Tillbaka hem

Kapitel 4 ~ Fallna krigare

På utsidan av slottet syntes det inga spår av striden. Alla krossade delar var lagade, alla skärvor var borta och det var högt och ståtligt igen. Harry, som visste att Reparo bara var till för små delar, kände sig djupt imponerad av lärarnas trollkonstförmåga.

En stor minnessten hade rests mitt på gräsmattan, med namn på de döda i striden inristade. Harry tvekade en sekund, men tänkte att han ju någon gång måste veta vilka som dött.

Stenen var säkert två meter hög och ännu bredare. Några elever stod och läste på den, men de flesta gick förbi den. Harry tänkte att de ville vänta tills det blev ljust imorgon, men själv ville han ha det avverkat.

Parvati stod och drog två fingrar över Lavenders namn med tårar forsande ner för kinderna, och Padma kramade om henne. Harry läste på namnen och kände igen några enstaka efternamn, men ingen mer av hans vänner hade dött. Han såg Freds namn. Han såg Lupins, Tonks och Colins.
Harrys ögon svämmade över av tårar. Det var hans fel att alla de här hade dött, hans och ingen annans. Om han hade överlämnat sig till Voldemort direkt, så skulle Lupin och Tonks vara i livet, då skulle de ha vinkat av honom på King's Cross tillsammans med familjen Weasley. Då skulle de ta hand om sin son och leva lyckliga ihop.

Harry kände plötsligt en hand på sin axel och vände sig om. Där stod Ginny, med spår efter en enstaka tår på kinden.
- Hur känns det? sa hon.
Harry ryckte på axlarna. Han kunde inte få fram ett ord.
- Jag tänker inte säga det igen, sa Ginny. Jag tror att du vet det själv, innerst inne.
Det gjorde Harry inte. Varför skulle alla försöka trösta honom? Det var som om han vädjade till alla varje sekund.

Förlåta. Förlåta, inte trösta, inte låtsas och inte förändra.

- Kommer du ihåg vad George sa härom dagen? fortsatte Ginny. 'Fred dog som en kämpe, inte ett offer'. Det var bra sagt, tycker jag. Fred är, som alla andra namn här, en fallen krigare. Inte ett dödat offer. En fallen krigare.

Inte dödat offer. Fallen krigare.

Orden ringlade i skallen på Harry. Sedan förstod han att hon hade rätt. Fred, Lupin och Tonks var alla fallna krigare. Krigare som kämpat för den goda sidan.
Han tittade på Ginny. Hon bet sig osäkert i läppen.
Harry log tacksamt mot henne. Han hade fortfarande förlorat talförmågan. Ginny såg lättad ut.

Skolgården var nästan tom nu, så när som ett par andraårselever som snubblade upp för trappan. Det var helt mörkt och om det inte hade lyst i fönstrena, så skulle man inte kunnat urskilja någonting.
Ginny tittade osäkert på Harry. Han undrade om hon tänkte på samma sak som han själv gjorde.
Det verkade hon göra.

Och så kysstes de. Harry kände värmen sprida sig som en rysning genom kroppen, en värme som han aldrig känt förr. Den var mjuk och välkomnande. Han kände att han ville stå där i evigheter, känna Ginnys varma läppar mot hans, leva på kärleken. Han ville aldrig släppa dem.

När de lite senare kom upp till entréhallen så var det fortfarande elever på väg in i stora salen, den verkade inte ha varit öppen när de kom. En av de två stora trädörrarna var bara halvöppen, så Harry kunde se att det spikats fast en guldplatta på framsidan av den med texten:

Här besegrades trollkarlen
Lord Voldemort
2 maj 1998

Ginny kastade en blick på Harry.
- Vill du ta på dig manteln? sa hon.
- Nej tack, sa Harry. Jag tror inte att jag vill vara osynlig just nu.
Det var en festmiddag på Hogwarts, han tänkte verkligen inte låta känslan förstöras av några stirrande ansikten.

Stora salen var sig lik. Den enda skillnaden som Harry kunde se var att de vita stearinljusen som brukade sväva i luften hade färgats svarta, säkert en hyllning till stridens offer.
  Nej, tänkte Harry. Inte till stridens offer. Till stridens fallna krigare. Till alla som kämpat för brinnande livet tills lågan slocknade.

- Hej, sa Harry när han och Ginny klämde sig ner mellan Ron och Seamus.
- Hej, sa Hermione som satt mitt emot honom. Vart tog ni vägen? Ni missade sorteringen!
- Minnesstenen, sa Ginny enkelt.
Hermione log snett och tittade mot lärarbordet. Harry såg Neville sitta lite osäkert längst till vänster och längtande titta bort mot gryffindorbordet. Då reste sig professor McGonagall ur den tronliknande stolen och klingade en kniv mot sitt glas. Sorlet i salen dog genast ut.
- Jaha, sa hon högt. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, det finns så mycket att prata om. Jag tror att ni känner samma sak. Men först och främst vill jag säga att vi är otroligt starka som har genomlidit det här, och att de liv vi gått miste om fortfarande finns med oss, djupt där inne. Många här inne var med i striden, ni kämpade otroligt tappert. Jag vill särskilt berömma en grupp som kallar sig Dumbledores armé, en grupp elever som tillsammans lärde varandra ytterst svår magi, vilket visade sig ha väldigt stor betydelse. Jag tror att många här inne inte skulle suttit här idag om inte den gruppen bildats.
   Harry, Ron, Hermione och Ginny utbytte leende blickar.
- Ja, jag tror att vi alla är hungriga, fortsatte professor McGonagall. Så låt mig bara presentera två nya lärare som vi har i år. Jag själv fortsätter som lärare i förvandlingskonst, och professor Flitwick blir biträdande rektor. Som lärare i mugglarstudier, finner vi Arneus Smith.
En blek trollkarl reste sig upp. Han hade ett skarpt ansikte och såg lite bitter ut. Harry och de andra applåderade.
- I försvar mot svartkonster, fortsatte professor McGonagall, har vi Arola Vencyle. Hon kommer även att vara föreståndare för Gryffindor.
Bredvid Hagrid så reste sig en mörkhyad häxa med svart hår uppsatt i en hög tofs. Hon hade en vinröd klädnad och log vänligt mot eleverna, och fick betydligt större applåder än Arneus Smith.
- Sådär, sa McGonagall. Hugg in bara!
Som vanligt så dök det upp massa mat på de fyra långa borden. Harry tog för sig av en potatisgratäng, som nästan var lika god som Mrs Weasleys. Han såg hur Ron mumsade på en kycklingklubba, hur Dean tappade sin brödbit om och om igen, hur Ginny provade alla möjliga oljor på sin pastarätt och hur Hermione till slut verkade ha gett upp F.I.S.A och njöt av sin oxfilé. Det var precis så här det skulle vara.

Jättebra!