl, varken Artemis eller Julius ville dra ut på det längre än nödvändigt, och efter att ha lovat Butler att han inte skulle hamna i några farligheter gick han sedan ombord på tåget och in i kupén han sedan tidigare valt ut.
Men nu satt någon annan där.
Julius kollade runt i kupén för att se att det inte var han som gått till fel vagn, men Athena satt kvar i sin bur på hatthyllan där Butler lämnat henne. Den bleke, smala pojken som satt i kupén följde Julius blick.
”Oj, förlåt så mycket! Jag såg inte din väska när jag satte mig…” mumlade han panikslaget och började samla ihop sina saker.
”Du behöver inte byta kupé för min skull!” sa Julius hastigt, och pojken hejdade sig. ”Ifall du förstås inte har andra vänner som du hellre vill sitta tillsammans med…”
”Jag har inga andra vänner…” sa pojken dystert. ”Är det okej om jag stannar?”
”Absolut!” sa Julius. Han sträckte fram handen. ”Julius Fowl” presenterade han sig.
”Scorpius Malfoy” presenterade sig den bleke pojken med ett blygt leende.
Julius slog sig ner mitt emot Scorpius, och de båda satte sig och tittade ut genom fönstret på familjer som kramade om varandra en sista gång innan barnen skulle med tåget.
”Jag tittade på dig innan… Fast jag visste förstås inte att det var du” sa Scorpius plötsligt. ”Du är väldigt lik din pappa, han är mugglare va?” Julius nickade, han hade svårt att sluta tänka på att han inte skulle träffa sin pappa igen förrän om fyra månader…
”Vem var den store mannen?” fortsatte Scorpius nyfiket. Julius flinade.
”Han heter Butler, han är pappas livvakt, och butler…” förklarade Julius.
”Livvakt? Varför behöver din pappa livvakt?”
”Han har varit pappas livvakt hela pappas liv… Och har säkert kommit till nytta eftersom både pappa och farfar var väldigt duktiga på att skaffa sig ovänner en gång i tiden” Julius såg att Scorpius inte förstod vad han menade, men det hade tagit allt för lång tid ifall han skulle förklara hela historien.
”Din mamma då?” fortsatte Scorpius istället. ”Är hon häxa?” Julius skakade på huvudet, han ljög åtminstone inte, hans mamma hade förvisso magi men hon var inte någon häxa.
”Jag har aldrig pratat med någon mugglarfödd innan…” konstaterade Scorpius med ett snett leende innan han fick syn på någonting ute på perrongen.
”Hur bra koll har du på magivärlden?” undrade han, men väntade inte på Julius svar. ”Ser du de där utanför fönstret? Den svarthårige med glasögon bredvid den rödhåriga kvinnan och den rödhårige mannen bredvid hon med brunt, lockigt hår?” Julius nickade, han visste vilka människorna Scorpius pekade ut var, speciellt eftersom han träffat både mr och mrs Potter under besöket i Diagongränden men han valde att inte säga något för att vänta på vad Scorpius tänkte säga om dem.
”De är vår världs superkändisar” fortsatte Scorpius oberört medan han fortfarande tittade på dem. ”Det var ett stort krig, för nästan 20 år sen nu… Han den svarthårige, Harry Potter, var den som fick stopp på allt när han lyckades döda Mörkrets Herre. Enligt pappa har han en son som ska börja första året i år också, tycker synd om honom… Han kommer ha allas blickar på sig, och alla väntar sig att han ska vara lika skicklig som sina föräldrar, men även om han är det kommer det inte vara någonting speciellt med det…”
”Albus heter han” berättade Julius. ”Jag känner till historien, och jag träffade honom när vi var i Diagongränden häromdagen. Han verkade trevlig, och ha sa att han skulle leta upp mig på tåget.”
”Då får nog någon av oss byta kupé i alla fall…” konstaterade Scorpius besviket. Julius tittade frågande på honom.
”Min pappa och Harry Potter kom inte så bra överens… De gick på Hogwarts samtidigt, de kommer inte vilja att han har någonting med mig att göra” förklarade Scorpius nedslaget.
”Var dina föräldrar dödsätare?” Julius kunde inte hjälpa hur nyfiken han var, men som tur är verkade inte Scorpius ta illa upp.
”Min pappa var, men inte mamma… Och givetvis vet hela skolan om det, så det är ingen som kommer vilja ha någonting med mig att göra…” han skrattade glädjelöst.
”Du är åtminstone mänsklig” påpekade Julius med en axelryckning. ”Ingen av människorna jag nånsin gått i samma klass som har velat ha med mig att göra heller…” Scorpius tittade på honom.
”Ifall det skulle vara uppmuntrande på något sätt så tror jag du misslyckades” påpekade han. ”Vad menar du ens med mänsklig?” Julius drog undan sitt mörka hår, så att ett mycket spetsigt öra blottades.
”Min mamma är en vittra” förklarade han enkelt. ”Så jag antar att vi kan vara utstötta tillsammans”
”Jag tvivlar på att någon på Hogwarts kommer bry sig om ifall du är till hälften vittra, eller vad du än sa, men jag är okej med att vara utstött tillsammans” svarade Scorpius, samtidigt som tåget började röra på sig. ”Vilket påminner mig om att mamma packade ner massa godis till mig som jag skulle bjuda mina nya vänner på tåget på…” Han började rota runt i sin koffert.
Uppe på bagagehyllan började Athena hoa oroligt innanför buren, Julius antog att hon inte var så förtjust i att vara instängd medan tåget flyttade sig och han reste sig upp i sätet för att komma åt buren. Medan han försökte klättra upp på sätets ryggstöd för att nå den öppnades kupédörren.
”Vill ni ha någonting från vagnen?” frågade en liten häxa vänligt. Julius hann inte ens reagera på vad hon sa förrän Scorpius tackat nej och häxan gick vidare.
”Tänk om jag ville ha någonting från vagnen” frågade Julius när han tagit sig ner på sätet igen med uggleburen i knät.
”I så fall är det nog bara att gå ut i korridoren och gå ikapp henne, men ifall det är godis du vill ha så har jag ganska mycket här” konstaterade han, och hällde ut innehållet i en liten ryggsäck över sätet bredvid sig. Julius skrattade och konstaterade att det nog skulle räcka för dem båda under resan. Scorpius såg emellertid inte helt nöjd ut, han tittade ner i väskan för att se ifall det fanns någonting kvar, sedan himlade han med ögonen och suckade för sig själv.
”Jag glömde påsen med chokladgrodor, de står kvar på golvet i mitt rum” konstaterade han besviket, innan han tog för sig av en annan typ av godisbit av de han hällt ut.
”Jag kan gå och köpa det ifall du vill, så kan vi dela på det också!” föreslog Julius. Snabbt letade han fram sina pengar och gick ut i korridoren. Han fick syn på häxan i den bortre änden av vagnen och skyndade sig ditåt. Medan han stod i kö till godisvagnen fick han syn på Albus Potter, han verkade emellertid inte se honom eftersom han hade en dispyt med den rödhåriga flickan som han gick tillsammans med.
Efter ett par minuter hade Julius lyckats köpa en stor kartong med chokladgrodor, men också en påse av Bertie Botts bönor, som han hört talas om men aldrig provsmakat själv. Han gick tillbaks till sin kupé. När han kom fram insåg han dock att ingången var blockerad av flickan i rött hår som han sett med Albus tidigare, han gick närmre och såg att Albus också var i kupén. Ingen av nykomlingarna hade upptäckt hans ankomst, så han harklade sig lite diskret. Flickan vände sig om.
”Hej, skulle jag kunna få komma in till min plats?” frågade han vänligt. Flickan såg nästan arg ut över att ha blivit avbruten, men hon samlade sig snabbt.
”Oj, förlåt… Absolut” svarade hon och log självsäkert. ”jag heter Rose Granger-Weasley, vem är du?”
”Julius Fowl” presenterade sig Julius. Rose stannade upp som om hon kände igen namnet, men hon hann inte säga någonting förrän hon blev avbruten av Albus som nu hade upptäckt Julius utanför dörren.
”Hej, Julius!” utropade han glatt. ”Jag har letat igenom halva tåget efter dig!”
”Och ändå tycks du ha gått in i min kupé utan att veta om det” konstaterade Julius med ett glatt leende.
”Jag går nu Al, ska du med?” Frågade Rose plötsligt med iskall röst. Någonting sade Julius att han precis av brutit en ganska ilsken konversation. Albus tittade på Scorpius som satt kvar i sitt säte med ett sorgset leende på sina läppar, till Julius som trängt sig halvvägs förbi Rose för att kunna dumpa av sitt godislass tillsammans med resten hos Scorpius, och till sist tittade han på sin kusin med ett beslutsamt uttryck.
”Jag stannar här” konstaterade han. Rose mumlade något ohörbart innan hon vände på klacken och stegade iväg åt andra hållet. Julius tog sig in i kupén, släppte av godiset innan han satte sig på sin plats, där Athenas bur fortfarande stod- ugglan hade flugit upp och satt sig på kanten till hatthyllan.
”Wow, det känns som jag precis avbröt en ganska hetsig diskussion…” konstaterade han och kollade på sina båda vänner. Scorpius tittade misstroget på Albus, som om han inte kunde bestämma sig för om han fanns på riktigt eller inte och Albus själv stod och tittade på fläcken där Rose precis försvunnit.
”Äsch, det var bara lite familjegräl” Albus försökte lätta upp stämningen, men lyckades inte helt.
”Potter” hördes det istället från Scorpius plats. ”Tack för att du stannade”.
”Kallar du mig Potter en gång till så går jag Malfoy” skämtade Albus och nappade åt sig en godisbit ”jag stannade bara för att ni såg ut att behöva ha hjälp med att äta upp allt godis…”.
”Ska jag kalla dig Al eller Albus då?” frågade Scorpius och letade upp en likadan godisbit som Albus nyss tagit.
”Albus” svarade Albus efter ett ögonblicks tvekan.
”Okej, Albus” sa Scorpius, och det hade börjat ryka ur hans öron efter godisbiten han åt. ”Tack för att du ville stanna och äta upp vårt godis med oss!”
Resten av resan förflöt med mycket bättre stämning än den börjat, de tre pojkarna uppskattade varandras sällskap, de pratade om allt mellan himmel och underjord som föll dem in, och hade godisätartävlingar som vem som kunde äta flest bönor i alla smaker på rad utan att grimasera. När de började mörkna ute klädde de om till sina skolklädnader och satte sig ner och började spana efter slottet genom fönstret.
Julius märkte plötsligt hur tyst Scorpius blivit, och såg hur han satt och pillade med framsidan på sin skolklädnad, på platsen där det snart skulle sitta ett elevhemsmärke…
”Scorpius, är det något fel?” frågade Julius försiktigt sin nya vän.
”Ja…” svarade Scorpius, och det lät som om han var nära att börja gråta. ”Ni är de bästa vännerna jag någonsin haft, och jag har bara känt er i ett par timmar… Men snart kommer vi upp till slottet, och då kommer vi bli sorterade i olika elevhem och kommer inte kunna umgås mer…” Han undvek att se de andra i ögonen och valde att istället vända sig mot fönstret. Albus och Julius såg på varandra.
”Men det är väl inte säkert att vi kommer i olika elevhem” sa Julius försiktigt, han hade inte tänkt på det innan men nu var han också orolig.
”Nej, precis!” sa Albus och försökte låta uppmuntrande. ”Vi kan väl allihop försöka se till att hamna i Gryffindor!” Scorpius tittade ilsket på honom.
”Min familj har varit i Slytherin så länge någon kan minnas, jag är nog inte välkommen hem igen om jag blir placerad i ett annat elevhem”
Julius kände hur den dåliga stämningen var på väg tillbaka och var snabb med att försöka rädda situationen.
”Okej, låt säga att vi hamnar i olika elevhem, vi kan ju fortfarande vara vänner ändå! Jag menar vi kan ju åtminstone försöka med tanke på att två av oss i denna kupé trodde att vi skulle stå utan vänner under hela skoltiden…” Julius menade givetvis sig själv och Scorpius, men Albus nickade också instämmande. Plötsligt kände de alla hur tåget saktade in.

Weeeeeee!

Det spelar ingen roll om det blir längre eller kortare för mig