Lily Slytherin

Braa!!

Super!!!!! snälla kan du göra mer!!!!

Oj, har helt glömt bort den här fanfic:en!
Ska sätta mig och skriva två nya kapitel nu genast! ♥

Jaaaaaaaaaaaaaa Tack jag längtar verkligen till nästa kapitel Du ska göra 2 kapitel jag är superduperextramegaglad

(Kommer ett till kapitel nu ikväll om någon kommenterar ♥ Kan dröja en halvtimme eller så, har inte skrivit klart kapitel 4 än)

Kapitel 3
På 3 dagar hade jag sammanlagt fått 7 illvrål. 2 från mina föräldrar, 1 från min moster, en från min mormor, 1 från min farmor och två från mina kusiner.
Det var lika pinsamt varje gång att få ett rött brev vid maten. Jag försökte att ignorera ett av breven, och det slutade med att brevet exploderade med en stor smäll och ett vrål så högt att den nästan spräckte trumhinnan på Den Tjocka Damen. Alla tyckte såklart att det var jätteroligt när jag kom ner från sovsalen med lite sot i ansiktet.

Jag satte mig yrvaket upp i sängen och vände mig mot sängbordet. Jag kollade på den lilla alarmklockan som jag hade fått av mina föräldrar. Bredvid klockan stod en litet foto med en svart ram runt. På bilden satt jag och Samantha på en filt och det såg ut som om vi båda satt och skrattade. Vi var lyckliga, men så kommer det aldrig bli igen..
Jag tog ett djupt andetag och bet mig i läppen för att hindra de tårar som försökte tränga sig ut ur mina stängda ögon.
Jag slängde täcket åt sidan och klev upp ur sängen. Långsamt drog jag av mina pyjamasbyxor och slängde dom på golvet. Jag tog av min tröja och började sätta på min klädnad.
Jag gick ner för trappan till uppehållsrummet och kolla ner i marken. Jag var orolig att någon av, eller snarare vem som helst för alla hatade mig, skulle komma. Jag kände hur jag krockade med något och jag slungades bakåt.
”Oj, hur gick det?” hörde jag en pojkaktig röst. Han reste sig upp och sträckte fram en hand. Jag tog den och drog upp mig så häftigt att jag ställde mig bara några millimeter ifrån hans kropp. Det var Harry. Jag rodnade lite och backade.
Plötsligt blev jag lite chockad över att han inte bara gick vidare utan att bry sig. Han kanske inte tyckte att jag var dum i huvudet.
Som om han läste mina tankar så öppnade han munnen.
”Jag vill att du ska veta att jag tycker inte att du är dum. Jag känner inte dig, men du verkar inte elak. Bara för att du är från en viss familj så betyder det inte att du följer deras beteenden.” sa han och jag svalde.
Utan att tänka kastade jag hastigt ur mig ett kort och snäsigt ”Jo.”.
Harry stelnade till och tog ett andetag.
”Jag måste nog gå nu..” sa han och kilade snabbt upp till sin sovsal.
”Vem snackade du med?” hörde jag en röst uppifrån hans sovsal.
Varför i helvete hade jag sagt så? Den enda personen som inte tyckte att jag var en skithög, tyckte nu att jag var en skithög..

Super braaaaaaaaaaa älskar det här kapitlet;D

Alltså super!!

Kapitel 4
Jag satte mig vid frukostbordet, så långt bort från alla som möjligt. Jag kände hur allas blickar brände överallt, folk från alla håll stirrade kyligt på mig. Jag svalde hårt och tog försiktigt en macka från bordet och la den på min innan tomma tallrik.
Jag tog ett bett från mackan och hörde steg. Jag vände på huvudet av ren reflex. Det var Harry, och en rödhårig kille som jag tror hette Ronald, och en söt flicka med trassligt hår.
Harry satte sig bredvid mig och jag flyttade mig lite åt sidan så att han fick plats. Ron kollade på Harry med ett höjt ögonbryn.
Jag såg i ögonvrån hur Harry tog en macka och la på sin tallrik. Han tog juiceflaskan och hällde upp i sitt glas.
”Vill du ha?” frågade han.
”Va?” sa jag och kollade förvånat på honom. ”Åh, ja gärna.”
Han hällde upp apelsinjuice i mitt glas och jag såg tillfredställande på när glaset fylldes med den orangea vätskan.
”Tack.” sa jag och log.
Jag lyfte glaset och drack en klunk ur det.
”Gott?” frågade Harry och jag såg hur Ron kollade konstigt på Harry.
Jag nickade.
Jag åt upp mackan och reste sedan på mig och gick ut från salen.
Jag gick ut ur den stora porten och andades in djupa andetag av den friska luften.
”Hej..”
Jag vände mig om och såg Harry stå där.
”Hej.” svarade jag och Harry ställde sig bredvid mig.
”Hur mår du? Efter allt.” frågade han mig.
”Bra.” ljög jag.
”Är du helt säker?”
”Nej, jag mår inte så bra.. Hela min familj + alla elever på Hogwarts hatar mig.” sa jag och suckade.
”Jag hatar inte dig.” sa Harry och mötte min blick.
Jag kollade in i hans ögon och upptäckte hur vackra dom var. De såg ut som smaragder.
Jag log mot honom.
”Du är söt när du ler, visste du det?” sa han och tog ett steg närmare.
Det var bara några centimeter mellan våra ansikten. Om han ville skulle han bara kunna luta sig fram en decimeter för att våra läppar skulle nudda varann.
Men det behövde han inte, för jag hann före.

Spännande!

Super bra!!!!

Hur gammal är Harry är han lika gammal som Lily??????