Ginny och Lunas äventyr

Det var verkligen superbra!!!

Åh, vill jättegärna ha mer!
(btw Luna och Ginny är mina favoritkaraktärer)
Tagga gärna mig i nästa kapitel!

Tack så mycket


Jättekul att du gillar det! Jag skriver mer i morgon, jag skall självklart tagga dig

Ok, här är mitt nästa kapitel!
Det är lite kortare än det senaste.

Lollo16
OboyPonnyn
Alva e
Siggan 09

Det är ni som läser, right?

Ok, här är det:
Kap 2

Samtidigt som Ginny sedan länge lagt undan sin dagbok stod Luna i köket och hjälpte sin pappa med soppan. Han hade hittat hår från ett mycket sällsynt djur och skulle pröva om det var ätbart. Det var det antagligen, trodde Luna.
Hon råkade få lite soppa i sitt blonda trassliga hår, men hennes pappa sa att det helt säkert var väldigt bra för håret.
-Imorgon kommer Ginny Weasley hit, min Luna, sa Xenophilius muntert. Molly skickade denna förtjusande uggla och berättade det för mig!
Han pekade på en illa medfaren brungrå uggla.
-Åh, vad kul! sa Luna drömmande.
-Då kan jag laga mer av vår soppa! sa Xenophilius, samtidigt som han entusiastiskt tittade ner i den orangea massan framför sig. Även Luna tittade ner i kastrullen med sin ljusblåa blick.
-Oh, vad gott det ser ut! sa hon lyckligt.
Sedan tittade hon allvarligt på sin pappa.
-Jag tror tyvärr inte att det är en så bra idé att bjuda Ginny på soppa, sa hon. Människor brukar inte tycka att vår soppa är särskilt god, dom säger det inte, men jag ser det i deras ögon.
-Du har säkert rätt, sa Xenophilius dystert. Han lade ner några gröna blad i soppan med hjälp av sin långa smala trollstav. Luna kramade om honom.
-Kan jag gå och fiska, pappa? sa hon sedan.
Hon fick ett ja till svar och var några sekunder senare på väg till en liten sjö. Hon såg fram emot morgondagen, hon kände Ginny, hon hade sett henne många gånger när grannskapet hade haft fester. Då brukade Ginny leka "vem är rädd för hippogriffen" med sina bröder, Cedric och dom andra.
Luna brukade inte vara med. För det första tyckte hon inte om stt springa och för det andra var hippogriffar inte alls farliga om man betedde sig snällt emot dem.
Dessutom tyckte dom andra att hon var lite konstig. Luna visslade muntert och satte sig må en sten mitt på vattnet. Hon hade vadat dit och hennes solgula vilda klänning var blöt i kanterna. Det var hennes mamma som sytt den. Hennes mamma hade varit lite som hon själv. Konstig. För visst var Luna konstig, det förstod hon mycket bra. Hon förstod bara inte vad i all sin dar det var som var så fel med det.
En liten fisk kom simmandes.
-Oh, hej lille vän! sa Luna och tittade intresserat på den. En sådan fisk hade hon aldrig sett förut, den hade hon inte lust att fånga.
Hon kastade metspöet i vattnet. Hon tyckte att det var spännande när det kom tillbaka med hjälp av hennes magi. Hon tittade upp mot himlen och njöt av höstsolen (den höll på att gå ner). Vad skulle hon göra härnäst?
Kanske samla honungsölskorkar till sitt halsband?
Berätta för sin pappa om den lilla fisken?
Hon plockade upp sitt metspö och vadade tillbaka till den fasta marken. Hon lade sig i gräset och tittade på dom små djuren som kröp omkring. Ett av dom påminde väldigt mycket om ett djur hennes pappa berättat för henne om dagen innan.
Om hon nu bara hade någon att föra vidare det till. En vän. Hemmes mamma hade alltid sagt att att bara man hade en vän, så var allting möjligt.
Hon ville inte tänka på det. Hon saknade sin mamma för mycket.
En tår letade sig fram ur ena ögat. Hon torkade inte bort den. Tårar var inget farligt. Alla grät, det var Luna helt övertygad om.

Ha en bra dag!

Ps. Säg bara till om ni hittar stavfel, mm, så fixar jag det!

Ps 2. Blir verkligen jätteglad över era fina komentarer

Jättebra!

Taack
Jag tror tyvärr inte att jag hinner uppdatera imorgon, men det kommer minst två till kapitel den här veckan

Jättebra!❤️⭐️

Tack

Hej!
Här kommer nästa kapitel, det blev visst ett nytt idag i alla fall! Tack för era fina kommentarer, här kommer kapitlet (det är ganska långt).

Kap 3

Igår på kvällen hade Ginny fått beskedet om att hon skulle tillbringa hela dagen hos familjen Lovegood.
-Varför? frågade Ginny direkt när hon fick höra det.
-För att pappa är på arbetet och jag skall träffa mina väninnor i Diagongränden.
-Varför skall du göra det? frågade Ginny trumpet.
-För att Christina inte kommer hem från Polen varenda dag, nu slutar du tjura, och klär på dig!
-Jag kan bli här själv, jag är tio år! skrek Ginny.
-Men vi kommer hem först ikväll, vi kan inte lämna dig ensam, jag skulle oroa mig hela dagen!
-Fred och George har sagt att ingen människa med huvudet i behåll frivilligt skulle besöka dom! skrek Ginny argt.
-Du skall inte lyssna på allt som Fred och George säger! fräste Molly.
-Luna är konstig.
Molly tog tag i sin dotters armar, och tittade strängt på henne.
-Lunas mamma gick bort förra våren. Du måste komma ihåg att vara snäll mot henne.
Ginny suckade lätt, men nickade. Ibland fick man bara ta livet som det var.
Långt inom sig tyckte hon faktiskt att familjen Lovegood var riktigt spännande, även om dom var lite besynnerliga.
Så nu var hon alltså påväg till Xenophilius och Luna Lovegood.
-Plectere Capillos! sa Molly, och Ginnys hår förvandlades från löst hängande till en spänd liten flätstump där bak.
-Nu måste du klä på dig! fortsatte Molly strängt, och föste upp Ginny för trapporna.
Ginny satte långsamt på sig en ljusblå t-skjorta och ett par vanliga mugglarjeans. Hon satte på sig strumpor och tog sedan sin violetta resemantel i handen. Sedan gick hon ner till tamburen, och kastade en blick i spegeln, utan att bry sig om dess förolämpningar.
-Skall vi gå? undrade hennes mamma.
Ginny nickade och stoppade fötterna i ett par jättegamla mörkgröna gumistövlar (det hade regnat under natten) och följde med sin mamma ut.
Hennes mamma lämnade henne utanför Lovegoods konstiga hus, och sedan transfererade hon sig iväg.
-Hej Ginny! ropade Luna, som satt i trädgården och lekte. Hon hade på sig en lavendelfärgad virkad kofta, samt en naturvit byxdräkt.
-Hej Ginny! ropade även Xenophilius Lovegood, som satt framför Luna.
Ginny vinkade halvhjärtat åt dom, och gick fram. Hon försökte diskret dölja sitt skratt när hon såg den stora busken dom satt och stirrade på. Den var ännu risigare än buskarna i kråkboet och dom orangea blommorna som växte i den höll på att vissna. Ändå verkade dom som trollbundna vid den!
-Fin buske va? sa Xenophilius lungt.
-Jättefin, sa Ginny.
-Jag minns när ni två var tre år, du var en sån argbigga Ginny! sa Xenophilius drömmande, och doftade på en av dom konstigaste blommor Ginny sett.
-Jaså, sa Ginny artigt, som undrade varifrån han fick det.
-Kom Ginny, sa Luna drömmande. Jag skall visa dig min mammas gamla bröllopsklänning!
-Visst, sa Ginny, allvarligt intresserad och följde med Luna in i det besynnerliga huset.
Luna öppnade ett skåp och Ginny fick syn på en underbar klänning som påminde henne om en jättestor vitsippa.
-Jag tyckte om att ha klänning när jag var liten, sa Luna av ingen anledning alls.
-Om någon försökte plänga på mig en klänning brukade bita sönder den, meddelade Ginny, som faktiskt hade börjat trivas i det konstiga huset.
-Varför kom ni inte hit med flampulver, undrade Luna och pillade på ett rött litet bär som låg på golvet. Vi har en öppen spis.
-Jag har inget emot att gå, sa Ginny sanningsenligt och tittade på sina leriga stövlar.
-Inte jag heller! sa Luna.
Hon höll upp bäret och visade Ginny det.
-Fint va?
Ginny skrattade. Det gjorde inte Luna.
-Det här är ett dunkelbär! sa hon bara, i en väldigt drömmande ton.
Ginny tyckte att det påminde misstänkt mycket om ett helt vanligt lingon, men ryckte på axlarna. Luna hade rätt att tro att det var ett dunkelbär.
-Kan det mycket väl vara, sa hon därför.
-Jag går till Diagongränden en stund, ni klarar er va? skrek Xenophilius från köket.
-Jaja, sa Luna vänligt.
-Skall vi spela quidditch? frågade Ginny glatt.
-Nej tack, sa Luna.
-Skall vi gå ut och gå i skogen då? frågade hon sedan. Jag har aldrig varit i den här ändan av den förut!
-Skogen är ganska läskig, tycker jag! sa Luna.
-Den är väl inte ett dugg farlig! stönade Ginny.
-Och smutsig!
-Jag är van vid smuts, sa Ginny glatt. Kom nu!
-Vi kan läsa Hört och Sett istället, föreslog Luna.
-Du sa att du inte hade något emot att gå, invände Ginny.
-Skogen är läskig, jag går inte dit utan pappa, sa Luna, okaraktäriskt hårt och bestämt.
-Jaså! sa Ginny spydligt.
-Jag vet att du tycker vi är konstiga! sa Luna kallt. Jag vet det.
-Ja, det tycker jag! skrek Ginny. Mes!
Hon kunde skrika, det var bara hon och Luna här, ingen skulle få veta vad hon sagt. Om inte Luna skvallrade för sin fåniga pappa när han kom hem såklart.
Ginnys stora ögon stirrade in i Lunas ännu större.
Lunas var inte glada och nyfikna som dom brukade och Ginnys var inte busiga och vackra heller. Både dom blåa och dom bruna ögonen var arga som ett vilddjurs.
-Du är bortskämd! skrek Ginny. Och feg!
-Jag vill inte gå dit och du behöver inte veta varför! tjöt Luna och sprang in i huset.
Kvar stod en ursinnig Ginny, med en liten liten tanke längst in i huvudet om att allt egentligen var hennes fel. Hon sprang iväg, iväg till skogen. Hon sprang länge, innan hon stannade.
Vad hade hänt egentligen?
Hon som brukade vara snäll, hon som brukade tycka om och acceptera andras åsikter mycket mer än...än Ron till exempel!
Hon hade varit elak, det stod alldeles klart för henne nu!
Hon slängde sig på mossan, utan att bry sig om att hon blev helt blöt. Hon började gråta, gråta för allt hon var värd och mycket mer.

Ååå så bra, stackars Luna :'(

Jättebra

Jätttebra
*bevakar*
Taggar inför nästa kapitel!