Idioten

Du skriver jättebra och det känns liksom lätt att läsa trots att kapitlet var långt.

Jättebra!!!

James o Albus är typ precis som jag har föreställt mig dem
James verkar rätt svartsjuk för att ha flera "flickvänner" haha

Ny bevakare! Superglad att du taggade mig!!

Verkligen superbra! Längtar tills nästa!

Jag är inte alltid jätteaktiv på Mugglis och ibland kan det ta några dagar innan jag loggar in igen, så om du tror att jag har slutat läsa så är det nog bara för att jag inte loggat in på ett tag.

Tack för alla kommentarer och för att ni vill läsa denna fanfiction!!!! ni e bäst

trodde av någon anledning att jag redan hade lagt upp kapitel 2 ???? ahahahhaha så var det tydligen inte så här kommer det andra kapitlet, hoppas ni gillar det!!!!

____
2
Hogwarts, Hogwarts, hoggy warty hogwarts

De fyra kompisarna hade precis gått av tåget, och var nu på väg till vagnarna som skulle ta dem till slottet.
Albus och Cara gick en liten bit efter James och Fred, som väldigt högljutt och väldigt falskt gick och sjöng på Hogwarts skolsång.
”HOGWARTS, HOGWARTS, HOGGY WARTY HOGWARTS, VARE SIG VI ÄR GAMLA OCH FLINTIS ELLER UNGA MED – ”
”Håller ni någonsin käften?” Frågade en halvt road, halvt irriterad Albus de två killarna framför honom. Eleverna runt omkring dem kastade frågande blickar på det sjungande paret innan de kom närmare och såg att det var Fred Weasley och James Potter. Då blev det helt plötsligt en självklarhet och blickarna försvann och ersattes med skratt. Fred slutade sjunga och vände sig om så att han nu gick baklänges. Han bar på ett överdrivet fundersamt ansiktsuttryck medan James fortfarande sjöng bredvid honom.
”Hmm… nej.” den fejkade fundersamma blicken sprack och han flinade stort åt sin yngre kusin innan han vände sig om och en än gång stämde in i sången med James. Albus himlade med ögonen åt dem och vände sig sedan till Cara.
”Det värsta är att jag börjar vänja mig.” Han suckade till och Cara skrattade lätt. Hon var på väg att svara men blev avbruten av Fred som hade gett upp på sin vanliga röst och gick upp i falsett så att han lät som en operasångare (egentligen lät han som en get som hade svalt en gummianka). Varken Cara eller Albus kommenterade om det, de utbytte istället roade blickar och skrattade sedan lätt över falsettsången som James också hade gått upp i. De visste redan att de inte kunde få tyst på de två killarna framför dem, så varför inte kolla på när de gjorde bort sig totalt genom att vara sig själva istället? Det lät som en rimligare plan för två personer som hade levt med Fred och James i princip hela sina liv.


”Tänker du någonsin på testralerna?” frågade James Cara tyst. De satt i en av vagnarna, och var snart framme vid slottet, vars torn precis hade börjat komma fram mellan de höga träden. Albus och Fred satt mittemot dem och pratade med Logan Walker, en lång, blond kille med en krokig näsa och rosiga kinder som hade hoppat på deras vagn i sista sekund.
Logan delade sovsal med James och Fred och de hade blivit kompisar så fort de träffades det förta året, vilket gjorde att Cara var tvungen att lära känna honom också. Hon hade egentligen inte så mycket emot honom. Han delade Freds humor, var slagman tillsammans med Albus i Gryffindors Quidditchlag och var väldigt smart och prioriterade i alla fall skolan på någon nivå. Dock så var han en av de få killarna i skolan som var värre än James på att hantera tjejer, vilket fick Cara att ifrågasätta honom då och då.
”Du frågar mig den där frågan varje år.” påpekade Cara lika tyst. ”Du borde veta att svaret är ja.” James ryckte på axlarna och tittade sedan ut framför vagnen, där, fastän de inte kunde se det, en testral drog dem framåt.
Cara visste inte vad en testral var förrän hennes andra år. Killarna kunde inte sluta prata om det på deras allra första vagnresa på väg till skolan och hon undrade tillslut vad det egentligen var de babblade om. De andra killarna hade skrattat åt hennes okunnighet men James hade gett dem iskalla blickar och förklarade sedan lugnt till henne hur de var svarta hästar som drog vagnarna fram till skolan. Det var dock bara de som hade kommit öga mot öga med döden som kunde se dem.
”Undrar du någonsin hur de ser ut?”
”Jag vet hur de ser ut James, de finns ritade i hundratals av böckerna i biblioteket.”
”Jo, men i verkligheten. Hur stora de är, om de är så magnifika som pappa påstår.” Cara suckade.
”Jag hoppas att vi aldrig kommer få veta.”

”Borta bra, hemma bäst.” sa Fred samtidigt som de alla klev in i entrén till Hogwarts. Högljutt prat från borden inne i stora salen ekade runt i den fackelupplysta entréhallen där de stod, och elever kom med jämna mellanrum in i entréhallen och gick in i stora salen som var dekorerad med hundratals gyllene bägare och tallrikar som glänste i skenet av de hundratals levande ljus som svävade ovanför allas huvuden.
”Kom igen!” Utbrast Logan och gick med ivriga steg in till stora salen. De andra följde efter den blonda killen som hade fått syn på flera lediga plaster vid de två sista rumskamraterna; Alexander Greene och Jack Barker. Alexander - vars pappa var en av de populäraste och största Quidditchkommentatorerna genom tiderna - var en välbyggd, brunhårig, lite för snäll kille som ofta pratade om ingenting. Cara kände honom inte jättebra, men visste att precis som henne själv var han väldigt fokuserad på skolan. Jack Barker däremot hade nog skolkat mer timmar än någon annan i deras årskurs, om inte hela skolan, och var ofta med på Fred och James skämt mot oskyldiga elever eller lärare. Han såg, precis som Alexander, väldigt bra ut med sitt bruna hår och sina muskler som han hade byggt upp med hjälp av att spela mycket mugglarsporter, då hans pappa var en mugglare och hans mamma en ynk. Han var också väldigt bra på att charma tjejer, dock så låg hans respekt för tjejer lite högre upp än vad James och Logans gjorde, vilket gjorde att Cara respekterade honom mer vissa gånger. Fastän hon och Jack ofta tjafsade om småsaker visste de båda att de hade varandras respekt och att de kunde komma till varandra om de någonsin behövde hjälp med någonting. Cara kände sig flera gånger lättad över att ha honom där, fastän hon aldrig skulle erkänna det.
”Tjenare!”
”Nämen kolla var testralerna har släpat in.”
”Den där blir inte bättre bara för att du säger om den varje år, Barker. Alla dina skämt suger, ge upp.”
”Hej på dig också, Jensen.” Cara himlade med ögonen åt Jack som gjorde samma sak åt henne innan han hälsade på Fred som satte sig bredvid honom.
”Vart tog Al vägen?” frågade Cara James som satte sig på hennes vänstra sida.
”Han fick syn på Rose och de andra och valde att sätta sig där.” Cara nickade som svar och förde sedan sin koncentration till Logan som satt vid höger om henne och pratade med någon oskyldig blondin från femte årskursen vars namn var någonting i stil med Mandy. Hon fnittrade åt någonting Logan hade sagt och Cara himlade med ögonen åt dem och valde att hoppa in i James och Alexanders konversation om Quidditch istället för att slippa sitta och stirra på Logans nya haff.

Alla elever tystnade tio minuter senare när deras blickar fördes till ingången där portarna hade öppnats på nytt. Pyttelille Professor Flitwick, som var Ravenclaws föreståndare och lärare i trollformler, kom ingående med de vettskrämda förstaårseleverna bakom honom. De var ungefär lika långa som honom, om inte längre, vilket alltid väckte lite fnitter här och var men Professor McGonagall var snabb med att sända ut kalla blickar till alla de roade eleverna från hennes plats i mitten av lärarnas bord, vilket gjorde att fnittret snabbt dog ut.
Flitwick ledde de små eleverna till änden av salen, och ställde sedan klumpigt fram en trebent pall framför dem, och placerade den slitna sorteringshallen på den. De nya eleverna stirrade på den. Det gjorde alla andra i salen också. Under någon sekund var det helt knäpptyst, sedan öppnades en reva som en gapande mun på hatten och den brast ut i sång.
James suckade och vände sig mot Cara.
”Det här är alltid lika tråkigt. Måste verkligen hattjäveln sjunga varje år? Jag är hungrig!” viskade han.
”Den måste ju ha någonting att göra hela året tills den väntar på nästa sortering, så varför inte skriva en låt?”
”Okej, men den behöver väl inte uppträda den? Ingen bryr sig om vad den sjunger om ändå.”
”Jag – ” Cara blev avbruten av en irriterad pojke från femte årskursen som fick deras uppmärksamhet genom att knacka på bordet för att sedan säga åt dem att hålla käften.
Cara vände sig åt James och de båda försökte att inte brista ut i skratt åt elevens kommentar.
”Ja, Cara, håll käften.”
”Äh, gör det själv.” James flinade åt henne och sa någonting, men hans kommentar hördes inte av de högljudda applåderna som dånade genom salen när sorteringshatten tystnade. Caras och James uppmärksamheter vändes tillbaks till professor Flitwick som stod på en röd pall bredvid den andra som någon måste ha ställt dit under hattens sång. Han hade rullat upp en pergamentsrulle som nästan var hälften så stor som honom och började prata.
”När jag ropar upp era namn kommer ni fram hit, sätter på er hatten och sätter er på pallen. När hatten har ropat ut ert elevhem går ni och sätter er vid det bordet.”
”Andersen, Kevin!” En kort, blond pojke steg nervöst fram och grep tag i sorteringshatten, placerade den på huvudet och satte sig sedan ner på pallen. Det var knäpptyst i salen ett ögonblick innan sorteringshatten brast ut:
”Gryffindor!” hela Gryffindor brast ut i högljudda applåder och välkomnande kommentarer, och med ens såg den lilla vettskrämda pojken inte så vättskrämd ut längre, utan gick glatt och satte sig vid bordet.
”Bradley, Simon!”
”Ravenclaw!”
”Brooks, Emmy!”
”Slytherin!
Och så fortsatte det. James klagade nio gånger om hur hungrig han var. Cara sa åt honom att hålla käften fyra gånger, Fred tre, och femteårseleven två, vilket bara fick honom att klaga ännu mer. Logan och Alexander sket fullständigt i att följa sorteringen, men var ändå de två som gjorde mest oväsen när någon blev insorterad i Gryffindor. Två av förstaårseleverna sprang iväg till de applåderande borden bara för att sedan få springa tillbaks till pallen för att de hade glömt att ta av sig hatten. James vände sig mot Alexander när Saunders, Christopher (”Hufflepuff!”) blev den andra som fick springa tillbaka.
”Kolla Alexander, de tar båda efter dig! Du måste vara så stolt.” De elever runtomkring som hörde James skämt började skratta. Alexander däremot slog till James hårt på armen.
Tillslut kom sorteringen till ett slut när, Yorke, Elliot (”Slytherin!”) blev insorterad. Eleverna vid Slytherins bord jublade högt åt den lilla mörkhåriga pojken, och fastän Cara var säker på att de framförallt applåderade på grund av att sorteringen var över så blev hon ändå lite gladare när hon såg på hur lättat Elliots leende såg ut när han hälsade på en sjundeårselev som Cara hade pratat med ett flertal gånger - vid namn David Yorke - som stolt gav sin lillebror en high five.
McGonagall ställde sig upp och salen tystnade en aning. Hon sträckte ut sina armar och tittade runt i salen innan hon sa:
”Varsågoda.”
Mat dök upp på alla borden, och James gav ut ett gällt skrik av lycka, vilket fick Cara att hoppa till.
”Dettha kåmer bi ätt brä hår.” utbrast Fred med munnen full av potatismos - vilket resulterade i att det flög kladdigt potatismos blandat med saliv lite överallt. Cara och James höll dock glatt med honom, helt omedvetna om vad som skulle hända.

återigen superbra skrivet!

Frågan är, är man en idiot för att man gör lite spontana, modiga saker?

Jättebra!

Ja jag tror det

Har inte läst klart allt, ska börja läsa. Bevakar!