Månförtrollad

Det finns inga ord för att beskriva hur bra den här fanficen är! Du beskriver allt så bra och jag får en tydlig bild av karaktärerna.

Kapitlet var jättebra. Jag längtar till nästa kapitel. Blir spännande och se vad som händer sen.
Undrar vad som kommer hända härnäst. När hon upptäcker att hon blir en sjöjungfru, menar jag.

Är så glad över era kommentarer De gör att man bara vill sätta sig ner och skriva ♥

Kapitel 3: Svärdet i stenen

Efter att Cora släckt eldstaden ser hon sig runt innan hon går in i tältet. Det är verkligen asgrymt. Om hennes familj hade ett sånt hade hon absolut flyttat in där och bott där hela sommaren. Som ett eget hus där hon sluppit sina föräldrar.
”Jag ska bara göra det privata”, säger hon snabbt till dem och går ut ur tältet igen. Om hon bara går en liten bit så kan hon komma bort från tältet, så att de inte skulle råka se henne om de kollar ut.

Till slut tar skogen slut, och ett stort berg är framför henne. Eftersom att hon antar att ingen ser henne där, och att hon inte vill gå längre, så stannar hon där.

När hon är klar med det hon ska är hon på väg att gå tillbaka – om det inte vore för en lysande grotta som inte fanns där innan. Nyfikenheten tar över, och Cora går in i grottan. Det är ett stort rum, och på väggen finns en inhuggen bild av ett svärd, lysande i blått. Hon går fram mot det och känner på orden. De är inristade i väggen. Plötsligt blir marken mjuk, och Cora känner hur hon av någon anledning bara faller. Hon står inte på något golv längre. Så svartnar det för hennes ögon.

När Cora vaknar igen ligger hon på stranden. Hon är helt sandig och har ingen aning om hur hon kom dit. Så fort hon faktiskt riktigt kommer till medvetandet reser hon sig av och borstar av sanden från sin klänning. Därefter skyndar hon sig mot deras tält.

De andra sover fortfarande, och har förhoppningsvis inte märkt att hon varit borta. Hon orkar dock inte krypa ner i sängen igen, utan bestämmer sig för att tvätta av sitt smink, som hon glömde att göra dagen innan.
Tältet har ett handfat med rinnande vatten. Cora sätter igång det och för händerna mot mattenstrålen. Problemet? Vattnet flyttar sig bort därifrån. Hon kommer inte åt vattnet. När hon flyttar undan händerna rör det sig normalt neråt igen. Cora backar sakta därifrån med en skrämd blick mot vattnet.
”Vad händer Cora?” Rosies röst hörs bakifrån, och Cora vänder blicken mot henne. Hon ser ut att precis ha gått upp. Förhoppningsvis har hon inte sett något. Cora är rädd för att de kommer tycka att hon är konstig. Magi görs med en stav, inte med händer.
”Inget”, Cora försöker slappna av när hon ser mot Rosie. ”Jag skulle precis äta frukost”, fortsätter hon sedan och går mot deras medpackade mat.
”Okej”, gäspar Rosie, ”Väck mig om en timme eller två”, säger hon när hon gäspat färdigt, innan hon går tillbaka till sin säng. Cora pustar ut, och kan faktiskt börja slappna av, även om hon fortfarande undrar vad det var som hände.
Några timmar senare är de andra både uppe och klara. Cora har fortfarande inte vågat närma sig vattnet.

”Kom, vi går och badar! Jag har en ny bikini som ni bara måste se!” Rosie tar fram sina saker, och Ella skyndar sig att göra samma sak. Cora går istället fram till vattenkranen igen. De andra går ut ur tältet, men Cora står fortfarande kvar. Så sätter hon på, och låter vattnet rännan innan hon för sin hand mot den. Ho kan känna vattnet forsa ner från kranen, trots att hon inte rör vid det. Känslan är inte heller som när en stråle träffar handen. Det är som att det rinner genom henne.
Hon vinklar handen och det känns som att hon kan kontrollera vattnet. Det böjer sig i en båge när hon gör det, och hon fortsätter. Hon flyttar vattnet i en stråle som går längre ut, böjt på olika sätt.
”Kom nån gång då Cora!” ropar Ella utifrån och Cora tappar fokus. Vattnet faller ner på marken, och av någon anledning tar hon ett steg bakåt från det.

Jättebra

Mycket bra kapitel som vanligt! Jag känner att mystiken tätnar! Nu börjar allvaret så att säga. Jag tänkte, då vattnet flyttar sig bort.

Lite kritik bara! Se röd respektive grön text.

”Inget”, Cora försöker slappna av när hon ser mot Rosie.

Här är det bra om du har en punkt innanför citationstecknen. Annars hade du kunnat skriva så här: ”Inget”, säger Cora och försöker slappna av när hon ser mot Rosie.


Annars kan det vara såhär:

”Inget.” Cora försöker slappna av när hon ser mot Rosie.


Cora sätter igång det och för händerna mot mattenstrålen

Jag tror du har råkat stava fel, men det gör inget.

Cora sätter igång det och för händerna mot vattenstrålen

Hoppas du förstår något av kritiken jag ger dig.
I övrigt är det en jättebra berättelse.

Kan inte vänta tills nästa kapitel

jag läste allt idag och tyckte att den var bra men sen såg jag datumen ( i juli) och jag hoppas att du kommer fortsätta

Tack alla ♥ Jag vet att jag varit seg, och det kommer säkert fortsätta vara lite segt, men det betyder inte att jag inte kommer fortsätta. Jag behöver kanske bara påminnas ibland Älskar er ♥
-----------------------------------------
Kapitel 4: En oväntad förvandling

Cora skyndar sig ut ur tältet, och ner till stranden. Det finns till och med en brygga där, som hon inte ens lagt märke till innan. När hon väl är där inser hon att hon glömt sina badkläder, och hon orkar inte gå tillbaka och hämta dem. Inte när de andra snart är på väg att gå upp ur vattnet. Istället går hon ut på bryggan och sätter sig på den, längst ut. De andra är framför henne.
”Är bryggan ny?” frågar hon dem, och Ella nickar.
”Det var farsan som ordnade med den. Bästa badplatsen”, säger hon och ler. Cora ser ut över vattnet. Det är en bra badplats, det håller hon med om. Så ställer hon sig upp på bryggan igen.
”Jag kan flytta på vatten utan att röra vid det. Kolla”, säger hon och försöker känna vattnet forsa i henne. Det lyckas, och hon börjar få upp en vattenbubbla, men av någon anledning funkar det inte mer än halvvägs. Något eller någon försöker stoppa henne.
”Vad?” Rosie ser frågande på Cora, och hon suckar.
”Det funkade innan, jag lovar”, försöker hon, men Rosie ser missnöjt på henne.
”Vi går upp nu. Kom när du vill”, säger Ella sedan och hon simmar till stranden igen. Rosie följer efter, och Cora suckar. Just när hon vil visa, då funkar det inte. Man känner sig så dum. Så försvinner de iväg därifrån. Cora står kvar när bryggan helt plötsligt vinglar till. Hon tappar balansen och faller rätt ner i vattnet.

Chocken kommer för snabbt för att hon ska hinna skrika eller ens reagera. Det hon har framför sig är inte längre hennes ben. Det är istället en havsblå fena. Cora spottar ut lite vatten som kommit in i munnen, och försöker ta det lugnt. Hon har fått en fena. Som en fisk. Vad ska de andra säga när de får se hennes fena?
”Cora! Kom igen, kan du inte komma? Det är tråkigt utan dig!” Rosie kommer ner till vattnet, och går ut på bryggan.
”Jag tror vi har ett litet problemen först bara”, Cora har huvudet över vattnet, och när Rosie kommer fram ser hon fenan.
”Va-Vad händer?” Rosie ser chockad ut.
”Om jag ska vara ärlig, jag har inte den minsta aningen”, svarar Cora, samtidigt som hon ser Ella gå ner mot vattnet.

”Vad är det som ska ta så lång tid?” ropar Ella lite skämtsamt på väg ner. Hon har ingen aning. Så kommer hon ner.
”Cora… Har du alltid vetat att du är en fisk?” frågar hon och Cora ser ner på fenan. En fisk ja. Borde ju stämma.
”Märkte det typ nu”, muttrar Cora och simmar mot bryggan. ”Kan någon av er hämta en handduk eller något?” frågar hon därefter, och Ella springer iväg. Cora försöker häva sig upp, och med lite hjälp av Rosie så går det.
”Jag hatar den där saken”, muttrar hon och tar tag i handduken som hon får av Ella. Efter att ha torkat av sig får hon tillbaka benen. När hon reser sig upp känner hon på dem för att faktiskt förstå att de är tillbaka.
”Du kanske inte gillar det, men ärligt, det där var asgrymt”, säger Rosie med ett flin på läpparna. Cora bara suckar. Det var inte hon som vid kontakt med vatten plötsligt förvandlades till fisk.
”Fattar ni inte? Det händer faktiskt mig!” hon vill älska sina bästisar nu, men av någon anledning går det inte. De fattar inte.

AWESOME!!

Mycket bra kapitel som vanligt. Det gör inget att du inte har uppdaterat. Du har kanske varit upptagen med annat och därför inte haft tid att skriva. Sånt kan hända den bästa, och du vet vad man brukar säga; Plikterna först, nöjena sen.

Sedan tänker jag så här: Det är bättre att skriva sin takt så kapitlet blir långt och bra, än att du stressar, så att det blir kort och mindre bra. Det fick jag lära mig när jag lade upp en story på ett annat forum.

Spännande när Cora försöker berätta för sina vänner vad som händer.

Lite kritik bara.
”Fattar ni inte? Det händer faktiskt mig!” hon vill älska sina bästisar nu, men av någon anledning går det inte. De fattar inte.

Se den röda texten. Byt rad och skriv "hon" med stor bokstav.

”Fattar ni inte? Det händer faktiskt mig!”
Hon vill älska sina bästisar nu, men av någon anledning går det inte. De fattar inte.

”Jag tror vi har ett litet problemen först bara”, Cora har huvudet över vattnet, och när Rosie kommer fram ser hon fenan.

Om du ser den röd delen: Använd hellre punkt, då du inte har mumlade, viskade, sa eller liknande före Cora.

”Jag tror vi har ett litet problemen först bara.” Cora har huvudet över vattnet, och när Rosie kommer fram ser hon fenan.

Jättebra