I tidvändarens värld, Det Digitala Hogwarts

Jaaa fler som bevakar det är mycket bra

Låter spännande!!
*bevakar*

Hear it comes Hermioneginnyluna b.la ♥♥


Kapitel 1.

- Maéla vi åker imorgon bara så att du vet! Har du verkligen packat allt? Hermione Kastade en anklagande blick på mig och fortsatte sen stuva ner böcker i den redan överfulla kofferten.
- Eh... Hehe ja... mummlade jag och log lurigt.
Hermione gick bort till sin garderob och tog ut några klädesplagg och slängde dem på sin prydligt bäddade säng.
- Haha, jättekul. Maéla, ta ansvar. Hon spände blicken i mig och vek sen ihop kläderna hon lagt på sängen till en minimal hög.
Jag satte mig på min säng i ena änden av vårat delade rum.
Jag tog upp mobilen mamma gett mig i ett fåfängt försök att få mig att avstå från Hogwarts och trollkarlsvärlden och stanna hos henne och pappa istället. Jag skakade på huvudet åt hennes patetiska försök. Som att en mobil kunde slå en trollstav.
- Klockan är... Ojdå okej jag packar... jag hade tänkt använda den tekniska displayens klocka som ett argument för att vänta med packandet men de digitala siffrorna svek mig.
Buttert stoppade jag ner den dumma meckanicken i bakfickan på jeansen.


Jag drog fram min tomma koffert som låg gömd under sängen och öppnade den. Förvånad plockade jag upp Hermiones tidvändare som låg på den dammiga botten i kofferten. jag log när jag mindes hur jag snott den från Hermione och gömt den i min undanstuvade koffert som hämd för att hon förvandlade mina chokladgrodor till sniglar. Hermione hade aldrig hittat den och efter hand hade jag helt glömt bort att jag ens gömt den. Jag tog tag i båda ändarna av den tunna kedjan och började snurra det lilla timglaset runt, runt, runt. Jag vände mig flinande mot Hermione och studerade sanden som åkte upp och ner, upp och ner...
- Hermione... Flinade jag. Kommer du ihåg din tid...
- Neeej Maéla!!!! Skrek hon och kastade sig över mig med panik i blicken.
- Hermione, lugn... Varför blir du så...
- Sluta snurra den Maéla!! Fattar du inte att du...
Jag fortsatte flinande att snurra den i luften som ett lasso.
- Den går inte sönder jag lovar. Kolla. Jag tvinnade den snabbt mellan fingrarna så att det lilla timglaset bara blev ett suddigt sträck när det snurrade runt, runt.
- Neeej!!! Hermione såg helt förstörd ut när hon panikslaget stirrade på det snurrande halsbandet.
Hennes livrädda blick fick mig att slutligen sluta snurra smycket.
- Hermione vad...?
Jag kunde inte fortsätta prata. Allt började skaka något förfärligt och det kändes som att hela världen välte.
- Hermione! Skrek jag panikslaget och slet tag i hennes arm.

Det kändes som om jag sögs bort, jag släppte skräckfylld tidvändaren och sen föll jag matt ihop på golvet igen. Vänta... Sen när kittlades vårat golv? Och var blött?
- Maéla din korkade, dumstridiga idiot! skrek Hermione och jag hörde till min förfäran hur hon grät. Jag satte mig upp och stirrade chockat ut i kompakt mörker.
- Hermione...? Vad...
- Du vände tillbaka tiden! Du tog oss tillbaka i säkert flera tusen år!! Skrek Hermione snyftande.
- jag.. Oh... Mållös satt jag chokad i det kyliga mörkret. Just det.. Tidvändare... Tiden... Tillbaks...
- Åh nej... Jag insåg förfärad vad detta innebar.
- Var är den? Fort! Ge mig den! Vi måste vända oss tillbaka, åh tänk om vi kommer för långt fram.. vad kommer... Maéla ge mig den då! Du behöver inte göra ont värre!
- Jag... Jag har den inte Hermione... Mumlade jag åt det håll i mörkret som Hermiones rädda snyftningar kom från.
- Sluta! Skrek hon öronbedövande högt och förtvivlat. Bara sluta Maéla det räcker nu! Ge mig den bara!
Jag höjde skyggt händerna som ett patetiskt försök att skydda mig från hennes hatiska röst.
- Nej... Jag har inte... Jag släppte den... Mumlade jag snopet, mer rädd för vad Hermione skulle göra med mig än vad det innebar att vi satt fast flera århundraden bak i tiden.
- Du kan inte mena allvar Maéla... Du kan inte...
Jag bet mig i läppen.
- Jo... Jag lovar jag...
- Tack Maéla, Tack så hemskt mycket! tack för att du har förstört mitt liv! Skrek Hermione. Jag hade aldrig sett henne sån här... Eller snarare hört. Mörkret var bäcksvart....
Hermione började skrika på mig igen och jag brast ut i gråt. Hermione tystnade och sen kände jag hennes arm runt mina axlar.
- Förlåt Maéla... Du är trots allt bara en korkad oerfaren liten häxa... Vi fixar väl det här... På något sätt...
Jag kröp kall och rädd ihop i min storasysters trygga famn och lät tårarna rinna.

Så bra

Den är asbra... nej Supermegajätesuperduperbraaaaaaaaaaaaa

Läser!!

tack så jättemycket ♥♥♥

Kapitel 2.

Natten passerade, iskall och sorgsen. När en smått värmande sol steg över horisonten vände jag mig mot min syster. Hermione satt ihopkurad under ett stort bokträd och vaggade sig själv fram och tillbaka.
- Hermione...
Jag satte mig upp på knä och såg på min systers rödkantade ögon.
- Hermione... Jag är... så ledsen.. Jag tänkte inte...
- Det är inte mycket till hjälp Maéla. Du är korkad, så är det bara.
Jag vände bort blicken och fingrade på de fuktiga grässtråna som täckte marken. Kanske förstod jag inte hur allvarligt det faktiskt var... Men jag hade alltid älskat när det hände roliga saker som kunde uppehålla mig... Och detta skulle nog bli något av det roligaste i mitt liv. Men jag var ändå livrädd... Livrädd för Hermiones hat. Visst vi hade alltid hämnats och tjaffsat men nu... Hon hade alltid varit min trygga hamn, min mamma på många sätt. Och nu, när hon verkade hata mig... Jag mindes hennes skrik och sårande ord igår. Hon hade alltid kallat mig korkad. Men nu existerade inte ens den skämtsamma tonen som hört ihop med ordet. Hon sa det på fullaste allvar. Hon såg mig som... Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta igen. jag vägrade verka småbarnsaktig.
- Hermione, det kan bli kul! Jag menar, du har ju alltid älskat Hogwarts historia och nu kan du uppleva den själv! Coolt va? Och så kan vi...
- Käften Maéla.
Jag ryggade instinktivt tillbaka över hennes hatiska och grova avvisning. De förädiska tårarna vällde upp i ögonen igen.
- Om vi gör något fel kommer hela Trollkarlsvärlden förändras. Vi kommer bara att kunna sitta här och vänta i flera hundra år. hon talade kyligt och långsamt utan att ens se på mig.
- Aldrig. sa jag med eftertryck. Jag tänker uttnyttja det här. Du får följa med om du vill.
Jag reste mig upp och gick i blindo bort mellan träden och lämnade min ända trygghet bakom mig. Tryggheten som nu gråtandes skrek att jag skulle förstöra hennes liv.

Fantastiskt ♥

Så bra bra bra

Du är så bra att jag inte kan hitta de rätta orden