Lumos 2017 (Simones första konvent!)

Bra skrivet! Relaterar till mycket av det.

Alltså det här är på riktigt guld!!♥ Har aldrig haft såna här akuta problem på ett läger eller konvent, och det känns hemsk att ens föreställa sig det.

Helt ärligt så är ju det här en skräckhistorier för alla sominte varit på konvent xD

Men det är så bra ändå! ÄlskarälskarÄLSKAR!!!♥

Kapitel 6 - Bokdiskussionen

Simone var helt tagen. Att hon aldrig tänkt på det här förut!
”Det är sant, tro’t eller ej”, fortsatte Minny. ”Eller sant vete tusan, men det känns som att JK varit, liksom, sneakat in det på något vänster.
Kolla, de tre uppgifterna i magiska trekampen speglar Harrys tre möten med Voldemort. När han slogs mot kortnosingen eller vadfan-”
”Taggsvansen”, sa Mel.
”-tack! Då var Accio en stor grej och han var tvungen att få tag på det gyllene ägget. Vad var en stor grej i kyrkogården?! Jo, Accio, och att få tag på trekampspokalen. Harry blev också skadad i axeln båda gångerna, och taggsvansen har såna där katt-pupiller, precis som Voldemort.”
Det kom imponerande mummel från några Hufflepuffmänniskor, till och med Kari gläntade på sin ena hörlur.

”Vidare till nästa. Det var tyst och läskigt nere i sjön, som i mysterieavdelningen. Och båda gångerna så skulle Harry ’spela hjälte’, och räddade Delacourflickan, trots att han inte behövde, plus att han fick reda på vart de var genom en sång, och fick reda på vart Sirius var gömd, eller inte gömd, men i alla fall genom en dröm.
Fränt va?”
”Mycket intressant”, sa Mel och skrev ner något i sitt alldeles för gula anteckningsblock. ”Men hur förklarar du den tredje uppgiften, då?”
”Det blir lite långsökt…”, fortsatte Minny och petade på en snakebite:
”Typ, det var massa olika hinder som Harry var tvungen att övervinna, och precis som med horrokruxerna… asså, och det där med att världen vändes upp och ner, det gjordes ju hans värld i dödsrelikerna också, ni vet…”
”.. När han äntligen insåg att det var han och Draco tills döden skiljde dem åt?”, inflek Kari.
Flera skrattade.
”Nej, men jag vet inte, och…”
Minny såg okarakteristiskt ledsen ut:
”Han offrade sig själv för Ceddan också.. i slutet. Liksom som han offrade sig själv för Voldemort i dödsrelikerna!”
”Det är väldigt intressant. Tack Minny”, sa Mel och skrev igen. ”Fem poäng till Ravenclaw!”

En kort tystnad föll. Simone kände något i magtrakten som sved - hittills var Slytherin det enda elevhemmet som inte fått poäng på den här diskussionen.
Flera räckte upp handen - däribland Jonna. En individ med guldlockar och en blå tatuering i pannan och, herregud, hängselbyxor, räkte också upp handen. Eli med.
Simone kände sig hoppfull, hoppas Eli säger något smart nu.

Men Mel vände sig till Jonna.
”Ja, Jonna?”
”Hej, och är det inte så att Hermione var Dumbledores spion genom hela serien?”
Alla såg sig upphetsat omkring sig förutom tvillingarna, som verkade leka tumbrottning.
”Men hallå!”
Jonna fortsatte: ”Säger inte Dumbledore något i stil med ’As someone who have followed your progress as closely as I have done and believe me, I have followed you more closely than you can imagine…’? Jag tror i alla fall att han har bett Hermione spionera på Harry, och det är därför Dumbledore vet så mycket..”
”Det skulle mejka så grymt mycket sense”, sa Thunder:
”Dumbledore vet liksom för mycket, eller hur? Hur skulle han annars veta att Harry var i hemligheternas kammare, eller i den förbjudna korridoren? Och varför kom Dumbledore precis i tid, asså verkligen i asprecis tid, till Harry när Voldemort försökte döda honom i Ministeriet?”
”Precis”, fortsatte Jonna, ”Och Hermione är ju en så enorm teacher´s pet så det bara finns inte, så hon skulle nog säkert gå med på det.”
”Vänta lite”, sa Kari. ”Det var väl deluminatorn som gjorde så att Dumbledore kunde höra Harry i hemligheternas kammare?!”
”Deluminatorn?” frågade en Hufflepuffare.
”Ja”, fortsatte Kari, en smula otåligt. ”Deluminatorn lös ju för Ron när de sa Rons namn ochsåvidare ochsåvidare ochsåvidare och därför hörde Dumbledore när Harry sa hans namn i kammaren. Hemligheternas kammare alltså, inte sängkammaren..”
Flera skrattade.
”Visst”, sa Jonna, ”men jag tror ändå att.. Jag menar, Hermione var ju förtusan förstenad när det hände, så det är klart att det var lite av ett glapp i hennes rapportering! Och tur att Dumbledore hade deluminatorn just då.”

Ännu en kort tystnad föll.
”Dåså”, sa Mel. ”En till hinner vi med innan det är dags för lunch. Jag vill ta tillfället i akt och tacka er för en jättebra diskussion! Hoppas ni återvänder i morgon förmiddag för… ja?”
”Jag har en tanke om Peeves, hinner jag dela med mig av den?”
”Ja visst”, sa Mel.
Personen som hade räckt upp handen fick Simones nerver att frysa i stillastående läge.
Ännu en referens for genom hennes hjärna - ’Harry kände en stöt i magen som inte hade med stridsnever att göra’.
”Eh, jag heter Stephanie förresten. Jag går i Gryffindor.”
Stephanies hår var axellångt, svart, läppstiftet illrött, huden väldigt blek och ögonen klarblåa.
Hon hade en svart kofta på sig, och flera nitarmband - i själva verket såg hon ut som en punkare som ändrat sig halvvägs och börjat klä sig som en mormor istället.
Och oerhört, oerhört snygg var hon, enligt Simone.
”Hej Stephanie!”, ropade hela rummet så plötsligt att Stephanie trillade bakåt, rodnade och fnittrade.
”Oj okej, så det där var, eh, oväntat”, sa Stephanie. ”Hursomhelst så handlar det om Peeves.. före Deathly Hallows trodde en massamassa mängd människor på Leaky att Peeves och blodiga baronen var liksom The Grej i DH, att typ.. att de skulle ha någon stor hemlighet som skulle avslöjas.”
Stephanie gjorde en paus, men möttes av än mer tystnad, och fortsatte:
”Det var många som trodde något i stil med att den sista horrokruxen var en relik från Slytherin, liksom också, och att Peeves.. att blodige baronen hade någon slags historia med den, och att den stora plot twisten var att vi skulle få reda på vad Peeves egentliga syfte var.”

Hon slog ner blicken. ”Det var vad jag hade att säga.. eh, folk trodde det i alla fall.”
”Men det är intressant”, sa Mel uppmuntrande. ”Vad var Peeves egentliga syfte i den överhängande storyn?”
”Inget”, sa Thunder, ”Han var Hogwarts stora troll, i princip.”
”Peeves är typ alla SD-are”, sa Kari, och Thunder brast ut i ett skratt.
”Ja men eller hur!” sa Tove och ögonen glödde. ”Vi snackilerade om det igårkväll, typ, vad skulle hända om de magiska folket skulle få för sig att rikstrolla allmänheten! Skulle vara typiskt Peeves att dra till ett valbås och oändlig-förtrolla valsedlarna så han står bakom skynket och bara SD SD SD SD SD! Fast vi kom lite, kanske, egentligen, fram till att det inte har hänt, eller skulle hända, för isåfall skulle Ron göra Obama lila bara för the lulz.”
”The lulz”, sa Mel och log. ”Det får ses som en utmärkt punkt på den här bokdiskussionen. Jag hoppas verkligen att jag får se åtminstone några av er i morgon! Nu är det dags för lunch. Pip pip!”
Thunder skrattade återigen sitt skratt åt Dumbledore-referensen.

Det blev ett enormt oljud när alla skulle resa sig samtidigt.
Längtansfyllt såg Simone på hur Stephanie gick nästan först av alla genom dörren, med sin svarta kofta böljandes - hon gick dock helt själv, vilket fick Simone att känna sig lite hoppfull.
Men hoppfullheten dämpades nästan omedelbart och en slags tyngd bildades i Simones mage när hon var påväg till lunchen.
Hon var förfärligt hungrig och undrade när hon skulle få en ordentlig, riktig vän här på konventet.

*Putt, Putt*

Kapitel 7 - Borderline

Och mot henne stegade ingen mindre än Mathilde. Hjärtat snörpte ihop sig och det Stora Rummet kändes helt plötsligt besynnerligt litet.
Sen fick Mathilde syn på henne.
Mathilde gick med raska steg mot Simone, stannade tre centimeter framför henne och räckte demonstrativt fram handflatan.

”Ge hit.”, sa Mathilde befallande.
Simone fick inte fram ett ord. Hon kände irritationen sticka i halsen - det var ju bara chips!
”Jag har inte…”, började hon och rodnade så intensivt att hon skulle kunna vikariera som trafikljus.
”Varför?”, sa Mathilde än mer befallande.
De stora gröna ögonen var glasartade men Mathilde blottade sina framtänder.
Simone verkade sjunka ner genom marken. Varför var hon tvungen att bli hungrig igår? Varför skulle hon behöva kissa hela tiden? Varför skulle hon bli upphetsad om nätterna? Varför, varför varför var hon tvungen att vara så mycket… människa?

”Men det här är ju UNDERBART!” sa Mathilde högt och Klarissa gick förbi och kastade en skev blick på Simone.
”Liksom, jag har nattvakten i natt med och jag höll på att dö, seriöst DÖ, i natt och kommer jag behöva svälta i natt igen så åker jag fan hem dagen efter!
GÅR INTE VÄNNEN, GÅR INTE.
Och vaddå *Bara chips’, det här handlar om ETIK, hördu, det handlar fan i mig om principer, och det handlar om att HUR ska jag kunna lita på dig när du flänger runt och rycker saker från folks resväskor, och vad kommer härnäst?! Plånböcker, andra böcker, åkkort, kontokort, det tolereras INGA tjuvar här det här är ÖVER GRÄNSEN, FATTAR DU?!”
Mathilde såg ursinnig ut.
”Så skaffa fram mina chips.
Idag. Annars blir det så mycket elevhemspoäng som åker av att kanske dina byxor åker av av bara farten!”

Simone kände ångesten som en hinna över pannan och ögonen.
Det här var ju löjligt! Färgen steg i kinderna när hon kom med retorten:
”Men för fan! Kom inte och säg att det inte är möjligt för dig att skaffa fram lite CHIPS! Gör en effort, snälla.”
För ett ögonblick flackade Mathilde med blicken, men Mathilde återhämtade sig snabbt.
Hennes blick var iskall.
”Jag gillar inte dig”, sa hon och Simone kände det som is i mellangärdet.
”Du är så jävla kaxig. ”Om du har en ursäkt vill jag höra det NU”, fortsatte Mathilde än mer befallande.
Och innan Simone kunde hejda sig så spottade hon ut:
”Jag har Borderline. Förlåt.”
Och Mathilde försvann på en tiondels sekund.
Eller… hon försvann inte.
Men det var som en helt annan person framför Simone.
De vackra, gröna ögonen var runda och pannan rynkad. Simone såg mot fönstret. Det var en strålande sommardag och ett gäng svalor flög i kontrast mot den stigande förmiddagssolen. Hon vände sedan blicken tillbaka mot Mathilde, vars mun nu gapade lätt.
Hon lät höra en chockad viskning:
”Åh herre gud.. älskade Simone, jag hade ingen aning.”, och Mathilde såg, faktiskt, genuint ledsen ut.
”Jag förstår, jag förstår så oerhört mycket, jag…”
Hon såg sig omkring. ”När jag kommer att tänka på saken… jo, jag kanske ska fråga Joar om han kan.. ta mitt skift, alltså, han borde inte protestera, han skulle ju älska att få spela mer kort med Henrietta, den lilla saken. Du, vi ses.”
Medlidandet var fullkomligt synligt i Mathildes ansikte. Det var som om hon kollade på Simone för den allra första gången.
”Åh jag förstår dig, jag förstår precis…”
Mathilde fullkomligt strålade mot Simone och rörde henne lätt vid axeln.
Simone blev varm i kroppen och fötterna kändes plötsligt fjäderlätta.
Men ganska så snart sänktes en obehaglig slöja över hennes välbefinnande. Vad hade hon nu gett sig in på?!


Simone hörde knappt ett ord av vad Dumbledore höll tal om - tydligen skulle några brandmän besöka skolan senare idag och alla på konventet ombads att delta i en brandövning.
Hon kunde inte sitta still, hela kroppen verkade vrida sig i inre små spasmer av olust.
Hon böjde sig ner över sin telefon:



För Madonna-låten, se Borderline (sång).

Borderline personlighetsstörning (ungefärlig betydelse: gränsland), i dagligt tal endast borderline [’bo:ɖəɭajn], är en personlighetsstörning, vilken i ICD-10 räknas som en variant av emotionellt instabil personlighetsstörning. I förordet till ICD-10 berättar WHO att diagnosen slutligen togs med som en form av emotionellt instabil personlighetsstörning men med tvekan och med endast en kortfattad beskrivning, och detta endast i syfte att uppmuntra till vidare forskning.[1]

Hon slog lite lätt på knäskålen och kvävde ett helt gäng grova svordomar.
Varför skulle hon tvunget ha växt upp i en sån normal familj, i ett sånt normalt hus, i en sån normal stad?
Hon kände inte en enda människa med någon form av funktionsnedsättning! Hur skulle hon nu, tänkte hon panikartat, kunna låtsas för ett helt konvent att hon hade borderline?
Hon skulle kunna erkänna sin lögn. Men minnet av Mathildes strålande, förstående leende värmde henne mycket mer än hon ville erkänna.
Mathilde verkade vara mycket populär. Kanske skulle Simone kunna vara med på prefekthänget redan i natt?
Och beröringen. Den lätta, mjuka beröringen. Simone ville ha mer, mycket mer.

Hon petade i sin risottosallad men kände sig inte ett dugg hungrig.
Bara vagt uppfattade hon vad Thunder och Dorothea pratade om intill henne.
”… men håll med om att den där med ’slagen därbak’, eller vad det nu var, slangen, jag menar slagen, höhö…”
”.. du menar som det blev i Flammande bägaren?”
”Ja precis! Däremot har jag fett svårt för det där med att hans pappa skulle bli Minister, vilken röta det skulle va va..”

”Hej. Du, vi fick precis reda på… vi vill bara kolla så att allt är bra. Och om du har tagit din medicin som du ska?”
Simone hoppade till - Lovise stod bakom henne och såg bekymrad ut.
Nästan oväntat snabbt bytte Simone hemsida på mobilen till Googles startfält.
Hjärtat rusade.
”J-nej, det har jag nog inte.”, sa hon försiktigt, i hemlighet glad över en anledning att lämna matbordet utan att det skulle se alltför suspekt ut.
”Gå och ta dem”, sa Lovise och även hon rörde vid Simones axel:
”Jag måste förbereda hinderbanan… vi ses!”

Tankarna virvlade omkring i Simones huvud och hon märkte knappt var hon satte foten.
Det var inte försent. ”Jag skojade bara” eller, ”Förlåt Mathilde, alltså…”.
Men hon insåg att det var precis som med skämt, att ju längre tid det tog, desto djupare sjönk lögnen ner.
Hon hade inget val.

Ångest förbröts dock i en smärre chock när Simone kom till korridoren som vette mot Slytherins andra sovsal.
Utanför den satt Stephanie, och ensam igen.
Simone kände, för den kanske andra, tredje, fjärde gången den dagen hur hettan steg i kinderna, men det fanns inget annat att göra.
Men hon tänkte på Lovise och på Mathilde, ”and a reckless daring seized him.”
”Hej Stephanie.”
Men Stephanie hörde inte.
”Hej Stephanie”, sa Simone igen, lite högre. Sen märkte hon att Stephanie hade hörlurar på sig - lika små som Karis var stora. Stephanie var dessutom nedböjd över en anteckningsbok med rosa rosor på.
Simone kände sig först lätt hopplös, sedan djupt uppgiven, sedan kissnödig. Hon blev irriterad på sig själv och sin jävla kropp. Det var så pinsamt, det här med att jämt behöva gå och kissa. Men det tryckte på. Åh, vad det tryckte på. Varför var saften så god?

Så bra!! Saknar flop powder power så mkt när jag läser denna!

Superbra
Saknar alla från FPP så mycket

Kapitel 8 - hinderbanan!

”Oh shit, smet vi verkligen ifrån AVPM för att fixa till våra eyelinervingar?”
”Åh, min slips är helt sned, det ser ut som att jag har varit på Sniglehorns fest eller något..”

Simone lyssnade spänt bakom den låsta toadörren, men kände inte igen någon av rösterna.
Som vanligt hade hon lagt toapapper över vattnet,så att de inte skulle höra att hon kissade.

”Vet ni, det finns så otroligt många personer här som verkar så otroligt awesome. Gud, om jag ändå kunde våga prata med alla!”
Den tredje rösten var svagt bekant för Simone.
Den första rösten fortsatte: ”Jamen eller hur. Jag är ju i Hufflepuff, och vi har väl bondat lite och så men alla ni coola tjejer i Gryffindor, alltså Prissy och dem främst, och MEL är så otroligt snäll.”
”Haha, det rimmade.”
”Lol, lägg av.”
”Ikväll när jag kommer vara typ så ofattbart hög på socker så måste jag lova mig själv att snacka med några av Slytherinflickorna.”
”Som Lovise och dem? Jag skulle gärna driva lite med henne om hennes huggtand, loool.”
”Hennes snapchatfilter-missbruk, snarare.”
”Vad heter den där tjejen med WESC-hoodie? Simone?”
”Ja, Simone.”

Simone hettade till och torkade sig på fel ställe.
”Hon verkar så himla go. Dem rådjursögon, typ.”
”Och snygg.”
”Väldigt.”

Simone hettade till ännu mer.
”Visste ni förresten att det är hon som..”
”AARRGH, Yrve-e-en du fick mig att eyelina mina ögonglober istället!”
”Ojdå förlåt.”
”Att cosplaya ikväll eller inte, det äro frågan..”
”Hörni, vi borde gå så vi inte missar hinderbanan!”

Simone hettade till än mer, men kände återigen den stickande känslan av olust i halsen.
’Det är hon som…’ vadå?!
Det här konventet kunde definitivt ha börjat bättre.
Genom korridorerna upplevde det Simone som att oviljan kom från alla håll, alla blickar.
Det kändes som att hon hade skaffat sig fler fiender än vänner.
Där borta satt Ulrika från Ica-gänget som säkert tyckte att Simone var en svag sak som lätt gick att pusha runt med.
Och där borta satt Thunder, som så ofta behandlade henne som luft, och spelade pingis med en scout.

Men ändå… ändå så tyckte Mathilde och Lovise om henne, och brydde sig om henne på ett sätt som kändes genuint, trots att… trots att hon bara var hon.
Och sen fanns det Den Mystiska Toapersonen. Vem var det?
Simone fylldes av en small strimma av något som liknade hopp när hon blickade ut över skolgården och såg alla deltagare - förvånansvärt många i Hogwartsmundering.
Vänner eller fiender - hon var trots allt hemma. Långt borta från heteronormen, och långt borta från äckel-piss-Sölvesborg, långt borta från alla snoriga systersöner. Hon visste inte ens om hon saknade Alice eller inte.
Hon tog ett djupt andetag, tänkte återigen på Mathildes leende och stegade ut på skolgården.

Det var dags för hinderbanan, en aktivitet inspirerad av De vises sten.
Det var prefekterna som höll i den, och Simone log som ett fån när hon såg deras illa dolda entusiasm som sipprade fram mellan deras förklaringar av aktiviteterna.

Detta skulle deltagarna alltså göra:
* Bli begravd i ett gäng tunga kuddar och försöka ta sig loss.
* Hoppa på en stor studsmatta och försöka få tag på ett par nycklar som hängde högt uppe i små snören.
* Få tio drag på sig att ta så många schackpjäser som möjligt från Ellen från Ravenclaw.
* Brottas mot Joar, som var klädd i en stor skumgummidräkt.
* Försöka lista ut vilken av flaskorna som var rätt, av sju stycken (precis som i boken) bakom ett skynke.

Alla som ville fick springa igenom banan, och de klockades, sedan drogs en vinnare genom att kvotera tiderna med antalet deltagare.

”ÄR NI REDO?!”, ropade Hufflepuffprefekten med dreads. ”TRE, TVÅ, ETT…”
Jonna var den förste att bege sig till kuddhögen, ivrigt påhejad av sitt elevhem, Hufflepuff. Hon var klar efter sekunder, och dreadprefektens visselpipa ljöd igen, och en elev från Gryffindor sprang in.
Simone var en av de sista i Slytherin, hon stod bakom Klarissa, som spelade - och var oerhört dålig på - Candy crush saga och Eli, som tuggade tuggummi.
Avbytet gick fort. Nu hejade Simone på den första Slytherineleven att kastas under kuddarna - Thunder.
Minny från Ravenclaw tappade sina glasögon när hen studsade lite för högt på studsmattan och Jonnas bonde blev precis fälld.
Helt plötsligt svartnade allt för Simone.

”Gissa vem?”
”Va?”, sa hon och vände sig om. Personen som hållt för hennes ögon var Tove.
”Bus och skoj och, åh, är det där tuggummin Eli?! Snälla?”, utbrast Tuva och gick ner på knä framför Eli, som skrattade och sa ’Visst’.
Tuvas ansikte visade en nästan oförskämt glad min.
”Ojojoj, THUNDER kom igen, TA HONOM!”, skrek Tove på Thunder, som brottades med Joar och dessutom hade övertaget.
”DU TAR GANSKA MYCKET PLATS I BOKDISKUSSIONER MEN VI VET ATT DU HAR DET I DIG!”
”FÄLL HONOM MED SNITSIGA ARGUMENT OM MCGONAGALL!”, skrek Tuva och satte av bara farten tuggummit i halsen.
Och från ingenstans så lutade Tove sitt huvud mot Simones axel.
”Du har sådana stora bruna ögon”, sa hon och Simone blev kokhet i hela kroppen - helt plötsligt var det här konventet det bästa som någonsin hänt henne.
”Lilys ögon. Eller, jag vet inte vem som har stora bruna ögon i HP.. kanske Hermione?”
”Öh, kanske Susan Bones?” Simone tvekade, men la sen handen om Toves axel.
”Vi saknade dig på prefekthänget igår natt.”, fortsatte Tove. ”Du måste vara med i natt.. eller du kanske inte är en dygnare?”
”Öh”, sa Simone.
”Tuva dygnade inatt, tillsammans med Adam och Dorothea. Du ser ringarna under hennes ögon? Jag bad henne sminka över dem men hon är en ivrig foundationvägrerska. OOOH, KOM IGEN! DU TAR DEM, KLARISSA!”
Thunder åkte ut på schacken och de visste inte hur det hade gått för honom vid flaskorna på grund av skynket. Klarissa tog onödigt lång tid på sig att ta sig ut från kuddarna, men fångade nycklarna nästan direkt.

Ravenclawarna utbrast i vilda hurrarop när en kort kille med skäggstubb genomförde ett briljant schackparti.
Hufflepuffarna, å andra sidan, lät höra ett unisont ”ÅH NEJ!” när deras förkämpe fick svårt att andas, då Joar i princip satt på hens bröstkorg.
”Simone, din tur.”
”Åh”, sa Simone, och mycket riktigt befann hon sig framför den gigantiska kuddhögen.
Hon svalde och kände sig med ens väldigt svag i knäna - alla kollade på henne nu. Tuva gav henne en ivrig tummen upp.
Simone började svettas igen, och inte enbart på grund av den oförlåtliga junisolen.
Hon hade stått på scen en gång tidigare, men det var inget - INGET - jämfört med detta.
Men då hade det hjälpt att inte låtsas om publiken, så hon bestämde sig för att köra samma strategi igen.
Hon la sig ner på mattan och Mathilde täckte över henne med kuddar. Mathilde såg inte på henne med den där glödande blicken från imorse, utan såg kall och avvisande ut. Simone blev stum inombords.

Kuddarna var tunga och framkallade svåra andningsproblem och hon tog katastrofalt lång tid på sig. Men att fånga nycklarna var både lättsamt och kul och hon var lika bra som Klarissa på det.
Sen kom hon fram till schacken, där hon förlorade två bönder och sin springare, men tog Ellens drottning.
Till skillnad Mathilde så fullkomligt strålade Ellen mot henne och sa till och med ”bra jobbat!”. Simone log tillbaka, men hennes leende försvann på en gång.

Joar tornade sig upp över henne som en stor, olycksbådande, kuddbeklädd tingest.
Han flinade skadeglatt när han brottades med Simone, mjukt, nästan som en kram, men inte utan att Simone kollapsade och stapplade bakåt.
Slytherin hejade på henne men sekunderna tickade iväg..
Simone visste inte vad som fick henne att göra det, annat än möjligtvis ren desperation, men hon gav helt plötsligt Joar en välriktad spark mellan benen. Han kuvade sig, hukade sig, och Simone fick lätt ner honom först på knä och sen på rygg.
”DU TAR HONOM LIKA LÄTT SOM DU CHARMAR ÖRHÄNGENA AV OSS!”, skrek Tuva och Simone kände sig lättviktig, euforisk.
Hon visste att hon nu var den hitintills snabbaste personen på brottningen.

Att identifiera flaskorna var minst lika lätt. Logik, uteslutningsmetoden och en knäskål som kliade orimligt mycket, sedan hade hon pekat ut flaskan näst längst till höger. ”Bra där!”, sa Mel och klappade henne på ryggen. ”Du ligger på… fyra femtiotre. Härligt, Simone.”
Fyra femtiotre! Underbart, underbart konvent det här!!

Hjärnan simmade fortfarande i tankar kring vad hon gjorde mot Joar, men hon undvik de andra elevhemmens blickar ifall det skulle finnas något anklagande eller fördömande där. Strålande i hela ansiktet gick hon mot Slytherinklungan, fistbumpade Eli och Klarissa och fick till och med en kram av Ulver.
”Du var så himla grym på brottningen, Simone”, sa Tuva och satte sin panna mot Simones och luktade allmänt mycket jordgubbe. ”Nästan sensuellt skicklig.”
Och Simone armkrokade med tvillingarna, och söp in de uppskattande blickar som killen med pikétröja - vad hette han nu igen? - gav henne.
”Oj oj, jag kan inte haja vad Gryffindornissen där borta är keff på schack!”, sa Thunder högt.

Tove flinade.
”Jag och Thunder har gått på samma högstadieskola. Han var alltid rätt skön, men herre jistanes så dålig på matte.
Är du här själv? Liksom, på konventet?”
”Ja”, sa Simone, vilket för stunden inte alls verkade som en dålig grej.
”Otroligt starkt och modigt av dig”, sa Tove beundrande. ”Jag och Tuva är här med minst femtiotusen kompisar. Lina och Eli gick i vår parallellklass (’vad är grejen med deras förbaskade hängselbyxor?’, tillade Tove med en viskning) och vi känner typ halva Hufflepuff också. Och Kari, den där saken med hörlurarna, bor nära oss och Minny också, men hen är ganska skum. Alldeles för intresserad av satanism, om du frågar mig.”
”Men jag hoppas vi blir din vän!”, sa Tuva.
”Det hoppas jag med!”, sa Tove. ”Du, festen i kväll kommer bli så awesome att vi kommer tvingas skaffa lastbilar av superlativ”.
Ulver utbrast i högljudda läten bakom dem, ”och - AJDÅ, DET VERKAR SOM OM *NÅGON* I RAVENCLAW BLEV AV MED SITT TORN! SITT TORN! - och hoppas det blir goda chips, för goda chips ger oss alltid så mycket socialt mod, eller hur Tuva?”
Simones tankar snurrade.

Superbra

så bra!